Biskop Anders Arborelius ocd

Homilia


Homilia vid mässa för ungdomar
Youth 2000

Stockholm 4.12.1999

Gud som vill komma ner från himmelen

Nyligen läste jag några talande ord: "Jag känner hur något i mitt bröst växer och hotar att kväva mig, det är som om hjärtat skulle svälla, fyllt av ett outhärdligt medlidande för människan, som inte vet vad hon skall göra av sig - som inte kan finna en plats på jorden" (Maksim Gorkij,Husbonden, sid. 142). Det är kanske förvånande att veta vem som skrev dessa ord, en marxistisk författare som Maksim Gorkij. Men just därför blir orden ännu mer talande: det finns i varje människas inre, vilken ideologi eller kultur hon än hör hemma i, en längtan till himlen, för människan kan aldrig riktigt finna sitt hem här på jorden. Människan vet inte vad hon skall göra av sig; ingen plats här på jorden kan mätta hennes längtan efter evighet, efter Gud. Och hur kan det vara annorlunda? Hon är ju skapad av och för Gud, hon är menad att leva med och i honom för all evighet. Här nere har hon bara en förberedelsetid för det liv som aldrig kan eller skall ta slut. Därför måste det finnas en slags evighetsnostalgi i varje människas bröst. Den kan förnekas eller undertryckas, men den kan inte utrotas. Här är det verkligen på sin plats att tala om förträngning!

Människan längar efter det absoluta, efter Guds fullhet och hans fullkomliga kärlek. även den som hamnat på sned i tillvaron och aldrig upptäckt "vad hon skall göra av sig" har kvar samma grundlängtan, som hon då försöker stilla i falska brunnar. Vi ser så många och tragiska bevis på detta: den måttlösa längtan efter rikedom och prylar som många fastnat i, den promiskuösa livsstil som är den norm som tvingas på många ungdomar idag. Men i grund och botten finns det ingenting jordiskt som kan mätta människans djupaste längtan. Ju mer hon får av pengar och sex, desto mindre vet hon vad hon skall göra av sig...

Om människan är skapad för Gud och om hennes hjärta - som Augustinus säger - är oroligt tills det finner vila i honom, så är Guds hjärta inte mindre uppfyllt av längtan efter människan. Människan längtar uppåt, upp till Gud. Gud längtar ner, ner till den svaga, syndiga och förvirrade människa som aldrig finner en plats här på jorden. Därför kommer Gud ner till oss: han blir människa i Jesus Kristus. Han sänder ner sitt eviga Ord som blir kött i Marias jungfruliga sköte. Han sänder ner sin Ande över henne och antar vår mänskliga natur. Och han forsätter att tala till oss genom sitt Ord, i Skriften som Kyrkan alltid förvaltar och tolkar för oss. Men han nöjer sig inte med att komma ner vid inkarnationen och i Skriften. Han vill liksom vara den plats på jorden som vi inte kan finna, vad vi än gör av oss. Därför blir han "det bröd som har kommit ner från himmelen" (Joh 6:58). I eukaristin kan vi säga att Guds längtan neråt har blivit konkret och materiell verklighet och fortsätter att vara det så länge jorden består.

Gud har i sin ofattbara ödmjukhet valt att möta oss på det mest elementära av alla jordiska områden: som föda. Ingenting skapat kan leva utan att få föda. Hela skapelsen är beroende av av få föda för att kunna existera. Utan mat och dryck kan vi inte leva. Utan Gud kan vi inte heller leva. Därför låter Fadern sin älskade Son förbli kvar hos oss till tidens slut - som föda, som bröd och vin. Och varje gång vi tar emot Jesus i eukaristin, får vi föda för vår resa genom livet. Vi finner vår plats på jorden. Samtidigt som eukaristin är en profetisk delaktighet av den himmelska bröllopsmåltiden, är den också ett uttryck för hur högt Gud värderar den jordiska verkligheten. Här är kristendomen unik. Ingen annan religion eller ideologi är så världstillvänd som kristendomen, som just i eukaristin pekar på det oerhörda att Gud vill möta oss som jordisk föda. Det mest andliga i vårt liv som kristna - mötet med den eukaristiske Kristus - är samtidigt det mest materiella. Vi vet att detta är speciellt tydligt för oss katoliker, och inte minst för Er som under dessa dagar är samlade inte bara för att fira eukaristin utan också för att vörda och tillbedja Jesus Kristus som förblir närvarande i det eukaristiska brödet.

Som katoliker är vi alltid realister. Vi tror att Gud berör oss i vår dagliga realitet. Med sin gudomliga realism väljer han att möta oss på det mest materiella sätt vi kan tänka oss. Vår tillbedjan och längtan uppåt blir också speciellt påtaglig och reell, när vi får inrikta den på Jesus Kristus i hostian. Våra kringflackande tankar och blickar dras med magnetisk kraft till den stillhetens och enkelhetens punkt som hostian är. I eukaristin finner vi den plats på jorden där vi vet vad vi skall göra av oss och vår splittrade inre verklighet. Vi får lägga ner allt vad inre oro, syndiga tankar och begär, förströddhet och frestelser är som offergåvor framför Kristi tron, monstransen där hans kärlek strålar ner över oss.

Som katoliker är vi alltid realister. Vi tror på Guds nedåtströmmande kärlek och nåd (grek.katabasis) som möter oss på ett priviligierat sätt i inkarnationen, i eukaristin och Skriften - men faktiskt också i vår nästa. Gud talar till oss på olika nivåer och trappsteg; på ett hierarkiskt sätt skulle vi katoliker säga, som sätter ord som hierarki och dogm så högt.

I detta sammanhang vill jag därför också peka på det herdabrev om abort som den katolska hierarkin i Nordeuropa just har publicerat. Människan är ända från sin första späda begynnelse vid konceptionen i moderlivet okränkbar. "Livet tillhör Gud. Visserligen har vi fått det till skänks, och visserligen kan vi rent praktiskt och i stor utsträckning förfoga över det. Men ytterst bibehåller Gud upphovsrätten till sitt verk, eftersom han har skapat oss till sin avbild och likhet (1 Mos 1:26-27). Människan är den enda verkliga bild som finns av Gud...Att kränka människan är detsamma som att vanhelga Gud, till vars avbild hon skapats" (1.3). En abort är i sista hand - som varje synd - direkt riktad mot honom som är livets Herre. Också detta faktum talar om trons realism.

Samtidigt tror jag att det är viktigt för oss att knyta ihop den tragiska situation vi lever i där många ofödda barn offras på Moloks altare med det eukaristiska offret som frambärs på våra altaren. Som döpta deltar vi inte bara passivt i den eukaristiska liturgin och tillbedjan; vi får lägga vår offergåva på altaret. Vi får genom att ge vårt hjärtas kärlek till Kristus försöka gottgöra all den sorg som de ofödda barnens död är för honom. Vi får växa i kärlek. "Genom att ha skapats lik Gud har människan också fått ansvaret att vara Guds medarbetare i skapelseprocessen" (1.3). Också genom vår eukaristiska tillbedjan får vi vara Guds medarbetare och på ett mystiskt sätt gottgöra och rätta till det som går snett i skapelsen genom att så många barn aldrig får födas fram till livet.

Att bli stilla inför Sakramentet i tillbedjan och gottgörelse är vår plats på jorden; där finner hjärtat ro. Där får det som Maksim Gorkij talade om - i alla ärligt sökande människors namn - sin fullbordan: "jag känner hur något i mitt bröst växer och hotar att kväva mig, det är som om hjärtat skulle svälla, fyllt av ett outhärdligt medlidande med människan, som inte vet vad hon skall göra av sig - som inte kan finna en plats på jorden." I eukaristin har vi inte bara funnit vår plats på jorden - vi har fått den som den största gåva, det heligaste som finns på jorden.

+Anders Arborelius ocd

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu