Biskop Anders Arborelius OCD

Homilia


Mässa i Rydebäck med anledning av Teresa av Avilas (1515-1582) jubileum

Den 15 oktober 2015

(Predikningarna är nedskrivna efter bandinspelning av en deltagare)

Kära bröder och systrar, i vår tid älskar vi jubileer. Vi missar inget tillfälle att fira jubileum. Varför kan vi fråga oss, men i dag kan vi inte besvara den frågan. Men vi vet i alla fall varför vi firar detta jubileum. Hela Kyrkan firar femtioårsminnet av det Andra Vatikankonciliet, som har betytt så mycket för Kyrkan. Man brukar säga att det finns ett ord som sammanfattar konciliets budskap, och det är dialog. Det handlar om dialog med Gud, dialog med vår nästa, dialog mellan olika kristna, dialog med andra religioner och dialog med världen. Nästa år inleds minnet av reformationen i botens, försoningens och dialogens tecken. Det sker i Lund den 31 oktober, då Lutherska världsförbundet och det Påvliga Rådet för enheten ordnar en gemensam högtid, också det i dialogens tecken.

I Karmel har vi precis hunnit fira åttahundraårsminnet av regeln. Jag var själv med i Rom när patriarken Albert av Jerusalems (1149-1214) nuvarande efterträdare tillsammans med de båda generalerna för de skodda och oskodda firade regelns jubileum i dialogens tecken mellan oskodda och skodda. Ordet dialog är ett grundord i Karmelregeln, som betonar den ständiga dialogen med Gud, den ständiga meditationen över Guds lag.

När vi nu är framme vid Teresa-jubileet är hennes budskap till oss att vi är inbjudna att leva i en ständig dialog med Jesus, vår sanne Vän, Herre, Brudgum. Teresa överhopar sin älskade Herre med dessa vackra ord. Vi som är här i dag vill också ta till oss hennes inbjudan. Vare sig vi lever i ett kloster eller ute i världen, är vi kallade och inbjudna att i varje ögonblick ta emot Jesus Kristus. Vi är kallade att låta honom bo i vårt hjärta och förvandla vårt liv, så att vi i vår tur kan hjälpa till att göra världen till en vacker trädgård, där Han, Örtagårdsmästaren, kan finna sin glädje.

Teresa kan genom sitt kärleksfulla, öppna väsen hjälpa oss att ta till oss det som vi egentligen vet och har hört så många gånger, men som vi ständigt måste påminnas om: att hela vårt liv är en lovsång till Guds barmhärtighet, så att vi liksom hon kan säga: Misericordias Domini in aeternum cantabo (Om Herrens nåd vill jag alltid sjunga, Ps 89). Vi får se på vårt liv som en ständig lovsång till Honom som vi vet älskar oss, vill frälsa oss och vill ge oss del av sitt eviga liv. Denna glädje över att vi är inbjudna till en djupast tänkbar, personlig, unik förening med Jesus borde få oss att verkligen öppna oss helt och fullt för honom. Samtidigt vet vi, att vår tröghet och glömska får oss att ibland glömma bort detta stora och underbara.

Teresa kan hjälpa oss med att se på vårt liv som en ständig lovsång. Hon vill hjälpa oss att gå från monolog till dialog. Det är så lätt att vi fastnar i vår egen instängda, lilla värld. Jag tänker då hela tiden på hur jag har det, hur jag känner det, vad något betyder för mig, istället för att öppna mig för Kristi Du i en ständig dialog. Här har Teresa något som människor i vår tid verkligen kan ta till sig. Vi måste hela tiden lämna det egna jaget för att säga Du. Varje kväll på nytt skulle vi kunna gå igenom hur många fler gånger vi har sagt eller tänkt jag än Du.

Man gjorde något liknande för en tid sedan i en doktorsavhandling, där man skulle granska vilka melodier man sjöng på melodifestivalerna, där det skulle handla om kärlek. Men det visade sig att ordet jag används mycket mer än ordet du. Det är ett bra bevis för att arvsynden fungerar! Vi kan skratta lite åt det, men vi sitter själva i samma båt och fastnar väldigt lätt i den inre monologen. Ibland är det lite mer i dur och ibland mer i moll. Ibland är det i bitterhet och ibland i upprördhet.

Tänk om vi verkligen kunde förvandla den ständigt rullande inre monologen till en kärlekens dialog, där vi låter oss älskas och betraktas av Jesus Kristus. Teresas underbara budskap är att vi får låta oss betraktas av Jesus i varje ögonblick. Det är det vi menar med kontemplation. Genast när vi hör ordet kontemplation tänker vi rätt spontant, att det handlar om vår kontemplation, vårt betraktande av Jesus. Men istället är det tvärtom. Jesus ser ständigt på oss med kärlek. Han betraktar oss ibland lite oroad, ibland lite sorgsen, men ändå med oändlig kärlek. Det är den kontemplationen som vi ständigt kan växa in i och öppna oss för. Jesus har gett oss så mycket som kan hjälpa oss att bli kvar i hans närvaro. Hela Kyrkans liv, sakramenten, helgonen och ända ner till det som Teresa också talar om, vigvatten och skapular, syftar allt till att vi skall bli kvar i den ständiga kärleksdialogen med Jesus Kristus och utifrån detta hantera den mänskliga verklighet där vi lever.

Men när vi glömmer det och försummar att låta oss betraktas och älskas av Jesus, ställer det till det för oss. Då går det lite galet och vi får börja om igen. Då måste vi väckas till nytt liv. Allt kan då väcka oss. Det kan vara barnets rop eller besvär med magen och annat som annars leder oss till klagan och bitterhet. Allt kan väcka oss att ta vår tillflykt till Jesus Kristus, om vi har en ”gnutta kärlek” i oss, som Teresa säger. Hon uppmuntrar oss och säger: ”Kärlek föder kärlek”. När det går upp för oss hur oändligt älskade vi är, då måste vi omformas av detta och söka besvara denna kärlek. Det är den dagliga kampen, som ingen av oss kan undgå, för det är så lätt att fastna i allt det som binder oss. Johannes av Korset (1542-1591) har talat om fågeln som är bunden, vare sig det är av en kätting eller en sytråd. Vår käre Broder Wilfrid (1927-2013) sade, att vi alltid skulle ha med oss en liten sax för att klippa av de trådar som binder och fängslar oss. Teresa skulle kunna skriva under på att vi måste göra vad vi kan för att inte fastna i oss själva och vår egen lilla värld, så att vi kan flyga lätt som fågeln i ständig lovsång till Skaparen, Frälsaren, den Gud som har blivit kött i Jesus Kristus.

Låt oss i dag tacka Gud för den heliga Teresa av Jesus. Det bästa sättet är att ta till oss det hon vill lära oss, att få del av hennes vishet, intuition och motivation, så att vi var vi än lever försöker leva mer i dialog än i monolog. Varje kväll på nytt får jag slå mig för bröstet och säga: jag fastnade i mig själv, men jag litar på Dig, Herre, att Du kan vända mitt hjärta till Dig, för Du har redan vänt Ditt hjärta till mig. Du ser ständigt på mig med oändlig kärlek och jag försöker efter bästa förmåga besvara detta i mitt liv genom mitt sätt att handla, tänka och vara. Låt oss med full förtröstan fira detta jubileum och låta oss impregneras med Teresas vishet för att bli människor som lever i ständig dialog med Jesus Kristus, vår Herre, nu och i all evighet. Amen.

 

 

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

+Anders Arborelius ocd

^

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu