Biskop Anders Arborelius ocd

Homilia


Högmässa Sjuttonde söndagen under året

Predikan i Sankt Antonius katolska kyrka

Olofström 03-07-27.

(Nedskriven efter bandupptagning)

Inledning

Dagens texter talar om det stora under, som Jesus ger oss genom att förvandla bröd och vin, genom att förvandla bröd till sin kropp och vin till sitt blod. Eukaristin är det som binder samman oss som kristna, som katoliker. När vi tillsammans får fira detta under, då växer vi också samman till en enhet i Kristus. Jag är glad att få fira denna mässa hos er, mitt under semestern, och att så många ändå är här för att tillsammans fira mässan till Kristi ära och för att visa att församlingen är en i Jesus Kristus. Vi behöver varandra för att bygga upp en katolsk gemenskap här i Sverige. Vi vet, att mässan är just det som binder oss samman. Annars är vi alla så olika, men när vi firar mässan blir vi ett enda gudsfolk, som tillsammans lovsjunger och tackar Kristus för hans nåd och barmhärtighet.

Predikan

Kära bröder och systrar.

I Jesu liv ser vi, att det finns en slags harmoni mellan ensamheten på berget och i öknen och hans stora uppgift att förkunna det glada budskapet, att bota sjuka och att hela syndare. Något liknande är det också i vår tid hos oss kristna. Vi behöver både ensamheten, avskildheten, tiden för bön, gudstjänst, bibelläsning och det mer aktiva arbetet till Guds ära och till människornas bästa. Också vi är alla kallade att efterfölja Jesus i detta och att hitta rätt balans mellan tiden för bönen, ensamheten och arbetet, tjänandet. Också i detta vill Jesus visa oss, hur vi skall leva för att hitta balans och harmoni i vårt liv. I vårt jäktade samhällsklimat är det så viktigt att finna denna tid, när vi blir stilla, när vi öppnar oss för Gud.

I vår tid är det tyvärr så, att söndagen som är Guds stora gåva till oss som en vilodag, en dag då vi helgar vilodagen till Guds ära, då vi går till mässan, då vi försöker bli stilla i familjen och vara tillsammans, ofta har det blivit en mycket jäktig dag. Många säger, att det är den enda dag, då vi kan storhandla, då vi kan städa, då vi kan tvätta. Men kanske lördagen skulle kunna vara bättre lämpad för det, så att söndagen får sin plats som en glädjens, vilans och bönens dag. Också för våra familjer är det viktigt att kunna vara tillsammans. Många familjer säger, att på fritiden försvinner alla åt sitt håll, barnen har aktiviteter från morgon till kväll och föräldrarna har sitt. Då ser vi ibland, att man växer ifrån varandra, att det som skulle vara en gemenskapens dag, då man samlas kring Herrens bord, och då man försöker göra något för att stärka gemenskapen blir raka motsatsen. Vi behöver återupptäcka den heliga rytm, som Jesus har visat oss att vi behöver.

Kära bröder och systrar. Dagens läsningar talar om det stora under som vår tro på Jesus Kristus är. Han, som mättar folkskarorna med bröd och som fortsätter att göra detta på ett sakramentalt sätt i eukaristin, har just talat om enhetens mysterium. Vi vet, att denna enhet ges oss framför allt genom sakramenten, genom eukaristin. Vi som annars är så olika - i vårt stift är det mycket påtagligt, att vi kommer från så olika länder och bakgrund- vi blir ett i Kristus genom hans Kyrka och hans sakrament. Jag brukar säga, att det är kanske det största undret av alla i vår tid, då det är så lätt att fastna i splittring, i konflikter, i svårigheter. Vi behöver också ta emot denna enhetens, försoningens och fridens gåva genom Kristus. Också vi är svaga, också vi ser så lätt på det som skiljer istället för på det som förenar oss. Det är något vi ständigt måste be om, att enheten växer i våra församlingar och i vårt stift, så att vi kan ge detta vittnesbörd till det svenska samhället av idag, att det är möjligt idag för människor av olika bakgrund, kulturellt, nationellt och socialt, att bygga upp en trons, hoppets och kärlekens gemenskap. Det är ett under, det är ett tecken på att Gud verkar i sitt folk, i sin Kyrka, att han hjälper oss att leva tillsammans i kärlek, i enhet.

Eukaristin, den heliga mässan är det stora och ständiga undret. Något heligare finns inte på denna jord. Här blir Jesus Kristus närvarande i hela sin förhärligade verklighet. Vi får ta ut himlen i förskott, kära bröder och systrar. I dunkel tro får vi ta emot Jesus Kristus på ett lika djupt och äkta sätt som vi en gång skall få göra det i härlighetens himmel.

Ändå behöver vi gång på gång Jesu uppmuntran, Jesu tröst och Jesu ord för att vi skall växa i vår tro, för att vi ska förstå, att han behöver oss för att bygga upp sin Kyrka och sin gemenskap. Det kan vi i Sverige bli mer medvetna om, eftersom vi katoliker är så få. Många kan vara ensamma på sina arbetsplatser, kanske inte här på Volvo, där det är många katoliker som jobbar. Men i andra delar av samhällslivet är det ofta så, att man i sin skola, i sin klass, bland sina vänner och på sitt jobb kan vara ganska ensam som katolsk kristen. Ibland kanske det inte finns några andra kristna heller. Då upptäcker jag i ett visst ögonblick, att här står jag som den ende katoliken eller som den ende kristne. Då märker jag ganska snart, att folk börjar titta på mig och undra vem jag egentligen är och vad jag står för. Då kan man märka både en viss aggressiv kritik, men också ett intresse, en slags längtan. Ibland är det något som folk blir arga på. Men när livet tycks svårt och tungt är det ofta så, att de vänder sig till denna person, som de vet är kristen, som det vet är katolik. Det blir många möjligheter att vittna om vem Kristus är, vad han vill ge oss genom sin Skrift och sin Kyrka. Jag möter gång på gång människor som har kommit till tro, eftersom de i sitt vanliga liv har mött en övertygad, engagerad katolik. Det har för dem blivit en tankeställare. De har satt sitt eget liv i fråga och tänkt: vad har denna person, som jag inte har? Vad är det som gör att han eller hon, som är en vanlig människa som jag, klädd som jag, talar som jag, tänker som jag, ändå har någonting, som jag saknar och längtar efter. Kom ihåg det, kära bröder och systrar, i vårt sekulariserade samhälle, där många människor inte längre har en levande tro, börjar det bli intressant med troende människor. Vi kan också möta aggressioner, men bakom finns ofta en längtan. Varför är ni inte mer Kristuslika, varför utstrålar ni inte mer av hans nåd och kärlek? De märker meddetsamma, när vi inte lever upp till det som Kristus och Kyrkan förväntar sig av oss. Vi får egentligen se detta som något djupt positivt - även hos dem som kommer med sin kritik.

Här kan jag ge ett litet exempel. Vi vet alla vem moder Teresa av Calcutta var - hennes systrar finns nu i Växjö, och hon skall bli saligförklarad i Rom den nittonde oktober. Även många i vårt stift vill vara med då. Man berättar att det kom en journalist till Moder Teresa och frågade henne: vad är det för fel på kyrkan? Då sade hon: jag och du. Det är något som får oss att tänka efter. Det är jag och du, som visar för världen vad Kyrkan är. Människor som vet, att vi är kristna och katoliker, ser på oss och vill där känna igen något av Kristus. I Moder Teresa av Calcutta kände en hel värld igen honom. Här fanns något av Jesu sanna kärlek och enhet. Vi kan tycka: vem är då jag? Kan jag visa något av detta? Jo, kära bröder och systrar, genom Guds nåd kan vi alla utstråla något av Jesu kärlek, barmhärtighet och nåd. Glöm inte, att han är er så nära, och att han hjälper er i dessa situationer.

I dag tänker vi speciellt på församlingens äldre. Jag tror, att vi alla känner dessa trogna, äldre katoliker, som i alla omständigheter har varit trogna Kristus och Kyrkan. De har betytt mycket i sina familjer, i församlingen genom sin trofasthet. Vi är dem alla oerhört tacksamma för att de har gett tron vidare. Jag talade för en tid sedan med någon, som hade bott i Ryssland. I delar av Ryssland, främst i Sibirien, fanns det under femtio, sextio år inga präster. Men det fanns dessa äldre kvinnor, som man på ryska kalla babusjor. De höll tron levande. De tog hand om barnen. Ibland döpte de även barnen. När det inte finns någon präst, kan varje kristen förrätta dop. De förde den katolska tron vidare under mer än ett halvsekel, när det inte fanns präster, mässa eller kyrka. Något liknande är det ofta i våra församlingar. Jag tror, att det i varje församling av vårt stift finns några av dessa ”babusjor”. De har genom åren, genom svårigheterna, genom de mänskliga problemen alltid förblivit trofasta och gjort, att den katolska tron har förts vidare. Idag vill vi speciellt komma ihåg dessa äldre och tacka Gud för deras exempel och det under som det är, att en människa under sitt liv förblir Kristus och Kyrkan trogen, vad som än händer. Det är det stora att förbli trogen, vad som än händer i livet, i världen, i församlingen, i samhället. Vi vet, att Kristus genom sina sakrament, genom eukaristin hjälper oss alla att finna vår glädje och djupaste lycka i att få tillhöra honom och också att stråla ut något av detta. Vi kan tycka: jag är så vanlig, jag har inte mycket att komma med, men genom min vanlighet kan jag ibland bli det bästa vittnet. Många i Sverige tror, att kristna är speciellt religiösa och konstiga av sig. Då kan det vara bra att se, att här finns det en vanlig människa, som är som jag men ändå har något speciellt som gör att livet har en helt annan färg, ett helt annat djup.

Kära bröder och systrar. Lita på att Kristus ger er en större kraft och möjlighet att föra tron vidare än ni själva anar. Det sker genom eukaristin, genom den söndagliga mässan, som stärker oss, binder ihop oss och ger oss den kraft som vi inte har i oss själva, men blir en sann och äkta kraft som kan få oss att föra tron vidare också år 2003 i Blekinge, i Olofström och på alla de orter vi bor. Även här och nu är undrets tid inte förbi.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu