Biskop Anders Arborelius

Stilla natt och stilla glädje - julnattens mässa 2002, Domkyrkan

När natten var som mörkast steg Guds eviga Ord ner i vår värld. Denna natt firas alltsedan dess som en helig och stilla natt, då vi gläder oss över att vi inte är övergivna och förlorade. Gud har sett till sitt folk och blivit en av oss i Jesus Kristus för att vi genom honom skall befrias ur syndens slaveri. Gud blir människa för att ge oss del av sitt eviga, gudomliga liv. Han vill ha vårt förgängliga liv och ger oss sitt oförgängliga. Detta saliga utbyte är kärnan i vår kristna tro. Det är alltid en stötesten och skandal för världen - och för den del av vårt hjärta som ännu tillhör världen. Den evige, över allt upphöjde och helige Guden föds i ett stall och blir ett skrikande spädbarn för att vädja om vår kärlek, så att vårt ishjärta kan smälta bort och ge plats för det nya och äkta hjärtat. Gud erbjuder oss hela sin kärlek i detta barn, och detta barn har - som alla barn - en förunderlig förmåga att locka fram det bästa i oss, ja, hela den slumrande kärlekskapacitet som vi faktiskt har. Och i denna heliga och stilla natt som vi nu firar är det inte svårt att älska och tillbe Barnet i Betlehem, men för vissa är det tyvärr en engångsföreteelse, ett känslorus som snabbt går över liksom alla andra rus.

Hur kommer det sig att det är så svårt för många idag att verkligen ta emot den Gud som kommer till oss i ett barns gestalt och låta honom ta över herraväldet över deras liv? Jag tror att det är svårare för oss idag än någonsin tidigare att ge upp vårt "heliga oberoende" och ge en Annan herraväldet och bestämmanderätten över vårt liv, över vad vi är och gör, tänker och drömmer om. Vi tolkar frihet mer som frihet från något och någon än som frihet till något och någon. Så tidigt som möjligt skall man lära sig att stå på egna ben, och det är inget ont i det, men det tar tid innan man får stadig mark under fötterna och kan lita på kraften i sina ben. Om fågelungen inte har vingkraft faller den platt till marken. Risken är att det överdrivna oberoendet skapar rädda, självupptagna och osäkra människor. Man blir så upptagen med att hävda sina egna intressen och söka egen fördel - eget nöje, nytta och njutning - att man inte lär sig att se andra människor som vad de är. De är bara till för mitt höga nöjes skull, för att besvara mina förväntningar och önskemål. Risken är stor att man förhåller sig på samma sätt gentemot Gud.

När Gud föds i denna heliga och stilla natt, vill han beröva oss vårt oberoende. När en man och en kvinna får sitt första barn, då blir de helt beroende av sitt barn, ja, kanske ännu mer än barnet är beroende av dem. Kärlek skapar beroende, sunt beroende, för det finns naturligtvis också ett osunt beroende. Vi kristna är totalt beroende av det barn som föds i denna natt. Vi tillber det som vår Herre och Gud, som vår Frälsare som befriar oss ur syndens slaveri och vill leda oss in i det eviga livet. Om detta barn inte hade fötts till världen, skulle mörkret ha förblivit kompakt, himlen stängd, världen förlorad, människan dömd till evig meningslöshet. Det är ingen måtta på vad detta barn kan åstadkomma. Barn är alltid duktiga, men detta barn tar priset! Ändå ligger det helt försvarslöst på hårda marken i Betlehem - enligt den uppenbarelse som den heliga Birgitta fick just i Betlehem - medan Jungfru Maria ligger på knä och tillber det i allas vårt namn. "Välsignad vare därför du, allra saligaste Jungfru! I dig blev den store Guden en liten pilt, den allra äldste Herren en svag liten son, den evige Guden och osynlige Skaparen en synlig skapad varelse", säger Birgitta.

Under denna heliga och stilla natt kan vi lära oss att tillbe, alltså att leva i totalt beroende av Gud och finna vår högsta glädje i att Gud är Gud. "Ära i höjden åt Gud", säger änglarna i denna stilla natt. Det som skiljer människan från djuren är, brukar man säga, just detta: att människan på ett medvetet sätt kan tillbe den Gud som är oändligt mycket större än hon. Och i natt har denne Gud gjort sig mindre än henne för att göra det lättare för henne att tillbe, även om det för många just är det som är det svåraste av allt att acceptera. Tanken att Gud blir ett människobarn har alltid chockerat och skandaliserat respektabla och logiskt tänkande människor. Idag får vi böja oss ner och tillbe Guds människoblivne Son i Betlehem. Vi får göra oss helt beroende av detta barn, för det är bara det som kan frälsa oss. Någon annan frälsning finns inte. Något annat hopp finns inte att tillgå.

Just i natt är det många som känner denna längtan efter att kapitulera för ett barn, att själva bli som ett barn för att kunna bli lik den Gud som antog ett barns gestalt. Denna heliga och stilla natt har en nästan oemotståndlig kraft. Man måste nästan bli som ett barn och släppa taget om sig själv. Det är bra, men det räcker inte. Nattens stillhet är snart slut och dagen bryter in. Det är då vår omvändelse till Barnet sätts på prov och då visar det sig om det var något äkta i vår tillbedjan av Barnet och vår kapitulation. Hur kan vi då bevara nattens stillhet och tillbedjan? Ett bra kriterium är om vi medvetet söker vår glädje i detta barn, om vi vill glädja det mer än oss själva, om det finns en stilla glädje inom oss över att vi får tillhöra detta barn och tillbe det. Den stora känslosamma glädjen brukar rätt snart gå över. Vi orkar inte med den så länge. Men den stilla, slitstarka glädjen på själens botten, den håller stånd i alla väder. Den glädjen kan vi inte själva producera eller konsumera. Den bara finns där. Den tar inte slut när sorger och bekymmer dyker upp. Den beror inte på vad vi får ut av livet och människorna. Den är heligt oberoende av allt detta, eftersom den föds ur vårt heliga beroende av detta Barn. Den känns inte, den upplevs inte, men vi känner alltid igen den där den finns. Den kan inte tvingas fram, den bara dyker upp, när vi dyker ner i det rika källflöde som vi bär inom oss genom dopet. Den torkar inte ut i depressionens och tungsinnets väder. Den fascinerar och attraherar mer än sex, pengar och makt. Vi kan inte köpa den för pengar, men hur många skulle inte ge miljoner för den. Den ges som en oförtjänt gåva, men den kan bara tas emot av dem som är som barn, eftersom den ges av ett Barn. Lika barn leka bäst. Denna stilla glädje har ett namn - Jesus - och den tar inte slut när denna stilla natt går över i dag.

+Anders Arborelius ocd


Annat av Biskopen


Till KATOLIKnu