Biskop Anders Arborelius

Maria, Guds moder,
modell för vårt kristna liv i vardagen
- S:t Petri, Malmö, 1.1.2004

Under en hel vecka får vi begrunda det oerhörda att Gud har blivit människa. Inkarnationen är ett så stort mysterium att vi behöver hela denna vecka på oss för att smälta att Gud har blivit en av oss för vår frälsnings skull. Han ville liksom vi födas till jorden av en mor, en mor som också var jungfru för att visa oss att inkarnationen är Guds, och bara Guds verk. Guds människoblivne Son ville fostras och formas av en mor liksom vi. Han ville bli lik oss i allt utom i synd för att kunna rädda oss. När vi idag firar julens oktavdag, firar vi den som Maria, Guds moders högtid. Utan Jungfru Marias bejakelse och medverkan hade inte Gud fötts till världen. Hennes uppgift är unik. "När tiden var inne sände Gud sin Son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt" (Gal 4:4). Genom Jungfru Maria kom Gud in i världen. Också på vårt personliga plan har hon en liknande uppgift: hon hjälper oss att ta emot Jesus och låta honom bli vår broder, så att vi i honom som är Sonen också kan få söners rätt. I Jungfru Maria ser vi den grundattityd, den öppenhet för den Helige Andes inspiration och handlande, som gör det möjligt för oss att ta emot Jesus i vårt liv och följa honom. "Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det" (Luk 2:18). Vi får liksom krypa in i Marias hjärta och tillägna oss hennes mottaglighet för den Helige Ande, så att Jesus kan bli mer och mer närvarande i vårt liv och i vår bön, i allt det vi säger, tänker och gör, i allt vi drömmer om och hoppas på, i allt vi ängslas för och lider av. Bara så kan Jesus bli vårt allt, den som gör att livet blir ett äkta liv och inte bara ett sätt att fördriva tiden och skingra tankarna i väntan på dödens oundvikliga ankomst.

Om vi tycker att Jesus och hans budskap verkar långt borta från vårt vanliga vardagsliv, då beror det ofta på att vi inte tar vara på den hjälp som Maria på sitt moderliga sätt vill ge oss. Det finns en närhet och en mottaglighet för Jesus som vi bara kan lära oss av henne. Vi kan kalla det för det vardagliga livet i Kristus, alltså det som vi ägnar större delen av livet åt. Tyvärr är det många kristna som aldrig har upptäckt den stilla, men obetvingliga glädje som det är att få ta varje steg med Jesus, säga varje ord, tänka varje tanke och lida varje lidande i och genom honom. Då är vi aldrig ensamma och övergivna. Livet är aldrig tomt och ödsligt. Vi är inte omgivna av konkurrenter och kritiker, utan av bröder och systrar, oavsett om de själva är medvetna om det eller ej. Om vi liksom Jesus tar Jungfru Maria till vår mor och låter henne forma och fostra oss - liksom hon gjorde i Nasaret med Guds enfödde Son som hon fick föda till världen - då får hela livet en helt annan ton och färg. Moll blir dur och det gråa blir skinande klart. Gud är aldrig långt borta. Allt genljuder av hans lov, även när det är november i Skåne - och i själen.

Det är något av det mest revolutionerande i vårt kristna liv, när vi lär oss att upptäcka denna heliga vardagsrytm, som ger oss Jesu närvaro tack vare Marias hjälp. Vi kan kalla det Pax Mariae, Marias frid. Det var nog ingen tillfällighet att den heliga Birgitta ville att hennes kloster skulle heta så. Livet där skulle liksom livet i hemmet i Nasaret vara ett vanligt liv, i bön och arbete, men det skulle vara uppfyllt av Jesu närvaro och levas i Jungfru Marias sällskap. Det livet kan vi leva, inte bara i ett kloster, utan likaväl i skolan och på fabriken. Och egentligen är det ett sådant liv som Gud unnar hela världen, ett liv i Marias frid och fred. Det är ingen tillfällighet att vi idag på Guds Moders högtidsdag också ber för fred i världen. Denna bönedag för fred står helt i Jungfru Marias tecken, hon som är fridens drottning, mor till honom som är Fridsfursten. Vi känner oss ofta maktlösa inför allt våld och alla konflikter som vår värld hemsöks av. Risken är stor att vi för att skydda oss blir avtrubbade och likgiltiga. Då måste vi se på Maria vid korsets fot, som slits sönder av medlidande med sin Son på korset, och denne Sons hjärta blöder alltid för världens skull. Maria står alltid i förbön för världen, som tiderna igenom plågas av krig och våld. Hon förtröttas inte i sin förbön och i sitt offer. På så sätt påminner hon också oss om vår förbönskallelse för fred och rättvisa i världen. Hon vill väcka oss till större medvetenhet om att vi är Guds medarbetare - liksom hon - i hans frälsningshandlande. Gud vill ge världen fred, men han kan bara ge fred om vi vill ha fred, om vi ber om fred och längtar efter fred. Därför säger påven Johannes Paulus II i sitt årliga fredsbudskap att vi måste lära oss fredens pedagogik, fredens fostran. I den skolan är Maria lärarinna.

"Låt oss också under detta nya år få leva burna av hennes förbön", så bad vi i kollektbönen. Vi bärs och närs av Jungfru Marias förbön. Efter det jubileumsår som vårt stift har firat - och som inleddes i denna kyrka för ett år sedan - går vi nu över till ett mer grått och vardagligt år. Och det är härligt! Det riktigt stora sker ofta i det stilla och i det lilla. Vi behöver efter fest också fasta. Efter jubileum och högtid behöver vi vardagens lunk. Det är kanske en av Guds största gåvor att upptäcka hur underbart det är att ha det lite småtråkigt. När ingenting speciellt händer och allt går på tomgång, just då kan vi ofta öppna oss ännu mer för Guds handlande på djupet. Pax Mariae, Marias frid, är en atmosfär som gör det möjligt för oss att leva i Guds närvaro och följa Jesus efter i helt alldagliga omständigheter. Mitt i det vanliga arbets- och samhällslivet får vi ta emot Guds nåd och låta den bära frukt i allt vad vi säger, tänker och gör. Det är kanske just det vi behöver - både som enskilda kristna och som stift - under detta nya år. Vardagen måste evangeliseras. Arbetet måste helgas. Samhället måste genomlysas av hopp. Det är som en slags kollektiv depression, en dimma av hopplöshet och meningslöshet, hade svept in över södra Götaland och spritt sig upp ända till övre Norrland - och ibland kommer den uppifrån. Väderleksutsikterna kan tyckas dystra: Sverige utan Jesus och Maria har blivit kyligt och mulet. Men det finns ett nådens högtryck, som kan ändra allt. Det glada budskapet kan tränga undan allt lågtryck. Vi har som katolska kristna i Sverige av idag en viktig uppgift: att ge människor hopp och tillit.
Vi behöver inte tala stora och högtidliga ord - utan just de små och anspråkslösa vardagsord som utandas frid och tillit. Vi har fått söners rätt genom Jesus. "Gud har sänt sin Sons Ande in i vårt hjärta, och den ropar: Abba, Fader!" (Gal 4:6). Vi måste lära oss att lita mer på den stora skatt vi bär inom oss: den treenige Guden som bor i oss som i sitt eget hem genom dopet. Det är denna sanning, som kan tyckas svår och alltför teologisk, som vi får omsätta i det vardagliga livets små, hoppfulla och glädjerika, ting. Liksom i Nasaret får vi leva nära Jesus och Maria. Vi får det stora uppdraget att gestalta vårt Nasaret just där vi lever, i Oxie eller Lindängen, i Östra Torn eller Lomma, i Rosengård eller Svedala - ja, överallt kan Jesu Närvaro och Marias frid förverkligas, bara vi vill ta emot den gåva som ständigt erbjuds oss. Men om ingen tar emot kan den inte heller slå rot och bära frukt.

+Anders Arborelius ocd


Annat av Biskopen


Till KATOLIKnu