Biskop Anders Arborelius ocd

Homelia


" Victor quia Victima"

Långfredagen

  Domkyrkan 2006-04-14

Under medeltiden var Stockholm en vallfärdsort. Man vallfärdade hit för att vörda en nådebild, Helga Lösen i dominikanklostret, som föreställde hur Jesus togs ner från korset. Den döde Jesus läggs i Jungfru Marias kärleksfulla händer och hon omges av dem som trots allt har hållit fast vid Jesus och nu vill visa honom sin kärlek. Även om denna bild, Helga Lösen, förstördes vid reformationen, har vi nog alla sett liknande bilder av Korsnedtagningen. Det finns något gemensamt med dem: den stilla sorg och oändliga ömhet med vilken man tar emot den döde Jesus. Något liknande är det med hela denna långfredagsliturgi, som vi nu firar. Det finns en värdighet i all äkta sorg som är djupt mänsklig. Människan blir mer människa genom sorgen. Allt som annars binder henne och gör henne vulgär och småskuren försvinner. Sorg är något äkta mänskligt och gränsar till det gudomliga. Tyvärr är många rädda för sorg. Man tar lugnande medel för att inte gråta på begravningar. Man vill skingra sorgen genom onödiga tidsfördriv. Men genom sorgen växer människans hjärta och blir mer likt Jesu allraheligaste Hjärta, Jesus som sörjer över oss och vår synd, just eftersom han älskar oss så ofantligt mycket.

Idag, den dag då Jesus dog för oss, borde vi bevara bilden av Helga Lösen på vår inre näthinna. Det kan vara alltför upprivande att ha själva korsfästelsen inför våra ögon. Men den stilla och värdiga sorg som Korsnedtagningen pekar på kan vi bevara i vårt hjärta. Vi får identifiera oss med Jungfru Maria som med ömhet tar emot sin Son i sina armar. Vi får begrunda att ”han var sargad för våra överträdelser skull och slagen för våra missgärningars skull” som Jesaja säger( 52). Vi får meditera över det som Augustinus säger. ”Ordet blev kött för att kunna dö för oss” (Sermo 231,3; CCL 41,322). Allt i Jesus talar om att han till varje pris vill visa oss sin kärlek. När ingenting annat hjälper dör han för oss. När någon offrar sitt liv för oss, kan inte ens den mest hårdhudade förhärda sig. Eller kan man det? Här kan vi bara granska vårt eget hjärta och försöka se hur det står till med oss själva. Berörs vi verkligen av att Jesus har offrat sig själv för oss och vår frälsning? Kanske Korsnedtagningen kan göra Jesu offer lite mer påträngande och verkligt för oss.

Varför måste då Jesus välja lidande och död för att frälsa oss? I teologin har man brottas med denna tanke i alla tider. Ja, vi har säkert alla fått kämpa med att försöka förstå det som vi egentligen aldrig kan förstå till fullo. Det frälsande lidandet är ett mysterium – liksom allt stort och äkta i livet: kärlek, sorg, glädje. Den avlidne påven Johannes Paulus II ger oss sin syn på detta: Lidandet finns i världen ”för att väcka kärlek, för att ge anledning till kärlekens gärningar och att förvandla hela den mänskliga civilisationen till en ’kärlekens civilisation’” (Salvifici doloris, nr 30).  Den som lider är sårbar. Den som lider med andra är ännu mer sårbar. Men ett är säkert: han vill aldrig bli orsak till att andra får lida. Ordet medlidande har ibland fått en lite nedlåtande accent, så vi kan kanske hellre tala om i-lidande, empati. Och just detta får vi en vacker bild av när vi ser på Korsnedtagningen, på Pietán: Jungfru Maria som inte bara lider med sin Son utan i honom. Sorgen får oss att gå in i den andres hjärta, att bli ett med honom eller henne, att identifiera oss med den som lider.

Det är det som Jesus har gjort för oss och i oss. Han har gått in i vår verklighet för att inifrån dela vårt lidande. Hans lidande är alltid ett i-lidande, ett lidande i gemenskap och solidaritet med allt mänskligt lidande. Bara så kan lidandets udd bli bruten. För det är ju Gud själv, den människoblivne Guden, som går in i vårt lidande för att bryta dess udd. Det är det som frälsning innebär. Inifrån befriar Gud oss från det vi inte själva kan bära: lidande, synd, död. Gud vill inte befria oss uppifrån eller utifrån. Nej, han går in i vår tillvaro och lider i oss, dör i oss för att frälsa oss inifrån. Allt det kan vi begrunda medan vi betraktar Korsnedtagningen, Helga Lösen. Det är detta Guds i-lidande som är vår lösen, lösepenningen som befriar oss ur syndens grepp. Det är så satt säga den lösesumma som måste betalas för att vi skall bli befriade från den som har kidnappat oss. Jesus går i närkamp med den onde som vi ser i evangeliet. Jesus kämpar den kamp som vi inte förmår kämpa. Han segrar genom att utge sig i kärlek. Det är bara så man besegra ondskans makter, som blir helt maktlösa inför ett sådant språk. ”Victor quia victima”, säger Augustinus: Han är segrare, eftersom han är offer (Bekännelser X,43).

Därför kan Korsnedtagningen också uttrycka glädje och tacksamhet. Det blir ”lovsång istället för modlöshet” (Jes 61:3). Sorg och glädje är syskon. Jesus har triumferat över synd, död och ondska på korset. När han säger ”Det är fullbordat” är segern också fullbordad. Segern är vunnen. Det kostade Jesus allt att lida och dö för vår frälsnings skull, men han tog hem segern: vår frälsning ur dödens käftar, ur syndens strupgrepp. Men nu gäller det för oss att ta emot denna hans gåva och låta den förvandla vårt liv. Därför är det bra att bli kvar i kontemplation av Korsnedtagningen lite till. Vår sorg är blandad med glädje, med en stilla och ödmjuk glädje, för vi vet hur svaga vi är och hur lätt vi fastnar i syndens garn. Men vi vet också att Jesus har segrat en gång för alla genom sitt korsoffer, sin kärleks heloffergåva. I mässoffret, i eukaristin, får vi ta emot all denna kärlek gång på gång. Genom eukaristin förblir Kristi kärleksoffer en ständig verklighet i Kyrkan och förvandlar vårt liv, ja, världens liv. ”Eukaristin är icke-våldets sakrament” (Raniero Cantalamessa OFMConv.).

Alltsedan Jesus har gått Via Dolorosa, lidandets väg, med och för oss, har den också blivit Via Gloriosa, härlighetens väg. Redan på korset anar vi härligheten, uppståndelsen. Också det får vi begrunda när vi har Korsnedtagningen inför ögonen. Vi stockholmare kan inte längre vallfärda till nådebilden Helga Lösen. Vi har inte som i Jerusalem en gata som heter Via Dolorosa. Men vi kan bevara bilden av Jesu kärleksoffer på vår inre näthinna, bli genomsyrade av hans kärlek och sprida den omkring oss i denna stad – och så göra Via Dolorosa till Via Gloriosa för dem vi möter på vår väg.

+Anders Arborelius ocd
bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu