Biskop Anders Arborelius ocd


"Kallad till ett liv i helighet"

Konvertitreträtt
med biskop Anders Arborelius ocd
i Marielund

19-21 oktober 2001 del 1 av 5

Föredrag 1. Sakramental

Under den här reträtten skall vi lära oss fyra ord som kan hjälpa oss att verkligen växa in i vår katolska tro och ta emot Guds stora gåva, helighet. Vårt mänskliga liv är ju menat att förvandlas av Guds helighet. De här fyra orden kan hjälpa oss att få en struktur, en mening, en fullhet.

Det första ord vi skall se på i kväll är ordet sakramental. Vi vet ju, att vårt kristna liv börjar i dopets källa. Dopets sakrament är början till vårt kristna liv. I dopet blir vi heliga. Heligheten, Guds eget väsen, hans karaktär, blir ingjuten i oss genom dopet. Det är en sanning, som vi aldrig får glömma. Den kommer alltid att väcka oss till nytt liv, när vi hotas somna in i synd och likgiltighet. Då kommer vi ihåg, att genom dopet finns Guds helighet i oss. Då får livet en helt annan karaktär. Då finns målet redan från början där. Så är det med dopet. Där finns början men också målet. Genom dopet blir vi Guds tempel och Guds boning säger Paulus. Vi är ett tempel, där den treenige, helige Guden alltid bor. Vi är inte tomma, ihåliga, inombords, säger Teresa av Avila. Det vet vi, att nutidens stora förbannelse är tomheten, ödsligheten, hemlösheten. Men vi har inom oss den fullhet, som vi kallar Gud, från början.

Dopets sakrament är början.
Då måste vi se litet på vad ett sakrament är. Egentligen kan vi säga, att hela verkligheten är sakramental. Allt skapat är tecken på Skaparen, det pekar vidare på den som har gjort det. Allt som finns till är en utstrålning av Guds kärlek. Hela tillvaron, allt det vi hör, ser och är med om, kan peka vidare på Gud, för allt är ju skapat av honom, allt upprätthålls av honom genom hans nåd. Det är en grundsten i hela det katolska sättet att tänka och vara, att vi litar på att den värld vi lever i, den skapelse vi ser, är velad och önskad av Gud, och att den har ständig förbindelse med honom. Gud kan ju inte skapa något som han avskyr. Han kan inte låta något komma till som han inte vill ska komma till. Genast när vi hör detta, så tänker vi: men synden då, motståndet, ondskan, våldet, det som kan tyckas ändå mer påtagligt. Det kan vi aldrig förneka, att det finns där. För det finns ett motstånd mot Gud, både på vårt mänskliga plan och på de fallna änglarnas plan. Men det tar inte bort Guds skapande nåd och kärlek. Det är viktigt att komma ihåg, att synden kan aldrig helt tränga in och fördärva skapelsen. Den fallna skapelsen är, säger kyrkofäderna, som ett mynt som har fallit i smutsen, ett guldmynt. Vi ser först bara smutsen. Så är det, när vi tittar ut i världen, när vi slår upp tidningen, när vi läser, ja vad vi än tittar på i TV, nyheter. Tittar vi in i vårt eget hjärta kanske det inte är så mycket bättre där heller. Vi ser ytan av smuts, som kan tyckas oren, men innerst inne finns guldmyntet. Syndafallet kan aldrig få Guds skapelse, att bli helt fördärvad. Den kan betäckas av syndens gyttja och smuts, men den förblir, vad den är innerst inne i Guds ögon. Därför kan allt skapat ytterst peka vidare på Gud.

Jag citerar karmelitnunnan Elisabeth av Treenigheten: "Betrakta varje lidande och varje glädje som en gåva direkt från Mästaren. Ert liv blir då en ständig kommunion, eftersom var sak som händer blir ett sakrament som väcker er till Gud". Vi har en sakramental verklighet. Verkligheten, de skapade tingen, händelserna, allt det vi erfar här på jorden, är ytterst sett skapat och velat av Gud, även om det då har kommit in hela det här spruckna, som vi brukar kalla arvsynden, personlig synd. Men det tar inte bort, att denna verklighet, denna värld, denna skapelse är velad och älskad och hålls upp av Guds nåd. Det betyder, att allt som sker kan bli en inbjudan till communio, kommunion med Gud. Han kan tala till människor genom allt de är med om. Det ser vi, när människor kommer till tro från ett helt icke-kristet sammanhang. Gud kan använda allt som sker, yttre och inre ting, för att möta en människa. Det är det man brukar kalla den allmänna sakramentaliteten, att allting, skapelsen alltid pekar tillbaka på sitt ursprung. Därför finns det en objektivitet i tillvaron. Tillvaron är inte bara idéer.

Därför har man i det katolska tänkandet alltjämt en realistisk livsfilosofi. I filosofin skiljer man mellan två grundriktningar, realism och idealism. Den katolska tron och sättet att leva vilar på realism. Vi kan nämna ett namn, Thomas av Aquino, som har en realistisk filosofi. Men även en vanlig katolik, som aldrig har hört talas om Thomas av Aquino, men som har insupit tron, har den här realistiska, sakramentala verklighetsuppfattningen i ryggmärgen. Det är inte idéerna, det är inte sinnena som är viktiga. Det kan vi ibland märka hos våra protestantiska bröder och systrar, att där är det mer idéerna, det är mer Kant än Thomas som har präglat den bakomliggande filosofin. För oss är det verklighet, realism, som sjuder av Guds närvaro. Det är en oerhörd styrka, när det går upp för oss, att våra tankar, våra idéer, våra drömmar, det är inte det som styr oss, utan vi står tryggt på verklighetens grund. ännu tydligare blir det, när Gud själv stiger ner i denna verklighet. Det måste han göra, för att det skall bli tydligt, för att verkligheten skall få sin äkta värdighet, för att inte synden för alltid skall betäcka guldmyntet.

Skapelsen kan inte själv befria sig från denna hinna av smuts. Ingen människa kan frälsa sig själv. Det är det vi ständigt ser i vårt liv och i världens liv. Det behövs det vi kallar frälsning. Som alla andra fromma ord har vi en tendens att begränsa det till kyrkans predikospråk. Men frälsning är något som sker ständigt och överallt i mötet med Kristus, i vardagens arbete och mödor. Eftersom vi genom dopet är så innerligt förenade med honom, finns det inte en millimeter emellan. även om vi kan komma andra människor mycket nära, finns det ändå några millimeter emellan. Men med Kristsus finns inte det här avståndet. Vi är lemmar i hans kropp genom vårt dop.

Denna sakramentala verklighetsuppfattning får alltså ännu större djup och räckvidd genom inkarnationen, när Gud blir människa. Då blir det otroliga troligt, att vi kan se Gud med våra mänskliga ögon. Gud kommer oss till mötes på vår egen mark. Vi kan säga, att hela Gamla testamentet och alla andra religioner och livsuppfattningar utgår från människans sökande efter Gud. Det är något vi måste värdera. Det finns i de andra religionerna, i vishetslärorna, äkta sökande efter Gud. Men i kristendomen är det Gud som söker efter människan. Det är han som kommer henne till mötes på hennes mark. Det är något helt annat. Vi behöver inte lämna vår verklighet, den värld vi lever i för att möta Gud. Den frestelsen finns, men den är djupt okatolsk. Vi tror att det finns en inkarnatorisk realism, som är mycket påtaglig. Alltsedan Gud har blivit människa fortsätter han att tala till oss på ett mänskligt sätt. Det är det hela Kyrkan bygger på. Annars skulle jag inte sitta här och försöka att tala om något för er. Hela Kyrkan bygger på, att människor förmedlar Gud till andra människor, att Kristus använder sig av människor för att komma dem nära. Det är något som vi nordbor måste höra gång på gång. Vi har tendens, att när vi söker Gud går vi så långt ut i skogen som möjligt, där det inte finns ett spår av en enda människa. Vi erfar rent spontant andra människor som störningsmoment på vägen mot Gud. Nu överdriver jag litet. Man får ibland vara litet elak för att väcka församlingen. Vi har svårt att förstå, att du och du är satta där av Kristus för att hjälpa varandra på vägen till målet. Människor är inte störningsmoment, som förhindrar oss att möta Kristus och att komma honom närmare, utan de hjälper oss, oavsett om de är snälla eller argsinta eller magsjuka eller pensionärer eller svarta eller gula - det spelar ingen roll. De är Guds redskap och Guds språkrör. Det märkliga är, att även syndare kan hjälpa mig att komma Gud närmare.

Låt oss ta en konkret episod. Någon sticker mig med en gaffel. Hur reagerar jag då? Sticker jag tillbaks min gaffel? Eller får detta mig på något sätt att identifiera mig med den lidande Kristus? Detta kan verka litet långssökt. Kommer någon och är besvärlig mot mig, kan jag då se, att här kan jag öppna mig för Kristus på ett annat sätt. Så kan vi gå igenom hela vår livshistoria och upptäcka, att ibland har vi kunnat se Jesus Kristus som det stora mönstret i det som skedde i mitt liv. Men oftast är Kristus mer en idé som hänger i luften. Naturligtvis beror mycket på det vi insupit på våra nordliga breddgrader, där kristendomen mycket är en idé, en vacker from idé, men den finns inte med i det här virrvarret av mänskliga prestationer, svagheter och sorger. Den är liksom en liten hinna som svävar ovanför. Den har inte trängt in och genomsyrat vardagen på samma sätt. Det är här den allmänna sakramentaliteten, den inkarnatoriska realismen, som vår katolska tro erbjuder oss, är så viktig. Det är bara här och nu, där vi lever, som vi kan möta Kristus och förvandlas av hans nåd och bli heliga. Vi kan inte drömma oss bort till en liten ostörd eremitboning ute på Mälaren och säga, om jag levde där ute de här dagarna, då skulle jag inte bli störd av någon, jag skulle bara möta Gud. Nej, den verklighet som Gud har gett oss, det är den verklighet han helgar, det är där han är med oss, det är där han möter oss, det är där han talar till oss.

Kristus är vägen, sanningen och livet. Det är inte livet som en abstraktion utan det liv han själv levde här på jorden får sin fortsättning i oss, som är lemmar i hans kropp. Så realistiskt ser kyrkofäderna på det. Kristus är, som den tyske teologen Möller sade: Kyrkan är "die andauernde Fleischwerdung", den förblivande inkarnationen. På tyska låter det ännu mer realistiskt "Fleischwerdung". Vi som vanliga människor, bärare av dopets nåd, vi fortsätter att leva Kristi liv. I oss finns ingjutet både hans kors och hans uppståndelse genom dopet. Det är det livsmönster vi alltid kan lägga ovanpå de konkreta händelserna. De hjälper oss att tolka livet - ni vet de genomskinliga plastmönstrena som man lägger ovanpå. Genom dopet har vi fått det här mönstret ingjutet i oss - kors och uppståndelse. När vi börjar upptäcka det i vårt konkreta liv, då är vi aldrig åtskilda från Kristus. Då fortsätter verkligen den inkarnatoriska realismen. Det är på den här grundvalen Kyrkans sakrament ligger. Först finns den allmänna sakramentaliteten i skapelsen, sedan genom inkarnationen.

Detta utkristalliserar sig i de sju huvudmomenten, de klassiska sakramenten. För att förstå dem måste vi se de här grundnivåerna. Annars hänger det i luften. Annars är det obegripligt. Det är ett helt sammanhang, som är sakramentalt. Kristus är ursakramentet på Fadern. Sakramenten pekar alltid vidare. Kristus har kommit i världen som sakramentet på sin Fader. Han leder oss tillbaka till Fadern. Läser vi i evangeliet, ser vi, att han ständigt talar om Fadern, aldrig om sig själv. Han vill leda oss in i den fulla gemenskapen med Fadern. Samma mönster fortsätter i Kyrkan. Den här grundläggande sakramentala verklighetsuppfattningen är inte helt lätt att tillgodogöra sig i vuxen ålder. Vi som är uppvuxna i det här andliga klimatet i Sverige, vi har i allmänhet den idealistiska livsfilosofin. Med idealistisk menar jag inte osjälvisk. Vi är präglade av det kantianska mönstret. Det är en filosofi, där tingen, verkligheten inte är så viktiga som idéerna. Man styrs mycket av idéer, tankar och känslor. I vår tid kan vi säga, att de här idéerna ofta har blivit känslor, sinnesstämningar. Det ställer till mycket besvär i livet.

Det är lätt att man blir helt beroende av, hur man känner det. Man går inte i kyrkan för att ära och tillbe Gud utan för att känna sig from eller tröstad eller upplyft. Men det kan man inte göra på beställning. Har man en jobbig vecka efter sig med en massa problem och kommer till kyrkan, då kan man inte vänta sig att man plötsligt ska sväva på molnen. Då kan man inte kasta sin besvikelse i prästens eller Kyrkans ansikte. Då är det väldigt viktigt att veta, att jag är mer än mina tankar och känslor. Jag är en lem i Kristi kropp, jag står fast på den mark, på den klippa, där försoningen skedde. Då är man inte slav under sina sinnesstämningar och känslor, önskningar, idéer. Det är en oerhörd befrielse, när man upptäcker att frälsningen fungerar. Det är inte alltid man känner det så. Man behöver inte alltid känna efter: är jag nu from igen. Man behöver ibland folk som säger: men jag är ju inte from, då är det är hyckleri att gå i kyrkan och be. Pyttsan. Det är ju då det är äkta, när man inte riktigt känner hur from man är. Det kan ju vara en väldig frestelse att sitta i kyrkan och ha en liten djävul i huvudet som säger: O, vad from jag var, nu var jag ju ensam och lyssnade på prästen. De här idéerna, de här känslorna, de här stämningarna ställer till det för oss. Det är inte så lätt att bli av med det. Det har vi insupit alla som är uppvuxna i detta heliga land. Det finns i luften, ja även bland dem som aldrig har satt sin fot i kyrkan eller skulle drömma om det. De vet precis hur det skall vara att vara kristen. Det är att ha de här idéerna. Just därför är den katolska verklighetsuppfattningen så oerhörd befrielse för många människor. Vi kan gå ett steg längre. Alla människor är sårade på olika sätt, genom synd genom psykiska och andra processer. Men i den här synen upptäcker de, att de inte är en fånge i det här mönstret. Jag kan vara sårad på ett plan, men genom att ta emot nådens verklighet är jag evigt oberoende av dessa ting.

Alltså frälsningen fungerar, frälsningen pågår. Det är något vi alltid kan sätta på vår dörr. Vi använder då ordet frälsning i litet annan bemärkelse än man vanligen gör. Frälsningen pågår ju från det första till det sista andetaget. Vi är kallade till helighet, varken mer eller mindre. Vårt liv här på jorden går ut på att bli förvandlade av Guds helighet. Inget som är orent kan ju komma in i Guds evighet. Vi kan säga, att har det inte lyckats riktigt här på jorden. Har det blivit litet halvdant, då tror vi att det finns en reningsort. Men det är viktigt att ha målet framför sig. I mitt dop har jag blivit helgad av Guds nåd, bebodd av treenigheten, inlemmad i Kristi kropp, och allt detta för att jag skall förvandlas, frälsas, helgas. Den processen pågår ögonblick för ögonblick. Tvärs genom de händelser jag råkar ut för fortsätter Gud att med sina händer forma mig till en underbar helgad varelse. Då gör det ibland ont, när någonting drabbar oss. Oftast är det genom andra människor som detta drabbar oss. Men kan vi då se, att bakom detta finns en större plan, då ser vi korset. Faktisk är det för de flesta på våra breddgrader lättare att känna igen Guds hand i korset än i uppståndelsen. Men jag tror, att vi alla har upplevat några av dessa ögonblick av uppståndelse och nytt liv, när liksom himlen har öppnat sig litet och vi har anat till vilken härlighet, till vilken kärlek vi är kallade.

Det ord vi har sökt förklara idag är alltså sakramental, att hela verkligheten är som ett heligt tecken på Guds verklighet på olika plan. Det är viktigt att se sammanhangen. Det katolska tänkesättet betonar väldigt starkt skapelsen, naturrätten, den allmänna gudsnärvaron, som finns där genom skapelsen. Den kompletteras, fullbordas genom inkarnationen, Kristi närvaro.

Det är viktigt att nåden fulländar naturen. Det är ett klassiskt katolskt ord. Nåden bygger på det trappsteg som naturen är. Annars skulle den hänga i luften. Det kan vi se, att för många är begreppet frälsning något de inte kan applicera i sin tillvaro. Vad är det egentligen? Då beror det ofta på att man inte lagt det ovanpå naturen, skapelsen. Då hänger det i luften, då är det väldigt lätt att det inte betyder någonting. Allt detta är till för att vi i varje ögonblick skall möta vår Frälsare. Varje händelse, varje möte, varje ord skall bli ett slags sakrament på Guds frälsande kärlek.

Med detta vill jag inleda vår reträtt. Kanske det då är bra att söka öva in den här hållningen gentemot de andra reträttdeltagarna. Vi åskådliggör alla på något sätt Kyrkans gemenskap. Vi kommer inte att tala med varandra förrän lunchen på söndag. Men på olika sätt inverkar vi på varandra och kan förmedla frälsningen. Vi kan bli sakrament för varandra, även om vi skulle trampa varandra på tårna eller tappa en kaffekopp i knäet på den andra. Det tror jag är en mycket viktik katolsk grundhållning att lära sig se på de andra som budbärare, som hjälpmedel och inte bara som något nödvändigt ont, ett störningsmoment, det finns litet av det i oss här. När vi verkligen söker Gud, vill vi dra oss undan alla de andra. Med det menar jag inte att ni inte får gå ut i naturen. Men försök att öva in den här sakramentala grundhållningen. Då skall vi i morgon gå vidare med det andra adjektivet ecklesial, kyrklig.

Vi ber: Herre Jesus Kristus, du har blivit människa med oss svaga människor för att visa oss vägen till den helighet som är din och som du längtar efter att dela med oss.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Del 2  top

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu