Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Föredrag/Reträtt


Tron, hoppet och kärleken hos

Johannes av Korset

Föredrag hos Birgittasystrarna

i Djursholm 22-24 februari 2019

 

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag II

Vi börjar med Paulus ord ur Första Korinthierbrevet. Nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken (1 Kor 13:13). I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Hela Johannes av Korsets budskap är en slags kommentar till Paulus ord, för det är genom tron, hoppet och kärleken som vi tar emot Gud och besvarar hans tilltal i Kristus. Det är genom tron, hoppet och kärleken som vi förenas med Gud och med vår nästa. Det är det innersta i människan som väcks till liv, som får henne att fungera, som får henne att leva här på jorden och en gång förhoppningsfullt nå fram till det eviga livet. Därför är det så viktigt att vi lär oss att hantera den teologala dynamiken.

Genom dopet har vi fått den fulla kontaktytan med Gud som tron, hoppet och kärleken är. Det finns kontakt med Gud redan på det naturliga planet. Alla människor tror på något, hoppas på något och älskar något. Men genom dopet får vi del av den direkta, ingjutna nåd, som vi kallar de teologala dygderna: tron, hoppet och kärleken. Det är viktigt för oss att förstå att det är dessa dygder som hjälper oss att hantera hela verkligheten, först vår relation till Gud men också vår relation till andra, till verkligheten. När vi tänker på bön glömmer vi ibland bort att det i första hand är tron, hoppet och kärleken som hjälper oss att be, inte så mycket våra naturliga sinnesförmögenheter, känslor, erfarenheter, tankar och allt det andra vi behöver för att hantera den naturliga verkligheten. Naturligtvis är detta till hjälp. I bönen använder vi ord och vår mänskliga apparatur. Men det innersta är tro, hopp och kärlek. Därför kan vi aldrig säga att vi kan be. Jag blir mycket gladare om någon säger sig inte kunna be.

Det är inte mänsklig kunskap och duktighet som avgör bönens halt, utan det är Guds nåd som måste förvandla oss. Vi får alltid ha en ödmjuk insikt i vår fattigdom som samtidigt är vår rikedom. Vår oförmåga är samtidigt vår största förmåga. I evangeliets ljus ställs våra vanliga värderingar ofta på huvudet. Vi kan inte räkna med att kunna hantera bönen som vi skulle vilja, även om vi åker på hur många reträtter som helst och läser en mängd böcker av helgonen. Det kan vara mycket irriterande för oss att det är så, men Gud mäter med andra mått.

Johannes av Korset kan bibringa oss möjligheten att bli lite mer ödmjuka, lite mer beroende av Guds nåd än av egen duktighet och framgång. Det är ingen tillfällighet att han heter Johannes av Korset. Hela hans budskap är en kommentar till vad korset kan innebära i vårt liv. Vi måste alltid komma ihåg att korset pekar fram mot uppståndelsen. I Johannesevangeliet ser vi redan hur korset pekar fram och blir upplyst av uppståndelsens ljus. Genom dopet får vi del av hela Kristi mysterium – kors och uppståndelse – som går in i vartannat, liksom sorg och glädje ofta är två systrar. Det är därför man är så glad på katolska begravningar. Naturligtvis är det en sorg, men det är någonting annat än att vara dyster. När vi konfronteras med korset, med döden, har vi hoppet att detta bara leder vidare. Därför är det så viktigt att se att tro, hopp och kärlek går in i vartannat. De hör ihop och störst av dem är kärleken som genomsyrar tron och hoppet.

Det är viktigt att ibland granska sig själv. Är min tro upplyst av kärlek eller är jag arg på dem som inte tror? Smyger det sig in något av hat? Det finns speciella frestelser för alla. De fromma har sina frestelser och de icke-fromma har sina frestelser. Det är ofta genom frestelserna som vi renas. De är en del av själens dunkla natt. Därför använder Teresa av Avila, när hon talar om frestelse, det spanska ordet trabajo, arbete. Frestelsen kan vara Guds sätt att arbeta på oss för att arbeta bort vissa saker i oss som inte är så bra. I frestelsens stund måste vi fatta ett val. Ibland behöver vi den process som vi kan inordna under begreppet själens dunkla natt. Vi behöver inte se det som bara en personlig process som vi behöver genomgå för att renas.

Också Guds folk måste renas. Därför beskriver Johannes av Korset ökenvandringen, Israels folks vandring genom öknen, som en natt. Jesus själv får, när han går ut i öknen i fyrtio dagar, ta på sig denna mänskliga verklighet, fast han var både Gud och människa. Han ville dela med oss erfarenheten av att bli utsatt för öknens frestelser och svårigheter. Även Kyrkan går igenom en dunkel natt. Just nu konfronteras Kyrkan mycket med att synd och ondska har trängt sig in genom de många övergreppen. Det är en dunkel natt för Kyrkan, en rening, en helgelseprocess för att bli befriad från allt det onda. Också förföljelsen kan ingå i den dunkla natten. I en hel del länder i världen blir vi förföljda som kristna. Under den period i Latinamerika, när man levde under förtryck, läste man också ”Själens dunkla natt” som en beskrivning av sin situation. När vi människor förtrycks, utsugs, plågas som gemenskap är det också en dunkel natt.

Vi kan läsa bilden med den dunkla natten utifrån olika utgångspunkter. Det fina med en sådan bild som bygger på en naturlig symbolik är att alla känner igen natten. Bilden säger något till alla människor. Johannes vill visa oss att i natten finns det också ljus. När natten är som mörkast, är morgongryningen som närmast. Johannes anknyter också till det liturgiska, till påsknatten, när så småningom påskdagsmorgonen gryr.

Alla dessa aspekter måste vi hålla ihop när vi talar om själens dunkla natt. Natten har något med naturen att göra och även med påskbudskapet. Den har något att göra med den politiska och sociala verkligheten och med det personliga livet, eftersom Jesus vill frälsa allt. Själens dunkla natt, korset, allt detta är en del av Kristi verk som vår Frälsare. Det handlar om det som Kristus gör i världen, i var och en av oss, i Kyrkan och överallt, för att det nya livet, uppståndelsens liv skall stråla fram.

Det är viktigt att se på Johannes budskap i helhetsbelysning. Då blir det också lite lättare för oss att bära vår dunkla natt, när vi ser att vi genom den kommer Kristus närmare, men att vi också kan bidra till att världen lyses upp. När en människa tar emot Gud och förvandlas av hans nåd är det liksom hela världen som lyfts upp. Vi är en del av ett folk, ett heligt folk. När en människa blir genomlyst och förvandlad av Guds nåd, kommer det alla till godo, vilket vi ser i helgonens liv. Vi får hjälp av dem och vi kan hjälpa andra. Den mystiska solidariteten är typisk för det katolska tänkandet. Det är inte bara jag som skall bli helgad och vacker för min egen skull. En tanke som också kan drabba oss är att vi skulle vilja vara ett helgon. Alla på jobbet skulle bli glada eller kanske inte. Det kan smyga sig in en viss själviskhet.

Här är Johannes av Korset obönhörlig. Han vet att vi är alla präglade av det vi tidigare talade om: apetito, begäret. Alla kan inte bli Miss eller Mister Sweden. Alla kan inte bli ett helgon enligt tycke och smak. Vi måste vara beredda på att de som är fromma kanske frestas på det här planet. De som är mer intresserade av att bli skönhetsdrottningar eller att vinna i Melodifestivalen kan frestas på det området. Vi måste vara medvetna om att också i vår längtan efter att komma Gud närmare och bli förvandlade av hans nåd kan det finnas en liten falsk ton av själviskhet. Vi måste vara mycket medvetna om att vi inte själva kan befria oss ifrån vår själviskhet. Det är därför den dunkla natten ofta kommer till oss på ett sätt som vi inte skulle vilja. Vi drabbas där vi är som mest sårbara.

Vi får inte glömma att Johannes av Korset skrev sin bok ”Själens dunkla natt” till några bröder och systrar i de oskodda karmeliternas kloster som hade satsat allt på bönen. De levde ett liv som var helt inriktat på att leva i bön och förvandlas i bön. Så upptäcker de en dag att de inte kan be. Det fungerar inte. Det är bara mörkt, tråkigt och hemskt. Då är det naturligtvis jobbigare än för någon annan människa som kanske inte alls har satsat så mycket på bönelivet och Kristi efterföljelse. Själens dunkla natt har en förmåga att drabba oss där vi är som mest sårbara, i det som är viktigt för oss. För en annan människa kan natten drabba henne i ett äktenskap eller i arbetslivet. För någon som har engagerat sig för att skapa rättvisa i samhället kan den dunkla natten drabba där. Vi kan tycka att det är lite orättvist. Jag har nu satsat så mycket på bönen, åkt på alla dessa reträtter och ägnat all min tid åt detta, ändå fungerar det inte. Jag sitter bara där som en stum kossa (Teresa av Avila).

Det är först då det går upp för oss att vi behöver en frälsare. Att inse det är viktigt i vår tid. Ibland är det lätt att se Jesus bara som ett föredöme, som en lärare. Men han är en frälsare, en läkare och inte bara en lärare. Han måste skära bort själviskhetens tumör och det gör ont. Det pågår ända till vårt sista andetag. Vi drömmer kanske om att vi skall få en vacker död, ligga där på dödsbädden och ha alla våra kära samlade och säga vackra ord till dem. Men kanske vi då förtärs av smärtor. Vi har vissa drömmar om att i alla fall på dödsbädden skall de få se hur fromma vi är. Här är vi mycket olika. Vi har vissa tankar som kan vara präglade av en självcentrering som vi inte riktigt själva förstår. I och för sig är det bra om vi kan ta farväl av våra kära och ge dem några vackra ord på vägen. Johannes av Korset är obönhörlig, när han säger att människan måste renas från allt.

Ofta finns det i våra djupaste aspirationer någonting av själviskhet. Även de som ägnar hela sitt liv åt att tjäna andra kan tänka att detta gör de för de andras skull. I och för sig är det bra och fint, men om det finns en liten falsk ton måste den renas, så att vi blir förvandlade av Gud. Det kan vi tänka på nu, när Kyrkan måste gå igenom en kollektiv reningsprocess. När det har smugit sig in ondska och synd på olika plan, måste det också till en oerhört ingående och ofta smärtsam reningsprocess, som vi alla får gå igenom. Ofta är det de oskyldiga som drabbas. För hela Kyrkan är det en oerhört viktig men smärtsam reningsprocess. Vi ser genom hela kyrkohistorien, att när det har kommit in slapphet och synd, kommer det ofta in en motkraft, den Helige Ande, som då sänder helgonen. Efter reformationen, när Kyrkan fick gå igenom en nedgångsperiod, kom det en explosion av helighet. Likadant var det efter nedgångsperioden i samband med franska revolutionen.

Vi får hoppas på och tro att Gud hjälper oss att renas både som enskilda personer och som gemenskap. Han hjälper Kyrkan och världen eftersom han är frälsare. Hans försyn ger oss möjligheter att gå genom natten in i det nya livet, in i uppståndelsens nya verklighet. Vi hänger då ihop tillsammans och bidrar till detta. Det är en katolsk grundtanke att i Kristi mystiska kropp behövs varje lem, inte minst de fördolda, de minst sedda, de som är som små, grå möss. I en församling brukar det alltid finnas små, grå möss som bär upp Kyrkan, men som inte syns och märks förrän de är döda. I ödmjukhet och stillhet var de så viktiga. Också i en familj och i en arbetsgemenskap brukar det finnas vissa fördolda själar som bär upp gemenskapen. I Kyrkans liv ser vi att ofta är det inte det som syns och hörs mest som betyder mest. Alla är lika viktiga i Guds plan.

Det är viktigt att förstå att Gud kallar mig till en helgelseprocess, en omvandlingsprocess, inte för min egen skull utan för gemenskapens skull och i sista hand för Guds äras skull. Thérèse av Lisieux (1873-1897) sade: ”Je veux faire plaisir au bon Dieux” (jag vill behaga den gode Guden). Frågan är om vi vill behaga Gud eller om vi vill behaga oss själva eller de andra. Här kan den djupa process äga rum, där vi lär oss att ära och förhärliga Gud. I Ps. 136 finns de återkommande orden ”evigt varar han nåd”. Under hela livet kan vi skjuta in orden ”evigt varar din nåd” för att se att det finns en kontinuitet i vårt liv. Genom Guds nåd är vi vad vi är. Vi har fått nåden att tillhöra Kristus, att tillhöra hans Kyrka. Nåden är i sista hand till för att förhärliga Gud. Den är till för världens frälsning och för Kyrkans helgelse. Det är viktigt att ha denna djupa motivation och intention i vårt liv, att vi vill bidra till Guds förhärligande, till Kyrkans helgelse, till värdens räddning.

I vår tid ser vi att många människor ser sin uppgift att rädda världen, rädda den skapelse som hotar att gå under. Vi har ett nytt ord: klimatångest. Vi får också tillfoga att vi är kallade att bevara skapelsen. Påven skrev encyklikan Laudato Si (Lovad vare du), där han tackar för att Gud har gett oss denna skapelse, där vi ser hans spår och kan förhärliga honom. Vi ser att vi är delaktiga. Vi är inte bara åskådare utan vi deltar i allt det som Jesus Kristus gör i frälsningsprocessen. En typisk accent i den katolska synen är att vi inte bara är passiva paket, utan genom att ta emot Guds nåd och förvandlas av den får vi bli delaktiga i frälsningsprocessen, inte på egen hand och av egen förtjänst, men vi dras in i den djupa relation med Gud som innebär att vi alltid är både mottagare och besvarare.

Tron, hoppet och kärleken utgår från Gud. Han tror på oss, älskar oss och hoppas på oss. Vi tar emot det och besvarar det. Vårt svar är viktigt. Man säger ibland att språkets viktigaste ord är det lilla ordet ja. Ja-ordet uttalar Maria vid bebådelsen och vi får upprepa det när vi döps och vid de stora händelserna i vårt liv. Vi bejakar Guds handlande i Kristus. Det passiva gudsmottagandet är den högsta mänskliga aktivitet som finns. Det är inte bara något passivt. Det innebär att vi överlåter oss, att vi säger ja. Men det är Guds nåd som ger oss kraften. I den djupt personliga gudsrelationen är det ibland svårt att särskilja vem som gör vad.

När vi blir mer och mer förenade med Gud, talar vi bara Guds ord och försöker göra Guds gärningar. Det är en lång process som vi alla får genomgå. I luthersk tradition talar man om rättfärdiggörelse, i katolsk om heliggörelse och i ortodox om gudomliggörelse. I grund och botten är det olika aspekter av samma process, av frälsningen. Genom tron blir vi rättfärdiggjorda, och då kan vi också ta emot heligheten som en nåd och förvandlas av den, bli alltmer gudslika, gudomliggjorda. Så hög är vår kallelse och så små är vi inför den. Därför är det viktigt att både ha idealet, målet, för ögonen och samtidigt verkligheten. Hur små möss vi än är, hur obetydliga vi än är, är vi viktiga för Gud.

Att hålla ihop både ödmjukheten, självkännedomen och kallelsen till målet är inte alltid så lätt. Det gäller speciellt i den dunkla natten, när jag tycker att allt är slut. Alla har övergett mig, Gud också. Jag sitter här och har det bara tråkigt trots att jag har kostat på mig att åka på en reträtt. Jag har till och med tagit ledigt från jobbet och de där hemma var arga för de ville att jag skulle baka och tvätta hela helgen. Så är jag ändå här och det är bara tråkigt och trist. Då är det kanske det jag behöver för att se att Gud är större.

Natten kan drabba oss när som helst, var som helst och på olika sätt. Johannes av Korset beskriver ofta natten som två återkommande perioder, sinnenas natt och andens natt. Den lilla Teresa upplevde nästan hela tiden den dunkla perioden. Det är mycket olika. Man skiljer i den mystiska teologin mellan två former av rening: mortificatio och reparatio. Man använder gärna de latinska termerna. Mortificatio innebär att den gamla människans laster skall dö bort, ett bortdöende från det gamla jaget, för vi behöver renas. Reparatio innebär att reparera, återställa. En sådan process hjälper gemenskapen, Kyrkan. Reningen sker inte bara för min egen skull utan också för de andras skull. Johannes av Korset talar mycket om den enskilda själens fullkomning och rening. Edith Stein (1891-1942) ser sin väg som en väg för de andras skull. Hon lider med det judiska folket för deras räddning i deras fruktansvärda belägenhet. Ofta går det ihop med reningen för min egen skull och för de andras skull. När vi renas är det inte i första hand för att vi skall bli vackra, utan för att det skall komma gemenskapen till godo. Det ser vi i helgonen. I dem ser vi hur Kyrkans fullhet och skönhet strålar fram. De är inte så angelägna att själva bli vackra för egen skull utan för att gemenskapens, Kyrkans och världens skönhet skall stråla fram. I praktiken är det svårt att skilja de här aspekterna, mortificatio och reparatio, åt. Vi kan se det som en enda process, att Kristus vill helga sin brud. Johannes av Korset liksom de flesta andra mystiker är också en brudmystiker. Kyrkan, Bruden, måste mer och mer efterlikna sin Brudgum och förvandlas genom hans nåd och kärlek. Hon måste stråla fram i sin sanna skönhet som bara är en återspegling av hans.

Under hela kyrkohistorien finns det nedgångsperioder. Därför talar kyrkofäderna om Kyrkan som casta meretrix, den kyska skökan. Till sitt väsen är Kyrkan utan fläck och skrynkla, helig, men i sina lemmar kan hon vara något helt annat. Därför är det ständigt en process där vi alla är indragna. Det är typiskt för den klassiska katolska spiritualiteten att vi inte lever den på egen hand. Det är inte bara vi som sitter och läser vår Bibel och ber våra böner i vår kammare, utan vi är ett heligt folk, som ställer till det för varandra, som gör livet surt för varandra. Men det gör vi för att helga varandra. Därför är de som behandlar oss värst våra bästa vänner.

Det var så för Johannes av Korset. Han blev ofta illa behandlad av sina medbröder. Först, när han trädde in i klostret hos de skodda, satte de honom i fängelse, ett litet avträde, där det var mörkt och dystert. Sedan var han med och reformerade orden, men på slutet av sitt liv fick han välja att antingen komma till en kommunitet där han var uppskattad eller till en där han var föraktad. Han valde att komma dit han var föraktad. Men han lyckades att omvända dem också, så att de förstod att han inte var så hemsk som de hade trott.

Nu kommer vi in på det svåra som Johannes av Korset säger. Han säger att vi skall törsta efter att bli föraktade för Kristi skull. Om vi inte har något av denna törst kommer vi alltid att bli förbittrade. Om vi inte kan stå ut med att vi någon gång blir kränkta, att man ser ner på oss, går oss förbi, behandlar oss illa, kommer livet att bli mycket jobbigare. Det är bra att han säger så. Vi kommer alltid att möta något av denna kränkning i vårt liv, även om vi hamnar i mycket fromma kretsar. Kanske sker det inte minst där. Vi människor kommer alltid att ställa till det för varandra. Vi är skapade för att göra gott mot varandra och bygga upp, men det blir inte alltid så. Då måste vi kunna stå ut med att folk tycker att vi är dumma eller inte bryr sig om oss. Det hjälper inte att vi sitter där och är bittra över att man inte uppskattade oss och tog emot oss. Någon tänker: Nu har jag gått flera år och förberett mig på att bli katolik, men ändå var det ingen som omfamnade mig och gav mig blommor när jag väl kom dit. De gick bara förbi och nickade lite hastigt. Vi kan ha vissa förväntningar. Likadant kan det vara med förväntningarna när man kommer till klostret efter att ha förberett sig länge och väl.

Johannes av Korset säger, att vi alltid skall välja det svåraste och alltid söka den lägsta platsen. Det går emot oss. Samtidigt får vi vara beredda på, att om vi tolkar det alltför bokstavligt kan det också vara en frestelse. Vissa människor vill vara dörrmattor. Lilla jag måste alltid bli illa behandlad. Mig är det ingen som bryr sig om. Jag är sjukast av alla. Det kan finnas en subtil frestelse att alltid vara ett offer. På franska använder man ordet victimism. Mig är det ingen som bryr sig om, men det gör ingenting. Jag får alltid den sämsta maten här i klostret. Jag får alltid städa toaletterna. Det är ingen som bryr sig om det. I allting kan det smyga sig in ett slags självcentrering, också i detta att vara den mest bortglömda eller föraktade.

Hela tiden måste vi vara beredda på att Gud måste forma oss som han formar lera. Vi har bilden av krukmakaren som håller på att forma oss. Det gör han ofta genom andra människors händer. Om vi visste precis att det var krukmakaren som nu formade oss, skulle det bara vara skönt. Men om det är en otrevlig expedit i affären som är oförskämd eller en taxichaufför är det svårare. Gud kan använda alla, även dem som inte alls vill vara hans redskap. Ofta märker vi det först efteråt. Att öva upp känsligheten för hur Gud arbetar med oss är mycket viktigt. Då får vi mycket att skratta åt. Den oförskämde taxichauffören, tänk vad han lyckades göra mig fri från min självcentrering. Det är roligt att tänka sig att de som avskyr kyrkan kan ha hjälpt mig mer än någon annan. De har verkligen satt mig på plats. Sedan kan det också vara mycket smärtsamt när vi upplever att t.ex. en präst snäser av oss. Jag talade med någon som sade att för trettio år sedan var det en präst som var ovänlig mot henne. Sedan dess har hon inte satt sin fot i någon kyrka. Vi kan missa målet.

Det är viktigt att komma ihåg, att vi är en lem i Kristi mystiska kropp, i Kyrkan. För att vi skall passa in där måste vi poleras, putsas eller ibland filas av. Johannes av Korset säger, att alla de som lever tillsammans med dig i klostret är hantverkare som skall fila och hyvla på dig, så att du blir formad såsom Gud vill att du skall bli formad. Lever vi inte i ett kloster, lever vi kanske i en familj. Vi har ett jobb, en församling och där finns alla dessa hantverkare som gladeligen, ofta utan att förstå det, kan hjälpa oss. Att försöka förstå verkligheten ur Guds synvinkel kan vara det allra svåraste för oss. Vi ser bara hur vi upplever det, vad vi får ut av det, hur vi känner det, eftersom vi är fostrade i en individualistisk kultur, där hela tiden jagets intressen står i centrum. Jag tänker på mina rättigheter, hur jag vill ha det, vad jag skall få ut av det, hur jag skall känna det. Därför är det lite svårare i vår tid att ta till oss det Johannes av Korset säger, eftersom vi är så präglade av hur vi skall ha det, vad vi skall få ut. När jag får pensionskuvertet blir det aldrig som jag hade tänkt mig.

Det är viktigt att upptäcka att jag är en lem i en gemenskap. Jag tillhör ett heligt folk. Jag behöver de andra för att passa in, för att jag skall kunna bli till välsignelse för helheten, för att något av Kristus skall stråla fram i mig. Därför är det viktigt hur vi ser på varandra. Försöker vi se något av Jesus i varandra? Ser vi på varandra för att se Jesus återspeglad i den andre? Ofta gör vi inte det, men om vi gör det någon gång är mycket vunnet, t.ex. när vi ger varandra fridshälsningen. Det skall vara en liturgisk gest, där vi förmedlar Kristus till varandra och tar emot Kristus från varandra. Han binder ihop oss.

Den helige Augustinus (354-430) säger på latin: Videntem videre (att se på den som ser på oss). Det är något vi kan tillpassa både på bönen och på sättet att se på varandra. Gud är den som hela tiden ser på oss och vi låter honom se på oss mer och mer. För bönen räcker det ibland att vi blir medvetna om att Gud ser på oss och att vi låter oss betraktas. Då börjar den kontemplativa bönen, den mer seende bönen, att komma in. Jag behöver inte säga, tänka och känna så mycket men bara vara där. Teresa av Avila beskriver bönen med orden estar con Jesús, att vara med Jesus, att låta Jesus se på oss. I evangeliet ser vi att Jesus ser på en människa. Bara det förändrar henne. Vi kan möta människor som har denna blick. Jag brukar tänka på de gånger jag fick träffa påven Johannes Paulus II (1920-2005), som hade denna blick. Han såg rakt in i hjärtat. Det är så Jesus såg på människor. Det är så den förhärligade Jesus nu ser på oss. Vi får då låta oss betraktas och bli medvetna om det. Det kan ibland räcka. Vi behöver inte känna efter hur något känns just nu, vad det ger oss.

Vi kan också lära oss att öva upp det gemensamma sättet att se på varandra. Vi kan se lite vänligt på varandra. Vi kanske inte alltid kan säga något vänligt. I detta sammanhang brukar jag berätta om de kloster jag har besökt, där det finns gamla munkar och nunnor som inte kan göra så mycket. Men de kan sitta där, titta och nicka lite vänligt till dem som kommer. Ibland räcker det. Ibland behöver vi inte göra och säga så mycket. Vi kan titta lite vänligt på folk och inte ilsket undra vad de har där att göra.

Vi får se på den som ser på oss. Vi får låta Jesus se på oss i tro, hopp och kärlek. låta oss betraktas. Skolastikerna säger, att tron är att dela Guds synsätt på sig själv och på hela verkligheten. Genom tron får vi dela Guds sätt att se. Vi får se på honom som han ser på sig själv. Tron ger oss en inre insikt om vem Gud är, men också på världen och på oss själva. Tänk om vi kunde se på oss själva såsom Gud ser på oss! Vilken befrielse det skulle vara att inse att vi är oändligt älskade fast vi är så hopplösa. Tänk om vi kunde se så på varandra istället för att fastna vid oväsentligheter, som varför någon alltid har samma kläder på sig eller varför några alltid kommer försent till mässan! Vi kan faktiskt hjälpa varandra bara genom att se på varandra med Guds blick. Vi hade en ordenssyster i Stockholm som ofta åkte tunnelbana. Hon berättade ofta hur underbara ungdomarna i Stockholm var. De var så fantastiska och vänliga. De reste sig och hjälpte henne. Hon hade en blick som gjorde att den värste tuffing smälte som vax. Vissa människor har en förmåga att bara genom att se på andra kunna väcka något till liv.

Om vi i vår bön låter oss betraktas av Gud, låter oss ses av honom, kan tron, hoppet och kärleken börja aktiveras. Vi kan börja ana att vi är oändligt älskade och att Gud vill göra något vackert av vårt liv. Han vill befria oss från allt det som inte är så bra. Det är en insikt i att vi behöver förändras, att det är något i oss som vi inte riktigt själva klarar av att bli av med, en slags ingrodd självcentrering. Ibland dröjer det innan vi riktigt kan identifiera på vilket område det är. Vi kan inte bara själva skaka av oss det vi behöver bli av med, utan Gud måste befria oss. Det är därför den dunkla natten ofta drabbar oss på det område som är mest känsligt för oss.

Vi kan också bearbeta oss själva. Johannes tjockaste bok, ”Bestigningen av berget Karmel”, handlar om det. Jag brukar rekommendera att man inte skall börja med den, för då blir man snart trött. Boken handlar om det mer asketiska, att vi skall gå upp för ett berg. När vi väl förstår att Gud håller på med oss, då går det liksom av sig självt att vi försöker undvika vissa saker som inte är bra. Vi skär bort onödigheter eller har vi med oss den lilla saxen och klipper av sytrådarna som gör att vi är bundna vid en massa saker som är onödiga. Man skall i vår tid inte börja med askesen, för då tröttnar man efter en kaffekvart. Men om man börjar förstå att Gud är så oändligt kärleksfull och god, att han själv vill befria oss från allt det som är tungt, det vi släpar med oss, den ingrodda synden, själviskheten, då vill vi medverka när vi förstår att Gud älskar oss ändå. Gud väntar inte med att börja älska oss tills vi är fullkomliga. Jesus såg kärleksfullt på alla syndare som mötte honom. Han såg att det innerst inne fanns något som längtade efter honom, efter Gud, efter godhet, efter kärlek, även om det var väl dolt. Det är så vi måste se på människor.

När det går upp för oss att Gud ser på oss på med kärlek, blir vi liksom nedsmittade av hans blick och vill se på andra människor på likadant sätt. Vi vill hjälpa dem. Vi vill frigöra oanade inre krafter i dem. Det löper parallellt. Har vi väl en gång förstått hur mycket gott Gud vill göra för oss och att han gör det, att Jesus är i full gång med att bearbeta och befria, då tar vi fram vår lilla nagelsax och börjar klippa bort det som inte är bra. Vi vill hjälpa till att göra det lilla vi kan. Det är väldigt lite, för det riktigt stora kan bara Gud göra. Vi kan inte frälsa oss själva. Vi kan ta emot frälsningen och försöka göra den fruktbar, men vi kan inte göra allt själva.

Då blir vi också fruktbara för Kyrkan, för världen, för människorna, även om det sker på det mer osynliga planet i Kristi mystiska kropp. Det finns fördolda själar som ingen ser. Till sådana människor brukade påven Johannes Paulus säga, att de skulle ge honom sitt lidande, sin ensamhet och utsatthet. De skulle offra sina lidanden för Kyrkan och för honom. De människorna får vi inte glömma bort. De finns mitt ibland oss i vår tid, ofta instängda på olika hem och förvaringsanstalter. Deras offer betyder oändligt mycket, men det går inte automatiskt. Ett litet lidande kan medföra en stor bitterhet och ett stort lidande kan medföra en stor tacksamhet. Vi människor reagerar inte automatiskt på stimuli. Människor som gick igenom koncentrationslägren byggde ofta upp våra församlingar efter Andra världskriget. Några få, men inte många, finns ännu kvar i livet och de kan visa Hitlers telefonnummer inbränt på armen. Sedan dess har det kommit otaliga människor till våra församlingar från alla världens krishärdar och krigstillstånd. Vi har kriget i Bosnien, diktaturen i Sydamerika och nu kommer de från Irak, Syrien och Eritrea. Det är människor som har traumatiserats. Ofta har det faktiskt varit de som har byggt upp våra församlingar, eftersom de har kunnat bearbeta sitt lidande och inte fastnat i bitterhet. Sedan kan de ha psykiska men för livet. Jag talade med någon som hade varit i Sibirien och som varje natt hade mardrömmar. Genom tron, hoppet och kärleken kan det ändå bli till något som bär frukt. Sedan kan det vara någon annan som fick ett litet nålstygn. Det kan vara en präst som snäste av en kvinna och inte hade tid med henne. Hon fastnade då i bitterhet. Vi kan reagera på så olika sätt.

Därför behöver vi vänner som Johannes av Korset som kan ge oss vägledning hur vi skall hantera situationen, så att vi när vi blir föraktade, kränkta eller illa behandlade inte fastnar i bitterhet utan kan vända det jobbiga till något annat. Bernhard av Clairvaux (1090-1153) säger att biet kan suga ut honung även ur de giftiga växterna. Vi kan lära oss mycket av djurens värld. Johannes talar om fågeln som är bunden. Vi är ett träd planterat vid vattenbäckar, som det heter i Psaltaren. Vi är en underbar trädgård, säger Johannes, där den Helige Andes sunnanvind kan väcka dofter till liv och sprida det som är gott. Vi får ta till oss något av detta och tro att Jesus Kristus ständigt verkar i våra liv. Det finns alltid något han gör för oss.

Johannes vill peka på den del av verkligheten som vi vanligtvis avskriver: natten, mörkret, tomheten, torkan. Allt det som vi tror inte har någon betydelse har ofta större betydelse än vi tror. Vi tror ofta att det fina skall vara de stora upplevelserna, de stora känsloupplevelserna, när vi får Nobelpris eller när vi vinner högsta vinsten. Men ibland är det just i de djupt smärtsamma processerna som något nytt kan vaskas fram ur oss. Vi kan befrias från något som vi inte själva har lyckats bli befriade ifrån. Därför är det en stor nåd, när det går upp för oss att det är så. Men det tar tid, även om vi har läst Johannes av Korset fram och baklänges. När vi väl hamnar i den dunkla natten, är det inte omedelbart enkelt, för vi måste gå igenom fattigdomen, ovissheten för att komma fram till en djupare överlåtelse. Vi kan inte omedelbart säga att det står i ”Själens dunkla natt” på en viss sida hur vi skall göra och att det sedan går över. Så enkelt är det inte. Men lite ljus och ledning på vägen kan han ge oss, även om vi glömmer bort det när det är som värst. Vi får då lita på Guds nåd och försyn.

Herre, Jesus Kristus, du har tagit korset på dig för att frälsa vår värld. Hjälp oss att öppna ögonen och förstå när detta också händer i vårt liv, så att vi kan besvara detta med vår tro, vårt hopp och vår kärlek. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

bskp Anders Annat av Kardinal Arborelius

mailtobskp Anders Arobrelus OCD
home
Till KATOLIKnu