Biskop Anders Arborelius ocd

Homilia


Palmsöndagen

Vår Frälsares kyrka i Malmö
den 17 april 2011

(Predikan är nedskriven efter bandinspelning)

”Eli, Eli lema sabachtani” (Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig)?

Kära bröder och systrar. Det ropet skär rakt in i vårt hjärta. Jesus led så mycket att han kunde vända sig till sin Fader med dessa ord. Att han ropade så kan ingen av oss förstå, om vi inte själva har gått igenom ett djupt lidande, där vi tyckte att Gud och hela världen hade vänt oss ryggen. Det fruktansvärda är att det är Guds egen Son, som lever i ständig kärleksförening med sin älskade Fader, som får dela den del av lidandet som är större än vi kan förstå. Det sker naturligtvis för att Jesus har kommit för att ta på sig det lidande, den smärta, som vi inte klarar av. Det måste vi alltid komma ihåg, när livet är som värst. När vi känner att vi är övergivna av alla, vet vi en sak: Gud kan inte överge oss. Han är själva kärleken, och genom Jesu liv och död har han visat oss att han alltid är med oss och allra mest när livet är som tyngst och svårast.

Det tragiska är att vi kan överge Gud och Jesus. Gud kan inte överge oss, men vi kan överge honom. Därför måste vi mer och mer förena oss med Jesus Kristus och leva i hans närhet, i hans efterföljd och till hans ära. Just denna vecka, stilla veckan och påsk, är Kyrkans mest intensiva tid av året, då vi kan förena oss med Jesus, som går upp till Jerusalem för att lida, dö och uppstå för oss. Vi behöver alla intensifiera vår efterföljelse av Jesus under denna tid.

Många av er har säkert delat något av detta lidande, i alla fall under en del av ert liv. Många av er har kommit från länder, där ni kanske har blivit förföljda för er kristna tro, där det har varit krig eller konflikter eller där man har blivit diskriminerad. Andra har lidit av sjukdom, psykiskt eller kroppsligt. Andra har lidit av konflikter i familjen. Någon gång i livet har dessa ord kanske varit på era läppar: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Men just då, när vi verkligen kan vända oss till Gud med all vår sorg och all vår smärta, brukar någonting hända. Då vet vi att han hör oss. Därför är det viktigt att dialogen, samtalet, bönen alltid får leva.

Vi behöver aldrig vara rädda för att vara ouppfostrade i vår bön. Vi kan vända oss till Gud med alla bekymmer, med alla svårigheter. Det ser vi i psaltarpsalmerna. Om vi läser dem med öppna ögon, blir vi ibland undrande över hur ouppfostrade och uppstudsiga dessa böner kan vara. Så är det med oss människor. Under en stor del av vårt liv gör vi motstånd mot Gud. Att det är så brukar jag säga till föräldrar som tycker att det är smärtsamt att deras tonåringar gör uppror. Men så länge Gud finns med i deras värld, även om de gör uppror, finns det hopp. Det värsta är när man är helt likgiltig, rycker på axlarna och gäspar, när man talar om Jesu kärlek och lidande. Den risken är stor i vårt välfärdssamhälle, där det materiella nöje, nytta, njutning, kan bli avgudar, Det som tillför oss pengar, nöje och njutning är ofta det enda som betyder något. Samtidigt vet vi att ingen människa är så hårdhjärtad att hon helt kan sluta sig för Guds kärlek. Vi ser ju att till och med Judas drabbades av sorg över sin synd.

Vi kan alla frestas att tro att Gud har vänt oss ryggen, att han har övergivit oss. Men det sker just för att vi skall vända oss ännu mer till honom. Ögonblick av lidande, sorg och mörker kan leda oss till en djupare överlåtelse och öppenhet för Gud. Hur många har inte berättat om det under biktens insegel eller i privata samtal med mig. De som har varit med om förföljelser i Afrika, i Irak och i andra länder har ofta stärkt sin tro. De säger, att i Sverige är det mycket svårare att hålla fast vid Kristus och Kyrkan eftersom det är så många andra saker som lockar dem här.

Därför är det så viktigt att vi tar vår tro på allvar och går med Jesus genom vårt liv. I dag har vi gått på Malmös gator för att visa offentligt att vi tror på Jesus. Så måste vi fortsätta i vardagen och inte vara rädda att visa att vi tror på Jesus och vill följa honom, även om vi är ensamma i dagisgruppen, i klassen eller på jobbet. Om vi blir mobbade och retade får det inte förvåna oss. Vi får efterfölja Jesus i det tunga och svåra. Vi kan märka att bakom de lite hånfulla orden och nedsättande omdömena finns det ofta ett stort intresse. Bakom aggressiviteten finns det kanske en dold längtan. Det värsta som kan drabba oss är likgiltigheten.

När vi nu går in i stilla veckans intensiva Kristusnärvaro är det viktigt att vi förstår att Jesus tog på sig lidandet och döden för vår skull, för att visa att var och en av oss är oändligt älskad och att han skulle ha tagit på sig allt detta om vi hade varit den enda människan på jorden. Så stor är Jesu kärlek till var och en av oss. Det gäller från den yngste till den äldste. Jesus visar de barn som kommer till honom sin kärlek. Så gör han också med de gamla, de sjuka och de utstötta. Ingen är utestängd från Jesu kärlek.

Men vi kan vända oss bort. Vi kan söka något annat och göra det till våra avgudar. Vi kan ge vårt hjärta till något annan. Därför är denna vecka också en omvändelsens vecka, då vi verkligen försöker se hur vi kan ge Jesus mer plats i vårt liv. Hur kan jag visa mer medlidande med honom och dem som lider? Hur kan jag öppna mitt hjärta mer för att ta emot Jesus ännu mer i mitt liv?

Min bön och önskan för er alla, från den yngste till den äldste, är att ni ser och förstår att Jesus är med er, att han går med er och att han hjälper er då livet är som tyngst och svårast och när dessa ord kommer på era läppar: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Då är han som närmast. Han har själv gått igenom det fasansfulla lidandet. När vi frestas att tro att Gud har övergivit oss, är han oss närmast, och därför ger han oss styrka och kraft för att vi skall veta att Jesus är med oss. Han har tagit på sig lidandet och döden i vårt ställe för att vi en gång skall få del av den eviga härligheten.

Vi får aldrig glömma att fastetiden, passionstiden och den stilla veckan bara är en förberedelse för påskens jubel och glädje. Men om vi inte har varit med Jesus i hans lidande och död, blir det svårt att ta emot honom som dödens besegrare, den Uppståndne. Om vi bara är med våra vänner då allt är bra och glömmer dem när det är tungt och svårt, då är det inte mycket bevänt med vänskapen och kärleken. Detsamma gäller i vårt förhållande till Jesus. Påskens glädje och jubel kan vi bara dela till fullo, när vi har gått med honom på korsets väg och förenat oss med honom i hans lidande och gett honom också vårt lidande, våra svårigheter och lidanden som vårt offer. Så låt oss i denna mässa överlämna oss helt till Jesus, ge honom våra smärtor, våra plågor, våra problem. Just det visar vårt förtroende och vår kärlek. Då kan det svåra förvandlas till något stort och fint.

Allt det vi ger Gud blir ännu mycket större och underbarare, när vi ger det till honom. Det skall vi också tänka på, när vi ger vår fastekollekt. Ju mer vi ger, också av det materiella, desto större nåd och kärlek får vi erfara. Så är det i alla våra mänskliga förhållanden. När vi verkligen öppnar oss för en människa, för hennes behov och hennes nöd, får vi oändligt mycket tillbaka.

Men om vi vill behålla allt för oss själva, vissnar vi snart bort i vår ensamhet och isolering. Det är en förbannelse för många människor i Sverige av i dag att individualismen, ensamheten gör att så många människor blir bortglömda och fastnar i sin isolering. Låt oss också be för dem att de öppnar sitt hjärta för Gud och sin nästa. Det är aldrig för sent. Jesus är med oss ända till vårt sista andetag. Vi kan alltid börja om på nytt. Även om vi ett helt långt liv har ägnat oss åt våra egna små intressen, kan vi, när Jesus kommer in i vårt liv, bli som det lilla barnet som just har börjat sitt liv, och leva till Guds ära. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

+Anders Arborelius ocd

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu