Biskop Anders Arborelius ocd

Homila


25-årsjubiléet av prästvigningen

Vår Frälsares kyrka i Malmö 8/9 2004

Jungfru Marias födelses fest

Den största fara som vår tro är utsatt för i dag är att dess rötter i historien tunnas ut. Inkarnationens realism, det som är kristendomens adelsmärke, har alltid retat gallfeber på folk, inte minst på dem som är så överandliga att de inte kan acceptera en Gud som blir ett sprattlande spädbarn, ja, ett försvarslöst foster. Dagens fest, Jungfru Marias födelse, hon som är själva garanten för Guds människoblivande, gör att vår tro har fast mark under fötterna. Dagens evangelium, det kanske tråkigaste av alla, men just därför så nyttigt för oss som alltid söker omväxling och action, visar hur djupt ner i Israels historia Jesu rötter når, han som är den utlovade Messias för Israel och för det nya Israel som hans Kyrka är, ja, för allt och alla, överallt och alltid. Bara i honom finns räddningen. "Han skall frälsa sitt folk från deras synder", säger ängeln till Josef. Marias födelse är nådens späda gryning som bebådar Jesu egen födelse, då nåden flödar för fullt, ja, strömmar ut över världen. I Jungfru Maria får vi också se den överlåtelsens och bejakelsens grundattityd som vi alla måste ha inför Jesus och hans inträde i vår historia, både i världens stora och i min lilla egna. Hennes fiat får vi upprepa ända till vårt sista andetag, ögonblick för ögonblick.

I Maria ser vi vad vi en gång är menade att bli genom nådens osynliga, men högst fruktbara utnötnings- och förvandlingsprocess. Maria, hon som är full av nåd och redan nu har del av Kristi fulla härlighet, ger oss hopp när vi tycker att vi står och stampar på samma fläck. Kanske det är vår största frestelse i dag, att ge upp eftersom vi inte tycker oss se några tydliga resultat av Guds frälsningshandlande i oss själva, i Kyrkan eller i världen? Var kan vi ta på heligheten? Varför är det mest mänsklig svaghet och småaktighet i vårt hjärta? Det är då vi behöver Jungfru Marias moderliga uppmuntran att upprepa vårt livs fiat. Det är det lilla ordet som jag också vill klamra mig fast vid när jag tänker på mina 25 år som präst. Guds nåd har varit oändligt stor och helt oförtjänt, men mina händer är för små, mitt hjärta för litet. Säkert är det många präster som kan säga detsamma. Kristus har anförtrott sina största skatter till oss. Vi får i hans namn fira eukaristin. Bröd och vin blir till Kristi kropp och blod. Vi får förlåta synder i hans kraft. Människor rycks undan syndens strupgrepp och blir helgade. Något större finns inte på denna jord. Och ändå är vi så små, så bristfälliga, så ytliga. Ibland är det nästan outhärdligt att se, men samtidigt är det också något stort att se hur Gud kan använda oss ändå. Ex opere operato - är ett av de mest hoppfulla som har sagts av mänskliga munnar: att Gud i sin trofasthet kan göra sitt verk även genom svaga och syndiga redskap. Och är det inte det som varje präst måste glädja sig mest över: Guds oändliga trofasthet, han som aldrig upphör att göra stora ting genom små människor. Kanske det är just där vår helt specifika helgelse som präster börjar? När vi kan bejaka att det bara är Guds verk, att det är han som trogen sina löften och sitt eget väsen fortsätter att handla i sin Kyrka, genom sina präster? Sólo Dios basta, säger Teresa av Avila. In Laudem Gloriae, säger Elisabeth av Treenigheten som ett eko av Paulus. Det är Gud i hans helighet, i hans gränslösa godhet och skönhet, i hans eviga sanning och barmhärtighet som vi präster får förmedla och peka vidare på. Ve oss om vi inte gör det och ve oss när vi mer döljer den Gud som vill komma till människor just genom oss. "Dem Gud i förväg utvalt har han också bestämt till att formas efter hans Sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder." Paulus ord gäller alla döpta, men särskilt väl passar de på oss präster. Vi har fått kallelsen att handla i Jesu namn och att vara en levande bild av Kristi frälsningshandlande, en ikon. Faktiskt tror jag att man just i vår samtid har en slags instinktiv förståelse av detta. Hur besviken, ja, hur djupt sviken blir man inte när en präst uppträder ovärdigt! Även den som inte säger sig vara kristen och än mindre religiös, blir djupt personligt förorättad när en präst beter sig olämpligt, för att inte tala om när han begår en svår synd. Faktiskt tror jag att det är något mycket hoppfullt i detta: världen förväntar sig att få en liten aning om Kristi kärlek genom den svaga människa som prästen förvisso är. "Stark törst är omöjlig att bortse från, det är den som brinner i oss" (Johannes Klimakos). Det finns en Kristus-törst i människans inre. Hur förträngd och förnekad den än är går det inte att utrota den. Det är vår uppgift som präster att hjälpa människor att känna igen vem de innerst inne längtar efter. Men det kan vi bara om vi liksom Jesus själv törstar efter människor. Det är kanske vår största brist som präster i dagens pluralistiska samhälle, att vi accepterat att de flesta lever utan Jesus. Vi säger det inte så, men vårt sätt att leva och tänka pekar på att vi ofta kapitulerat för status quo. Därför måste vi gång på gång upprepa Marias fiat och göra det som Kristi präster, som bara finns till för de andras skull, för deras frälsning och helgelse. Detta myller av människor som lever som om Gud inte fanns och som tycks snälla och lyckliga ändå, men också dessa som fastnat på irrvägar och i syndens labyrinter och inte hittar ut. Hur skall vi nå dem? Det är ofta min bön, men samtidigt ser jag min fattigdom och oförmåga. Men kanske det just är det material i oss som Gud vill använda - bara vi låter honom handla och inte upphör att törsta. Fiat - må det ske med mig som Du, Herre, vill.

+Anders Arborelius ocd

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu