Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag om Thérèse av Jesusbarnet (1873-1897)

Den 17-21 november 1997 hos Mariadöttrarna, Heliga Hjärtas Kloster

Biskop Anders Arborelius ocd (före biskopsvigningen)

(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Föredrag 5 

Vi skall se på det ställföreträdande draget i Thérèses nattvandring. Det handlar om sådant som vi ofta inte helt kan skilja åt. I Thérèses fall blir det ovanligt tydligt att hon egentligen inte behövde natten, skulle vi rent mänskligt kunna säga. Men hon hade ändå alltsedan begynnelsen längtat så mycket efter att bli apostlarnas apostel, själarnas moder. Det mariala, ecklesiala, ställföreträdandet är så starkt hos henne, att hon inte kan nöja sig med den egna reningen. Natten är också något som för henne ännu djupare in i Kristi gemenskap. 

Vad är det då som händer i trosnatten? Jo, den 3 april 1896 är det som om ljuset släcks i hissen. Thérèse hamnar i en mörk tunnel, ett trist land, där tät dimma råder. Tron tycks helt enkelt slockna. Det gäller tron som en förnimbar, erfarenhetsmässig eller känslomässig sak. Här har hon också anledning att ge oss belägg för att hon är kyrkolärare, eftersom hon hjälper oss att se vad trons väsen är. Trons väsen är inte det som vi ibland förknippar med en förnimbar erfarenhet av att Gud är med.

För Thérèse blev det tvärtom. Hon hamnade i ett läge som fick Gunnel Vallquist att i Signum kalla henne för ateisternas skyddshelgon. Det är inte så att man har utnämnt Thérèse till skyddshelgon för ateisterna. Rent objektivt sett är hennes erfarenhet av den teologala trons väsen förvillande lik den erfarenhet som de icke-troende har. Det blir mycket tydligt att Thérèse i sina skrifter ibland verkar helt identifiera sig med gudsförnekarna. ”Tidigare”, sade hon, ”kunde jag inte tro att det fanns människor som var ärliga och ändå kunde säga att de inte trodde på Gud”. Hon kunde då inte förstå att det fanns människor som inte trodde. Men efter trosnatten förstår hon det alltför väl. Thérèse tvekar ibland om hon själv är troende eller ej. Vi kan inte föreställa oss hur långt hennes rening gick. Hon säger i detta sammanhang, att man inte får ställa starka mediciner vid en sjuk människas bord och att om hon inte hade tron skulle hon inte tveka ett ögonblick att göra slut på sig själv. Hon säger saker som får håret att resa sig på fromma läsare! 

Vad är då tron? Jo, faktiskt är det här Thérèse upptäcker trons nakna, utblottade men djupaste verklighet. ”Jag är rädd att jag kanske skulle häda”, säger hon. Men ändå får vi se denna period på 18 månader som en av de största lovsånger som någon helig människa har gett Gud. Det är en Gud som tycks helt borta. ”Jag besjunger helt enkelt det jag vill tro”, säger hon. Denna tid är en av de viktigaste i hennes liv, kanske i hela den moderna kristenhetens liv. Vi möter ofta människor som säger, att de så gärna skulle vilja tro men inte kan det. Det är just det Thérèse erfar. Med sin mänskliga kapacitet kan hon inte tro, men hon vill tro.

Thérèse når fram till kärnan i trosakten. ”Även om jag inte avnjuter tron”, säger hon, ”försöker jag åtminstone utföra trons gärningar eller trons akter”. Här använder man det franska ordet acte, som är lite svårt att översätta. ”Jag tror mig ha gjort fler trosakter under det senaste året än under hela mitt tidigare liv”. Tron är inte i första hand något vi avnjuter, något som ger oss en viss hemkänsla och säkerhet och, för att driva det till sin spets, en viss överlägsenhetskänsla inför dem som inte tror. Thérèse skalar av alla de yttre höljena. Tron är den nakna, utblottade, flämtande överlåtelsen till en Gud, som tycks så långt borta. Märkligt är att hon under denna period fortsätter att be och öva trons akter. Det var inte många som förstod vad det egentligen rörde sig om. Men i den totala utblottelsen, i natten, upptäckte Thérèse det djupa teologala livet, där tron, hoppet och kärleken verkligen är ett i total överlåtelse åt en Gud som ytligt sett tycks ha vänt henne ryggen. Thérèse knöt trosnatten till en kristologisk erfarenhet, till det heliga Anletet, till Getsemanenatten.

Man glömmer ibland att Thérèse under denna tid gjorde ännu en konsekration. I hennes liv är det vissa saker som liksom har kommit bort och som man inte alltid har beaktat. Under den här perioden, den 6 augusti 1896, på Kristi Förklarings dag, när vi egentligen firar hur det himmelska ljuset lyser upp Jesu Anlete, erfar hon mörkret, att Anletet tycks helt dolt. Då viger hon sig till det heliga Anletet tillsammans med två noviser. Hon säger att hon känner brådska att nå himlen. Hon vill gå med jättekliv till himlen. Annars talar hon om de små tingen, men här skall hon gå med jättekliv. Det gör hon i nakenhet, eftersom hon verkligen är totalt utblottad på den kännbara, förnimbara tron. Då viger hon sig till Jesus som i Getsemane tog på sig hela världens natt.

För Thérèse är den kristologiska verkligheten viktig. Hon är den Korsfästes brud. Därför vill hon vara med honom i hans natt. Hon vill vaka medan apostlarna slumrar till. Naturligtvis förstår hon dem mycket väl, eftersom hon själv gärna somnade till. Men hon vill att någon skall vara med i den djupa, mörka natten i Getsemane. Samtidigt är det också en mariansk och marial verklighet. Det marianska syftar på det allmänna draget hos Maria, medan det mariala syftar på den mystiska, inre aspekten. Thérèse anknyter till sin verklighet som karmelitnunna, då hon vill dölja sig under Marias jungfruliga mantel. Karmeliterna har den vita manteln och skapularet som ett tecken på sin vigning. Det gäller egentligen om alla klosterdräkter – och varför inte om alla våra kläder - att man sveper in sig i Marias dräkt för att identifiera sig med henne och stå med henne vid korset, leva det fördolda livet med henne.

Thérèse vill mer och mer likformas med Maria, det man i Karmel brukar kalla det mariforma livet. Det var en av karmelittertiärerna i Belgien på 1600-talet, Marie av Saint Thérèse, som använde uttrycket det mariforma livet för att beskriva, att vi i det liv vi lever i klostret hela tiden försöker leva tillsammans med Maria. Vi blir likformade med henne. Lilla Thérèse har en mycket rik mariologi. Hon har inspirerat Andra Vatikankonciliet, som betonar Maria som den troende, som en av oss som går på trons dunkla väg. Det blir en hjälp att veta att Maria är med i natten. Vi får ansluta oss till hennes tro mitt i det dunkla och smärtsamma. Maria finns hela tiden med i de svåra stunderna.  

Här kan vi anknyta till ett annat av Thérèses mariala uttryck, som hon tog mycket bokstavligt. Hon såg tillbaka på hela sitt postulat, som varade i nio månader och jämförde den tiden med Marias havandeskap. Hon kan rent intuitivt knyta alla verkligheter till Jesus. Thérèse inträdde i Karmel den 9 april 1888, på Bebådelsedagen. Sedan ikläddes hon den 10 januari 1889. Hon såg postulanttiden som en tid då Jesus växte till i hennes inre, liksom han växte till i Marias sköte. Thérèse hade en speciell förkärlek för bebådelsen. Då var ju Jesus allra minst och mest försvarslös. Jesus som foster, som embryo, är en devotion som vi inte alltid främjat. Men i vår tid får den devotionen verkligen en profetisk innebörd. Ingen kan vara rädd för Jesus som ett foster, ett embryo. Thérèse har en intuitiv kraft att knyta ihop sin verklighet med Jesus.

När Thérèse går in i trosnatten, den reparativa natten, är det helt självklart för henne att i allt det svåra se Jesu heliga Anlete, hans bespottade, lidande Anlete. Därför gör hon en konsekration: till det heliga Anletet, för att bejaka att hon får dela Jesu gudsövergivenhet, hans utsatthet i Getsemane och egentligen under hela livet. Något av det lidande, frälsande, redemptiva draget finns med hos Jesus, ända från början som embryo och fram till hans sista ögonblick.

Det är ingen tillfällighet att Thérèse fick uppleva natten just på tröskeln till 1900-talet. Hon får gå in i trosnatten under den period när ateismen blir en allmän erfarenhet. Det har alltid funnits gudsförnekare, men det blir nu något mer allmänt, ja, kanske det mest allmänna. Det är något nytt i världshistorien. I alla kulturer och civilisationer hittar man tecken på någon form av gudstro. Vi är de första där kanske merparten saknar tron på Gud. Aldrig tidigare har  ateismen, gudsförnekelsen eller gudsfrånvaron varit så allmän som i vår tid.

Då får en liten syster dela gudsfrånvaron. ”Jag får äta samma torra bröd som gudsförnekarna”, säger Thérèse, ”jag får sitta vid syndarnas bord”. I stället för att, som man ofta gjorde i hennes miljö, känna agg mot frimurare, ateister och judar, ser hon här en slags mystisk solidaritet, att hon är kallad att stå för dem inför Gud. Den solidariteten går som en röd tråd genom hennes lov ända från det ögonblick när den fromma bilden gled ut ur hennes bönbok i S:t Pierres katedral i Lisieux. Hon vill stå under korset och fånga upp blodet för själarna ända fram till sin dödsbädd. Hon säger: ”Jag kan bara förklara det med den brinnande längtan jag haft att rädda själar”. 

Att rädda själar är ett konstant drag hos Thérèse och blir en förklaring till allt hon är med om. Att tron tycks slockna och att hon hamnar i en mörk tunnel ser hon som bönesvar. Någon annan som hamnar i en liknande troskris, kanske inte omedelbart ser det som ett bönesvar. Att kunna se det svåra som ett bönesvar är en av de stora, hoppfulla lärdomarna. I vårt eget liv har vi många gånger svårt för det. Ofta ser vi bara på ytan och ser det svåra, det futtiga. Vi glömmer att ur Guds synvinkel är det nåd, bönesvar, gåva. De prövningar vi har gått igenom är kanske sådant vi aldrig kunde föreställa oss att det skulle drabba oss. Det kan vara något psykiskt eller fysiskt. Det kan vara relationer till andra. Att se det svåra som ett bönesvar är bland det svåraste som finns. Gud kan ha gett mig min prövning för att jag skall komma honom närmare och rädda själar. Det är inte givet att vi ser det så snabbt. Men här kan Thérèse verkligen hjälpa oss. Min prövning, det som jag kämpar med och knappt vågar se i ögonen, det jag knappt vågar tala om, det som tycks så helt utanför Guds vägar, kan vara ett tecken på att Gud vill att jag skall gå in i natten, för att min tro skall renas, min kärlek växa och hoppet blomma upp och för att jag skall rädda själarna. Det är en mystisk identifikation med syndarna och gudsförnekarna.
Thérèse har många sådana märkliga exempel. En av de kanske lustigaste sakerna, det man minst skulle vänta sig, var när systern Céline kommer in i klostret. Hon är då en ganska mogen, ung kvinna som har varit med i världen. Då anförtror Céline sig till sin syster Thérèse och säger att hon har haft svåra frestelser mot kyskheten. Då jublar lilla Thérèse och säger: ”Själv har jag aldrig haft det. Men eftersom du är min själs eko, så blir jag delaktig av det genom dig och får på något sätt också möta Guds nåd i detta”. Det är mycket märkligt. Vi ser ofta bara baksidan av frestelsen. Men Thérèse ser att på något sätt kommer hon Gud närmare genom frestelsen. De flesta människor har frestats på kyskhetens område, men Thérèse hade aldrig gjort det. När hennes syster Céline kom och anförtrodde sin kamp på detta område till Thérèse, jublade hon, för då är hon på det mystiska planet också med och delar frestelsen och får hjälpa till att göra det till en väg till Gud. Inget mänskligt var främmande för Thérèse. Hon kunde i allting se Guds frälsande nåd.

Prövningen, frestelsen är inte detsamma som synd. Vi kan frestas till bristningsgränsen på olika områden. Det kan gälla kyskheten, tron eller kärleken till nästan. Men det betyder inte att vi samtycker, även om vår tankevärld tycks överströmmad av avskyvärda tankar och bilder. Om vi säger: ”Jag vill tro, jag vill älska”, då är det detta som gäller. Det är i trosnatten som Thérèse verkligen visar oss trons väsen och trons kärna. Denna del av hennes liv är kanske det som mest har blivit till evangelium för vår tids människor. Tron ligger närmare än många anar.

När någon säger: ”Jag kan inte tro, men jag vill tro”, är det i Thérèses mening en trosakt. Men det är svårt att få dem som säger så att förstå vad Thérèse menar, för de har ofta förväxlat tron med de troendes sätt att vara. Det svåraste hindret för dem som söker sig fram till tron är ofta att de identifierar tron med mänskliga attityder och sätt att uppföra sig och tänka.

Vi kan ta ett konkret exempel. I Sverige var det ofta lättare för en hedning att bli katolik än lutheran, eftersom man ofta förknippade kristendomen med de uttrycksformer man såg hos lutheraner. I en ärkekatolsk miljö skulle det kanske vara lättare att ansluta sig till någon annan kyrka än den katolska. De som kommer från tomma intet är ofta mycket kritiskt präglade och stöts ofta bort av en viss form att uppträdande, förkunnelse och ord. De gamla konvertiterna rasade över den predikoton som de svenska prästerna tidigare ofta använde. Någon sade att det värsta var när någon av dem konverterade och blev katolsk präst och hade kvar detta sätt att tala i predikan. Då var det inte lätt att vara konvertit. Men också det måste man smälta. Gud är större än sådant. Utanverket och innanmätet är inte alltid så lätt att skilja åt.

Thérèses trosnatt kan på många sätt bli till hjälp just för dem som är utanför Kyrkan, för gudsförnekarna, för syndarna. Trosnatten ser hon som en ställföreträdande natt. Hon får bära bördor åt dem som inte själva orkar bära dem. Redan från början hade Thérèse velat vara själarnas moder. Det hade bekräftats genom erfarenheten av kärlekselden. Hon ser Guds nåd och ett bönesvar i det som händer. Det är kanske en av de stora lärdomarna för vårt liv att kunna göra det. Är jag frestad på ett område till bristningsgränsen, då är det egentligen bönesvar. Här vill Gud att jag skall leva i tro, hopp och kärlek för världens räddning, oavsett på vilket område det är.

Vår svårighet är att vi själva vill utstaka vägen. När man förr kom till klostret sade man ofta att man ville utföra de mesta föraktade sysslorna. I gammaldags karmelitlitteratur var det mycket påtagligt att man ville föraktas. Man tog fasta på Johannes av Korsets ord: ”Jag vill lida och bli föraktad”. Då fick man kanske istället sitta och vika servetter eller något annat behagligt. Men att i det man är med om och i det man känner inombords se Guds nåd, Guds gåva, är inte alltid så lätt.

Det finns också heroism i att göra det mest föraktade. När jag en gång var i ett benediktinkloster, sade en av bröderna: ”Abboten här tvättar alla toaletter”. Det är ett uttryck för att man väljer något som inte har så mycket yttre glans. Det ligger något i det. Men ibland är det just i det vanliga, det som ingår både i min inre och yttre verklighet, som den djupare reningen sker. Det gäller att inte medvetet söka vare sig det mest föraktade eller det mest glänsande. Reningen kan ske i det skånska grå novembermörkret, som Birgitta Trotzig (1929-2011) skildrar med de polska lantarbeterskornas ögon.  De ligger i leran och drar upp sockerbetor medan det regnar och de blir genomvåta och sura. Sedan blir de föraktade av sina husbönder. Novembermörkret är en av de stora prövningarna i klosterlivet, som kan vara monotont, enahanda, mörkt och händelselöst.

Ibland är det, som under denna period hos Thérése, inte brist på händelser utan kanske tvärtom. Men det är viktigt att i just det som sker se Guds vilja, Guds frälsning och Guds nåd. Det låter så självklart men är det inte, när det drabbar vårt liv. En av Thérèses stora nådegåvor är att verkligen ta emot det som är och se Gud i detta. Därför kan hon hjälpa oss, trots att hon lider av natten. Vi får inte tro att hon vet, att nu är det natt och sedan blir det annorlunda. Natten är verkligen något som går oerhört djupt in i henne. Men ändå märker vi att det just i prövningen växer fram en koexistens, en fredlig koexistens mellan total utblottelse och djup frid. Det märkliga är att Thérèse också talar om att det finns frid på själens botten. Kanske det är i just det här tillståndet man kan lära sig urskilja de olika lagren i själen. Vi har alla olika skikt, olika lager inom oss. Vi kan vara mycket irriterade eller mycket ledsna på ytan men ändå jubla innerst inne. Vi kan känna en djup frid även i jäktet, i frestelsen, i torkan.

Under den här tiden skriver Thérèse till en annan syster Thérèse i klostret, Thérèse av Sankt Augustinus. Det är denna syster hon hade så svårt med och där hon hela tiden måste övervinna sig själv för att kunna visa vänlighet. Hon lyckades ”bedra” denna syster så bra, att systern trodde sig vara föremål för Thérèses förkärlek. Det var först 30 år senare som denna syster av misstag fick veta sanningen. Historien förmäler inte hur systern tog det, om hon bröt samman eller började skratta. 

Thérèse skriver till denna syster och det är ett mycket viktigt kriterium att hon översätter de stora intuitionerna på det mystiska planet till konkreta gester av nästankärlek. Att Thérèse skriver till denna syster medför att hon var en av de få som fick veta lite av det som försiggick i Thérèses hjärta. Thérèse skrev: ”Om ni visste i vilket mörker jag är nedsänkt. Det tycks mig som om det efter detta dödliga liv inte finns någonting mer. Allt har försvunnit för mig. Det enda som återstår för mig är kärleken”. 

Det kan tyckas ganska märkligt att Thérèse skriver dessa ord till just denna syster. Här får vi se något av Thérèses mystiska nästankärlek, när hon ger denna syster detta förtroende, fastän hon på det känslomässiga planet inte alls hade någon dragning till systern. Men på det djupa teologala planet älskade Thérèse verkligen denna syster. Det var inte tal om något bedrägeri eller falskhet.

Thérèse såg lagren, de olika dimensionerna i själen. Vi kan mycket väl ha antipati på ytan men ändå älska på djupet. Vi kan tycka att tron har slocknat men ändå växa i tron. Det få vi se mot bakgrund av den horisont som de heligas samfund är. Den horisonten finns hela tiden hos Thérèse. Mörkret går hon igenom för själarna, för Kyrkan, för världen, för prästerna och syndarna. Redan från början tog hon det som sin stora intuition. Hon sitter vid syndarnas bord. Hon ser förbönens och det kontemplativa livets apostoliska fruktbarhet. Kanske det är just därför de kontemplativa ordnarna tycks ha mer livskraft i vår tid. Ju mer ateismen brer ut sig, desto mer behövs de som står med utbredda armar, de som håller förbönen levande. Allt detta som tycks så smärtsamt sker ändå i påskens glädje. 

Vi får inte glömma att innan ljuset släcktes fick Thérèse det synbara tecknet på Guds nåd. Hennes offer togs emot. Hon fick en försmak av himlens glädje. Sedan släcks allt ljus, men den mystiska nåden blir kvar. Därför kan hon citera Psalm 92: ”Herre, du fyller mig med glädje genom allt du gör”. Glädjen finns i sin substans, även när man får den i form av den mörka hissen eller det skånska novemberklimatet. Det hjälper oss att få perspektiv på våra prövningar. Den reparativa trosnatten är ett av Thérèses stora bidrag till kristen mystik och  dogmatik, ja, till varje kristen, varje sökare och varje ateist. Hon hjälper oss att se den teologala trons väsen. Vi kan läsa hela hennes sista tid, som finns skildrad i Sista samtal i detta ljus. Här bryter påskglädjen igenom trots det smärtsamma.

Det kommer alltid små glädjestrålar. En mycket påtaglig sådan är en dröm Thérèse hade. En natt drömmer hon om Moder Anna av Jesus, som var en av Teresa av Avilas följeslagare och hade fört karmelitsystrarna till Frankrike. Thérèse säger helt öppenhjärtigt: ”Jag hade aldrig ägnat henne en tanke”. Så plötsligt kommer Moder Anna av Jesus och visar henne ömhet och kärlek i drömmen. Då ser Thérèse det som ett tecken på att vi är älskade i himlen, även av dem vi inte har ägnat en tanke. Thérèse hade hört talas om Moder Anna av Jesus. För oss kan det vara något liknande. Vi kan drömma att något helgon, som vi aldrig har ägnat en tanke, glädjestrålande kommer fram, omfamnar oss och säger att vi är älskade där uppe. Thérèse anar den himmelska Kyrkans kärlek till oss. Det finns änglar och helgon som inte tycks ha något annat att göra än att älska och ta hand om oss, fastän vi inte ägnar dem en enda tanke. Det är ganska hoppfullt att veta att vi är så älskade. För Thérèse kommer alltså små blixtar av nåd under den här perioden.

Under den här perioden kommer också en av Thérèse största mystiska, dogmatiska insikter, det man kallat det katolska manifestet. Vid slutet av 1800-talet fick vi det kommunistiska manifestet under den framväxande marxismens tid. Men då fick vi också det katolska manifestet. Här kan man faktiskt finna vissa paralleller. Medan det kommunistiska manifestet talar om de materiella rikedomarna, betonar det katolska manifestet att de andliga rikedomarna är gemensamma för hela Kristi kropp. Det finns en slags andlig kommunism där andliga rikedomar och förtjänster delas ut till alla och envar, där allt är gemensam egendom i Guds rike.

Det är lilla Thérèse som åter är i farten. Den 8 september, återigen ett liturgiskt datum, Marie födelses fest, 1896 skriver Thérèse ett brev till sin syster Marie av Jesu Hjärta. Thérèses ord kallas det katolska manifestet för det ger oss en djupdykning ner i Kyrkans väsen, i kristendomens hjärta. Utgångspunkten för Thérèse är den motsats som hon först tycker är helt oförsonlig mellan å ena sidan insikten i den egna svagheten, litenheten, vanmakten som nu har förstärkts ytterligare genom trosnatten och å andra sidan den oändliga längtan efter helighet. Tidigare trodde hon sig i alla fall ha tro, men nu tycks också den vara i gungning. Samtidigt med den erfarenheten har hon oändliga önskningar. Hon drömmer verkligen om helighet. Hon vill gå med jättekliv mot heligheten, samtidigt som hon frågar sig om hon har tro eller om hon är helt utanför.

Här visar Thérèse oss på en av de stora paradoxerna i vårt mänskliga liv, där vi pendlar mellan litenhet och storsinthet, verklighet och ideal, mänsklig begränsning och gudomlig dröm. Hon känner verkligen till fullo vidden i sin svaghet och oförmåga. Hon kan inte ens tro av egen kraft. Allt är nåd. Samtidigt har hon drömmen att bli ett stort helgon, att göra allt för Gud, att gå med jättekliv på hans väg. Det tycker hon är obegripligt. Hur är det möjligt då hon är en stor, stor syndare och känner alla synder som en frestelse? ”Jag kan falla i allting men ändå längtar jag efter helighet”. Det tycks logiskt sett obegripligt.

Ännu en gång får Thérèse ljus genom Guds ord. Alla de stora intuitioner hon har bottnar i Guds ord. I Gamla testamentet förstod hon vidden av Faderns barmhärtighet. Här gör hon som de gamla, fromma protestanterna gjorde. Hon slår på måfå upp Bibeln. Då hamnar hon i 1 Kor 12 och 13 och får en slags mystisk förståelse av själva Kyrkans väsen, något som är nödvändigt som en självförståelse för varje människa som vill möta Guds eget mysterium. En mycket typiskt katolsk insikt är, att vi måste ha en mystisk förståelse av vad Kyrkan är för att förstå oss själva inför Gud. Det handlar om det man kallar vårt katolska vi. Det handlar inte bara om jag och Gud. Om jag inte förstår vem Kyrkan är, då kan jag inte hitta min egen identitet. Mitt väsen finner jag i och genom Kyrkan.

Thérèse börjar med att konstatera: "Att vara din brud, o Jesus, att vara karmelit, att genom min förening med dig vara moder till själarna, det borde räcka för mig ... Men det gör det inte ... Dessa tre privilegier är visserligen min kallelse: karmelit, brud, moder. Men jag känner också andra kallelser inom mig: jag känner kallelse till krigare, präst, apostel, kyrkolärare, martyr, kort sagt, jag har behov och lust att för dig, Jesus, utföra heroiska gärningar ...  O Jesus, min kärlek, mitt liv ... hur skall jag kunna förena dessa motsättningar? Hur skall jag förverkliga min lilla själs önskningar?"  

Thérèse är lycklig över sin kallelse i Kyrkan. Hon har dessa privilegier: att vara karmelit, brud, moder. Det är inte tal om något missnöje med det. Hon lever av det och älskar det, men ändå är det som om hon ville göra allt för Jesus. Det viktiga är att göra heroiska gärningar för Jesus. Thérèse vill inte själv bli något stort, utan hon drömmer om att Jesus skall bli oändligt älskad. Då vill hon göra allt för den Älskade. Så räknar hon upp de andra kallelserna. Det är viktigt att förstå henne rätt. Hon säger, att hon vill bli krigare, men vi får inte tro att hon vill involvera sig i någon armé. Hon säger, att hon vill bli präst, men det innebär inte att hon är förespråkare för ett kvinnligt prästämbete. Hon säger att hon vill bli apostel och kyrkolärare. Vi får inte tro att hon fick en profetisk glimt av vad som skulle hända. Det finns en viss frestelse att tolka det Thérèse säger alltför bokstavligt. Ett av de stora hindren för att hon skulle bli kyrkolärare var, att man var rädd att de som förespråkade kvinnliga präster skulle säga att Thérèse har sagt sig vilja bli präst.

För Thérèse handlar det om att hon vill göra allt för Jesus, trots att hon ser sin fattigdom och svaghet. Hon vill liksom tränga in i allting i Kyrkan för att bli delaktig av allt det som görs av kärlek till Jesus. Hon har ingen bokstavlig längtan efter att bli krigare, präst och kyrkolärare. Men hon vill inifrån Kyrkans liv identifiera sig med alla för att delta i deras kärlek till Jesus. Hon ser att hennes eget hjärta inte räcker till. Hon är hemma i sin kallelse. Det handlar inte om missnöje med kallelsen. Hon älskar att vara karmelit, brud och moder, men i denna kallelse ligger en öppenhet för allt i Kyrkan. Hon är ju moder till alla själar och en mor måste dela sina barns kallelser. Hon ser den mystiska insidan i alla dessa kallelser.

Samtidigt ser Thérèse att det inte finns någon mindre, vanmäktigare själ än hennes. Hon ser så tydligt att hon ingenting förmår, ja, att hon inte ens tycks ha tro. Hon åtnjuter inte tron. Samtidigt vill hon göra allt för Jesus. Det blir ett sannskyldigt martyrium för henne att känna dessa två krafter och dragningar. "Under bönen drev önskningarna mig att genomlida ett verkligt martyrium. Och jag öppnade Paulus' brev för att söka ett svar". Det blir ett martyrium att vilja göra allting för Jesus men ingenting förmå.

"Min blick föll på första Korintierbrevets tolfte och trettonde kapitel. I det första läste jag, att inte alla kan bli apostlar, profeter, lärare osv., att Kyrkan är sammansatt av olika lemmar, och att ögat inte på samma gång kan vara en hand ... Utan att fälla modet läste jag vidare och fann lindring i denna mening: 'Sträva ivrigt efter de nådegåvor som är stört. Men nu vill jag visa er ytterligare en väg, en övermåttan härlig väg.' Och så förklarar aposteln, att de största gåvorna är intet utan kärleken, att kärleken är den yppersta vägen, som med säkerhet leder till Gud."

"Äntligen hade jag funnit ro. Då jag betraktade Kyrkans mystiska kropp hade jag inte känt igen mig i någon av de lemmar som Paulus beskriver, eller snarare, jag ville känna igen mig i alla ... Kärleken gav mig nyckeln till min kallelse. Jag förstod att om Kyrkan har en kropp som består av olika lemmar, så kan inte den ädlaste och nödvändigaste fattas henne. Jag förstod, att Kyrkan har ett hjärta, och att detta hjärta brinner av kärlek”.

Så enkelt var det för Thérèse. Ingen lem var riktigt hennes, men i Hjärtat kände hon igen sig. Kyrkan har alltså ett Hjärta. Det kan vara speciellt tydligt för er i Heliga Hjärtas Kloster. Jesus liksom Maria har ett Hjärta. Men Kyrkan har också ett Hjärta, där vi får leva. Kärleken sammanfattar alla kallelser. Om vi lever i kärleken, är vi allt i Kyrkan. Om vi identifierar oss med Hjärtat i Kyrkan kan vi vara med på all fronter. Edith Stein har en liknande text.

Typiskt för den kontemplativa kallelsen är att man vill vara allt i Kyrkan. Man nöjer sig inte bara med att undervisa och predika. Man vill vara allt, och då måste man bli intet, skulle vi kunna säga. Thérèse citeras i Katolska Kyrkans Katekes när hon säger: ”Kärleken är själen i den helighet till vilken alla är kallade”. Var och en är på något sätt kallad att vara i Hjärtat. Men det kontemplativa livet har en speciell hemortsrätt i Hjärtat. Då är man med på alla fronter. Där blir man också delaktig av krigarens kallelse. Vissa vill vara präster, några vill vara apostlar och andra vill vara kyrkolärare. Det finns olika kallelser i Kyrkan, men det är inte på det planet den djupare kallelsen enligt Thérèses syn ligger utan i att upptäcka att i Hjärtat finner vi alla vår kallelse.

När jag själv läste denna text var det min första kontakt med Thérèse. Hennes katolska manifest bidrog mycket till att jag blev karmelit. Jag har hört flera personer säga att just manifestet verkligen visar oss Kyrkans mysterium, att vi alla har en plats där, hur svaga och oförmögna vi än är. Denna text skriver Thérèse alltså mitt under trosnatten. Kanske det är just den upplevelsen som ger henne lösningen, att det är kärleken som blommar upp när tron tycks slockna. Det teologala livet är ju ett enda till sitt väsen. Om vi prövas på ett plan, kanske andra aspekter kommer fram i ljuset. Man har sagt att Thérèse är hoppets stora mystiker. Även om hon inte direkt talar om hoppet så finns det hela tiden med. Varje prövning, varje lidande, varje frestelse får henne att hoppas på Guds nåd. 

I Kyrkans Hjärta finner Thérèse alltså sin identitet. Kyrkans förståelse av sig själv hjälper henne att förstå vem hon är, vad hon betyder i Kyrkan. ”Jag förstod att Kyrkan har ett Hjärta och att detta Hjärta brinner av kärlek. Jag förstod, att endast kärleken får Kyrkans lemmar att handla, att om kärleken slocknade, skulle apostlarna inte längre förkunna evangelium och martyrerna vägra att utgjuta sitt blod ... Jag förstod, att kärleken innesluter alla kallelser, att kärleken är allt, att den omfattar alla tider och alla orter, kort sagt, att den är evig! ... Då utbrast jag i min översvallande glädjeyra: O Jesus, min Kärlek, äntligen har jag funnit min kallelse, min kallelse är kärleken! Jag har funnit min plats i Kyrkan, och det är du, min Gud, som gett mig den: i min moder Kyrkans Hjärta skall jag vara kärleken, och därmed blir jag allt ... min dröm blir verklighet!!!"

Här sammanfattas alla kallelser för Thérèse. ”Min kallelse är kärlek”. Den kallelsen gäller alla kristna. Det fina är att ingen är utestängd från Hjärtat, inte ens den svagaste, mest oförmögna, ja, inte ens den stora syndaren. Alla kan förtäras av denna kärlek. Här ser vi hur Thérèse upptäcker Kyrkans insida och väsen, Det är också något profetiskt för vår tid med dess kyrkokritik, där man ibland har förlorat synen på Kyrkan som ett mysterium med ett modershjärta som brinner av kärlek. Thérèse talar inte om en kall, byråkratisk organisation, den enbart institutionella kyrkan, med ämbete och hierarki, utan om insidan av Kyrkan.

Det innersta i Kyrkan är ett Hjärta som brinner av kärlek. Här smälter Kyrkans Hjärta och Jesu Hjärta samman. Brud och Brudgum är ett. Kyrkans Hjärta, Kyrkans kärlek, är en delaktighet i Jesu Hjärtas kärlek. Här ser vi den fullkomliga kärleksföreningen, det som Johannes av Korset ser som målet för vårt kristna liv, att nå fram till den rena kärleken, den fullkomliga kärleksföreningen. Lilla Thérèse är en trogen lärjunge till Johannes av Korset. Det Thérèse här säger är i och för sig inget nytt. Vi skulle kunna finna texter som belyser denna verklighet genom hela den kristna historien. Men hon säger det vid rätt tidpunkt och med rätt språk.

Här finns kanske lösningen på den berättigade kärnan, då även kvinnor säger sig längta efter att bli präst. Om de kan upptäcka Thérèses budskap, finner de vad det verkligen kommer an på i synen på både Kyrkan och den egna kallelsen. Här finner alla det djupaste svaret på sin personliga kallelse: att finna sig tillrätta i Kyrkans Hjärta. Sedan spelar det inte så stor roll vad man gör på det yttre planet.

Ändå tror jag att den här texten är speciellt vår text som lever det kontemplativa livet, så att vi upptäcker vår plats i Kyrkans Hjärta och att vi just där kan bidra till hela kroppens frälsning och liv. Thérèse visar att kroppen sträcker sig längre än vi skulle tro. Det mysterium som innebär att man tänker i grader är typiskt katolskt. Kyrkan är som koncentriska cirklar. Längst inne finns det av kärlek brinnande Hjärtat, som i grunden är en delaktighet i Jesu Hjärta. Maria är den enda där den delaktigheten fullkomligt realiseras, eftersom hon är den Obefläckade. Sedan kommer olika cirklar med helgon, änglar, vanliga smålänningar. Vidare kommer de ortodoxt kristna och andra kristna. Men något av detta ljus genomsyrar hela skapelsen och berör alla människor.

Samma syn ser vi också hos Paulus, som säger att Kristi kropp till sist skall omfatta hela skapelsen, och även hos en nutida mystiker, Teilhard de Chardin (1881-1955). Kristi mysterium skall i olika grader lysa upp hela världen. Det är en vision som innebär att kärleken är den innersta beståndsdelen i allt. För att förstå Kyrkans väsen, för att förstå oss själva måste vi hitta fram till detta Hjärta. Det borde inte vara svårt för er som lever i Heliga Hjärtas Kloster att leva er in i det som Thérèse fick som en speciell nåd.

Återigen vill jag anknyta till den konkreta kärleken till nästan. Under samma period som Thérèse skriver det katolska manifestet, skriver hon ett brev till ytterligare en av de besvärliga systrarna eller svarta fåren. Man har inte exakt kunnat datera brevet, men det är skrivet mellan 18 och 17 september 1896 till den syster som har hand om linneförrådet. Alla i klostret fruktade att samarbeta med henne, eftersom linneförrådet var hela hennes värld. Det var inte lätt att tillfredsställa henne. Men ändå var det just till denna syster Thérèse skrev. Här ser vi tydligt hur hon knyter ihop höga mystiska insikter med konkreta relationer till andra människor.

Till henne skriver Thérèse: ”Det mest smärtsamma, det mest kärleksfulla martyriet är vårt, eftersom bara Jesus ser det. Det kommer aldrig att uppenbaras för de skapade varelserna på jorden. Men när Lammet öppnar Livets bok, vilken förvåning kommer det inte att väcka hos det himmelska hovet, när de hör hur man jämte missionärernas och martyrernas namn, proklamerar de fattiga, små barnens namn, de som aldrig gjort några iögonfallande handlingar”. Här hjälper hon den syster som vållade andra lidande, men som egentligen alltid vållade sig själv mest lidande, att infoga sitt fördolda martyrium i Kyrkans kallelse. Vi är alla de fattiga, de små barnen, som har våra små martyrier. De gäller att se att också det har sitt värde.  

Även om andra drabbas av våra egenheter, så ingår det också i vår kärlekstjänst. Det är så Thérèse ser det. Det gäller också den syster som gjorde oväsen i bönen. Man vet inte riktigt om det var tänderna eller naglarna som hon hela tiden satte i rörelse under bönen. Thérèse säger om henne: ”Detta grannskap som var mycket prövande varade länge. Och min bön gick ut på att offra denna konsert till Jesus”. Också detta kunde hon integrera i sin bön. Hon erkänner att hon blev irriterad av systerns oväsen. Att erkänna är det första steget. Men Thérèse såg på det irriterande ljudet som en konsert som hon kunde offra till Jesus. Ingenting faller utanför Kyrkans Hjärta, när man lever i det och ingen är helt utanför. Alla kan mer eller mindre dras in i Hjärtas kärlek.

Därför kan vi avsluta med en annan text som Thérèse skriver:
”Sedan det har blivit också mig givet att förstå kärleken i Jesu Hjärta vill jag anförtro er att den har drivit ut all fruktan ur mitt hjärta. Minnet av mina fel förödmjukar mig och får mig att aldrig stödja mig på min egen kraft som inte är något annat än svaghet. Men ännu mer talar detta minne till mig om barmhärtighet och kärlek. När man kastar sina synder med helt barnslig förtröstan i kärlekens förtärande eld, hur skulle de kunna undgå att oåterkalleligen förtäras?” I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.