Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag


Marias plats i postsynodala tider

Några funderingar kring Marias plats i postsynodala tider, alltså stiftssynoden, i vårt liv, i Kyrkan, här och nu, både på det yttre och det mer inre planet.
Den 9 maj 1996 hos Maridöttrarna i Vadstena (innan de ännu flyttat till Omberg) Biskop Anders Arborelius ocd (före biskopsvigningen)
(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Föredrag I

Marias uppgift är alltid att göra Jesus och hans budskap tydligare, att låta konturerna av honom bli ännu tydligare. Det tragiska är att många icke-katolska kristna tror att det är tvärtom, att Maria skymmer Jesus. Men så kan det inte vara. Guds Moder vill bara framhäva Jesus och ge oss honom på ett ännu tydligare och verksammare sätt. Maria tillför vår kristna tro en speciell accent, ton och atmosfär. Hennes mysterium är en del av det stora mysteriet.

Under Andra Vatikankonciliet fanns det ett ”parti” som ville få ett speciellt dokument om Maria och ett annat som ville infoga Maria i dokumentet om Kyrkan. Det blev den senare riktningen som vann. Hon fick inte något eget dokument, men det innebär inte ett bakslag för Marias vänner. Hennes storhet ligger i att hon vill stå i bakgrunden och ännu tydligare visa på sin Son, på mysteriet. Något liknande kan vi säga om både synoddokumentet och den nya Katekesen. Maria har inget eget kapitel, men hon finns med på flera ställen, framförallt i Katekesen. I synod-dokumentet är det lite magrare, men det får vi försöka fylla ut.

En dogmatisk intuition i Kyrkan är att Maria skall vara med, men att hon skall stå där hon vill stå: vid korsets fot. Hon är med lärjungarna i den övre salen. Hon är med i Kana. Men hon vill absolut inte stå i centrum, för hon inkarnerar i sig vad det är att vara den troende, att ta emot Jesus Kristus, att som Lumen Gentium säger gå trons pilgrimsfärd.

För att översätta detta till vår situation kan vi säga att Maria hjälper oss på vägen till Emmaus och till Jerusalem, som är temat för synodprocessen. Man började med vägen till Emmaus. Under första synodveckan stod en demonstrant utanför kyrkan och sade att det inte är till Emmaus utan till Jerusalem och Rom vägen går. Det verkar som om han fick rätt, för nästa dokument talar om Jerusalem.

Maria hjälper oss att konkret, mänskligt illustrerat se, vad det är att gå denna väg, trons pilgrimsväg här och nu. Alla de rubriker och kapitel som synodtexten talar om blir illustrerade och mer levande för oss genom Maria. Hennes stora uppgift i kristendomen är att göra tron, göra Gud konkret närvarande. Vi behöver bara tänka på hennes främsta uppgift i frälsningsmysteriet: att vara Guds Moder.

”Maria hjälper oss att se hur Gud på ett helt konkret och realistiskt sätt blir närvarande i vårt liv och hur vi kan ta emot honom. Det måste illustreras från början vad det är att ta emot Gud, att tro på honom, att förvandlas av honom. Marias uppgift är egentligen vår också. Men hon får utfylla den på ett mer eminent sätt”.

Dessa inledande rader ur synoddokumentet illustrerar egentligen hela det komplex av olika kapitel som man tog upp. Den katolska identiteten finner vi i Maria. Hon, som villigt tog emot och födde Ordet, är Kyrkans urbild. Ofta ställs frågan om vem och vad Kyrkan är. Är det hon eller den? Mellan dessa två pronomen finns en avgrund. Är Kyrkan en moder eller en organisation? Naturligtvis finns båda motiven med i Kyrkans mysterium, men vad är djupet och hjärtat i Kyrkan? Är det en organisation vi kastar oss i armarna på eller är det en moder? För de flesta är det moderliga elementet det viktiga. Maria utgör ofta det sista bandet till Kyrkan, även för de människor som lever i Kyrkans utmarker.

Även de som har försvunnit från Kyrkan kan ha en nostalgisk hemlängtan till Kyrkan och till Maria. Det har stått i pressen att Cordelia Edvardsson har intervjuat fru Arafat. I bägge fallen rör det sig om ex-katoliker. Cordelia Edvardsson var uppfostrad som from katolik i Hitlers Berlin. Hon hade dock tre fjärdedelar judiskt blod och kom i koncentrationsläger. Men där bevarade hon sin katolska tro, märkligt nog. Hon kom så till Sverige och gick så småningom över till kanske inte så mycket den judiska tron men det judiska folket. Hon lämnade den Katolska Kyrkan för att bli judinna.

Fru Arafat kom från en katolsk familj på Västbanken, men i och med sitt giftermål med Arafat gick hon över till islam. I intervjun kom det fram att det hos bägge fanns kvar en bindning till Maria. Fru Arafat berättade att när hon kom till en ny plats besökte hon kyrkor och tände ljus för Maria. Fru Edvardsson sade att hon var rörd till tårar när hon tänkte på Maria.

Hos båda fanns någonting kvar. Kanske det är det som en gång segrar. Vi ser att många av dem som har lämnat Kyrkan ändå inte helt har lämnat. Det kan finnas något som får dem att komma tillbaka. Många romer, som ursprungligen ofta var katoliker, har gått över till pingstkyrkan eller något annat samfund. Men en del av dem sade, att det helt enkelt inte gick, för Maria höll dem kvar.

Maria inkarnerar vad den Katolska Kyrkan är. Kyrkans identitet ligger inte bara i ett begrepp, en organisation, en ideologi eller en aldrig så vackert formulerad tro, utan det är ofta ett personligt mysterium. De som ändå blir kvar i Kyrkan, trots en massiv påverkan från olika håll, känner ofta igen en mor i Kyrkan, det kvinnliga, det moderliga, det mariala.

I synen på Kyrkan, i synen på Maria finns den parallellism som vi ser så tydligt i den klassiska mystiken, brudmystiken. I bruden känner vi igen Kyrkan, Maria och oss själva. Alla är vi kallade till detta djupa Kristusförhållande. Vår katolska identitet ligger i kärlekens dialog med Kristus. Den illustreras både i Kyrkan och i gemenskapen, som har sin urbild i Maria och får sin fortsättning i oss, det man kallar enhet i mångfald. Bruden är en liksom hennes Herre är en – ett dop, en tro, en kärlek, säger Paulus – men ändå är vi många och olika.

I det första kapitlet betonar man mer den sociologiska aspekten, när det talas om den katolska identiteten. Men vi kan fylla ut med den mystiska, marianska aspekten, för den är mycket starkare än den sociologiska. En av de faror, som synoden inte helt lyckades undgå, är byråkratsjukan, utredningshysteriet. Så fort man ser något som är svagt och fattas, säger man, att man skall göra en utredning och lösa allt. Därmed vill jag inte kritisera att man tillsätter en utredning om t.ex. förhållandet mellan de svenska församlingarna och de nationella grupperna.

Men vi måste inse att den katolska identiteten ligger djupare. Den ligger i den mystiska, marianska karaktär som Kyrkan har. Ingen blir kvar i Kyrkan bara för att man gör en fin utredning. De som ändå blir kvar, trots att så många andra inflytanden gör sig gällande, blir kvar mycket beroende på att de i Kyrkan känner igen Maria, en moder och inte bara en opersonlig organisation som kan fungera alldeles utmärkt. Lyckligtvis är det inte så i vårt stift!

Om vi känner igen vår katolska identitet i Marias Kristus-förbundenhet, anar vi något om det djupa mysteriet. Då får vi del av det kristna livets källor, för Maria visar oss vad det är att ta emot Guds ord och förvandlas av det. Källorna är i första hand Ordet och Sakramenten. Kristus har öppnat Guds hjärta för oss och vi får ta emot det med Marias hjärta. Hela Kyrkan får med Maria ta emot Guds Ord och förvandlas av det. Hela vårt kristna liv går ut på att ta emot och förvandlas. Vi får betona den passiva aspekten. Det handlar inte i första hand om att vi gör en massa saker, producerar och presterar utan att vi tar emot och låter Guds Ord och nåd komma in i vårt hjärta och förvandla oss. Det gör vi med hela Kyrkan. Vi ger ett svar på Guds tilltal. Kyrkan skall bara ge vidare det hon får av Gud.

Då kommer vi till den tredje rubriken: att vittna om tron. För att vittna om tron måste vi förvandlas av den, ta emot den och låta den omforma oss, så att vi blir förvandlade av den. Det är egentligen bara de heliga som kan vittna. Annars kan det bli motvittnesbörd. Den evangelisation som påven väntar sig av Kyrkan är i första hand att man låter sig förvandlas av Guds nåd med Maria. Annars hjälper inga påkostade reklamkampanjer. Man anar till och med i världen att det är något konstigt när man gör reklam för Jesus på samma sätt som man gör reklam för bilmärken och tuggummimärken. Det stämmer inte riktigt att använda världens metoder och medel. I olika kyrkliga sammanhang har man mycket diskuterat i vilken grad vi kan använda reklam och massmedia för att föra ut budskapet. Risken är att man får ”elektroniska kyrkor” som helt blir präglade av mediets egenart. Här måste man alltid vara försiktig. Även om kampanjerna pekar på att många blir frälsta, blir de ändå inte förvandlade av nåden helt och fullt bara genom kampanjerna.

Ändå är vi förpliktade att söka ett sätt att evangelisera och vittna om tron. Det är inte helt lätt, men egentligen är det lättare än vi tror. När någon förvandlas smittar det genast, men i vardagen är det inte helt lätt att låta sig förvandlas. Det är enkelt, men vi är inte enkla. Ändå är det möjligt att vittna om tron också under vägen. Kyrkan kan genom oss, även om vi inte är fullfjädrat förvandlade, förmedla evangeliet. Här kan Maria ge oss hopp på pilgrimsfärden.

Hur kan vi då vittna? Här skulle jag först vilja citera Henri Nouwen (1932-1996) som säger: ”Det finns troligen inte något ord som bättre sammanfattar vår tids lidanden än hemlöshet”. Varför blir människor kristna och katoliker?  Ofta uttrycker de att Kyrkan är deras hem. Där känner de sig hemma. Det kan man förstå i lite olika bemärkelser. Vi blir kristna, eftersom vi tror att den kristna tron är Guds sanning. Men många känner lite bävan för att ta de stora orden i sin mun. De säger att i Kyrkan känner de sig hemma. Där har de funnit ett hem. Det kan tolkas felaktigt som bara en känsloupplevelse, men för de flesta ligger det djupare. I en kall värld finner de något av den moderliga värme, det hem, som behöver en mor och som Kyrkan kan bli.

Om det synodala arbetet och synodprocessen skall bära frukt, hänger det mycket på att fler och fler människor kan förmedla att Kyrkan är det hem, där vi möter Guds sanning och förvandlas av den, där Marias moderliga värme och kärlek är en naturlig verklighet, där det finns ett hjärta. Heliga Hjärtas Kloster kan ge människor det de ofta saknar, ett hem, en gemenskap. Även om människor inte från början har förstått hela fullheten, talar ord som hem, gemenskap och hjärta om både Kyrkan och Treenigheten. Det gäller att hjälpa människor på vägen till en fullare hemkänsla, att inse vidden av den.  

Hemlösheten, modlösheten och moderlösheten pekar vår tids stora behov. Kyrkan måste, även om hon har sina rötter i evigheten, alltid ta hänsyn till tidens behov. Det ser vi speciellt i olika former av ordensliv som erbjuder tecken på Guds barmhärtighet svarande mot tidens nöd. Många människor söker ett andligt hem. Det ligger i Kyrkans mission att erbjuda det, samtidigt som vi måste vara medvetna om att vissa människor kommer till kloster för att bli omhändertagna, ompysslade och få värme. Det finns ibland ett visst överdrivet krav på att bli ompysslad och finna ett andligt hem, att vara ett vårdpaket och inte en kämpande soldat i Kristi Kyrka. I urkyrkan var det kampen, stridsmannen som var idealet. I vår tid är det ofta vårdpaketet. Man skall liksom rullas in på en bår och sedan omplåstras, ”teraperiseras”, helas. Det gäller att hitta en jämvikt.

Vi kan inte helt avskriva talet om denna önskan att kunna känna sig hemma i Kyrkan, även om vi kanske hellre skulle önska ett lite stramare uttryck, där man säger att man har funnit sanningen i Kyrkan. Men vi vet att inte minst i Sverige har många en viss blyghet att ta de stora orden i munnen. Man är rädd för det högtidliga och pompösa. Ändå måste vi hjälpa människor att förstå att vi känner oss hemma i Kyrkan, just eftersom Guds sanning där bevaras på ett enastående sätt. Vi kan inte hamna på avvägar om vi följer hennes röst.

Men Guds sanning måste förmedlas på Marias moderliga sätt. Annars blir det lätt en auktoritetskonflikt, som vi lyckligtvis är ganska förskonade från i vårt stift men som man ser så tydligt i andra västeuropeiska länder. Man upplever där inte Kyrkan som ett hem utan som en mycket manlig och manhaftig organisation.

Ett av de mest tragiska fenomenen i nutidshistorien är att man inte känner igen Marias moderliga värme i Kyrkans konkreta verklighet. Det kan ha att göra med kvinnorörelsen eller, för att gå ännu djupare, den individualism som blir mer och mer framträdande i Väst. Familjen träder tillbaka och individen står i centrum. Ensamhushållen ökar. Men kan ett ensamhushåll vara ett hem? Det kan det naturligtvis, men då måste det finnas plats för Maria, vilket det ofta inte finns i ensamhushållen och i den individualistiska världen. Därav kommer längtan efter gemenskap, efter ett hem. Man söker det nästan hysteriskt och kastar sig in i det ena olycksaliga relationsmönstret efter det andra.

Då kommer vi in på en ganska träffande rubrik: ensam och tillsammans. Ensamheten är också en nåd i kristendomen, men för de flesta är ensamheten något svårt. Därför gäller det att hjälpa människor att upptäcka att ensamheten alltid är en tvåsamhet, en gemenskap med Gud. Solitudo är ett begrepp i patristiken och den monastiska litteraturen och handlar om att vara ensam med den Ensamme, att söka sig ut i ensamheten för att finna Gud på ett djupare sätt. Samtidigt går ensamheten alltid samman med en gemenskap, Kyrkans gemenskap. Även den som lever ensam tillhör hemmet, Kyrkans hem, Marias hem. Det måste bli tydligt att detta är den grundläggande gemenskapen.

Inom detta kapitel betonas också sexualitetens betydelse. Här saknas, som någon sade på synoden, en mer positiv syn på kyskheten och vad den innebär. Faran är att man mer tar över världens sätt att resonera, att man glömmer bort att kyskheten är en del av evangeliet som vi måste förkunna, även om det är svårt i vår tid. Men kanske det börjar bli en slags övermättnad på sexualitet som gör att kyskheten blir ett modeord om några år. Man kan till och med stöta på barn och ungdomar i den mest nyfikna åldern som har blivit övermättade, tröttnat och blivit blasé.  De säger att de har hört det här så mycket och de vill ha något annat. Vi får akta oss för att glömma bort att kyskheten tillhör det vi måste proklamera på gator och torg, den integrerade sexualitet som alltid förbinder oss främst med Gud. Det tillhör också evangelisationsuppdraget att hjälpa människor att upptäcka den dimensionen. Även om det inte alltid är lätt att hitta ett språk för att föra ut detta budskap, kan det vara något för en klostergemenskap att tänka på.

Detta var det mest konfliktbemängda av synodens kapitel. Man blev fast där. Någon sade att risken var att det blev ett enfrågeformulär, som tog upp de frånskildas situation. Man undrar mycket varför det var just detta. Förhandlingarna drog ut och ut. Till sist kom biskopen med ett kompromissförslag som antogs. Men då blev det sådan förvirring att det kom en reservation. Här anar vi något av splittringen. På det här området, ensam och tillsammans, är Kyrkan speciellt sårbar. Det var troligen bara en tillfällighet att det blev förvirring på just detta område, för det fanns andra områden som var lika brännande. Det var som om det tillspetsade sig på detta område. Det tillhör något av synodens svagheter att man låter världen bestämma dagsschemat.

En av Kyrkans stora utmaningar är att hon ofta glömmer bort det mer profetiska draget, att gå före, att förkunna, och att hon istället bara tar upp de problem som finns i världen och i kyrkan. Ändå får vi tro att Gud kan göra någonting positivt av det. Här hänger det också mycket på Maria, om människor kan inse att också ensamhet, vare sig den är frivillig eller påtvingad, egentligen är en idealisk väg till Gud och att vi aldrig är ensamma. På svenska har vi inte skillnaden mellan solitude och loneliness som man har på engelska och många andra språk. Det finns en positiv ensamhet likaväl som det finns ett negativt tillsammans. Detta tillhör de svåraste komplexen i samhället, i Kyrkan, i människors liv. Många är skadade på detta område, i alla fall i Västvärlden.

Individualismen tycks ha gått längre och längre. Familjen har kommit på undantag. Det har gått ännu hastigare i de mer traditionellt katolska länderna som Italien och Spanien, där antalet barn starkt minskar. Det är en mycket svår omställning. På familjekonferensen och kvinnokongressen såg man att det just var vissa EU-länder som var mest mot den Heliga Stolens delegation när det gällde familjefrågor och kvinnofrågor. Det glömde många bort i de EU-fientliga kretsarna i Sverige. De sade att EU var Kyrkans förlängda arm. Men i praktiken var det här som flera EU-delegationer visade mest motstånd. Det visste man inte alltid i dessa länder, men när det senare kom till pressens kännedom blev det väldigt rabalder, att det just var de länderna som motarbetade en mer familjevänlig politik. Här i Sverige är det ofta lättare för t.ex. en kvinna att ha halvtidsarbete och barntillsyn än i Italien, där det finns mycket starka krafter som motsätter sig en familjevänlig politik.

Så kommer vi in på Kyrkans samhällsansvar, som vi kan kalla Kyrkans moderliga uppgift för de små. Den katolska socialläran byggde tidigare mycket starkt på naturrättsliga resonemang, medan det under denne påve har blivit mer teologiska resonemang, mer evangeliskt. Här är det mycket den mänskliga värdigheten som står i centrum. Vad är människans värdighet? Synoden säger att vi får ge Gud till varandra. Vi är Guds avbild och vi kan genom att bara vara till förmedla Gud till varandra. Detta gör vi genom allt vad vi är och gör. Som samhällsvarelser är vi kallade att bygga upp ett samhälle som står i överensstämmelse med vår mänskliga värdighet.

Här har Maria i allra högsta grad något att tillföra genom att göra samhället till ett hem. Vi vågar kanske inte använda ordet folkhem, för det har lite blivit en floskel. Men i Marias ljus kan vi erbjuda människorna ett hem. Världen är vårt hem, där vi får ge Gud till varandra, där vi får dela med oss av oss själva och våra ägodelar.

De mänskliga rättigheterna är ett begrepp som är i var mans mun. Ändå är den mest fundamentala rättigheten, rätten till liv, mycket inskränkt. Fenomen som abort, eutanasi och självmord är mycket mer framträdande i den rika delen av världen än i den fattiga. Det verkar som om ju mer rikedom man får, desto svårare blir det att ge livet vidare. Det tillhör Kyrkans evangelisationsuppdrag att betona rätten till liv. Påven skrev en encyklika, Evangelium vitae (25 mars 1995). Intressant nog har det också uppstått olika ordensgemenskaper som betonar som sin karism, att det finns en rätt till liv, att livet är ett under. Vi märker den utvecklingen mycket starkt i tonvikten på att det också tillhör Kyrkans evangelisatoriska uppdrag – dogmutvecklingen som man ibland talar om – att framhäva rätten till liv. Det har redan skett en accentförskjutning sedan Katekesen kom ut och Evangelium vitae publicerades. Evangelium vitae går lite längre när det gäller att gå emot dödsstraffet. Därför har man redan sagt att nästa upplaga av Katekesen kommer att ändras lite. Man har ibland förebrått Kyrkan att hon, som helt tar avstånd från abort, ändå i vissa fall kan godkänna dödsstraff. Men här har man ytterligare beskurit de tillfällen där dödsstraff skulle kunna vara berättigade.

Det betyder inte att man som katolik inte är tvungen att vara helt och hållet emot dödsstraffet. Man kan alltid utifrån samvetsbetänkligheter gå ännu längre än till det minimum som Kyrkan alltid framställer. Man kan t.ex. inte säga att Eichmanns (1906-1962) avrättning var en dödssynd, för att uttrycka sig med Kyrkans terminologi. Man kan inte säga att alla dödsstraff per se skulle vara en svår synd. Det finns vissa extrema fall. Man kan jämföra med att man i hela Kyrkan har diskuterat tyrannmordet. Det har funnits olika uppfattningar, som t.ex. kom upp i samband med attentatet mot Adolf Hitler (1889-1945). Claus von Stauffenberg (1907-1944)) var en troende katolik och lär ha rådfrågat en präst innan det misslyckade attentatet utfördes.

Vi har också frågan om det rättfärdiga kriget. Det fanns en stor teologisk diskussion om det redan på konciliet. Det märkliga är att kardinal Ottaviani (1890-1979), som tillhörde den mest konservativa falangen, var en av dem som mest tog avstånd från tanken på ett rättfärdigt krig. Diskussion finns också i fråga om självförsvar och självmord i vissa situationer, t.ex. vid tortyr, när man vet att man under tortyr kommer att avslöja vissa saker som sätter andra i fara. Sådana gränsfall är inte helt lätt att ta ställning till. Men i princip hävdar Kyrkan att rätten till liv är ovillkorlig.

Frågan har tillspetsat sig när det gäller abort. Det är något ont i sig. Man kan inte, som vissa har försökt, jämföra med tyrannmordet och säga att i den aktuella situationen är barnet en tyrann för kvinnan. Den tanken tar Kyrkan avstånd ifrån. Ett oskyldigt barn eller ett svårt sjukt barn har också rätt att födas. Likadant är det med eutanasi. Det är ett område som troligen kommer att bli mer och mer brännande i vårdsituationer. I Holland sägs det ha gått ganska långt i fråga om förnekelse av livets okränkbarhet och man talar där om rätt till en barmhärtig död. Ganska snart kan det bli en plikt. Någon tycker sig vara till besvär för samhället och sina anhöriga, och då är det så skönt med en spruta. Sådana frågor kommer antagligen upp mer och mer. Här är det en del av Kyrkans samhällsansvar att hävda rätten till liv med frimodighet. Det gäller naturligtvis också den stora nivåskillnaden mellan fattiga och rika länder. Också här märker man en snävare attityd. Här har den Heliga Stolen alltid hävdat mycket konsekvent att det måste bli en rättfärdig ekonomisk världsordning.

Här är Maria som Regina Mundi, världens drottning, den som binder ihop folk och raser. Vi ser konkret i våra församlingar att under hennes baner kan alla samlas. Många säger att till Oskarström älskar de att åka. Det gäller även dem som annars inte går så ofta i kyrkan. I Oskarström är det som i deras hemländer. Där går man i procession till Marias ära, medan de tycker att det i församlingslivet hemma ofta är lite svenskt och tråkigt. Då dras ibland vissa till frikyrkorna. Där är det lite trevligare, men där tröttnar de kanske också.

Då kommer vi in på den sista rubriken som handlar om delaktighet och medansvar. Det låter kanske lite svenskt och tråkigt. Men där sades åter att det är en glädje att verka i Kyrkan. Berit Bylund gjorde för en tid sedan en formulering där hon ville översätta påskglädjen till våra vanliga små församlingsförhållanden. Där är det kanske inte alltid är så roligt, men där är det ändå möjligt att leva av påskens glädje. Vi får medvetet försöka att i Marias efterföljd sprida glädje och inte fastna i byråkrati och utredningar.

Här måste synodprocessen gå vidare, så att vi fördjupar det mer personliga, mystiska, marianska perspektivet. Risken är annars att man om hundra är säger, att det blev några utredningar, men sedan hände det inte mer. Det hänger på oss alla att det blir något mer, att det som är Kyrkans uppdrag i alla tider blir kött och blod genom oss, att vi i vårt personliga liv under Marias beskydd kan bli det hjärta, där hela Guds nåd och fullhet får rum och där det kan förmedlas till andra. Hela Kyrkan är kallad att vara som ett hjärta, som ett hem, där vi kan förmedla Guds nåd och kärlek till varandra.

Det innebär att vi på det personliga planet under Marias beskydd kan tränga in i Guds verklighet, så att den blir kött och blod i oss, så att vi tar emot Ordet och förvandlas av det och, som det heter i texten, lever som Maria i bönens vänskap med Gud. Egentligen syftar allt i Kyrkan till personens förvandling, till helighet, till gudsvänskap, till bön. Kyrkan är inte en opersonlig legion. Stalin (1879-1953) talade om påvens legioner. Men vi är inte en opersonlig grupp utan i Kyrkan finner vi vårt personliga gudsförhållande. Där fördjupas det. Här har också Maria en mycket viktig funktion.

Vi skulle kunna dela upp synodsprocessen, i den allmänna och den personliga processen. Kyrkan i Sverige kan bli ett hem, som med Maria som förebild kan förmedla något av Guds kärlek och värme på de olika nivåer vi har sett på. Men i sista hand måste processen ta gestalt i mig. Det har helgonen alltid sagt. All världens olyckor beror på att jag inte är helig. Allt elände, all synd är mitt fel. Därför måste jag omvända mig. Därför måste jag gå trons pilgrimsfärd, där Maria går före oss.

Därför betyder det så oerhört mycket hur man ser på Kyrkan, om hon är vårt hem, där vi tar emot Guds nåd under Marias moderliga hjälp eller om det bara är en hård, kall organisation, vilket en del tycker. De har inte upptäckt det mariala, vad Kyrkan egentligen är, att hon har ett hjärta. Det tillhör vår evangeliserande uppgift att förmedla detta.

Jag vill peka på ett lysande exempel på hur detta kan gå till. Det är också ett lysande exempel på inkulturation. När man i Malmö skulle upprätta en ny församling i Rosengård, ville man kalla den S:ta Marias församling. Då ville man från Svenska kyrkans sida att de skulle komma med ett annat namn, för de hade också en S:ta Marias församling och det skulle lätt kunna bli förväxling. Då beslöt man kalla församlingen för Maria i Rosengård. Det namnet anknyter till Mariatraditionen i svensk litteratur. Viktor Rydberg (1828-1895) har skrivit en dikt som heter Maria i rosengård. Det är också ett motiv i konsten, där Maria sitter omgiven av en mängd rosor. Kyrkoherden tonsatte denna dikt till invigningen, fast det kanske inte fanns en enda församlingsbo som visste vem Viktor Rydberg var. Ändå anknöt han till dikten.

Marias kvardröjande i Sverige efter reformationen var just i diktens, konstens och naturens värld. Ur kyrkorna drevs hon ut, men hon dröjde sig kvar i marginalen. Det finns många svenska diktare, som annars inte var direkt kyrkliga, som har skrivit om Maria. I konstens värld och i naturens värld fanns hon med bland nyckelpigor och i örtagården. Man har gett ut en bok om alla blommor och insekter som bär Marias namn. Maria dröjde sig kvar i sfären av naturmystik, som anses vara så typiskt svensk. Få länder har så många psalmer som handlar om naturen, om fjällbäckar och myrar. De som kommer till Sverige brukar tycka att det är lite underligt att man sjunger om den blomstertid nu kommer. Men det är ofta de psalmerna som är mest älskade. Det kanske brister lite i dogmatisk stringens, men det är mycket svenskt. Det är alltså på det här området som Maria har blivit kvar i Sverige.

Man anknöt till detta synsätt, när man upprättade församlingen i Rosengård, som var en församling där det nästan inte fanns några infödda alls utan var ett invandrarghetto. Detta sterila område fick en mor i Maria. Det skulle man kunna utveckla ännu mer och ordna ljusprocessioner bland höghusen. Det gäller att hitta ett språk och ett uttryckssätt som passar. Det är inte lätt alltid, men ibland går det att hitta en sträng som slår an.

Som någon sade har den Katolska Kyrkan inte blivit riktigt inkultiverad i Sverige förrän vi börjar få katolska djurskyddsföreningar som man har i England. I Catholic Times finner man en mängd sådana föreningar. De hade djurskyddsföreningar i England innan de började med Kyrkans barnarbete! Men ändå ligger det något i att djurvännerna också har en plats i Kyrkan. När jag var i Estland, var ledaren för Estlands vegetarianer en mycket trofast katolik.

Vad har nu Maria med detta att göra? Faktum är att hon i Sverige dröjde sig kvar i den del av det svenska folkkynnet som berörde diktens, konstens och naturens värld. Det gör att det på detta område finns en slags förståelse för Maria, men inte hos de strikta protestanterna. För dem är hon ofta ett rött skynke. Men hos de andra svenskarna finns det en liten sträng som slår an. I olika länder öppnade man en konstutställning med bara Mariakonst som gick runt. Det är någonting som talar till vanliga svenskar som säger sig inte vara religiösa. De skulle kanske aldrig ha ett krucifix på väggen men däremot en Mariaikon eller Mariabild. Man kan naturligtvis säga att det bara är känslosamhet, men det är på en sådan praeparatio evangelica Kyrkan alltid har byggt i sitt evangelisationsarbete. Det finns vissa strängar man kan slå an. Man kan använda Viktor Rydbergs dikt i en typisk invandrarförsamling i Malmö, som procentuellt sett sägs vara Nordens mest katolska stad. Om inte även de katoliker som är i marginalen helt har försvunnit, så har det mycket med Maria att göra.

I nästa föredrag skall vi se lite mer på hur vi själva genom Maria går vidare på trons, bönens och helighetens väg i den postsynodala situationen. Därför får vi fira majmånaden på det sättet. På svenska är Maj ett flicknamn som också har med Maria att göra. På engelska kan man också heta April. Vi tror att majmånadens devotion skulle kunna få sin plats också i Sverige.

Då ber vi till sist om Marias hjälp:
Heliga Maria, Guds Moder, hjälp din Kyrka att bli vad hon är, att allt mer och mer öppna sig för Andens röst genom din förmedling. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu