Biskop Anders Arborelius ocd

Homilia


Herrens uppenbarelse

Den fördolde Guden yppar sin hemlighet

S:t Eriks Domkyrka, Stockholm 2002

"Ja, du är sannerligen en dold Gud", utbrister profeten Jesaja (Jes 45:15). Hur många människor har inte instämt i detta genom alla tider, ibland med sorg eller vrede, ibland med vördnad och överlåtelse. I sitt upphöjda majestät och i sin ofattbara härlighet förblir Gud alltid den fördolde och ofattbare - Deus absconditus. Gud står över allt och kan aldrig utforskas, mätas och kartläggas rent empiriskt, till vissas förtret och till andras stora tacksamhet och glädje. Det finns någon som aldrig kan kontrolleras och manipuleras utan förblir heligt oberoende av allt och alla. Just därför är han Gud, som vi är skyldiga det som ingen annan kan göra anspråk på: tillbedjan, lovsång, lydnad. "Så grips själen av yrsel när den ständigt halkar på det ogripbara", säger Gregorios av Nyssa - och det kan ju vara bra att meditera över när vi halkar omkring på Stockholms oskottade gator och torg! Denna fundamentala insikt i Guds ogripbara härlighet, som en längre tid tycks ha hamnat lite i skymundan, börjar faktiskt bli mer och mer tilltalande också för moderna sökare, just eftersom vi lever i en värld där resultat och produktivitet, avkastning och effektivitet riskerar att bli livets yttersta mening. "Bli onödigt rik", står det på busshållplatsens reklam. Därför är det så viktigt att det finns Någon som kan se lite överseende - och leende - på oss arma människor, som tar allt sådant på blodigt allvar, Någon som vill befria oss från slaveriet under våra illusioner och prestationer.

"Vad är Gud annat än liv och skönhet, strålande ljus, ovansklig godhet, dömande rättvisa och den misskund, som helar", säger den heliga Birgitta (Rev. IV:63). Den fördolde Guden har lättat på förlåten och steg för steg yppat sin hemlighet. Redan i skapelsen kan man ana spåren av en skönhetens Mästare av stora mått. I de stora världsreligionerna ser man tecken på den godhetens och rättvisans Makt som styr allt. I Israels historia ser vi den misskund och det förbarmande, som gör att Gud i sin outgrundliga vishet utväljer ett litet och obetydligt folk för att få de stora och mäktiga på skam. Och samma grundtematik ser vi när han väljer att uppenbara sig själv, mitt i detta föraktade folks historia och geografi, när han blir människa och låter sig födas i Betlehem. För det är vår kristna tros stora hemlighet: den ofattbare och högt upphöjde Guden sänder sin Son till oss, han lägger honom i våra händer, han anförtror hans öde åt vårt godtycke, han låter honom stiga ner i historiens smutsiga byk, mitt bland Herodes och hans gelikar.

Idag - på Epifania, på Herrens uppenbarelses högtid - firar vi att Jesus Kristus, som är sann människa, född av Jungfrun Maria, också till fullo är sann Gud, ljus av ljus, född av Fadern före all tid. Med människor från hela världen, representerade av visa stjärntydare, för sådana finns också, faller vi ner i tillbedjan inför Barnet, som samtidigt är världsalltets Herre och Domare. I den oansenliga lilla judegossen får vi upphöja och lova den som är till före all tid och lever och råder i all evighet. Guds hemlighet är inte längre hemlig. Guds helighet är inte längre fördold utan uppenbar för allt och alla, som har ögon att se med, öron att höra med - och ett hjärta att älska med. För i sista hand är det så Gud uppenbarar sig på ett definitivt och slutgiltigt sätt, som aldrig kan bli överspelat och överglänst: som ett barn som vädjar om vår kärlek. För att inte skrämma slag på oss med sin gudomliga härlighet kommer Gud i ringa gestalt, men förblir ändå den över allt och alla Upphöjde. Det är detta mysterium vi idag försöker öppna oss för. Gud uppenbarar sig i Jesus. Han yppar det som egentligen inte går att fatta och smälta, men han gör det så diskret och försynt att bara de som är som barn kan ta emot honom, som kommer som ett barn. Sådan är vår Gud.

Dagens högtid, Epifania, är en högtidlig bekräftelse av inkarnationens mysterium. Inför hela skapelsen blir Guds innersta hemlighet avtäckt: att han älskar sina händers verk så mycket att han vill göra sig till en del därav för att rädda det som annars ohjälpligt skulle ha gått förlorat. Guds eviga barmhärtighet uppenbaras för alla i ett nyfött barn. Guds eviga sanning tar gestalt i en mänsklig person. Guds eviga härlighet lyser fram i en spädbarnskropp. Så realistisk, så verklig och så fjärran från alla förandligade läror och ideologier är kristendomen.

Allt i vår tro är märkt av denna inkarnationens grundlag. I alla tider och miljöer kommer detta att stöta på patrull. Världen vill inte ha en Gud som ligger i en krubba och skriker. Världen vill inte tillbe en korsfäst och söndertrasad människa, som samtidigt är världens skapare och domare. Världen vill ha vackra idéer, en andlig och stämningsfylld oas, dit man kan dra sig undan, fjärran från allt vad barnskrik och blodiga linnebindlar heter. ändå är det bara i Jesus Kristus, som föddes i Betlehem och korsfästes i Jerusalem, som Guds härlighet blir uppenbarad på vår jord. Och denna härlighet fortsätter att bli reflekterad och återspeglad i varje barn som föds - eller inte får födas - och i varje söndertrasad och döende människokropp. Så föga andlig är kristendomen, men just därför andlig i ordets rätta bemärkelse: alltså så präglad av den Helige Ande, den Ande som överskuggade en Jungfru så att hon kunde föda Guds enfödde Son till världen. För oss kristna är ordet andlig alltid ett adjektiv som har med den Helige Ande att göra, och inte så mycket med vår egen förmenta andlighet. Det är och förblir den Helige Andes stora uppgift att hjälpa oss i vår tröghet så att vi lär oss att känna igen Guds eviga härlighet i det lilla barnet i krubban likaväl som i den Korsfäste. Det är Andens uppgift att göra oss mindre förandligade, så att vi mitt i världens smutsiga byk kan ana Guds härlighet som lyser fram och förvandlar allt.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
+Anders Arborelius ocd

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu