Biskop Anders Arborelius ocd

Pressklipp


Om sitt första år som stiftbiskop

"Novisår" på resande fot

Biskop Anders hoppas på allmänt uttåg ur det katolska gettot - "Tyvärr lyckas vi inte alltid överbrygga motsättningarna i kulturmötet"

Anders Arborelius har nu gjort sitt första år som stiftbiskop i Stockholm, "novisåret" som han själv kallade det när han tillträdde ämbetet.

Att han skulle få så mycket att göra hade han inte kunnat föreställa sig:

- Jag hade tänkt ha en ledig dag i veckan - nu är jag glad om jag får några lediga timmar. Det är viktigt för alla med stillhet och avkoppling.

Det år som gått har biskop Anders till stor del tillbringat på resande fot. Han har velat besöka så många församlingar och katolska institutioner som möjligt för att bilda sig en uppfattning om vad som bör göras för att stiftet ska kunna utvecklas i framtiden.

Samtidigt är han överväldigad av hur mycket som uträttas i stiftet, och att så många människor vill göra en insats.

Församlingarna en brokig skara

Han konstaterar att församlingarna är en brokig skara, med olika behov och olika förutsättningar. Vilket, menar han, är på gott och ont.

- De medlemsmässigt små församlingarna kan lättare smälta samman människor från olika håll. Men om en liten församling är geografiskt vidsträckt kan arbetsbördan ändå vara väl tung för en ensam präst.

I de stora församlingarna finns olika grupper som inte självklart känner varandra och samarbetar.

- Där finns å andra sidan ofta fler präster och man har ett gott utbud av verksamhet. Risken är ändå att enskilda personer hamnar utanför och aldrig kommer in i gemenskapen.

Varnar för kotteribildning

Biskopen varnar för tendensen att bilda kotterier

- Alla församlingar bör ha folk som har ansvaret för att kontakta dem som kommer nya och se till att, till exempel, ingen behöver sitta ensam på kyrkkaffet. Kyrkan ska stråla av glädje och Kristi kärlek till människorna. Besvikelsen kan bli bottenlös om man inte blir sedd av någon i församlingen.

Han drar sig ändå för att ge några generella regler för hur församlingarna ska lägga upp sitt arbete, eftersom de är så olika sinsemellan.

- Jag vill inte idealisera, men trots den polarisering som vi lider av, finns en mystisk solidaritet med hela kyrkan som håller oss samman. Det blir, tycker jag, tydligt när man jämför med andra samfund. Det betyder inte att vi kan lämna konflikterna därhän, vi måste be och arbeta för att kyrkan ska genomskinas av Guds kärlek.

Styrka riskerar bli svaghet

Efter ett år som biskop kan han också se att mångkulturaliteten, som är katolska kyrkans styrka, riskerar att bli hennes svaghet.

- Eftersom vi kommer från så många länder och kulturer och delar av samhället, ser vi olika på saker och ting och arbetar på olika sätt. Tyvärr lyckas vi inte alltid överbrygga de motsättningar som uppkommer i mötet.

- - Det är synd, för vi har en bred bas att stå på och om vi engagerade oss i samhället skulle vi kunna få större inflytande.

- Navelskåderi är en av vår tids frestelser - det gäller också i kyrkan. Ser vi uppåt och utåt förstår vi också hur vi ska handla. Vi har något att erbjuda, vi behöver inte skämmas för att föra ut vår syn och tro.

Vill se fler i samhällsdebatten

Svenska staten satsar just nu på att bygga upp ett samarbete med Polen. I det arbetet har man engagerat många delar av det svenska samhället, bland annat Svenska kyrkan.

- Men man har inte tagit kontakt med oss, trots att katolska kyrkan borde vara en ideal partner i ett sådant arbete. Anders Arborelius tror inte att det beror på illvilja, det har bara inte blivit naturligt att kontakta katolska kyrkan i Sverige.

- Det beror inte bara på andra, kyrkan har ett eget ansvar för att få genomslag i samhället. Vi måste komma ut ur vårt katolska getto och hålla oss framme, inte vänta på att vi i nåder ska bjudas in.

Biskop Anders menar att det finns områden där åsikterna i praktiken likriktas, där det inte finns utrymme för uppfattningar som avviker från det som de styrande i samhället anser vara korrekt och "normalt". Det här samhället säger sig vara mångkulturellt, ändå släpper man inte in oss som har en annan syn på till exempel livets värdighet: kyskhet finns det ingen plats för.

Biskopen vill att fler katoliker engagerar sig i verksamhet utanför katolska kyrkans väggar.

- För tillfället sitter två katoliker i riksdagen. Jag önskar att fler katoliker tog sitt ansvar genom att delta i samhällsdebatten, genom att engagera sig politiskt eller i någon annan organisation. Tiden är mogen för det.

Han tänker främst på sociala frågor, familj, integration, försvar av människovärdet.

Vi måste sticka hål på myten om det mångkulturella och toleranta samhället.

Biskop Anders nämner skolan som ett exempel på en miljö där det kan vara svårt att ha åsikter som avviker från kamraternas.

- Det är en hård anda i skolan, det används ibland ett vidrigt och rått språk. Många av våra katolska barn och ungdomar blir trängda, till och med mobbade. I den situationen krävs styrka för att stå emot grupptrycket. Men det finns också unga som blir respekterade för att de står rör sin tro.

"Bygg ut besöksverksamheten i församlingarna!"

Närhet mellan biskop och folk

Anders Arborelius tycker att det finns en påtaglig mänsklig och andlig närhet mellan biskopen och folket i värt stift.

- även o om man inte alltid kommer överens, så räknar man med biskopen, och vill be för honom. Det är viktigt för mig att behålla den här direktkontakten också i fortsättningen.

Den här andliga närheten mellan folk och biskop ser Anders Arborelius som ett uttryck för att katolska kyrkan bevarat gemenskapen i tron med urkyrkan.

- För katoliker är det självklart att biskopen inte bara är en funktionär. Man respekterar ämbetet och har spontant en uppskattande och lyssnande hållning till biskopen.

Besked utan att kväsa initiativ

Inställningen till biskopen är dock inte entydig.

- Vissa tycker att biskopen ska hålla sig i bakgrunden och låta andra ta initiativ. Andra förväntar sig att biskopen i alla lägen ska ge klara besked. Jag tror att det finns en medelväg, och den hoppas jag att jag kan hålla: ge besked, men utan att kväsa initiativ. Varje enskild katolik måste kunna ta ansvar för kyrkan där han eller hon står, utan att biskopen har sagt vad som ska göras.

- Om var och en tar konsekvenserna av den personliga omvändelsen till Kristus i det vardagliga livet, påverkar det hela kyrkan, ja på sikt hela samhället.

Höga förväntningar

Under det här året har Anders Arborelius fått lära sig att förväntningarna på biskopen är höga, såväl bland katolikerna som ekumeniskt.

- Folk förväntar sig att biskopen ska ingripa och rätta till saker som man tycker är felaktiga. I vissa fall förväntar man sig kanske mer än vad som är rimligt.

Biskop Anders tänker en stund.

- Här träder den mystiska aspekten av ämbetet fram. Den här förväntan på biskopen är egentligen en förväntan på vad Kristus kan göra i sin Kyrka.

Han gör en gest mot högen av brev och papper som tornar upp sig på hans annars så välordnade skrivbord.

- Se på de här högarna! Ute i stiftet förväntar man sig mer än jag som svag människa kan göra. För att orka måste jag förstå att jag är satt att förvalta ett uppdrag åt kyrkans verklige herde, Kristus. Att jag bara representerar Honom, och aldrig i egen kraft kan uppfylla de krav och förväntningar som folk har. Det är en befrielse att det är Kristus som leder oss.

Hemma var som helst i stiftet

Anders Arborelius har tillbringat 27 år av sitt liv i karmelitklostret i Norraby. är Norraby fortfarande hemma?

- En katolik är förhoppningsvis hemma var som helst i kyrkan, och som biskop är jag rimligen hemma var som helst i mitt stift. Tiden i klostret är ett avslutat kapitel, men jag har hjälp av den andliga fostran jag fått där.

Det är, tillägger han, en nödvändig inre process för alla att frigöra sig frän det förgångna.

- Och att, när kallelsen så bjuder, bryta upp och vandra vidare. Så nu är jag stockholmare, det är här jag har min katedral, min cathedra och mitt biskopsämbete.

Breddning av kontaktytan behövs

Intresset för den kontemplativa miljö som biskopen skolats i är stort, till och med i det sekulariserade Sverige.

Kristus leder människor dit. Det är också många intellektuella som upptäcker katolska kyrkan genom Signum. Däremot måste vi fråga oss varför så få svenskar från arbetarmiljö konverterar, trots att mänga är gifta med katoliker.

Biskopen undrar om det kan vara så att katolska kyrkan här är dålig på att skapa kontakt med människor i arbetarklassen.

- Vi får inte glömma att det kan uppfattas som ointresse och brist på engagemang om vi aldrig hör av oss till dem som finns i församlingsregistret, men inte kommer till mässan.

Därför uppmuntrar han församlingarna att bygga ut sin besöksverksamhet.

- Församlingarna måste fundera över hur de ska nå alla sina medlemmar, så att de känner sig ihågkomna och välkomna.

Församlingsprästbrist ett problem

Ett problem är prästbristen. även om Anders Arborelius inte riktigt håller med om att det råder prästbrist i Stockholms stift.

- Ser vi det sammantagna antalet präster är det inte så dåligt. Problemet är att det är för få som står till förfogande som församlingspräster.

- Ute i landet finns, säger biskopen, en längtan efter att dela de stora församlingarna och bygga nya kyrkor. På grund av bristen på församlingspräster går det inte att uppfylla de drömmarna.

Nu löser stiftsledningen problemet på olika sätt. På en del håll finns en nationell själasörjare som delar sin tid mellan sin nationella mission -och församlingen:

- Rent allmänt skulle jag vilja att man i församlingarna blir bättre på att ta tillvara den resurs som de nationella själasörjarna är, genom att till exempel inbjuda dem ett predika.

I Brandbergen sköter en diakon det pastorala arbetet. Kapellförsamlingarna har sina lokala råd, och biskopen tycker att det är ett gott betyg för stiftet att lekfolket tar så stort ansvar för kyrkans liv. Inte minst när det saknas en präst.

- Men i längden behövs en präst. Folk vill faktiskt ha en präst, och det är de starkast engagerade som är mest angelägna om att det ska komma en präst.

Vad tänker då biskopen göra för att fä fler församlingspräster?

- Prästerna måste återspegla sammansättningen av kyrkans folk, därför är det inte fel med tillskott från andra länder. Biskopen har, själv varit i Centralamerika och undersökt möjligheten att få präster därifrån. Han kan också tänka sig präster frän Asien och Afrika och andra delar av Europa.

- En präst frän det egna hemlandet kan i bästa fall bli en brygga in i kyrkan. Ska vi vara en kyrka för alla katoliker måste vi lära oss att leva tillsammans. Men kulturkrocken kan ju vara minst lika svår för en präst?

- Ja, men vi ska se till att de får en ordentlig utbildning och introduktion i hur det svenska samhället är uppbyggt och fungerar så att de får de bästa förutsättningar att leva och arbeta här.

Katekes och Caritas

Biskop Anders återkommer till lekfolkets an svar och uppgifter i församlingen.

- Utan frivilligarbetet skulle kyrkan inte fungera. Jag vill särskilt framhålla det arbete som kateketerna gör, och allt det engagemang för dem som har det svårt i värt eget land och i andra delar av världen som visar sig i våra Caritas grupper. Det arbetet vill jag uppmuntra - men ingen kallelse är viktigare an någon annan, alla har sin väg.

Tron är sanning, inte bara trivsel

Biskop Anders har flera gånger under året sagt att det ekumeniska arbetet är viktigt för honom. Inbjudningarna att delta i ekumeniska sammanhang har varit många. Allkristna mötet i Linköping och Birgittavespern i Rom var betydelsefulla händelser under året.

- Katoliker har en viktig uppgift att fylla i att påpeka att tron i första hand är en uppenbarad sanning och inte bara till för att skapa mänsklig trivsel i allmänhet.

- De personliga kontakterna är värdefulla, men ekumeniken går inte ut på att jämka ihop olika uppfattningar till en enhet. Att söka sanningen är det centrala och det kan vara svårt och smärtsamt.

Regionalisering övervägs

Stockholms katolska stift är geografiskt stort, och antalet katoliker och församlingar växer fortfarande. Det har lett till att biskopen börjat överväga att tillsätta regionalvikarier för att effektivisera arbetet. (Se separat artikel, sid 3!)

Ett utökat regionalt ansvar skulle samtidigt lätta på Anders Arborelius' egen arbetsbörda. För det är ett krävande och hektiskt liv han nu lever, långt bort frän den stilla ron i Norraby. Under tystnad ser han ut genom de stora fönstren mot Götgatan. Himlen där ute är grå.

- Mitt i det brusande livet måste vi öva upp vår lyssnande förmåga, lära oss att leva i dialog med den helige Ande som, tack och lov, visar oss steg för steg hur vi ska gå.

Maria Hasselgren

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu