Biskop Anders Arborelius

Epifania 2004 - uppenbarelse och tillbedjan

Julen är kontrasternas högtid. Gud, alltings skapare och herre, föds till jorden som ett utblottat barn som läggs i en smutsig krubba, där djuren brukade glufsa i sig sin mat. Men denne Guds människoblivne Son som fötts i ringhet blir samtidigt tillbedd av Österns vise som kommer med rika gåvor. Mitt i utblottelsen skymtar härligheten fram. Idag på Epifania är det just det som är huvudtonen bland alla de toner som utgör julens harmoniska koncert: Guds härlighet som vi får tillbe. "Kom låt oss tillbedja Herren och falla ned inför honom." Gud har stigit ner till oss och vi får falla ner inför honom i tillbedjan. Det är liksom en helig kapplöpning mellan Gud och oss, inte om den första platsen utan om den lägsta. Men i den tävlingen kommer Gud först, för ingen kan utblotta sig så mycket som universums Herre, som läggs i en krubba som nyfödd och dör på ett kors. I krubban anas redan korsets konturer. Större kontrast går inte att tänka sig. Varför gör han nu detta? Av kärlek till dem som inte tar emot honom utan hänvisar honom till några djur i ett stall och som till sist korsfäster honom. Vi människor vill inte ge Gud husrum. Det finns inte plats för honom i den värld som vi vill styra efter eget gottfinnande. Vi har annat att tänka på och pyssla med. Ändå fortsätter han ihärdigt och idogt att knacka på våra stängda dörrar och hjärtan. Lyckligtvis ger han inte upp. Barn brukar vara envisa. Och när Gud föds som ett fattigt barn i Betlehem gör han som barn brukar: de envisas med att få oss att älska dem, de ger inte upp förrän de har vunnit oss för dem. Lyckligtvis har vi en sådan Gud, som aldrig slutar att hoppas på oss. Vi är så värdefulla i hans ögon trots våra hårda hjärtan och hårda nypor. Och innerst inne är vi människor mer sårade än förhärdade. Barn brukar vara bra på att locka fram det djupaste inom dem som tycks helt förhärdade, men bär på ett hemligt sår. Det är det som vår kristna tro bygger på: ett Barns envishet som till varje pris vill vinna oss för sig. Om bara Gud lyckas nå fram till den ömma punkt inom oss där vi verkligen är oss själva, bortom alla våra fasader och förklädnader, då är det klippt för oss, då har vi ingen chans att motstå hans kärleksoffensiv.

Idag får vi öva oss i det som är det högsta vi kan göra som människor, det som vi är skapade för och det som vi skall göra i all evighet: att tillbe den Gud, som lever av evighet i sin härlighet, men som har blivit ett fattigt Barn för vår skull. Idag firar vi Herrens Uppenbarelse. Gud uppenbarar sig i sin fulla härlighet, en härlighet som inte ens barnets ödmjuka gestalt kan dölja, ja, allraminst denna anspråkslösa gestalt, för Guds härlighet brukar föredra detta sätt att uppenbara sig på. "Ännu fattar vi inte att hans namn var till före solen", skriver Augustinus. Ännu fattar vi inte vilken härlighet som den enfödde Sonen har av all evighet, men vi får hela evigheten på oss för att försöka fatta det som inte går att fatta. Det är det som skall utgöra vår eviga lycka: att försöka fatta den obegripliga skönhet och godhet som totalt övergår oss människor. Idag lättas det på förlåten och denna oskapade Härlighet får överväldiga oss, så att vi kan falla ner i tillbedjan. Samtidigt vet vi att det är svårt för oss idag att lära oss denna tillbedjan, som i gångna tider och i andra kulturer är en självklarhet. Vi sitter så fast i oss själva, i våra känslor, tolkningar och åsikter, att vi har svårt att släppa taget och bara falla ner inför Gud.
Vi tror att det skulle göra oss mindre, fast vi egentligen blir större som människor, när vi kan erkänna den Högste och finna vår största glädje i att det finns någon som är större, någon som vi får tjäna och lyda, tillbe och tacka. Vi växer ju mer vi lär oss att tillbe, för då blir vi mer lika den vi hänger oss åt. Är det Gud vi hänger oss åt och tillber då börjar vår gudslikhet att skina fram. Är det penningen eller spriten - eller något annat lite mer respektabelt - vi hänger oss åt, då är det en annan likhet som visar sig i vårt sätt att vara. Det går aldrig att dölja vem och vad vi älskar.
Vårt hjärta är en öppen bok, där man kan avläsa vem det tillhör: Gud eller världen. Men genom att öva oss i tillbedjan kan vi locka fram det som ligger dolt djupt inom oss: den gudslikhet som finns bortom allt slagg. Epifania är ett gyllene tillfälle att växa och bli en äkta tillbedjare i ande och sanning. Gud uppenbarar sin härlighet i ett fattigt litet barn och vi, som också är fattiga små människobarn, får tillbe den som blev oss lik för att vi skall bli honom lika.

Under sitt jordiska liv dolde Guds Son omsorgsfullt sin härlighet. Han klädde sig i vanliga kläder - i Dressmans eller Kapp-Ahls dåtida motsvarigheter - för att visa sin solidaritet med oss. Men ändå gick det inte helt att dölja den gudomliga härligheten. Gång på gång lyser den igenom under Jesu jordiska liv i utblottelse och fattigdom. Idag på Epifania går den helt enkelt inte att dölja, när Österns vise faller ner i tillbedjan. Lika litet vid förklaringen och allraminst när han uppstår. Påskmysteriet visar oss tydligare än allt annat kontrasten i Guds människoblivne Sons liv. Lidandet går helt smärtfritt över i förhärligandet. Smärtan får inte sista ordet utan det nya livets hoppfulla glädje. Idag på Epifania anar vi redan påskens slutgiltiga härlighet, som aldrig skall ta slut. Tillbedjan inför det korsfästa och förhärligade Lammet skall pågå för evigt - och vi är inbjudna att bli dess eviga tillbedjare. Så det är lika bra att börja öva oss redan nu. Då blir övergången mellan detta dödliga liv och det eviga inte riktigt lika abrupt: det finns en kontinuitet just genom vårt liv i tillbedjan.

I år firar de kristna i öst och väst påsk samtidigt. Det är ett stort och hoppfullt tecken för ekumeniken: påsken som är det mest centrala i vår tro får vi fira samtidigt. Idag på Epifania kan vi lära oss mycket av våra systrar och bröder i Östkyrkan, som ofta är mer benägna för tillbedjan än vi rationella västerlänningar, som vill tolka allt efter våra tankemönster. Tänk om vi som sanna katoliker kunna ta vara på det bästa i varje äkta kristen tradition och visa att allt som ger Jesus Kristus mer ära och härlighet är gemensam egendom för alla som tror på honom. Det är bara på knä inför Guds enfödde Son, som utblottade sig och lades i en krubba, som vi tillsammans kan komma fram till det som vi ber och längtar efter: alla kristnas synliga enhet i en Kyrka, som samfällt tillber honom. Idag på Epifania kan vi böja knä i tillbedjan och börja gå denna enhetens väg på ett mer medvetet sätt.

+Anders Arborelius ocd


Annat av Biskopen


Till KATOLIKnu