Biskop Anders Arborelius ocd


Predikan i Vår Frälsares kyrka i Malmö Palmsöndagen den 5 april 2009

Predikan är nedskriven efter bandinspelning

Kära bröder och systrar. Kan vi lindra Jesu lidande? När vi ser en människa lida, vill vi göra allt vad vi kan för att hjälpa, trösta och lindra hans eller hennes lidande. Det vore konstigt om vi inte kände på samma sätt, när vår Gud och Frälsare lider på korset. Kan vi verkligen göra någonting för att lindra Jesu lidande? Ja, en sak kan vi i alla fall göra, och det är att bli kvar hos honom, stanna, vaka, be och visa vår kärlek och tillgivenhet. Ett ord i passionsberättelsen pekar just på det. "Min själ är bedrövad ända till döds", säger Jesus. "Stanna här och vaka med mig".

Men vi ser, att lärjungarna somnar. De har inte kraft att vaka. Här utspelar sig vårt personliga livs drama. Vill vi stanna kvar hos Jesus och vaka med honom? Vill vi visa vår kärlek, vårt medlidande, vår tillit eller har vi ingen kraft? Somnar vi in i själviskhet, i synd? Det är vårt livs drama. Vill vi verkligen bli kvar hos Jesus och vaka med honom? Vill vi verkligen bli kvar hos Jesus under livets alla omständigheter? Vill vi visa honom vår kärlek? Vill vi gå i hans fotspår? Det är det hela passionshistoriens drama vill visa oss. Jesus tar på sig hela världens lidande, all synd, all död för att befria oss från allt detta, för att öppna hans oändliga kärlek för oss.

Vi är kallade att bli kvar hos Jesus, att hjälpa honom att bära korset. Men hur skall vi kunna klara det, vi som inte ens klarar livets små vedermödor och problem? Det är kanske här nyckeln ligger. Vi måste upptäcka att de små svårigheter, sjukdomar, problem, konflikter som drabbar oss är vårt sätt att hjälpa Jesus att bära korset för världens frälsning. Vi får upptäcka att vi som tillhör Jesus får hjälpa honom att bära korset genom det som drabbar oss. Det är inte likgiltiga, profana händelser som gör livet tungt och bittert, utan på ett eller annat sätt ser vi bakom det svåra Jesu heliga kors, som kommer in i vårt liv. Det kan vara svårt för oss, innan detta går upp för oss. Det dyker upp ett lidande helt oväntat. Vi kämpar och vi skriker: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" Vi får skrika så, eftersom Jesus själv gjorde det.

Huvudsaken är att dialogen, kontakten med Gud finns kvar. Det får vi aldrig glömma. Så länge vi talar med Gud, även om det är på ett till synes upproriskt eller rentav vanvördigt sätt, så är det bön. Då finns kontakten. Då finns den levande relationen. Det börjar med uppror, oförståelse, anklagelse. Men så småningom går det över till överlåtelse, tacksägelse. I psaltarpsalmerna börjar det ofta med klagan, uppror, bitterhet och anklagelse. Så småningom går det nästan omärkligt över i tillit, tacksägelse och lovsång. Det är en modell av vårt liv. Vi reagerar häftigt, när det är tungt och svårt, när lidandet plågar oss. Men så småningom kan vi se, att bakom detta anar vi den Korsfästes ansikte, som ser på oss och frågar: "Vill du gå med mig? Vill du bli kvar med mig? Vill du vaka med mig?"

Ännu tydligare frågar han: "Vill du hjälpa mig att frälsa världen?" Här ligger det stora: att vi som lemmar i Kristi kropp får fortsätta att bära hans frälsningsbringande kors genom tiderna, genom historien. Även om vi tycker att det är ett litet, obetydligt, nästan försumbart lidande som drabbar oss, kan det vara vårt sätt att hjälpa Jesus att bära hans kors. Under dessa veckor ber vi korsvägsandakten. Där dyker det upp människor som på olika sätt får hjälpa Jesus. Simon från Kyrene tvingas först att bära Jesu kors en sträcka. Vi får tro, att det i hans hjärta hände något stort, att han upptäckte att det var underbart att få hjälpa Jesus att bära hans kors. Vi möter Veronika med svetteduken, och vi möter framför allt Jesu egen Moder Maria, som stannade kvar vi korsets fot. Här har vi människor som vi kan identifiera oss med.

I Simon från Kyrene ser vi den som tvingas bära korset. Så är det ofta i vårt liv. Vi väljer inte vårt kors. Det bara ramlar över oss. Men i kampen att acceptera det kan vi få hjälp. I det oundvikliga lidande, som vi aldrig kan bli av med, kan vi se, att just där får vi hjälpa Jesus att frälsa världen. Då blir lidandet något annat.

Vi får se på Veronika. Det är så lite vi kan göra för att hjälpa dem som lider. Men vi kan i alla fall klappa dem på kinden, torka av deras panna eller hålla dem i handen. En liten gest kan ofta betyda ofantligt mycket för dem som lider, ja, också för Jesus. Tyvärr är vi nordbor lite rädda för detta. Många gånger har jag hört, att sörjande människor säger: "Folk är rädda för mig. De går över på andra sidan gatan. Plötsligt blir det så viktigt för dem att titta i ett skyltfönster som de aldrig tittar i annars, bara för att slippa möta min blick". Ja, människor är alltför blyga, alltför rädda. Vi behöver inte säga en mängd fina och vackra saker till de lidande. Men vi kan klappa dem på kinden. Vi kan trycka deras hand. Det lilla obetydliga som Veronika symboliserar måste vi lära oss, om vi vill vara Kristi lärjungar.

Till sist har vi Jungfru Maria. I henne ser vi den största och högsta uppgift som vi människor kan få: att bli kvar vid Jesu kors och hjälpa honom att bära frälsningens kors för världens räddning och till Faderns ära. På ett eller annat sätt får vi alla, i alla fall i vår dödsstund, erfara att Gud förväntar sig att vi blir kvar i kärlek och överlåtelse. Pascal skriver: "Jesus kommer att vara i dödsångest ända till världens slut. Vi får inte sova under den tiden." Jesus fortsätter ju att lida i oss. Jesus har identifierat sig så med oss människor och på ett helt speciellt sätt med oss som tillhör honom i hans Kyrka, att han fortsätter att lida i och med oss. Det är något vi måste ta vara på för att i lidandets fasansfulla verklighet bli kvar i hans kärlek.

Det värsta som kan hända en människa är att bitterheten fördärvar hennes själ. Människor som har varit med om ett aldrig så litet lidande fastnar lätt i bitterhet och hat. Ett förfluget ord för trettio år sedan kan förgifta en familjesituation. Vid ett arvskifte kan man bråka om några gamla klädtrasor. Det kan gälla även kristna människor. Bitterheten, själviskheten kan fördärva oss inifrån. Därför behöver vi ibland en dos lidande för att inte fastna i oss själva, i vårt eget behag, i våra egna bankböcker och i vår egen bekvämlighet. Det kan låta lite hårt, men ibland behöver vi den lilla dosen lidande för att vårt hjärta inte skall förhärda sig. Vi behöver mjukas upp och få en större likhet med Jesu allraheligaste hjärta. Det får vi i lidandet.

Denna vecka får vi en chans till andlig hjärtmassage, så att vi inte fastnar i vår "pyttelilla" värld, där vi är kungar som styr och ställer, och där andra bara skall applådera och nicka. Ibland behöver vi verkligen ta på oss Jesu kors. Här får vi hjälp av Jungfru Maria. Hon som är vår Moder hjälper oss att se Kristus och hans oändliga kärlek, hans sårade ansikte i just det lidande, den svårighet, den besvikelse som drabbar oss. Men det tar lite tid. Så börja gärna med att be psalmen: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" Fortsätt att be den. Då blir ni överraskade, när ni kommer fram till slutet av psalmen, för då är det tacksägelsen, överlåtelsen, ja, faktiskt glädjen, som får sista ordet. Så är det också med frälsningen. Allt leder fram till påskens jubel.

Därför vill jag redan nu önska er att ni skall få erfara påskens stormande glädje och jubel. Men det kan vi bara göra, om vi står kvar nära Jesus vid korset. Om vi bara viftar bort korset och fastnar i oss själva, då kan inte heller påskens glädje tränga in i vårt hjärta. Glädje och sorg är två systrar som hör ihop. Vi kan inte skilja dem åt. Vår tids svårighet är kanske att vi inte riktigt förstår vare sig glädje eller sorg. Det blir bara nöjen och problem. Vi förringar både glädje och sorg. Då blir vi kopior av oss själva. Ett värre öde finns inte.

I Fadern och Sonens och den Helige Andes namn.

Amen.

+Anders Arborelius ocd

top
bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu