Biskop Anders Arborelius ocd

Homilia


Stilla, gudomliga natt
- julens midnattsmässa 2003-12-23

"I denna natt har Guds nåd blivit synlig som en räddning för alla människor", säger Paulus. "Den lär oss att säga nej till ett gudlöst liv och denna världens begär." Det barn som föds i natt vill redan från början lära oss en hel del; först att säga ja till Gud av hela vårt hjärta och sedan att säga nej till gudlöshet och synd. Redan i krubban börjar barnet undervisa en värld som tror sig vara stor och duktig, men en sak kan den i alla fall inte: göra sig liten och ödmjuk. Det är bara Gud själv som kan göra sig liten och ödmjuk och vi kan bara försöka lära oss det av honom. Det är just i denna natt som vi mer än annars får lära oss detta genom att se på barnet och bli förvandlade inombords av det vi ser. Samtidigt är vi oerhört rädda för att bli små, ödmjuka och försvarslösa - det är det sista vi vill bli. Därför är det en ständigt återkommande uppmaning i evangeliet: "Var inte rädda!" Först tycker vi det är onödigt att få höra detta, vi är ju inte rädda för någonting. Men skrapar man bara lite på den tuffa ytan, så upptäcker man att vi människor är livrädda för det mesta: för att inte vara älskade, för att vi inte duger, för att vi skall bli övergivna, för att vi inte är snygga eller duktiga, ja, vi är rädda för allt och alla. Därför kommer Gud till oss som ett barn i denna heliga natt, som ett barn som vill lära oss allt, som ett barn som vill rädda oss undan allt som hotar att förgöra oss och vår värld.

Under veckan såg jag två yngre flickor som inte var rädda. De stod i gången till tunnelbanan under T-centralen och sjöng med späda röster O Night Divine, inte särskilt bra, men ändå med fast stämma. Intresset var ringa och rösterna omkring dem högljudda, men ändå hördes det glada budskapet tydligt. Så är det ofta i vår tid: de andra rösterna verkar ha övertaget, intresset för Barnet är ljumt eller obefintligt, men ändå finns det en svag och späd stämma, ja, en spädbarnsstämma som aldrig är riktigt tyst, för spädbarn kan och skall inte vara tysta. Och alltid finns det någon som lyssnar, ibland motvilligt och motsträvigt, men ändå. Vi kristna får aldrig glömma detta: människor lyssnar mer än vi tror. I oss söker de ibland febrilt efter en ton som skall påminna dem om det späda barnets röst. De vill igenkänna något av Barnet i oss. De ser med inträngande blick på oss, som kan vara så ljumma, för att åtminstone få en liten droppe hopp, kärlek och tro. Och varför skulle vi missunna dem denna lilla droppe levande vatten, som kanske bara vi kan ge dem? Vi får aldrig undervärdera oss själva; som döpta är vi alltid Barnets förlängda arm och tvärsigenom våra ord kan Barnets tilltal anas. Trots vår ytlighet kan vi aldrig helt dölja Barnet. Det lyckas helt enkelt inte.

Denna gudomliga, stilla natt utövar en förunderligs fascinationsförmåga även på de till synes mest hårdhudade. Hur kan det vara på annat sätt, när ett barn blir oss fött och en son blir oss given? För ett nyfött barn måste alla kapitulera. Så fort ett barn har sett dagens ljus drar det till sig allas beundrande blickar, men så länge det vilar fördolt i moderlivets helgedom är det lovligt byte och icke-existerande. Så blind är man för det man inte ser. Det är precis så som det är med Gud. Människan måste se Gud för att bry sig om honom. Därför blir han synlig, därför blir han ett barn, men som alla barn tar han först på sig den osynliga fostertillvaron. Guds Son vilar okänd och osynlig i sin moders jungfruliga sköte. Den osynlige Guden vill liksom vänja sig vid vår jordiska tillvaro genom att förbli osynlig i sin moders helgedom, innan han ställs ut till allmänt beskådande - för att bli tillbedd eller försmådd, älskad eller föraktad. Någon mellanväg finns inte. Det är bara ja eller nej som gäller. Och det är just det som är det svåra för oss, som föredrar kompromisser, medelvägar, gyllene eller ej, och är livrädda för att ta ställning i komplicerade frågor. Men detta Barn går det inte att kompromissa med. Från krubban till korset går det en rät linje, ja, den är så rät att den går vidare in i den eviga härligheten, in i det liv som aldrig kan ta slut.

Gud förblir densamme. "Vacker är han i himlen, vacker på jorden, vacker i modersskötet", skriver Augustinus, "vacker i föräldrarnas armar, vacker i undren, vacker under gisselslagen, vacker när han ger sitt liv, vacker när han tar det åter, vacker på korset, vacker i graven, vacker i himlen." Guds skönhet är densamma i himlens härlighet och i krubbans halm. Likaså hans sanning, kärlek och barmhärtighet. Denna natt får vi bli stilla inför undret att han som inte ens himlarnas himlar kan rymma läggs på halm och strå, eftersom det inte finns rum i härbärget. Natten kan lära oss den stillhet vi behöver för att undret skall sjunka ner på själens botten och ta oss i besittning. Just i natt är vi mer mottagliga än vi själva förstår. Även den som kommit till kyrkan av misstag eller av desperation eller för att höra lite vacker musik, ja, var och en av oss som är här har ett större djup av stillhet inom sig än han tror. Det finns en nära nog oändlig kapacitet inom oss för att ta emot Den som är större än vi. Allra störst är vår kapacitet när han är som minst. För då behöver vi ju inte vara rädda. Då kan vi öppna vårt inre på vid gavel och ta emot det Barn som till varje pris vill komma in och ta makten över vårt inre, så att vi också till det yttre kan återspegla Barnets sätt att vara och handla.

Stillhet och tystnad har blivit en bristvara i mediabrusets och mobilernas rike. Därför tar det ibland tid för oss att inse att det finns stillhet inom oss, en rymd dit inget sus och brus kan tränga in, där inga ord kan bryta tystnaden utom det eviga Ord som i natt har blivit kött. Paul Claudel, den franske dramatikern, sade att det i varje människa, god som ond, finns en inre helig punkt där det alltid är stilla och tyst, där vi alltid ber Fader vår. På engelska talar man om still-point, en stilla punkt där vi alltid är försänkta i stillhet och bön. Ofta kan denna punkt ligga dold bakom allsköns bråte och tyckas oåtkomlig, ändå kan nog ingen förneka att han någon gång fått en glimt av detta fridfulla djup av stillhet inom sig. I denna stilla, gudomliga natt får vi lära oss av ett Barn att bli stilla, att vara vad vi egentligen är och vill vara: stilla i tillbedjan och frid inför det stora undret, att den osynlige Guden blir ett människobarn för att människobarnen skall bli Guds barn.

+Anders Arborelius ocd
bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu