Biskop Anders Arborelius ocd

Pressklipp


Livets evangelium

Livet är Guds stora gåva till allt som finns till. Bara genom att leva lovsjunger allt den levande Guden, som av nåd låter allt få vara till. Att leva är att lova. "Så skall jag då lova dig, så länge jag lever" (Ps 63:5). Själva livet är i sig självt ett glatt budskap. Att leva är inte i första hand en tung börda, som vi dystra svenskar ibland fått för oss. Att leva är den största glädje vi kan tänka oss. Ett obändigt hopp som aldrig kan komma på skam. Bara genom att leva står vi i ständig kontakt med den levande Guden. Vi är alla kallade att efterlikna denne levande Gud som låter sitt liv flöda och strömma över.

Han är Livgivaren. Allt mänskligt liv är hans personliga gåva. Därför är också varje mänskligt liv en oförytterlig rättighet. Den mest fundamentala av de mänskliga rättigheterna är den ovillkorliga rätten till liv. Alla de andra mänskliga rättigheterna flyter fram ur denna första -och utan den faller de platt till marken. Det låter självklart och det är självklart. Men ändå slår synden blå dunster i ögonen på så många, som vill beskära rätten till liv och missunnar vissa denna heliga rättighet. Dödsstraff, dödshjälp och abort är uttryck för samma tragiska missförstånd som påven betonade nyligen i Saint Louis. Men livets evangelium är alltid starkare än dödens kultur.

En liten profet

Som biskop får man många brev. I ett av de vackraste stod det så här:
"Det är nu fyra år sedan jag gick med växande mage och kände på sparkarna. Det var inget vanligt litet barn vi väntade. Efter att ha varit barnlösa i åtta år och ha tagit så negativa tester, kunde det inte vara något annat än ett Guds under! Ett bönesvar, liksom Elisabeth och Sakarias en gång fick sitt. Då vi lyssnade till en predikan om just detta blev det också klart för oss att vi väntade en Johannes, en gåva till Guds rike, en profet. Ja, det var en märklig 'profet'! Han hade Downs syndrom, visade det sig kort efter födseln. Till att börja med trodde vi att det var ett misstag, men Gud visade genom Matt 18 att han inte alls ändrat sig. Detta var verkligen en Johannes, en stor gåva i Guds rike."

Vi tror på livets evangelium. Vi tror att varje människa är en Guds gåva till oss. Vi tror att en mänsklig gemenskap utan dödsstraff, dödshjälp och abort är en reell möjlighet att sträva efter. Vi måste också hoppas, längta och be om en värld där krigets gissel är utrotat. Vi får inte förlora målet ur sikte. Vi får inte släppa hoppet om ett samhälle, där varje människas liv respekteras, där även den svagaste, sjukaste och mest handikappade vördas som Guds avbild. Ingen - varken mor eller kommun, far eller kurator - har rätt att missunna en annan liten varelse dess liv eller av missriktad välvilja säga att det är bättre att dödas än födas ovälkommen. Det finns alltid grader i detta att vara mer eller mindre välkommen. Vi förfogar aldrig över livet, vårt eget eller andras, som en ägodel. Livet är nåd och gåva.

Älska syndaren, men hata synden!

Dödsstraff är vi förskonade ifrån i Sverige, och i stort sett - men för hur länge? - från aktiv dödshjälp. Abort däremot är helt accepterat av konvenansen. Men vi katoliker - och en del till - sätter oss på tvären och ropar ut vårt budskap om livets evangelium. Folk får förfasa sig så mycket de bara vill, vi tror ändå att livet är heligt. Som nybliven biskop fick jag ständigt frågan om abort. Fast alla vet att katolska kyrkan är emot, vill man ändå känna oss på pulsen. Det är som om man hade en slags hemlig längtan att få vårt godkännande. Man kan liksom inte stå ut med tanken att det finns några som har fräckheten att säga nej. Alla ska följa opinionstryckets diktat till punkt och pricka. Typiskt svenskt? Kanhända. Trots allt tal om att vi ska vara mångkulturella och toleranta måste alla tycka likadant.

Samma tendens blev också tydlig när vår och Missionsförbundets gemensamma skrivelse om den pastorala hållningen i samtal om abort publicerades förra året. Massmedia tolkade genast den pastorala, lågmälda tonen i detta ekumeniska brev som om den katolska synen på abort hade luckrats upp. Girigt kastade man sig över vissa formuleringar som skulle kunna misstolkas på ett sådant sätt. Men mest berodde det nog på att man aldrig har förstått det klassiska axiomet: "älska syndaren, men hata synden."

Dokumentet koncentrerade sig på den första delen av satsen: hur man visar förlåtelsens ömhet mot den som felat. Men detta språk förstår man inte längre på våra subjektivistiska breddgrader, där synd och skuld inte är en fråga om handlingar utan om känslor. Man kan helt enkelt inte fatta att barmhärtighet och förlåtelse för den som ångrar sig måste gå ihop med den profetiska sanningens ord: du skall inte dräpa.

Märkt av döden

Detta livets evangelium blev speciellt inristat i mitt hjärta när jag som tämligen nyvigd präst predikade min första reträtt, och det var i Sankta Ingrids kapell i Stockholm. Bland dem som ville samtala med mig var en mycket sjuk kvinna som var märkt av döden.

Som oerfaren själasörjare fick jag i mitt huvud den tanke som vi alla ibland kan frestas tänka när vi glömmer att det är den Helige Ande som ska inge oss vad vi ska säga: "Hur ska jag kunna trösta någon som har det så svårt?" Nu var det - som det så ofta är - inte alls några välmenta, tafatta ord som denna kvinna väntade på. Det var en stark kvinna. Vad hon ville var bara att tala om livets evangelium. Hon var rädd att prästerna inte talade tillräckligt om de oföddas rätt till liv. Hon hade inte ett enda ord att säga om sitt eget lidande. Hon bönföll mig bara att aldrig glömma "det bortglömda, osynliga folket". Hon var bara angelägen att Kyrkan aldrig skulle förtröttas i sin tämligen ensamma kamp för de minsta av de minsta.

Jag såg aldrig denna kvinna mer. Jag vet inte vem hon var. Jag glömmer henne aldrig. Jag är henne evigt tacksam. Livets evangelium är tidlöst liksom barmhärtigheten och sanningen. "Om en kyrka förmäler sig med tidsandan, blir hon snart änka," sade en av våra präster. Men vi tror på den evigt unga brud, som spritter av liv och som också "i dödens skugga" (Luk 1:79) förkunnar livets evangelium, det glada budskap, som hennes Herre, den Levande och Uppståndne, har anförtrott henne.

+ Anders Arborelius ocd
(Ur Katolskt magasin nr 3 1999)
bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu