Biskop Anders Arborelius ocd

Homilia


Den helige Benedictus dag,
Mariavall den 9 juli 2011

Predikan är nedskriven efter bandinspelning

Kära systrar. Vi är alla pilgrimer och glada att få komma hit och tillsammans med er prisa Herren för hans godhet och oändliga kärlek. När vi i dag tillsammans firar den helige Benedictus, Europas skyddshelgon, är det för att vi skall bli påminda om vårt ansvar och vår kallelse att också i dag här hos oss göra Jesu budskap synligt och tydligt genom vårt sätt att leva, tänka och handla, genom arbete och bön. Som döpta har vi alla den stora glädjen, men också det stora allvaret, att evangeliet anförtrotts åt oss för att det skall bli kött och blod, för att det som Jesus har lämnat efter sig skall leva vidare och sprida sig, så att hans väldoft ständigt vilar över Europa, över Sverige, Tomelilla och var vi nu är.

Samtidigt känner vi vår svaghet. Vi ser redan i evangeliet att de som levde i Jesu närhet tvistade om vem som var störst. Det är en liten tröst för oss som har så lätt att tvista, också i våra församlingar, men kanske inte i klostren. I de flesta av våra kristna sammanhang är det så lätt för oss att fastna i det lilla och förminskas genom vår själviskhet. Därför är det så viktigt att vi gång på gång låter evangeliet tränga in och genomlysa oss, så att vi gång på gång kan börja om igen, så att Kristus kan göra något vackert av oss och så lysa upp världen genom oss.

Detta ansvar för att ge evangeliet vidare är en av de största och viktigaste uppgifterna för oss kristna i Europa i dag. Man säger ibland att det aldrig tidigare har varit så svårt i Europa att förmedla kristendomen vidare till nästa generation. Därför måste vi alla fråga oss, hur vi genom vårt liv kan göra evangeliet tydligt och attraktivt, så att också nästa generation fortsätter att vallfärda hit, fira söndagsmässan och gå i Jesu fotspår. Det är en nåd att be om att vi tillsammans skall kunna gestalta den vision som Jesus Kristus har för våra liv, så att människor säger som i Kyrkans begynnelse om oss kristna: ”Se så mycket de älskar varandra”. Vi måste fråga oss, om inte våra vänner och bekanta istället säger: ”Se så mycket de kristna bråkar”. Än finns det tid till omvändelse, att göra evangeliet till ledstjärna i vårt liv, både som enskilda och som gemenskaper i familjer, kloster och församlingar.

Kanske just gemenskapen är så viktigt för oss att ta vara på i vår individualistiska tid, där människor febrilt längtar och söker efter gemenskap men ofta har så svårt att realisera den, vare sig det gäller i ett äktenskap, en familj, en församling eller vilken gemenskap det vara må.

Därför är Benedictus budskap så viktigt. Klostren skall ju vara läroskolor i gemenskapen i Kristus, ett liv i bön och arbete, där man med villigt hjärta verkligen vill gå Jesu väg och tjäna honom i bot och i bön, som vi hörde i kollektbönen. Jag tror att vi alla som är här i dag vill lära oss något av det benediktinska livet, så att vårt vardagsliv där hemma skall få ett större djup, ljus och utstrålning. Även i vårt sekulariserade land har våra kloster en stor utstrålningskraft. Jag brukar ibland säga, när jag möter icke-kristna eller i alla fall dem som inte har så mycket kontakt med Kyrkan, att klostren också är centrum för evangelisation. Även om de inte har något apostoliskt, aktivt församlingsarbete, strålar det ut evangelium från våra kloster. Därför är kyrkdörren här öppen, för att om någon skulle stå utanför och tjuvlyssna i alla fall något litet ord eller någon liten doft av rökelse skall kunna ge smak att söka vidare.

De små tecknen kan vara viktigare än vi själva förstår. Vi kan genom vårt sätt att leva vår kristna tro vara levande tecken på den levande Herren. Det måste vi tro. Ja, det måste ni tro, kära bröder och systrar, att ni som är döpta och tecknade med korsets heliga tecken verkligen är levande tecken, levande reklampelare för Kristus och hans Kyrka. Det är en stor glädje men det är också ett stort ansvar. Vi vet att människor tittar med förstoringsglas på oss, när de vet att vi är kristna, och med ännu större förstoringsglas om vi är katoliker, för att se om någonting av Kristus märks, syns, hörs eller doftas.

Vi behöver tecken för att bli påminda om vår tro. Då är det viktigt att också våra hem utstrålar tecken. Jag talade med en mor som hade barn som betedde sig lite olika. Inga barn kan vara varandra så olika som syskon. Ett av barnen upplevde glädje, när hans kompisar kom på besök och såg kors och helgonbilder på väggarna. Ett annat barn bad sin mor att ta bort dessa tecken. Så olika kan det vara. Vissa barn har en naturlig tendens att stå för sin tro. Andra tycker det är lite jobbigt och döljer tron för andra.

Ibland kan också människor som kanske inte har så mycket med Kyrkan och tron att göra sprida trons tecken. När jag i går stod på Stockholms central och väntade på ett försenat tåg, upptäckte jag att jag var omringad av två killar som båda hade rosenkrans om halsen. Jag skulle inte tro att de var på väg till någon vallfärd. Men ett sådant tecken kan väcka tankar och peka på det som är större.

Ibland kan vi också genom vår svaghet och brist bli ett tecken på Guds oändliga barmhärtighet och godhet. Ingen av oss kan, hur mycket vi än försöker, leva upp till målet: till heligheten och den fullkomliga kärleken. Men också våra misslyckanden och tappra små försök att bli bättre kan bli tecken för världen på Guds oändliga godhet och förlåtande barmhärtighet. Därför behöver vi aldrig vara rädda för att vara vad vi är: svaga och syndiga människor. Så länge vi vågar erkänna att vi är svaga och syndiga, är det också ett tecken på att Gud vill påminna oss att han har kommit för att förvandla och förändra oss. Därför är också en ångerfull bikt en viktig del av en vallfärd. Vi får verkligen se en vallfärd som ett nytt livsavsnitt. Jag lämnar det gamla bakom mig och tar emot Guds förlåtelse och går vidare. Gång på gång måste vi göra detta tappra, lilla försök att komma Gud närmare.

Den heliga Thérèse av Lisieux liknar det kristna livet vid en trappa. Vi är det lilla barnet som står längst ner och försöker gå upp för trappan. Men så fort vi har kommit upp på det första trappsteget, halkar vi ner. Med egen kraft kommer vi inte så långt. Det måste vi också lära oss. Vi skulle kanske drabbas av förtvivlan och hopplöshet, om vi inte visste att högst upp står den himmelske Fadern för att lyfta oss upp till sig. Tilliten till att Gud vill lyfta oss upp ur vår begränsning och befria oss från det som vi inte själva kan befria oss från är en del av det kristna grundbudskapet. Jesus Kristus har tagit på sig vår synd på korset en gång för alla, men vi måste också låta honom befria oss, frälsa oss och ta ifrån oss vår börda. Därför behöver vi försoningens sakrament för att bli av med allt det som tynger oss på vår pilgrimsfärd.

Kära bröder och systrar, när vi idag firar den helige Benedictus och ber om fred och enhet för världen, vet vi att fred och enhet alltid börjar i vår närmiljö, att vi där blir fridsstiftare och enhetsskapare, att vi där försöker bygga upp en atmosfär av Guds fred och kärlek. Det kan vi alla göra på ett eller annat sätt. Ibland känner vi oss maktlösa inför alla de konflikter som ständigt plågar vår jord. Vi är kallade att be om fred på jorden och göra det vi kan. Men vi måste börja där vi är: i vår familj, i vår församling, på vår arbetsplats, i vårt kloster, så att människor förstår att vi vill sprida Kristi budskap och evangelium, att vi vill skapa miljöer, där man kan leva tillsammans i fred och enhet trots alla konflikter som finns mellan oss människor.

Här är våra församlingar i Sverige är ett gott exempel. Människor från olika nationer och social bakgrund försöker tillsammans tjäna Kristus. Ibland smäller det till. Ibland ligger det och gnager. Som biskop får jag ofta signaler att det inte alltid till 100% är fred och enhet. Men ändå beundrar jag präster och församlingsbor som gör allt för att försöka återställa den fred och enhet i Kristus som redan finns där på ett sakramentalt sätt.

Här tror jag att vi har mycket att lära av våra kloster, där man lever så tätt inpå varandra både dag och natt och samtidigt just genom den ständiga bönen och lovsången får den sunda distansen till de annars så jobbiga konflikterna. Därför är det för oss alla så viktigt att upptäcka, att vi får leva i ständig bön och lovsång till Gud. Under en vallfärd och en pilgrimsvandring övar vi in lovsången. Några av oss har gått genom skogen. Där stämmer fåglarna med sin sång och korna med sina råmanden in i lovsången och påminner oss om att vi lever i ett liturgiskt universum, där allt prisar Gud.

Det får vi ta med oss hem. Allt skall sjunga Guds lov, också på våra arbetsplatser där datorerna surrar till Guds ära och där andra maskiner kanske hakar upp sig ibland. Då är det inte längre så intressant att fastna i små konflikter, diskussioner och jobbigheter, utan då kan också våra olikheter bli toner i den lovsång som stäms upp till Guds ära. Också de som har tendensen att sjunga lite falskt får tro, att Gud i sin allgoda barmhärtighet håller till godo med deras små brummanden, när de sjunger till Guds ära och till hans förhärligande.

Vi tackar er, kära systrar, i dag för att ni påminner oss om att vi alla är kallade till ett liv i bön och arbete, i lovsång och försakelse, så att vi kan tjäna Gud i bot och bön med villigt hjärta. Försök ta mer er detta hem, kära bröder och systrar. Säkert finns det lite plats i väskan.  Så plocka med er en god portion lovsång till Guds ära. Det kommer att göra er vardag oändligt mycket rikare. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

+Anders Arborelius ocd

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu