Biskop Anders Arborelius


Att leva i Guds närvaro

Reträttföredrag 1-3 december, Marielund.

Biskop Anders Arborelius ocd
(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Predikan. Första söndagen i advent.

Gud längtar efter att komma oss människor nära. Det finns en inre önskan i honom att komma oss människor nära. Vi ser det genom hela Bibeln. Och vi ser det allra tydligast i advent, när vi väntar på Jesu ankomst. Jesu ankomst kan vi se på tre olika plan. I dagens evangelium ser vi ankomsten vid tidens slut, Jesu återkomst för att ta sitt rike i besittning. Det plan vi mest tänker på, när det är advent, är Jesu ankomst och födelse i Betlehem. Det tredje planet är egentligen det som berör oss mest och oftast, Jesu ankomst i vårt personliga liv.

Alla dessa plan hänger ihop, för Herren är alltid den som kommer till oss. Då är naturligtvis frågan, hur vi tar emot honom. Bereder vi oss inför hans ankomst? Vill vi, att han skall komma och ta oss i besittning? Vi, som har följt reträtten på Marielund denna helg, har mediterat över Guds närvaro i vårt liv. Samma sanning ser vi ur två perspektiv. Den ena sanningen, närvaron, betonar det ständiga, det konstanta, och den andra sanningen, ankomsten, betonar det som sker punktvis, det som sker lite då och då i vårt liv, att vi blir medvetna om att Herren kommer in på ett speciellt sätt. Vi behöver bägge dessa plan för att komma Gud ännu närmare. Vi behöver både den konstanta vissheten, att hela mitt liv förflyter i Guds närvaro och det plan, som gör livet lite spännande, att Gud kommer in på ett speciellt och ibland extraordinärt sätt i vårt liv.

Det största på det andra planet är, att Gud en gång för alla har blivit människa i Jesus Kristus. Gud, som har skapat allt och gett det dess existens, har också gett det skapade dess autonomi, dess frihet. Det ser vi tydligt, när vi läser Gamla Testamentet. Gud älskar sitt folk och vårdar sig om det. Men folket är ständigt bångstyrigt och söker andra vägar och vänder sig bort från Gud. Vad gör Gud då? Jo, han blir en av oss. Gud blir människa. Gud låter sig födas i Betlehem. Gud vill bo ibland oss, och han vill ännu mycket mer.

Han vill bo i oss. Genom dopet tar Gud sin boning i människan. Vi blir Guds tempel, Guds hus. Hela den heliga Treenigheten vill bo i oss som i ett underbart tempel. Det är ingen måtta på det underbara som Gud vill ge oss. Ändå fortsätter vi, att vara ett bångstyrigt folk. Vi fortsätter att gå våra egna vägar och söker oss bort från Gud.

Men en gång, när tiden är slut, när historien är till ända, då skall Gud ta sitt rike i besittning för gott. Då skall han äntligen bli världsalltets herre. Om den dagen och den stunden, vet vi inget. Men vi är ändå kallade att leva i vaksamhet, i väntan på Jesu återkomst. När vi tänker på advent, har vi en tendens att hålla denna tanke ifrån oss. Vi tycker, att det är något för stort, för övermäktigt och för jobbigt. Vi koncentrerar oss på Jesu ankomst till Betlehem.

Första advent är av någon anledning en av de mest älskade helgerna i Sverige. Man kan undra, hur det kommer sig, att just vi svenskar har fått en förkärlek för advent. Det måste i den svenska folksjälen finnas något, som motsvarar adventsstämningen. Det kanske är den förväntan som finns, en längtan och det stämningsfulla med tända ljus, det lite högtidliga att stå och vänta på en kär gäst. Det är svårt att förklara varför, men ändå vet vi, att adventsstämningen är något som talar till människor, som kanske annars inte är så angelägna att besöka kyrkan och öppna sig för Guds budskap.

Den andra aspekten av advent, att vänta på Herrens återkomst, att leva i vaksamhet, att omvända sig, är mycket svårare för människor att ta till sig. Men också den aspekten är en del av advent och gäller oss här och nu.

I sista hand är det Jesu ankomst till oss personligen allt kommer an på. Jesus har fötts en gång i Betlehem just för att han vill komma in i vårt liv, inte bara i Betlehem, utan på Ekerö, i Sollentuna och var vi nu bor. Också där vill han komma in och ta sitt rike i besittning. När han får göra det, då blir både Jesu födelse i Betlehem och hans ankomst vid tidens slut närvarande i vårt personliga liv. Då är Jesus inte längre en fjärran, historisk person långt bak i tiden eller den evige Herren, som återvänder en gång, utan just nu kommer han in i vårt hus, i vårt hem, i vårt liv och tar oss i besittning. Kanske det är just den aspekten av advent vi behöver bäst, för det är där vår historia avgörs. Det är där vi fattar avgörelsen, om vi vill tillhöra honom eller inte. Vill vi släppa in honom i vårt liv och i vårt hus? Vill vi, att han skall få plats i härbärget, eller skall han gå förbi? Den frågan får vi ställa oss gång på gång. Öppnar vi våra dörrar, vårt hjärta för honom eller får han bara gå förbi? Adventstiden kan ibland bli lite väl idyllisk med tända ljus och lite glimmande lyktor. Tränger adventsbudskapet in i själen? Får Jesus rum i oss?

Vi får hjälp av två bibliska personer för att släppa in Jesus i vårt liv under adventstiden. Det är Johannes Döparen och Jungfru Maria. De är de typiska adventsgestalterna. Jungfru Maria står för det milda, det stämningsfulla, det förväntansfulla. Johannes Döparen står för vaksamheten, boten, ja, för det lite svåra och jobbiga. Advent består av båda delarna. Vi behöver bägge dessa toner, för att adventssången skall bli fulltonig. I vårt land lutar det lite mer åt det stämningsfulla, det förväntansfulla. Det är lite lättare att förknippa advent med Jungfru Maria, som väntar på att föda sitt barn än med Johannes Döparen, som manar till bot och omvändelse. Faran är, att man bara koncentrerar sig på det stämningsfulla och då hamnar i en gråtmild, sentimental atmosfär. Därför behöver vi motvikten. Vi behöver Johannes Döparen och hans maning till bot, omvändelse och vaksamhet. Vi behöver det lite tuffa element han står för, när han pekar strängt på oss och säger, att vi skall ändra vårt liv och öppna våra portar för Jesus. I vårt personliga liv behöver vi alla båda dessa röster för att vara trogna Jesus. Ibland kan det vara Jungfru Maria och hennes milda, kärleksfulla röst, som hjälper oss bäst. Ibland är det Johannes Döparen med det tuffa budskapet, som får oss att vakna till.

Så handlar Gud i sin godhet. Han kan använda olika röster, olika personer för att tala till oss. Men budskapet är detsamma: jag vill komma in i ditt liv. Jag vill, att du skall ge mig huvudrollen i ditt liv, så att jag får bli din Frälsare och Herre. I sista hand, kära bröder och systrar, är det därför vi firar advent. Ibland är det viktigt, att komma ihåg Johannes Döparens roll, för det är kanske honom vi lättare glömmer under advent. Jungfru Maria, julkrubban, idyllen är lättare att ta till sig. Men vi måste komma ihåg, att livet inte bara är idyll och förväntansfull stämning. Vi får också ta ställning till livets alla svåra frågor och leva i vaksamhet och bot. Denna fulltoniga adventssång är så viktig, för att vårt liv skall få sitt äkta djup, så att vi inte fastnar i halvtoner, i halvljum inställning.

Låt oss därför börja detta nya kyrkoår i stor längtan efter Jesus Kristus, som kommer till oss, till hela Kyrkan, till hela världen, och låt oss bereda vårt hjärta, så att det verkligen blir en krubba, där Jesusbarnet kan läggas, där Jesus Kristus kan leva, härska och styra vårt liv. Då kan advent bära frukt. Då kan Jesus bli mer verklig i vårt liv, och då kan det ske stora ting också i det lilla.

bskp Anders Arobrelus OCD Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu