Biskop Anders Arborelius


Jag och min? Eller vi och vår?
- Både... och!

Om dokumentet om rättfärdiggörelsen i den ekumeniska dialogen mellan katoliker och lutheraner

i Katolskt Magasin nummer 2 - 2000

I vår globala och gränsöverskridande värld kan ingen varaseg selv nok . Intryck, erfarenheter, konflikter må vara av hur intern karaktär som helst, de ger alltid eko långt utanför den egna lilla kretsen.

Så är det också med ekumeniken. Allt som sker inom en kyrka eller ett samfund betyder något för kristna inom alla andra kyrkor. Solidariteten med och inlevelsen i alla andra kristnas sätt att uttrycka sin tro - men också frågorna och sorgen över det man inte förstår hos de andra - har blivit en självklarhet för oss idag.

Något liknande ser vi på livets alla andra områden. Det som sker inom ett lands gränser - eller inom privatlivets sfär - berör alla. I den globala tid vi lever i berörs vi alla av varandra, på gott och ont.

I grund och botten tror jag att detta motsvarar meningen med det mysterium som vi kallarde heligas samfund . Tyvärr har det alltid stått lite l skymundan och behandlats en aning styvmoderligt, både i katekes, förkunnelse och i den troende människans innersta. ändå tror jag attde heligas samfund kan bli en av de mer livsnära trossanningarna för oss kristna på 2000-talet.

Jag tror också att det kan hjälpa oss att överbrygga onödiga motsättningar och komma ut ur lika onödiga återvändsgränder i det ekumeniska samtalet.

Nu när frågan om rättfärdiggörelsen är löst för katolikers och lutheraners del, vore det väl mest naturligt att fråga sig: vad åstadkommer då denna rättfärdiggörelse?

I vår resultatinriktade tid vill vi se effekten av Guds rättfärdigande nåd. Antingen vi vill det eller ej hamnar vi då i frågor som berördet Heliga och de heliga .

Själva rättfärdiggörelsen som sådan är - i alla fall i vårt land - knappast något som intresserar någon. Det kan låta krasst, men så är det i praktiken. Inte ens mer traditionella lutheraner talar speciellt mycket om rättfärdiggörelse på våra breddgrader.

Det är som örjan Wikmark skriver: "Nu är det dags att gå vidare." Och jag tror faktiskt att de flesta djupt engagerade kristna i alla kyrkor och samfund l Sverige har gått vidare redan.

Just därför var intresset för den gemensamma deklarationen också ganska ringa bland oss svenska kristna. Den Helige Ande har redan fört oss ännu en bit framåt på vägen mot vårt gemensamma mål: den enhet och helighet som den treenige Guden vill dela med oss. Det är som om Paulus själv antyder detta: man kan liksom inte frysa fast den ögonblicksbild som själva rättfärdiggörelsen utgör. Gud kallar oss till ännu mycket mer: till heliggörelse, ja, gudomliggörelse:

"Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet" (Rom 8:30).

Bara det bästa - Guds egen härlighet - är gott nog för Guds kringspridda barn!

Kallade till helighet

I traditionellt lutherskt språkbruk var rättfärdiggörelse det stora och viktiga. På katolsk botten talar man om kallelsen till helighet och i den östkyrkliga terminologin ärtheosis , gudomliggörelsen, det allt överskuggande.

Det hoppfulla i vår tids andliga ekumenik är att kristna av alla traditioner och konfessioner känner sig delaktiga av allt detta. "Jag väljer allt", säger Thérèse av Jesusbarnet, som har kallats det "katolska svaret på Luther".

I de heligas samfund sker det ständigt en korsbefruktning och ett utbyte mellan alla "oskuldens och helighetens arvingar" som Hildegard av Bingen säger. Vi får dela varandras andliga skatter och insikter på ett djupt mystiskt plan. Tonvikten på den allt omstörtande omvändelsen och rättfärdiggörelsen, som är så typisk för den protestantiska spiritualiteten, blir alla kristnas gemensamma egendom. Den gradvisa, både mödosamma och saliggörande, vägen till helighet, så utmärkande för klassisk katolsk andlighet blir alla kristnas väg. Gudomliggörelsen - det östkyrkliga äventyret där Gud omdanar människan till en allt djupare gudslikhet - fascinerar och trollbinder oss alla.

Och just när glädjen över det vi har gemensamt är som störst, drabbas vi av eftertänksamhetens yrvakna smärta: ännu är vi inte framme, ännu är det något vi inte kan dela, ännu är vi inte ett i allt.

Som framgår av örjan Wikmarks hjärtskärande fråga, är det ett slags korslidande för honom och mänga andra som driver dem att skrika ut sin förtvivlan:

"Varför vägrar Katolska kyrkan mig tillgång till nådens och frälsningens medel?"

Bakom den fråga som örjan Wikmark ställer -. och mänga andra med honom - finns ett helt komplex av frågor, som ännu inte är lösta mellan oss kristna.

Likadant är det med den fråga som är lika hjärtskärande och som vi katoliker och ortodoxa ibland måste ställa till våra systrar och bröder i Svenska kyrkan:

"Varför ser ni inte sambandet mellan de yttre orden och uttrycken och den objektiva trosverklighet som de står för?"

Samtidigt tror jag att dessa hjärtskärande frågor i sig är hälsotecken, ja, faktiskt tecken på Guds Andes verk. Vi har kommit så långt på enhetens väg att vi kan ställa varandra de smärtsamma sanningsfrågor, som kan tyckas oartiga och provocerande, men som i själva verket vittnar om äkta förtroende för varandra. Artighets- och trivselekumeniken i all ära, men här gäller det mer: liv och död, sanning eller osanning, ljus eller märker.

Jag tror faktiskt att det ekumeniska samtalet - efter Augsburg och Rom - kan bli lite svårare och mer smärtsamt, men också sannare och mer helande

Vi har avverkat den första vägsträckan och står nu inför den sista och avgörande delen av vägen mot den fulla enheten. Just eftersom den antagligen kommer att bli mer uppslitande, tror jag att det är viktigt för oss att vi alla bejakar att vi har ett gemensamt mål: att fä del av Guds egen helighet och härlighet och att vi i de heligas samfund redan får ta ut detta i förskott. Sedan är det en annan sak att vi uppfattar den sista vägsträckan fram till målet lite olika. Den slutgiltiga enheten är en Guds nåd, som vi aldrig kan producera eller tvinga fram, bara be om och hoppas på. Enheten är inte vårt verk och vår förtjänst, utan en gåva av idel nåd:sola gratia.

Den sista vägsträckan mot bergets topp är brant och stenig, svårforcerad och svindlande. Därför måste vi ha ett djupt grundförtroende för varandra, även om vi tycks välja olika metoder och stilar för vår bergsklättring. Gud och hans allt överskuggande helighet och härlighet är vårt slutmål --och redan nu får vi gemensamt inandas den klara friska bergsluften med våra två lungor, den öst-

kyrkliga och den västkyrkliga (som ännu inte är helt helad ... )

Två grundperspektiv

Vad är det då som gör att den västkyrkliga lungan ännu inte är riktigt helad? Vad är grundskillnaden mellan ett typiskt katolskt och ett typiskt protestantiskt sätt att tänka, handla och reagera? Och ännu viktigare: hur kan detta försonas på djupet och bli komplement som berikar varandra i en "kärlekens konsert" som den italienska karmelitnunnan. S:ta Maria Magdalena de Pazzi säger?

Som den urbota optimist - eller snarare realist - jag är, så tror jag att det är ganska enkelt i grund och botten. Det gäller faktiskt bara ett få lite ordning på grammatiken!

Den tvättäkte protestanten säger oftastjag . Luthers "hur finnerjag en nådig Gud?" översätts idag ofta till "varför får intejag gå till kommunion i den Katolska kyrkan?" Jag och Gud.Min frälsning - eller ännu oftare idag:min gudsbild.

På motsvarande - men inte motsatt! - sätt kan vi tala om ett typiskt katolsktvi . Vi och Gud.Vår frälsning. Frälsning skapar alltid gemenskap, både med Gud och med de andra, med Kyrkan. Både soteriologi och ecklesiologi, skulle vi katoliker säga snarare än antingen... eller.

Bådejag ochvi behövs för att grammatiken skall fungera. Likadant är det med ekumeniken. Skillnaden är mest en fråga om prioritering: på katolsk botten är Kyrkans heligavi den grogrund där mitt jag möterGuds heliga Du och förvandlas av detta möte.

Egentligen tror jag att de flesta protestanter rent implicit accepterar detta vi-centrerade perspektiv. Inte minst i vår extremt individualistiska tidsanda är detta vi ett motgift mot allsköns epidemier.

Jag möter Guds Du i den atmosfär som Kyrkans vi utgör. Där blir jag närd av hennes sakrament och fostrad av henne till helighet. Jag blir inte mindre mig själv för det, men jag kan lära mig att sätta parentes omkring jagets tyranniska övergrepp och nycker. Jag berikas av alla de heligas gudsförening och jag manas också till djupare omvändelse, när jag ser alla dem som till synes vänder Gud ryggen. I de heligas samfund är de svaga och syndiga älskade bröder och systrar, som man ber för och längtar efter.

Samtidigt måste tonvikten på vi kompletteras med en tydlig jag-accent. I traditionen har man ett vackert uttryck för detta:anima ecclesiastica . Som så ofta låter den svenska översättningen ganska platt: en kyrklig själ. ändå tror jag att detta uttryck kan stå som en slags rubrik på

nästa fas av den ekumeniska dialogen, där en äkta korsbefruktning mellan det katolskt- ortodoxavi och det protestantiskajag kan äga rum.

Denna andliga ekumenik är en nödvändig förutsättning för att man skall förstå varandra på djupet och inte fastna i stridsfrågor. I Andens ljus kan vi se att våra olika perspektiv kan komplettera varandra i den "kärlekens konsert", där Kristus- Brudgummen vill förena oss till ett i sin Brud- Kyrkan.

Tragiken är att det också finns splittrande motkrafter och inre motstånd på vägen till en äkta korsbefruktning i de heligas samfund. Samtidigt kan just dessa "farthinder" på vägen till enheten få oss att ta en kontemplatativ paus - för att tanka och tänka - och se att just dessa hinder kan förvandlas till bränsle, som påskyndar vår väg framåt genom Guds förvandlande nåd.

Detta fick jag erfara i blixtbelysning när jag för flera år sedan talade om ordenslivet för en grupp frikyrkopastorer. En av dem frågade mig då:

"Har ni i de olika ordnarna samma tro egentligen?"

Först blev jag något perplex, men sedan gick det upp för mig att här var det protestantismens stora tragik som skymtade fram. Tonvikten påjag kan så lätt leda till splittring på trons plan och uppspaltning i ständigt nya samfundsgrupper. Ordnarna och de olika andliga rörelserna och spiritualiteterna inom den katolska enheten motsvaras på sätt och vis av de olika samfunden inom protestantismen.

Samtidigt måste vi också erkänna att även tonvikten påvi har sina inneboende faror och kan leda till brist på personligt engagemang och hängivenhet, ja frestelsen till blind auktoritetsdyrkan och jag- utplåning kan dyka upp i skilda förklädnader.

Tänk om vi kunde integrera våra två grundperspektiv.Jag ochvi hör faktiskt ihop. Grammatiken fungerar bara om både jag och vi finns med. I de heligas samfund får vi dela på Andens alla rikedomar. Allt är gemensam egendom. Allt är till för alla. Alla kan lära sig något av alla. Ingenting är enbart privat. Allt skall pulsera mellan alla. Allt som är sant, äkta och gott kan befrukta alla de andra på vägen till den fulla enheten och heligheten i den Heliga Treenigheten.

Korsets fruktbarhet

Samtidigt som vi får glädja oss över den gemensamma skatt av nåd och helighet som står till alla kristnas förfogande i de heligas samfund, så måste vi se den bittra sanningen i vitögat: vi är ännu inte ett i allt. Korset kastar sin skugga över vårt liv som kristna.

ännu finns det trosskillnader i vissa väsentliga frågor. Och här är det ofta vi katoliker och ortodoxa som får agera glädjedödare, men samtidigt måste vi ibland göra det.

För lutheranerna var den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen viktigare än för oss. För dem var det den stora fråga och springande punkt som måste lösas. För os var det bara en av milstenarna på vägen. Synen på Kyrkan och sakramenten är en stor fråga för oss och en springande punkt på den fortsatta vägen. Detta bli som mest smärtsamt genom den fråga som örjan Wikmark ställer:

"Varför vägrar Katolska kyrkanmig tillgång till nådens och frälsningens medel?"

Samtidigt kan vi bara ge det klassiska svaret:"Non possumus -vi kan inte…" ännu inte…. ännu återstår viktiga frågor som är olösta. ännu lever vi i korsets skugga. ännu är splittringen ett faktum. ännu är vi inte helt ett i tron: ännu har inte påskdagsmorgonen grytt. Men samtidigt måste vi tillägga: Guds nåd och frälsning strömmar fritt till alla i de heligas samfund och vi är alla på väg mot ett gemensamt mål.

Jag är förstås medveten om att detta svar inte är ett logiskt tillfredsställande svar. Samtidigt tror jag inte vi får gräva ner oss i ett slags skyttegravssamtal, där vi bollar med - som vi tycker - goda argument för att övertyga vår samtalspartner. Nej, när det gäller så viktiga ting är det bara Korsets fruktbarhet som gäller. Bara bot, bön, offer, tårar, längtan.

Ser vi gemensamt på den Korsfäste och låter oss förvandlas av hans kärlek, då kan vi också strömma framåt med sjumilasteg på vägen, då får vi Andens vind i seglen, då får vi ge Fadern den ära och tacksägelse som tillkommer honom. Eukaristin är ju i sista hand det stora tackoffer som Sonen frambär till sin Fader, och där hans brud, Kyrkan, får vara med - av nåd.

Ser vi gemensamt på den Treenige, då börjar vi också upptäcka det mysterium som brukar kallas katolicitet, alltså "enhet i mångfald" eller - varför inte? - "korsbefruktning". Kristi kors bär alltid frukt.

Ser vi på den vägsträcka som återstår till den fulla enheten i Korsets strålkastarljus, då upptäcker vi också hur långt vi faktiskt redan har kommit på vår gemensamma väg. Då kan påskens ljus anas redan nu. Då kan den himmelska härligheten skymta fram mitt i vår olycksaliga splittring.

I den ekumeniska dialogen tror jag att det A och O att försöka följa den Helige Andes inspiration och inte alltför mänskligt och beskäftigt sätta upp diskussionspunkterna på dagordningen. Och just här och nu står vi inför ett ovedersägligt tecken på Andens handlande bland oss svenska kristna:

när det gäller det andliga livet, kallelsen till bön och helighet, finns det redan ett slags fungerande konsensus mellan de flesta kristna, från pingstvänner till ortodoxa.

Utan att man har skrivit några gemensamma deklarationer eller diskuterat saken närmare, upptäcker man - till sin förundran och tacksamhet - att man faktiskt har samma grundsyn. Man läser ungefär samma böcker: Halldorf, Lönnebo, Stinissen, Siluan. Här kan vi verkligen tala om korsbefruktning!

Här kan vi nudda vid dt mysterium som de heligas samfund är. Här ser och smakar vi Korsets fruktbarhet - och då kan inte heller uppståndelseglädjen vara så långt borta.

Men ännu är den inte riktigt här… Och mest smärtsamt blir det vid Kristi bord.

+Anders Arborelius ocd
bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu