Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Föredrag/Reträtt


Att leva eukaristiskt

Reträttföredrag i samband med biskopsvisitation i Vår Frälsares församling
Malmö den 23-25 mars 2018

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag 3

Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig? (Mark 15:34). När Jesus dog på korset var det hela mänsklighetens övergivenhet han tog på sig. Jesus vill hela oss från allt vad övergivenhet heter. En människa kan känna sig övergiven av både Gud och människor, men detta har Jesus, Guds enfödde Son, gått igenom för att rädda oss från den eviga döden. Den eviga döden är att vara utan Gud, att ha förlorat Gud. Allt är då tomt, utsiktslöst och utan mening. Vi kan inte förstå att Jesus, som är Guds enfödde Son, har kunnat gå igenom det fasansfulla lidande det är att känna sig övergiven av sin himmelske Fader.

Jesus gör allt för oss, pro nobis. Det latinska uttrycket, pro nobis, uttrycker hela det mysterium som vi nu går in i, Jesu lidande, död och nedstigande till dödsriket. Det sker för vår skull, för att vi skall räddas och en gång komma in i den eviga härligheten. Jesus har tagit på sig detta yttersta, för att befria oss och hela mänskligheten från det fruktansvärda som syndens fasa är.

Under den här fastereträtten har vi försökt öppna vårt hjärta, så att det skall bli ett hjärta uppfyllt av tacksamhet, av lovprisning för allt det som Gud har gjort i Jesus Kristus. Det är, som den helige påven Johannes XXIII (1881-1963) sade, barmhärtighetens medicin. Vi behöver medicin för att vårt hjärta skall bli ett äkta hjärta som kan känna medkänsla och växa i kärlek, glädje och tacksamhet. Vi behöver barmhärtighetens medicin för att vårt hjärta skall bli mer likt Jesu heliga hjärta. Därför får vi alla på nytt leva oss in i fastetidens och passionstidens smärta för att sedan kunna ta emot påskens jubel. Om vi inte har följt Jesus fram till korset, om vi inte har låtit oss påverkas och byggas upp av medlidande och medkänsla, är det också svårt att riktigt ta till oss påskens glädje och jubel. Sorg och glädje är inte motsatser utan besläktade ting, något av det mest mänskliga som finns. Ibland är det riktigt svårt att skilja sorg och glädje åt. På svenska säger man ibland att man gråter glädjetårar. Sorgen går liksom över i glädje utan att vi märker det.

För att kunna ta emot påskens jubel behöver vi växa in i den totala öppenheten för Jesus och hans budskap. Vi får öppna hjärtat på vid gavel för Jesus och inte stänga ute en del av hjärtat för honom. Det är alltid en frestelse att reservera någonting, att hålla undan någonting för Gud, att låta en blind fläck bli kvar, när Jesus vill ge oss sin nåd och förvandla oss alltmer. Därför behöver vi fastetidens och passionstidens botgöring och omvändelseprocess. Vi behöver se om det är någonting i oss som hindrar Jesus att tränga in och förvandla hjärtat. Det är viktigt att vi tar oss tid att begrunda samvetet. Vad är det som gör att jag inte riktigt kan ta till mig ett medlidande med Jesus och den lidande människa han sänder i min väg? Vad är det som drar mig tillbaka, håller mig undan eller gör att jag låter bli att besöka en döende människa som väntar på mig, någon som har drabbats av hjärtesorg eller någon som gått in i en depression? Vi drar oss undan och håller oss borta från våra lidande medmänniskor och vi följer inte heller med Jesus fram till korset. Vi är naturligtvis rädda för att lida. Vi vet att Jesus vill befria oss från det, men då måste vi också kunna se lidandet i ansiktet och inte fly undan. Det blir mycket svårt att fira påsk i full bemärkelse om vi inte har levt oss in i Jesu lidande återspeglat i otaliga människors lidanden.

Vi behöver Jungfru Marias hjälp. Gång på gång blir vi uppmärksamma på att vi behöver henne, vår Moder. Hon är vår läromästarinna för att upptäcka att vi liksom hon får stå vid Jesu kors och trösta honom, hjälpa honom och bära honom genom lidandet. Sedan kan vi också liksom Maria bli till stöd och tröst för våra lidande medmänniskor. Det är inte farligt med lidande. Det är svårt och tungt. Det är en del av vår mänskliga existens som vi måste lära oss att hantera, så att vi inte går under eller låter våra medmänniskor gå under. I Sverige av idag säger man att den psykiska ohälsan bland de unga aldrig har varit så stor. Så många unga väljer att avsluta sitt liv. Hur det kommer sig att vi inte har kunnat ge de unga den hjälp och styrka de behöver?

Jesu heliga kors kan ge oss styrka att bära det lidande som ingen av oss kan besparas. Det finns naturligtvis många slags lidanden som vi kan undvika, men det finns också det oundvikliga lidande som själva livet rymmer. Att kunna hantera lidandet i gemenskap med Jesus Kristus är ett av den kristna traditionens viktigaste bidrag. Det gäller att inte fly undan, eller överge en lidande medmänniska åt hennes eget öde. Vi kan istället stå vid sidan som Jungfru Maria gjorde och se att det räcker att vara där. Vi kanske är rädda för vad vi skall säga eller göra, men att bara sitta vid en döende människa sida betyder ofantligt mycket. Vi kan hålla en desperat människa i handen eller lägga handen på pannan. Det är ibland dessa enkla mänskliga gester som kan rädda ett liv, som kan hjälpa en människa att förstå att hon inte är övergiven av Gud och människor.

Vi har alla i likhet med Jungfru Maria en uppgift att bli en medkännande, medlidande gemenskap som inte ryggar tillbaka. Om vi tror på en korsfäst Herre, måste vi också visa det genom vårt sätt att leva och handla. Jesu kors är vår räddning. Det är Jesus som genom sitt kors har frälst oss. Då betyder det också att vi får undervisning och hjälp att hantera lidandets mysterium. Ingen kan förklara lidandet på ett logiskt sätt, men Gud har visat oss hur vi skall hantera det. I Jesu efterföljd får vi bli kvar i lidandet och med Jungfru Maria stå vid våra lidande medmänniskors sida.

Då märker vi att det finns en väg som går vidare in i påskens nya liv. Då förstår vi att sorgen, smärtan, lidandet så småningom går över i påskens nya liv. Döden är inte slutet utan porten till det nya livet. Franciskus (1182-1226) talar om döden som Syster Död. När vi nu går in i passionsveckan är det viktigt för oss att inte fly undan utan verkligen bli kvar i Jesu lidande. Om vi tycker att det är för jobbigt får vi ta Maria i handen. Hon är vår Moder. Hon ger oss stöd och tröst i lidandets stund. Om vi tycker att korset är för tungt och för svårt behöver vi Jungfru Maria. Det är en av det kristna livets största nådegåvor att Jesus har gett oss sin Moder som färdkamrat, som stöd och tröst i det som vi själva inte orkar bära. Då måste vi komma ihåg att vi aldrig är övergivna. Vi har en Moder. Vi har hela Kyrkans gemenskap som stöder oss. I vår tid när så många kristna förföljs för sin tro och får lida martyrdöden är det viktigt att vi också ber för dem, att vi inte glömmer dem som kanske just nu får lida för sin tro. Genom vår bön och solidaritet kan vi i de heligas gemenskap be och stödja alla dem som lider för sin tro.

Vår tro ger oss många anledningar till tacksamhet. Att kunna hantera lidande, sorg och smärta är en av den kristna traditionens djupaste nådegåvor och skatter. I vår tid är folk så handfallna inför lidandet. Därför är det vår uppgift att själva gå i denna skola som vi får göra under faste- och passionstiden för att lära oss att i Jesu närhet hantera lidandet. Det är inte lätt. Vi kan inte hitta någon mirakelmedicin. Men när vi går ut i den lidande Kristi närhet, händer något med vårt hjärta. Det växer i medlidande, medkänsla, ömsinthet och hänsyn, för vi vill ju inte skada någon. Vi vill inte att lidandet skall drabba någon. Ibland får vi brottas med Gud när någon av våra kära drabbas. Någon har blivit svårt sjuk, dött eller förlorat tron. För många föräldrar är det största lidandet att se att deras barn och barnbarn försvinner från Gud och Kyrkan. Med Jungfru Maria vid vår sida får vi också göra det lidandet till en bön, till ett rop på hjälp.

Vi behöver inte bära lidandets börda på egen hand, utan vi tillhör de heligas samfund där vi får hjälp av de heliga och inte minst av Jungfru Maria att känna igen Jesus i allt det svåra. Vi får se att det är hans heliga kors som vi möter i varje form av lidande. Det är ingen logiskt förklaring av lidandet, men det är ett uttryck för Guds solidaritet med den lidande mänskligheten. När Gud blir människa är det för att ta på sig allt mänskligt lidande från tidens början till dess slut och göra det till en väg till nytt liv, så att Guds nya liv, uppståndelsens liv, det eviga livet, kan skina fram. Vi kan aldrig förstå det, för det är trons mysterium, men när vi firar liturgin under denna heliga tid anar vi något av detta mysterium. Gud har så stor kärlek till oss människor att han inte kan eller vill lämna oss åt vårt eget öde. Han sänder oss sin Son för att vara med oss på vår lidandesväg, i vår passionshistoria, i vårt lidande, i vår övergivenhet och ensamhet. Det är då det hjälper oss att känna igen Jesu lidande ansikte.

I vår domkyrka i Stockholm har prästen när han står vid altaret och firar mässan rakt framför sig en bild av Jesu lidande ansikte. Det är djupt symboliskt, för i varje mässa blir Kristi offer på Golgota sakramentalt närvarande. Just då ser vi Jesu lidande, sönderslitna ansikte som har lidit för vår skull men också har friköpt oss från döden genom sitt lidande, befriat oss från syndens fasa och den eviga dödens kyla och så öppnat himmelriket för oss. Därför är det så viktigt att vi känner igen Jesus i det lidande som drabbar oss och våra kära. Det är hans kors som där får skina fram. Då är det inte så uttryckslöst, mörkt och tungt längre. Vi vet att korset banar väg för uppståndelsen och härligheten.

Låt oss i denna heliga vecka öppna vårt hjärta i tacksamhet och överlåtelse, så att vi kan ta emot hela den nåd som Jesus ger oss i sin död och uppståndelse. Det kan för oss förklara livets gåtfullhet, livets mysterium som rymmer både död och uppståndelse, både sorg och glädje. Mänskligt liv rymmer båda dessa fasetter. Vi kan aldrig förklara det rent logiskt eller rationellt, men vi vet att Gud har velat dela detta med oss. Så viktiga är vi för Gud att han sände sin Son för att gå igenom den del av verkligheten som vi inte klarar av på egen hand. Ingen människa kan bemästra detta i sig själv. Då går man under och förlorar hoppet. När vi öppnar oss för Jesus i hans kors och i hans uppståndelse, får vi den kraft och styrka vi behöver för att hantera livet, både i dess stora smärta och i dess stora glädje. Det är också så, att glädjen behöver sorg. Har vi aldrig upplevt en djup sorg, har vi aldrig lidit med vår nästa och tagit på oss något av hennes sorg, då kan vi inte glädja oss tillsammans. Det låter märkligt, men i påskens mysterium anar vi att det måsta vara så.

Om vi inte har följt med Jesus på vägen till Golgota, om vi inte har levt oss in i hans lidande och vår nästas lidande, går påsken oss förbi. Då blir det bara lite kycklingar och påskägg och påskharar som inte kan ge oss livets djupaste mening. Vill vi undfly både sorgen och den stora glädjen och nöjer oss med krimskrams, blir livet ytligt och utan innehåll. Många människor går under när de hamnar i livets stora och svåra lidanden och prövningar. Men det är aldrig försent att vända om. Guds barmhärtighet är den medicin vi har fått. Under denna tid står biktstolarnas dörrar på vid gavel för att ta emot dem som vill försona sig, börja om och ta emot hela det mysterium som Jesus vill ge oss genom den stilla veckan.

Det finns alltid hopp. Mörkret kan aldrig bli totalt. Det finns alltid en liten spricka där Guds ljus och nåd kan tränga in och förändra människors lidande och utsatthet. Ibland kan vi bli redskap. Glöm aldrig det! Fly inte från lidandet. Undvik inte någon döende! Hoppa inte över besöket hos den gamla släktingen som är bortglömd eller grannen som ingen besöker! Det finns många som väntar på oss. Vi kanske kan bli den enda lilla hoppfulla tröst som de får erfara.

Vi ber om Jesu hjälp att få detta tacksamma hjärta för hans godhet och nåd, så att vi också kan bli bärare av hopp för så många människor som kanske bara har oss för att få en liten lindring i sin smärta och i sitt lidande. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

bskp Anders Annat av Kardinal Arborelius
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu