Biskop Anders Arborelius ocd


"Att leva i nuet"

Ett föredrag i Sankt Mikaels katolska församling
i Växjö den 3/2 1999

Helige Ande visa oss Guds närhet. Visa oss att vår himmelske Fader alltid ser på oss med ömhet, att Jesus Kristus alltid är med oss för att frälsa och rädda oss och att du själv är den som förbinder oss med Fadern och Sonen. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Egentligen lever vi ju alltid i nuet. Vi kan inte leva någon annanstans, men det märkliga är, att vi på ett annat plan nästan aldrig gör det. För genom arvsyndens surdeg har det ju blivit så, att vi nästan alltid antingen är upptagna med det förflutna eller planerar för framtiden. Genom detta beklagliga missöde, som arvssynden är, har alltså något gått snett inom oss. Vi är menade att ständigt leva i Guds närvaro, att ta emot honom ögonblick för ögonblick, att verkligen leva i kärlekens fullhet. Men vi vet också att den här snedvridningen inom oss, som gör att vi flyr från nuet, från Guds närvaro, är något som går att hela. Vi skulle alltså kunna se på frälsningen just i detta ljus, att Gud blir människa med oss här i världen för att hjälpa oss att se, att vårt mänskliga liv i alla dess aspekter är något som kan förena oss med Gud. Att leva i nuet är alltså vår ständiga gåva och uppgift.

Vad är då detta att leva i nuet, att verkligen ta emot den närvarande Guden här och nu? Jo, tänker vi efter, så är det egentligen Guds inre treeniga liv, som blir öppnat för oss. Vi får alltså börja med att kasta en blick in i tillvarons innersta kärna, den treenige Gudens liv. är detta möjligt? Jo, som kristna tror vi, att Jesus Kristus är Faderns enfödde Son, som har uppenbarat något av detta, som är det innersta av allt, Faderns och Sonens ständiga kärleksförening i Anden - alltså det som vi kan kalla det eviga nu, att Sonen framgår ur Fadern, att han föds av all evighet i detta eviga nu.

Den gamla skolastiska filosofin och teologin har ett uttryck, som kanske kan hjälpa oss litet att ana något av det, som inte alls går att förstå. Man talar om actualitas divina, den gudomliga aktualiteten. Alltså för Gud i hans treeniga liv är allting lika aktuellt. För Gud finns ju inte tid, och det är det svåra för oss att förstå -- det går inte att förstå kan jag säga inom parentes - att i Guds evighet finns inte denna ständiga rad av ögonblick, som vi tycker aldrig tar slut. När vi använder ordet evighet i dagligt tal, tänker vi, att det är en rad ögonblick som fortsätter och fortsätter utan slut. Men teologin säger oss att evigheten är ett evigt närvarande ögonblick. För Gud är allt lika närvarande och nuvarande, för honom finns inte tid. Men för oss är tiden den rymd, där vi alltid lever, och därför är vår största svårighet, när vi närmar oss detta mysterium, att över huvud taget kunna göra oss en aldrig så liten aning om en dimension, där inte förfluten tid, framtid och nutid finns, utan bara ett evigt nu.

ändå tror, jag, att vi har fått sådana där smakprov, och det klassiska är ju i liturgin. Vissa ögonblick är som givna för att smaka på evigheten, Konsekrationsögonblicket, när bröd och vin går över från att ha varit element här i skapelsen till att förvandlas till Kristi kropp och blod, är ett sådant ögonblick, alltså när tiden gränsar till evigheten, när Gud berör denna skapade värld så intensivt, att han själv blir närvarande. Och på ett annat plan tror jag, att vi alla har fått smaka några sådana här små evighetsögonblick eller evighetspärlor, eller vad vi nu skall säga, när liksom tidens begränsning har upphört att fängsla oss, när vi har anat att tid och rum inte är allt. Också i liturgin, ögonblicket efter kommunionen, brukar var ett sådant givet ögonblick, när vi blir stilla inför det otroliga som har skett, att Jesus Kristus själv i sin förhärligade, eviga verklighet tar oss i besittning.

Sedan kan vi gå vidare och upptäcka, att i vårt liv finns det liksom små ögonblick, när vi kan ana något, att vi inte bara är instängda i tiden och rummet. Det är ju så att säga förutsättningen för att vi skall kunna möta Gud och hans verklighet, att vi har ett slags förmåga att slita oss ur den begränsning som tiden är. Men först tror jag, att vi får riktigt vänja oss vid avigsidorna i denna dimension, som vi då har fastnat i, alltså att vi har så svårt att leva i nuet och fastnat i det förflutna eller drömmer oss fram. Det är som jag antydde i predikan, vi måste omvända oss, vi måste ta ett steg ut ur det gamla. Därför börjar vi göra en karikatyr av vår verklighet som fastbundna vid tid och rum.

Tänker vi efter, så lever vi nästan aldrig här och nu. Vi som sitter här nu, vi tänker antagligen på det som har varit, hur det var på jobbet innan vi gick därifrån, eller vi tänker på de bekymmer som ligger kvar på skrivbordet, om vi har något skrivbord, eller på förflutna minnen. Barndomens sår har etsat sig fast i själen - det ovänliga ordet på arbetsplatsen innan vi gick därifrån eller för tjugo år sedan. Alltså på många sätt sitter vi fast i det förflutna, antingen i dess framsida eller i dess baksida. Vi sysslar väldigt mycket med det som har varit, antingen då den gamla goda tiden, om vi är den sortens människor eller med barndomens sår, konflikter och komplex , som psykologin lär oss. Vi är väldigt mycket präglade av det förflutna, våra tankar, vårt hjärta är bundna vid det som har varit. Då lever vi ju inte här och nu. Då har vi klistrat fast vid det som var, och då kan vi inte ta emot det, som Gud vill ge oss just nu. Här tror jag vi alla måste inse, att här behövs det en omvändelse, en ny början. Men framtiden då? Jo, vi är också väldigt mycket sysselsatta med vad som skall hända i morgon, på semestern eller när vi kommer hem i kväll. Skulle vi kunna uppfinna en röntgenapparat för själen, det vet vi inte, det kanske kommer, då skulle vi upptäcka, att vi under större delen av vårt liv inte lever nu. Antingen är vi då fast i det förgångna, vi tänker på det som har varit, vi lider av saker som man sagt till oss för en timme sedan eller för tjugo år sedan, det spelar inte så stor roll, vi är fast. Eller vi drömmer oss tillbaka till en idealvärld, den gamla tiden till mammas goda kroppkakor eller vad ni äter här i Småland. Alltså vi är mycket, mycket präglade av det gamla. Tiden har liksom gjort oss till slavar. Och då kan vi inte möta Gud här och nu. Det är den stora tragiken, att vi genom arvssyndens spår i oss har svårt att ta emot den Gud, som vill möta oss här och nu. För Gud kan ju inte möta oss igår. Det finns ju inte längre. Han kan möta oss just nu, det är nu han talar till oss, det är nu han vill träda in i en djup kärleksgemenskap med oss: Men är vi då fast i det förflutna, då går ju hans kärlek förbi oss. Då sitter vi bara där och tänker, lider eller gläder oss det som har varit. Eller för att då ta den andra extremen vi tänker på, eller som några säger, i alla fall sade man det till mig, när jag ännu var i kloster: "Ni skall be för oss, för vi har inte tid att be, när jag blir pensionerad, då kanske jag får tid att ägna mig åt det andliga livet. Men det vet vi, vi vet inte om vi blir pensionerade. Det kanske tar slut innan dess, och då har vi ju missat tåget. Alltså vi kan inte lita för mycket på, att morgondagen innebär en förändring. Det är bara nu vi kan förändra oss och öppna oss för Guds nåd och Guds tilltal.

Vi kan säga, att samma mönster går igen i våra medmänskliga relationer. Väldigt mycket av våra mänskliga svårigheter beror ju på, att vi sitter fast i vad man sagt och gjort med oss för länge sedan. Den människan har alltid varit besvärlig och ovänlig mot mig, och då tror jag, att hon skall vara det just nu också. Men hon kanske har omvänt sig under tiden eller jag själv. Vi gör alltså livet oändligt mycket besvärligare för oss, än vad det borde vara. Kan vi ta emot varje ögonblick som ett sakrament på Guds eviga nu, då förändras oerhört mycket. Det är detta som är det enda sättet att vara kristna på. Vi kan ju inte vara kristna i går. Vi kan inte möta Gud, vi kan inte omvända oss i går. Och vi kan inte omvända oss i morgon, för vi vet inte, om det finns något i morgon. Antagligen gör det detta, men det vet vi inte. Ingen kan bevisa, att det kommer något ögonblick till. Vad vi kan göra är att här och nu stå i denna fundamentala öppenhet inför Guds eviga nu.

Vi får alltså tro, att vi genom trons, hoppets och kärlekens gåvor har en kontaktyta, ett slags antenner, som gör, att vi kan möta Gud här och nu. Tron, hoppet och kärleken brukar man ju inom teologin kalla de teologala dygderna. Ordet dygd på latin är virtus, som också betyder kraft eller dynamik. Vi har en inre dynamik, som gör att vi kan överskrida och färdas igenom rummets och tidens begränsningar och ta emot Gud här och nu. Det är detta vi gör, när vi ber. Bönen är en helt annan dimension än allt annat i vårt mänskliga liv. Det tragiska är, att vi då ofta använder fel instrument och ber. Vi använder inte tron, hoppet och kärleken. Vi använder då bilder, tankar, känslor. Vi använder instrument som egentligen inte är adekvata. Det tragiska är, att vi därför inte riktigt tycker oss nå fram. I vår tid har ju religionen väldigt mycket fastnat på känsloplanet, det känns rätt för mig, det känns fel, jag känner för att göra si eller så. Det här som man på filosofiskt språk brukar kalla emotivism har smittat av sig på religionens plan. Det gör, att man ber, när man känner för det, och när man inte känner för det, ja då ber man inte. Och då begränsar man bönens realitet och verklighet till ett område, som egentligen inte alls kan föra oss närmare Gud. Använder vi oss av tron, hoppet och kärleken är det något helt annat. Det är de instrument vi har fått oss anvisade, och de är de, som gör det möjligt för oss att leva i nuet, att öppna oss för Guds sätt att vara, som alltså är evighet, att ta emot de signaler vi faktiskt får. Och då kan varje ögonblick bli en ny början på vårt utsedda tåg.

Vi behöver inte heller sörja för de förlorade ögonblicken. Det är ganska typiskt för oss nordbor, att vi sörjer väldigt mycket över våra missade möjligheter. Och då glömmer vi att öppna oss för Gud just nu. Vi sitter där och sörjer för att vi ett ögonblick innan inte var uppmärksamma. Och så får vi ett nytt ögonblick, men då sörjer vi över det ögonblick som gick förlorat alldeles innan. På det sättet kan vi hela tiden missa tåget, och då öppnar vi oss ju aldrig för Guds aktuella närvaro här och nu. Det är något vi hela tiden måste försöka och får göra. Det är aldrig försent att just i det nuvarande ögonblicket ta emot den Gud, som kommer till oss för att möta oss och frälsa oss just nu.

Ytterligare några exempel på sådana här evighetsögonblick, som kan göra det litet lättare för oss att se, vad det innebär att leva i en dimension som gränsar till evigheten. Ni vet, att i de katolska kyrkorna brukar man ringa tre gånger om dagen för Angelusbönen. Angelusbönen vill föreviga bebådelseögonblicket, det ögonblick när Maria får budskapet av ängeln, att hon skall föda världens Frälsare, att hon skall bli Guds Moder, urbilden för varje möte mellan Gud och människa. I bebådelseeögonblicket får vi en slags underbar ikon på, vad det är att öppna sig för Gud i tiden. Bernhard av Clairvaux har en mycket vacker text, där han skildrar bebådelseögonblicket. Han säger, det är, som om hela skapelsen höll andan. Hela skapelsen från tidens början till dess slut väntar på Marias svar. Skall hon nu säga ja till detta budskap eller ej? Alla håller andan, alla vet, svarar hon nu nej eller, som vi ofta gör till Gud, nja, eller kanske, eller i morgon, då går evigheten förbi, då går frälsningen vår näsa förbi. Här har vi en slags urbild, en slags ikon, för detta eviga nu-ögonblick, som vi på det skapades plan kan fånga upp varje ögonblick. Marias ja till ängelns budskap illustrerar alltså, skulle vi kunna säga, vårt sätt att ta emot Gud som skapade människor. Och därför vill man genom Angelusbönen, som man ber tre gånger om dagen, morgon, middag och kväll, fånga in och lära sig vad det är, att här och nu öppna sig för Guds eviga kärleksbudskap. Herrens ängel kom med budskapet till Maria. Och vad svarade hon då? Jo, på latin låter det ju litet bättre, fiat. På svenska måste vi ta till litet omskrivningar, må det ske med mig, som du har sagt, låt det ske eller något liknande. Men egentligen är det samma ord, som vi har i amen, en fullkomlig bejakelse av Gud och det han vill med oss här och nu.

Tänker vi efter, så är det ju detta, vi får göra varje ögonblick. Varje ögonblick läggs i våra händer som en oändlig gåva från Gud. Det kan vara en smärtsam gåva, det kan vara en tung gåva, men varje ögonblick är Guds gåva till oss alla. Vårt liv, den människa jag möter, den smärta jag får gå igenom, den glädje jag får, allt är i sista hand en gåva, som Gud ger mig här och nu, för att jag genom den skall komma honom närmare. Det är det som är meningen med vår skapade verklighet, att vi tvärs genom allt skall ledas in i en djupare kärleksförening med Gud. Och det får vi varje ögonblick. Vi ser ofta bara skalet, ytan, och den kan vara besvärlig, den kan vara tråkig. På det planet växlar det ständigt, men innanmätet, som Johannes av Korset säger, kärnan av varje ögonblicks verklighet, är ju det direkta mötet med Gud i tro, hopp och kärlek. Tänker vi efter, tror jag, att alla kristna har erfarit något av detta innanmäte. Tvärs igenom tidens och skapelsens begränsning har vi alla fått smaka på Guds evighet.

Därför talar den franske jesuiten och mystikern Jean Pierre de Caussard om det närvarande ögonblickets sakrament. I överförd bemärkelse kan man säga, att varje ögonblick är ett slags sakrament på Guds eviga verklighet och kärlek. Vi kan alltså i varje ögonblick på nytt öppna oss för detta stora. Teresa av Lisieux eller Teresa av Jesusbarnet, karmelitnunnan, som dog i unga år i Lisieux, och som blev kyrkolärare, säger någonstans, att hon inte kunde låta tre minuter gå förbi utan att öppna sig för Gud. Här kan vi säga, att vi har ett exempel på någon, som på ett mänskligt sätt lyckades leva i denna Guds närvaro. Vi ser det så, för oss är det kanske ofta tre timmar eller tre dagar ibland, utan att vi öppnar oss för den här gåvan, vi får ögonblick för ögonblick. Vi kanske blir litet heligt avundsjuka på henne, när hon säger så. Men för henne var det ett slags vemod i de här orden, för det var två minuter, som gick förbi, när hon inte riktigt öppnade sig för den här verkligheten. Vår mänskliga svaghet är sådan, att vi genom arvssynden är avtrubbade. Hur nära vi än kommer Gud, finns det något tragiskt i detta, att vi låter ögonblicken rinna förbi. ändå tror jag, att detta är ett glädjerikt mysterium, när vi börjar upptäcka, att varje ögonblick rymmer en oändlig skatt av Gudsnärvaro, att vi alltså inte behöver klistra fast vid det som finns på ytan, utan att vi får gräva oss in till innanmätet. Skapelsen skall ju alltid ge oss Skaparen, tiden skall visa oss vidare till evigheten. Och lever vi på det sättet, då är vi inte fångna i det förflutna, då är vi inte ständigt på flykt in i en framtid, som kanske inte kommer.

Här ligger de flesta av våra svårigheter, att vi egentligen flyr från nuet, antingen in i det förflutna eller in i framtiden. Då lever vi ju egentligen inte. Då är det bara, att tiden skall fördrivas. Och det vet vi, det är ju en av vår tids stora sjukdomar -, ordet tidsfördriv målar ju upp en tragik utan like, tiden är bara till för att fördrivas, tiden skall dödas, säger man, och något mer tragiskt kan man inte tänka sig. Och ändå mer tragiskt är det, om vi kristna hakar på det tåget. Då kan vi ju inte möta den Gud, som vill komma till oss i varje ögonblick på nytt. Då har tiden fängslat oss, då har vi blivit slavar under den. Men vi får tro, att vi får hjälp, att vi får kraft att verkligen ögonblick för ögonblick ta till oss Guds nåd och Guds evighet.

Därför tror jag, att just en bön som Angelusbönen kan hjälpa oss, att vi blir medvetna om, att ett ögonblick kan förändra allt, att jag inte behöver låsa mig fast i det förflutnas misslyckanden. Det är egentligen samma mönster som gäller både i vår relation till Gud och till andra människor och till oss själva. Litar vi på att Guds nåd är varje morgon ny, då kan vi verkligen här och nu ta emot honom med hela vårt hjärta. Och glömmer vi bort det nästa ögonblick, kan vi börja om igen. Vi behöver alltså inte hela tiden granska, se resultat. Det är väl också en av vår tids sjukdomar, att vi omedelbart vill ha resultat. Det skall presteras något också i bönelivet och det andliga livet. Vi vill se, att det verkligen fungerar. Och då låser vi liksom in både Gud och oss själva i ett felaktigt mönster. För det är ju så, att det här livet i Guds närvaro är omöjligt att förutse. Vi får alltså inte tro, att det löser alla problem att vi blir ett slags hurtfriska, glada människor, som aldrig lider, aldrig har några saker att sörja över. Jag skulle vilja säga, att lever vi i Guds närvaro, då skärps alla våra inre sinnen. Glädjen blir djupare, men sorgen blir också mer inträngande.

Det är en annan av arvssyndens konsekvenser, att vi liksom hamnar i ett slags grådike, en gråzon, där glädje suddas av och det bara blir att ha kul. Sorgen mattas också av, och man flyr in i en slags ständig flykt från livets ljusare innebörd och livets djupare verklighet. Andra människor betraktas då också som bruksföremål, man avverkar relationer på löpande band. Den här flykten från nuet, från Guds närvaro, är något som snedvrider hela vår verklighet. Därför tror jag, att en radikal omvändelse ofta är mycket betjänt av att ta emot varje ögonblick som en Guds gåva., att stå inför Guds eviga barmhärtighet, men också Guds eviga rättvisa här och nu, att upptäcka att han talar till mig just nu, han vill något av mig. Han vill ge mig sin egen verklighet, så att jag skall gå ut ur min egen begränsning, mitt eget slaveri under tidens och rummets begränsning. Här får vi ständigt nya möjligheter, ständigt nya horisonter. ändå vet vi , att vi är präglade av vår historia, att vi har våra planer för framtiden. Men vi kan på något sätt också evangelisera vårt förflutna. Lever vi i nuet, då får vi också del av Guds barmhärtiga blick på både vårt eget och på andras förflutna. Det kan vara litet olika. Vissa temperament och vissa karaktärer har en väldig benägenhet att skuldbelägga andras förflutna handlingar. Eller så kan andra aldrig riktigt tro, att de har blivit förlåtna av Gud, och de kan sitta fast i en slags förfluten skuldbeläggande inställning. Det finns oändliga möjligheter att fly från den levande Gudens ansikte. Andra är mer benägna att planera för en framtid, som inte kommer, att liksom tro, att det skall bli lättare eller bättre i framtiden, eller att det skall bli värre. Här spelar vår mänskliga natur oss oändliga spratt, och den onde har säkert sitt lilla finger med i spelet också, som gör att vi ständigt flyr från den närvarande Guden, som vill möta oss just nu. När vi börjar bli litet observanta på det här kan det först vara litet deprimerande att upptäcka, hur föga vi lever här och nu. Vi kan ju bara stanna ett ögonblick nu och tänka på, var är jag just nu?

är jag här och nu, eller tänker jag på, när jag skall ta bussen hem, eller vad som skall hända i morgon? Eller tänker jag på, vad som sades just nu, som jag kanske inte riktigt förstod, eller som jag tyckte var dumt eller tråkigt? Att leva i nuet är en ständig uppmaning att vända sig om från ett invant och av arvssynden ingjutet mönster. Det är alltså inte lätt, det är inte något som går att ordna bara för att vi har hört det en gång eller läst om det. Det fordras en öppenhet och framför allt en tro på, att Gud vill komma oss nära, att han vill ta oss i besittning, att han vill förändra oss. Det fordras verkligen tro, tro på att den Gud som har skapat oss, som älskar oss och vill frälsa oss, är oändligt mycket mer intresserad av att komma oss nära, än vi är intresserade att komma honom nära.

Att leva i nuet är inte något vi gör med armstyrka. Det är något vi tar emot i fattigdom och oförmåga. Här vill jag åter igen citera karmelitsystern Teresa av Lisieux, som karakteriserar hela det kristna livet som en bild med tomma händer. Står vi inför Gud, då måste vi alltid stå med tomma händer. Fyller vi våra händer med, vad det vara må, då kan vi inte ta emot, för då är händerna fulla. Det är ofta så vi beter oss, vi är uppfyllda av så mycket, och då tycks varje ögonblick redan uppta oss. Står vi med tomma händer, då kan vi ta emot allt det som sker ur Guds hand, som en nåd, som en gåva. även om det kan vara smärtsamt, även om det kan vara obehagligt, så rymmer det en oändlig skatt av Guds närvaro. Att leva med tomma händer, att stå inför Gud i väntan på, att han ögonblick för ögonblick skall ge oss sig själv, är alltså en gåva och en nåd, som vi måste återvända till gång på gång. Det gör, att vi i vår tid tycker att det är tråkigt, för vi söker ju ständigt något nytt, något spännande, något omväxlande. Ingenting är alltså tråkigare på det planet än att vara kristen. Här är ofta våra barn och ungdomar ärligare än vi. De säger, det är tråkigt att gå i kyrkan, det är alltid detsamma. Jag vet en mamma som hysteriskt reste runt till olika kyrkor, för det är ju litet annorlunda då. Men vi måste säga oss, att det skall vara tråkigt, det skall inte ständigt hända något nytt.

Det finns en helig rutin, en helig monotoni, och detta finns i hela liturgin, i hela bönen, i hela det kristna livet, medan vår tid vill ha omväxling, action. Men att vara kristen skall faktiskt vara tråkigt. Det skall hela tiden upprepas. Guds nåd är varje morgon ny, men vi erfar det som om det alltid är detsamma, som helig monotoni. Det vi, alla bönetraditioner, liturgi, rosenkrans och Jesusbönen, bygger ju på detta ständiga upprepande - och det kan vi göra - hjärtats djupaste öppenhet för Gud. När alltså våra tankar, våra känslor, vår fantasi är funna, då kan ofta något djupare öppna sig för Gud. Vi måste komma ihåg, att leva i nuet, det är inte så hemskt, det kommer ju alltid tillbaka ett nu-ögonblick. Och kanske det är det svåraste i vår tid att stå ut med denna tråkighet. Tidigare var man rädd för helvetet, i vår tid är man rädd för att ha det tråkigt. Det kanske är samma sak på ett sätt. Man är alltså rädd för, att det inte skall hända någonting, att tiden måste fördrivas. Och här är väl en av de mest tragiska konsekvenserna av arvssynden, att vi inte vågar lita på, att Gud är med oss här och nu, att han talar till oss tvärs igenom det som sker. Det var det man tidigare kallade Guds försyn. Det är ju mycket bortglömt i vårt nutida kristna liv, att livet som sådant, det som händer och sker, bara är den främre delen av scenen, och att det bakom kulisserna finns en ständig omsorg, en ständig omtanke, en ständig kärlek, som vill borra sig igenom ridån och tränga in vårt hjärta. Bakom händelserna, känslorna, tankarna, finns det en ständig aktualitet från Guds sida, som försöker tränga sig in i vårt liv och förvandla. Och alla har vi erfarit detta. Tänker vi efter, så har vi alla gripits av sådan här evighetsögonblick, när vi har anat något av detta, att vi är inte slavar under tiden under skapelsen, under rummet.

Den Gud som är en evig Gud kan alltså tränga in och möta oss i tidens verklighet. Vi ser det allra tydligast på det sakramentala planet, som jag sade, i konsekrationsögonblicket, när vår skapade begränsning förvandlas till något annat, i absolutionsögonblicket, när syndaren förlåts och förvandlas till helig. Det finns små ledtrådar för hur detta kan gå till, när tiden blir en genomgångskanal till evigheten. Vi får alltså tro ,att vi genom dopets verklighet har möjlighet att mer och mer leva ett sådant liv. Det är bland det mest tragiska, att vi kristna aldrig riktigt har upptäckt och tillgodogjort oss, vad dopet egentligen ger oss. När hörde ni en predikan om dopet sist, när läste ni något om dopet sist? Den verklighet vi fått genom vårt dop är, att den treenige Guden tagit sin boning i oss, vi har blivit Guds tempel, vi har blivit Guds hus.

En annan karmelitsyster, Elisabeth av Treenigheten, blev utom sig av glädje, när hon upptäckte att hennes namn, Elisabeth, betydde Guds hus. Och egentligen heter vi alla Elisabeth genom dopet, vi är alla Guds hus och Guds tempel, som Paulus säger. ändå tror nästan ingen kristen på detta. Det är det tragiska, att oerhört få kristna ser på sig själva som Guds tempel. Om vi ställs mot väggen, så är vi ganska få, som har låtit oss förvandlas av den här insikten. Genom dopet är jag Guds hus, Gud bor i mig genom hela sitt treeniga mysterium. Jag har alltid möjlighet att möta honom. En av dem som verkligen trodde på det var Teresa av Avila, som beskriver det kristna livet och mystikens väg på det här sättet. Innerst inne bor den treenige Guden i den innersta boningen. Men vi är ofta i de ytte boningarna. Där, säger hon, har vi sällskap av paddor och kräldjur och annat otyg. Istället för att leva i Guds närvaro innerst inne, så håller vi till godo med kräldjur och paddor. Och det är vår kristna tragik, att vi inte riktigt tror på, vad vi är, att vi har blivit Guds tempel och Guds hus genom vårt dop, och att vi har möjlighet att möta den treenige Guden ögonblick för ögonblick. Det är alltså bara att lämna paddorna och kräldjuren i de yttre boningarna och gå inåt, att öppna oss för evigheten, att öppna oss för Guds härlighet. Det kan vi alltså göra ögonblick för ögonblick. Vi har fått de instrument vi behöver i trons, hoppets och kärlekens dynamik. Vi vet, att det kan fungera, och det har fungerat. Men det fordras det vi minst av allt vill ge, övning, omvändelse, ett nytt försök.

Vi sitter ju också fast i vår tids mönster, att har vi lärt oss något en gång, så skall det alltid fungera. Har vi lärt oss att skriva på data, så skall datan fungera. Det vet vi ju, att det inte är så. Något liknande är det med det här. Vi kan aldrig kontrollera det andliga livet, bönens liv. Vi kommer alltid att upptäcka, att när vi försöker att öppna oss för nuet, så glömmer vi bort det i nästa ögonblick. Vi måste ständigt på nytt göra den här rörelsen med de tomma händerna. Vi kan alltså aldrig lägga vantarna på och säga, nu är jag expert på det här, nu har jag klarat upp det, utan vi får lära oss, att också misslyckandet är nåd. Men ändå får vi inte ge upp hoppet, att vi kan börja på nytt

Det kristna livet är egentligen bara att försöka, som Teresa av Lisieux säger, jag går och jag snubblar, jag reser mig upp, och jag snubblar. Det är inte så värst heroiskt, med det är det liv, som ändå är vårt. Och just i detta liv är det så viktigt att komma ihåg, att vi har denna inre rikedom inom oss, så som Guds närvaro genom dopet är. Vi är alltså inte givna åt vår egen svaghet. Vägen tillbaka är närmare. även om vi är kristna, så tänker vi på Gud som något långt borta och fjärran. Vi har liksom aldrig tillgodogjort oss det här. Gud är oss närmare än oss själva. Vägen hem till Fadern är oändligt mycket närmare och lättare än vi tror. Varje ögonblick kan alltså bli en ny början, en ny väg, till den Gud, som ständigt erbjuder oss sin gudomliga aktualitet. Jag tror, att juste detta klassiska ord kan hjälpa oss litet att smaka på evigheten. För Gud är allt lika närvarande. Han ser på oss med samma kärlek, hurdana vi än är. För honom är det just nu som räknas. För honom finns bara just nu. När vi då försöker att be och öppna oss för Gud, då får vi del av detta på ett nästan sakramentalt sätt. Tiden kan inte längre fängsla oss. Vi kan inte sitta fast i det förflutna eller projiceras framåt i framtiden, utan vi får i varje ögonblick en liten, liten försmak av evighetens gästabud. Och det är som allra tydligast för oss i eukaristin. Men som kristna är vi alltid Guds tempel. Tänk på det, när ni strax går ut härifrån. Guds tempel promenerar hem. Gud är med mig. Jag lämnar inte kvar honom i kyrkan. Han finns naturligtvis här också, men han är i mig genom mitt dop. Jag är ett levande tempel. Jag får tillbe honom, jag får vända mig till honom här och nu. Jag behöver inte söka honom långt bort i fjärran. Jag får ögonblick för ögonblick åter vända mig till den treenige Guden, som lever inom mig varje ögonblick under dagen och natten.

Då till sist en liten accent. För att öva in det här brukar man likna bönen vid döden och sömnen. Det är inte någo, som jag har hittat på, det är en tysk teolog. Då borde det vara sant, för de är mycket lärda där, ja, kanske inte alltid. Man har analyserat de här tre verkligheterna, bön, död och sömn. Och faktiskt finns det mycket stora likheter. Det brukar man ibland säga, och det får man bevis på i kontemplativa kloster, där folk sitter länge i kyrkorna. Då brukar de sitta och nicka till. Också helgon som Teeresa av Lisieux och Edith Stein hade den här benägenheten att somna till under den tysta bönen. Det är egentligen helt i sin ordning. Med det menar jag naturligtvis inte, att man skall somna, när man ber. Men det visar oss, att här finns det besläktade ting. Bön och sömn har ju mycket med överlåtelse att göra. Det vet vi, när vi inte kan sova, då är det ofta så, att vi håller kvar det som har varit under dagen. Vi kan inte släppa problemen, vi sysslar med dem, eller vi oroar oss för nästa dag. Då kan vi ju inte sova. Då lever vi inte nu. Då klistrar vi fast vid dagen som var. Eller vi oroar oss för det som skall komma. Därför är ibland det bästa sömnmedlet att försöka be, att överlåta allt till Gud. Men vaknar vi på natten, då får vi tro, att också det är en inbjudan till bön. Den nattliga bönen är ju en av bönens djupaste aspekter. När allt är tyst, då får vi vaka i bön. Försöker vi då vaka i bön, då faller vi ofta i sömn. Vi kan alltså säga, att vårt liv här på jorden är en växelverkan mellan sömn och bön. Det heter ju, att vi ständigt skall be. Det kristna livet är en uppmaning till ständig bön. Det är möjligt, eftersom vi är Guds tempel. Den kristna människan är en formo liturgicus, en liturgisk varelse. Hon får be, hon får leva i Guds närvaro alltid, även när hon sover. Ja vissa människor säger, att de har en erfarenhet av en gudsförening då också. Faktiskt är det en teologisk sanning, att Gud lever i oss alltid. Genom vårt dop finns det ett Guds inneboende, som man säger i teologin. Gud är en ständig gäst, som vi alltid får förena oss med.

Så den allra sista accenten, döden. Döden är ju egentligen den yttersta akten av överlåtelse. Här på jorden kan vi ju alltid fly från den här överlåtelsen. Vi kan låta bli att be, men vi kanske inte kan låta bli att sova så värst länge. Det är en av de svåraste formerna av tortyr, säger man, att tvinga människor att inte sova. Men vi kan alltså fly från att överlåta oss åt Gud. Tänker vi efter, så är det ju detta de flesta människor ägnar sig åt under dagens och nattens 24 timmar. Man flyr från Guds ansikte, man vill inte överlåta sig åt honom. Men den största akten av Guds barmhärtighet är, att man måste göra det en gång. Det är det vi kallar död. Vi kan naturligtvis vägra där också, men själva döden är på något sätt ett uttryck för Guds barmhärtighet också. Vi får en sista möjlighet att ge vårt liv tillbaka till Gud. För oss som har fått beledsaga människor på den här sista vägen, så vet vi, att här finns oerhörd skatter av nåd i dödsögonblicket. även människor som inte tycks ha gjort så mycket annat under sitt liv mer än att fly från Guds ansikte, kan just där ana något av hans ljusa närvaro och barmhärtighet. Därför skulle vi alltså kunna säga, att vår bön, vår sömn och vår död alla uttrycker något av denna grunddimension i tillvaron, att öppna mig för Guds eviga nu, att leva här och nu. Och när vi går över från detta livet till det eviga, då går vi ju in i det eviga nuets ständiga verklighet. Här nere är det så mycket annat som fängslar oss. Men evigheten är ju just detta, att allt skall stråla av Guds härlighet oavlåtligt. Här nere är det så mycket annat, som skymmer blicken för honom. Men vi får alltså tro, att en gång är vi kallade att dela Guds eviga härlighet. Och vi kan alltså se på varje ögonblick som ett slags sakrament på denna oändliga härlighet, som vi är kallade till. Vi får smaka på evigheten i varje ögonblick.

Det är alltså min avskedsönskan till er, att ni skall våga börja smaka på Guds eviga härlighet här och nu, att ni skall våga lita på, att ni är Guds tempel, och att vägen till honom är oändligt mycket kortare och lättare, än vi tror. Men det är en omvändelsens väg. Men att omvända sig det är ju att stå med dessa tomma händer inför Gud, att släppa taget om allt det, som hindrar oss att gå honom till mötes. Därför avslutar vi med en bön om de tomma händerna nåd.

Herre, lär oss att släppa greppet om det förflutna. Lär oss att inte ta ut framtiden i förskott. Lär oss att bara stå inför dig med två tomma händer och ta emot varje ögonblick som ett tecken på din oändliga kärlek, på din eviga nåd.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu