Biskop Anders Arborelius ocd

Homilia


Vigiliemässa till
Sjuttonde söndagen under året

Sankt Mikaels katolska kyrka
Växjö 03-07-26

(Nedskriven efter bandupptagning)

Kära bröder och systrar.

Dagens text om brödundret blir verklighet här och nu, när vi firar eukaristin. Där ser vi hur Jesus verkligen ger oss den föda, som skall mätta hela vårt oändliga behov av andlig näring, av mening i livet och av kärlek. Det under, som dagens evangelium talar om, är ett stort tecken på det som skall bli det under, som bär upp Kyrkan - eukaristin. När vi söndag efter söndag, ja ibland vardag efter vardag, deltar i den heliga mässan, då är det ibland så, att vi glömmer vilket stort under av Guds nåd och kärlek det är vi får ta emot. Vi glömmer, att Jesus Kristus själv inte bara vill ge oss föda, utan han vill ge oss sig själv till föda. Människans längtan efter närhet till Gud, efter en fast punkt i tillvaron, efter en mening och efter evigt liv, allt detta blir besannat i eukaristin. Vårt hjärta och vår hjärna är för små för att fatta och förstå det stora som sker. Men vi kan vara säkra på, kära bröder och systrar, att varje gång vi deltar i mässan och tar emot Jesus Kristus i eukaristin, händer det något på djupet inom oss. Vi blir mer och mer öppna för det stora och oerhörda som Jesus Kristus vill göra med oss.

Därför är mässan centrum och medelpunkt i vårt kristna liv. Utan mässa förflyktigas snart vårt kristna liv. Det är en sanning vi kan se inför våra egna ögon. Vi känner alla människor i vår närhet, vänner och släktingar, ja ibland nära anhöriga, som ibland har glidit bort från Kristus och Kyrkan, eftersom mässan har blivit mindre och mindre viktig. Det är helt enkelt för att överleva som kristna vi behöver mässan och eukaristin. Utan dem är det i längden omöjligt att förbli katolik och kristen. Det beror på, att vi behöver föda, näring. Vi behöver höra Guds Ord, vi behöver erfara Kristi närhet i eukaristin. Egentligen är det inte konstigt, vi kan inte klara oss utan mässan, utan eukaristin.

Samtidigt, kära bröder och systrar, så märker vi, att det är ofta är så stort, så överväldigande, att vi endast kan tillgodogöra oss en liten del av allt det stora som sker, för mässan är också en böneskola. Mässan är undervisning i vem Gud är och vad han vill säga till sitt folk. Därför måste vi alla säga: Herre, ge oss ett öppet hjärta, så att vi mer och mer kan ta emot och förvandlas av det vi tar emot. Ibland vet vi, att det kan vara ett enda ord, som vi hör i läsningarna, i bönerna eller i sångerna, som vi tar till oss och som öppnar oss för Gud. Vi kan ha hört ett bibelställe många gånger, men det har inte talat till vårt hjärta. Så plötsligt är det som om ljuset tändes, och vi förstår något djupare. Det är så viktigt, att vi har detta öppna hjärta, dessa öppna öron och ögon.

Ibland är det även något som sker i det liturgiska skeendet, en gest, ett litet tecken, som kan tala till oss. Jag kommer ihåg en gång, när jag som nyvigd präst firade mässan i Schweiz i Lugano hos Birgittasystararna. Då fanns det några svenskar, som inte var katoliker, i kapellet. De började kommentera det jag hade gjort. Det var en gest som för oss katoliker är helt naturlig. Efter det att vi firat eukaristin, tvättar vi kalken mycket noga. Ingen droppe av Kristi blod, ingen smula av Kristi kropp får gå förlorad. Då tyckte de, som inte var katoliker, att det var lite märkligt. Varför skulle man diska kalken? Det tyckte de var mycket konstigt. Men hade de tänkt efter lite mer, då hade de nog förstått, att detta är av vördnad för det stora mysterium, att Jesus Kristus blir verkligt närvarande i bröd och vin. Då måste prästen verkligen se till, att ingenting går förlorat av detta stora. Så kan en liten gest, ett litet ord i det heliga skeendet, som vi är med om i mässan, tala till vårt hjärta och öppna våra ögon.

Ibland tycker vi, att det kan vara tråkigt att gå i mässan. Den yngre generationen är ibland ärligare än den äldre! Vilken tonåring har inte sagt till sina föräldrar: det är så tråkigt att gå i mässan. Vad gör då föräldrarna? I Skåne vet jag en mamma, som åkte runt till olika kyrkor. Då sade hon, var det alltid något nytt, något som gjorde, att det inte blev så tråkigt. Men i längden finns det inte hur många kyrkor som helst man kan åka till. Det bästa är att säga: ja, på ett sätt skall det vara tråkigt. I världen får det aldrig vara tråkigt. Där skall allt ändras, där skall det hela tiden hända något, något roligt och spännande, omväxling till varje pris. Men i liturgin där är detsamma som sker. Samma heliga skeende har firats på våra altaren ända sedan Kyrkan begynnelse och skall firas till tidens slut. Därför finns det något i mässan vi kan kalla helig tråkighet, något som talar till det djupaste inom oss, en helig rutin och monotoni, som gör att vi kommer till ro. Och det är mycket viktigt att hjälpa de unga att upptäcka - att det skall vara tråkigt i Kyrkan, skulle vi kunna säga för att sätta saken på sin spets. Det skall inte hela tiden ändras och hittas på en massa saker. Men denna heliga monotoni, detta skeende, som ständigt upprepas, hjälper oss att falla till ro i Gud. Det talar till djupet inom människan.

Därför, kära bröder och systrar, skulle vi kunna säga, att i mässans heliga liturgi undervisas vi på otaliga sätt. Ibland är det mer örat, som fångar upp ett ord, ibland är det ögat som ser något som talar till oss. Ibland är det hjärtats djupaste längtan efter Guds närhet, som väcks. Men vi kan vara säkra på, att i eukaristin kommer Gud oss så nära som aldrig någon annan stans. Här får vi vara med, när Jesus frambär sig själv på Golgota - korsoffret blir närvarande i varje mässoffer. Vår frälsning förverkligas. Samtidigt får vi i förskott deltaga i himmelens heliga bröllopsmåltid. Den förhärligade Jesus Kristus blir närvarande och blir vår föda, vår mat. I sin ödmjukhet väljer Gud att komma till oss i bröd och vin. Det som i världens ögon tycks vara något ringa och fattigt blir bärare av Kristi fulla verklighet.

Så ser vi, kära bröder och systrar, att i mässan får vi allt vi behöver för vårt liv och för vår evighet. Vi får också det hjärta som gör, att vi vill dela med oss av det vi får. Det är det stora att Gud ger oss sig själv. Han strömmar in i vårt liv och överöser oss med gåvor för att vi i vår tur skall kunna dela med oss av det vi får. Mässan skapar kärleksfulla solidariska människor, som vill dela med sig av Guds gåvor till alla.

Mässan binder ihop oss till ett enda folk. Det är speciellt påtagligt i våra församlingar i stiftet. Bara prästerna här i Växjö representerar tre olika länder och ni troende också en hel del kulturer, länder och nationer. Vad är det då som binder ihop oss? Det är just eukaristin. Det är just längtan efter att få smaka, hur god Herren är, som får oss att samlas här. Annars skulle vi gå skilda vägar. Det är det man tyvärr kan se, att så många katoliker, som kommer till Sverige, väljer något annat. Jag brukar alltid säga, att de som kommer till Sverige antingen blir mer övertygade katoliker eller försvinner ut i marginalen. I Sverige måste vi ta ställning. Vi lever i ett samhälle, som är präglat av andra röster och andra tankar. Som katoliker måste vi stödja varandra och bygga upp en enhet i tron, hoppet och kärleken. Den enheten manifesteras framför allt i eukaristin, vare sig vi firar den i en liten församling, eller vi firar den i Vadstena som den 1 juni med tusentals katoliker. Det är samma mässoffer som frambärs och ger oss näring och kraft för vårt liv.

Låt oss därför tacka Herren Jesus Kristus för att han på detta sätt vill vara med oss. Ordet eukaristi betyder just tacksägelse. Det är kanske det högsta och största en människa kan göra, hon kan tacka och tillbe Gud. Ensam av alla skapelsens varelser är människan i stånd att ge Gud tacksägelse och tillbedjan. Det är människans största värdighet och adelsmärke, att hon utöver sig själv kan stiga upp i lovsång, tacksägelse och tillbedjan till Gud. Det är något som vi kanske inte alltid har tänkt på, att vi människor kan ge Gud något så stort och högt: tillbedjan, tacksägelse och lovsång. Det är det vi gör just nu, kära bröder och systrar. Bara genom att vara här i kyrkan i dag tillber vi Gud. Vi tackar honom, vi lovsjunger honom.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu