Biskop Anders Arborelius ocd

Teresa av Avila, vänskapens mystiker

Reträttföredrag 15-18 juni 2015, Berget, Rättvik

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag IV

Vi ber med Teresas ord: Låt oss gå tillsammans, Herre. Där du går måste jag gå. Det du går igenom måste jag gå igenom. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Liksom Bibeln talar Teresa mycket om vägen. En av hennes böcker heter ”Fullkomlighetens väg”, och beskriver hur en karmelitnunna skall leva sitt liv. I sitt mästerverk, ”Själens inre borg”, skildrar hon hela det kristna livets utveckling mot mystik, som en väg inåt genom de olika boningar som hon skildrar som olika bönestadier. Vi utvecklas genom gemenskapen med Kristus och leds allt djupare in i den fulla föreningen med honom, vilket hon kallar den andliga förmälningen. Den fulla kärleksföreningen mellan brud och Brudgum används som bild på den djupa omdaningen i Kristus. Det börjar med den yttersta boningen, där hon säger att det är fullt med kräldjur och paddor och annat otyg. Vi sitter fast och måste vidare på vägen. Vi har försökt se hur vår vänskap med Kristus kan beskrivas. Vi har den sakramentala verklighetsuppfattningen, som innebär att vi möter honom i vår verklighet, i den skapelse där vi lever. Vi har försökt att se att mötet alltid sker i den miljö, den atmosfär, som Kyrkan är. Vi har talat om den inre mariala attityden, det passiva öppna sättet att ta emot Jesus i vårt liv, något som vi ser i Marias liv från bebådelsen till pingsten. I S:t Dominicus kapell finns två ikoner, en med bebådelsen och en med Maria som med apostlarna väntar på Anden. Ikonerna illustrerar tydligt Marias öppenhet för Guds tilltal, alltifrån bebådelsen ända till pingst. Mötet med Jesus är alltid en väg. Då gäller det att se att hela vårt liv alltid är en väg med Jesus Kristus. Som den person vi är, är vi infogade i ett folk och vi får hjälp att möta Jesus och han finns ständigt där för vår skull.

Då är vi framme vid det fjärde kännetecknet, som också är ett adjektiv som slutar på -al. Det är adjektivet teologal. I den universella katekesen använder man detta adjektiv om de så kallade teologala dygderna: tro, hopp och kärlek. Tidigare talade man ibland om teologiska dygder eller gudomliga dygder. Ordet dygd kan vara lite svårt att smälta. Vi brukar säga att det grekiska dynamis och det latinska virtus är både dygd och kraft. Det är en dynamisk kraft som vi har fått. De teologala dygderna, tro, hopp och kärlek, förbinder oss direkt med Gud. Sedan talar man också om de moraliska dygderna, de som påverkar vårt sätt att tänka, handla och leva. Vi skall nu som sista station på denna resa med Teresa av Jesus försöka se vad det teologala livet egentligen är.

När vi studerar systematisk, mystisk teologi, som man ännu inte kan göra vid någon teologisk fakultet i Sverige, eftersom man inte riktigt ser det som ett akademiskt ämne, är det mycket viktigt att studera det som man i denna teologi kallar den övernaturliga organismen. Vi har naturliga organ, sinnesförmögenheter, som får oss att bli hemma i verkligheten. Vi ser med ögonen. Vi tar med händerna. Vi luktar med näsan. Här i denna skapade värld behöver vi dessa organ för att klara oss, för att leva. Genom Guds nåd har vi också fått övernaturliga organ, som gör det möjligt för oss att stå i kontakt med Gud. Paulus talar om dessa tre: ”tron, hoppet och kärleken, men störst bland dem är kärleken” (1 Kor 13:13). Det är inte bara vacker poesi utan det är blodig verklighet. Mycket av vår andliga utveckling beror på att vi lär oss att använda tron, hoppet och kärleken i mötet med Gud. Vi har en tendens att använda våra naturliga organ. Vi använder vårt förstånd, våra tankar, idéer och känslor för att närma oss Gud. Detta kan leda oss en bit på vägen, men det egentliga mötet ligger djupare. Det är det som mystiken vill hjälpa oss att förstå.

För att komma Gud nära har vi genom dopet, ja, redan genom vår skapade existens fått en potentialitet till tro, hopp och kärlek i oss. De behöver växa till för att vi verkligen skall söka Gud med de organ vi har för det. Sinnesförmögenheterna, de naturliga organen, räcker inte till, eftersom Gud lever i en annan dimension av verkligheten. De naturliga organen situerar oss här i den skapade verkligheten. Men för att få kontakt med Gud, som lever i en annan dimension, behöver vi de teologala organen: tro, hopp och kärlek, som egentligen bildar en organism. Det går in i vartannat.

Den som behandlar det teologala livet mer systematiskt är Johannes av Korset, men vi möter det också hos Teresa. Det kanske är en av de mest tragiska följderna av arvsynden att man så sällan talar om det teologala livet. Det är en stor hjälp för människor som försöker be och som håller på att kämpa förgäves med sina känslor och tankar och som säger att de ingen vart kommer, att de sitter fast. De använder helt enkelt fel organ. Man skall helt enkelt inte använda näsan för att äta med. Försöker vi ständigt göra oss bilder av Gud, sitter vi fast i gudsbilderna som aldrig kan leda oss ända fram. Det teologala livet är oerhört väsentligt att upptäcka.

Charles Péguy (1873-1914), den franske poeten, använder en vacker bild som kan vara till hjälp för att förstå. Han säger, att det finns tre systrar som är ute på vandring. De heter Tro, Hopp och Kärlek. På vissa språk kan man heta Charity och Espérance. På svenska är det inte så vanligt. Systrarna är ute på den jordiska pilgrimsvandringen. Tron och kärleken är de äldre systrarna, som är inbegripna i ett allvarligt samtal, men hoppet, lillasystern, hoppar och skuttar och anger riktningen framåt, riktningen mot evigheten. Hoppet är viktigt som den kraft som driver oss mot Gud och som inriktningar oss på evigheten. När vi talar om hopp tänker vi ofta bara på framtiden, att det skall gå bra på examen eller att vi skall vinna högsta vinsten eller få en bra pension.

Egentligen är hoppet alltid eskatologiskt. Här nere kan ingenting uppfylla hoppets längtan. Det tragiska är att människor ofta använder hoppet på fel sätt. Man glömmer att om människan inte bejakar den eskatologiska längtan mot Guds evighet kommer hon alltid att bli besviken. Hon hoppas då på små saker som gör livet uthärdligt. Det är i och för sig inget fel att hoppas att det blir vackert väder eller att vi skall få högre lön, men om vi begränsar oss till det, då går något snett. Det är därför hoppet, lillasystern som hoppar och skuttar, är en bild av hur vi måste inrikta hoppet mot Guds eviga existens här och nu. Hoppet är en teologal dygd som hjälper oss att få kontakt med Gud i hans existensform, evigheten, mitt i tiden. Vi lever inneslutna i tidens dimension, men genom de teologala dygderna har vi möjlighet att nå fram till en äkta kontakt med Gud i den dimension där han lever: evigheten.

Vi överskrider den naturliga rymd där vi lever, men det erfar vi som tomhet, torka, oförståelse och oförmåga, innan vi riktigt landar. Johannes av Korset är expert på att skildra den fas innan vi riktigt har kunnat tillgodogöra oss de teologala dygdernas och krafternas dynamik. Han beskriver det som själens dunkla natt, som ett tillstånd av torka, oförmåga, fattigdom, som kan uppfattas på mycket olika sätt. Teresa skildrar istället det bönetillstånd där vi har landat. De sju boningarna uttrycker olika stationer på bönens utveckling, medan Johannes av Korset skildrar mellanrummet. Faktiskt kan det ibland vara det viktigaste för oss att söka förstå tillståndet av torka, oförmåga och förtvivlan. Det tillhör den andliga vägen, att vi ibland hamnar i en återvändsgränd, en öken. Man anknyter till de bibliska berättelserna om Israels vandring under fyrtio år i öknen och Jesus i öknen, när man talar om den del av vår pilgrimsfärd som går genom öknen i utblottelse och rening.

Både Teresa och Johannes betonar att vi behöver öknen, för vi sitter fast i det naturliga genom det som Johannes kallas vår apetito, vår aptit, vårt begär. Aptiten skall förvandlas till en djupare längtan efter Jesus Kristus istället för att vara en aptit på livets små glädjeämnen. Återigen betyder det inte att vi inte får ha det roligt eller tycka om det som är vackert, men när vårt hjärtas djupaste rötter fastnar och binds vid de små glädjeämnena, kommer vi ingen vart. Det är svårare i vår tid, eftersom vi är så präglade av konsumismen. Vi har hela tiden olika bilder och olika stimuli som får oss att fästa oss vid mycket, som lätt kan binda oss.

Därför säger broder Wilfrid Stinissen (1927-2013) att vi alltid måste ha med oss en liten sax för att klippa av de här banden, eftersom vi ständigt upptäcker att vi är bundna, också på det andliga området. Jag är bunden vid vacker psalmsång och goda predikningar. Det är inget fel på goda predikningar, men när vi koncentrerar oss på något som talar till våra känslor och begär, även om det är på det andliga området, fastnar vi på vägen. Då blir det ofta ett tillstånd av övermättnad. När vi har hört många goda predikningar och vacker psalmsång, blir vi övermätta på det och kommer inte vidare utan sitter fast. Den människa som inte är så inriktad på det andliga, möter natten på ett annat plan. Det kan vara att det hakar upp sig i mänskliga relationer, i ett äktenskap eller på arbetet. Det beror mycket på vad vi längtar efter, vad vi hoppas på, vad vi tycker är viktigt. Det är just där Gud prövar oss genom själens dunkla natt. Vi kan undra varför det är så, men så småningom kan vi upptäcka att det är just då vi växer andligt sett, när vi längtar efter Gud för hans egen skull och inte bara efter hans gåvor, efter att erfara känslan av Gud.

Därför är det så viktigt att bli hemma på denna djupnivå, den teologala nivån. Ibland kan det vara lite svårare, eftersom vi i vår tid ofta är mer beroende av våra känslor och upplevelser. Hur känns det, frågar vi, vad som än har hänt. Vi vill känna och uppleva, också om vi går i kyrkan eller åker på reträtt. Vi bedömer så mycket efter hur det känns, vad det ger oss, vad vi får ut av det, också det andliga, gudstjänsterna osv. Det är därför vi behöver hjälp att komma ner på den teologala nivån, där renandet, helandet sker. Både Johannes av Korset och Teresa beskriver hur tron renar förståndet, hur kärleken renar viljan och hur hoppet renar minnet. Det är med de teologala krafterna och dygderna som vi förenas med Gud och får de naturliga förmögenheterna att bli avpassade efter detta stadium. Det kan låta lite krångligt. Vi erfar det ofta som en oförmåga.

Plötsligt kan jag inte längre tänka på Kristus. Tankarna bara fladdrar förbi. Jag kan inte fästa min uppmärksamhet, och jag tycker att kärleken har torkat ut. Jag har ingen känsloupplevelse av mitt möte med Jesus. Det är här hoppet kommer in Det är ofta det som driver oss fram. Hoppet är det sista som dör i människan. Ibland har vi försummat förkunnelsen av hoppet. Vi talar mycket om tron. Vi talar om kärleken. Men ofta är det hoppet som driver en människa genom själens dunkla natt, genom oförmågan att be. När människor säger att de inte kan be, säger jag grattis, nu börjar det på allvar. När människor säger att de kan be, skall man inte trycka ner dem i skorna, men då undrar man om de verkligen kan be. Det är ju den största nådegåva som finns och som vi bara kan ta emot. Vi försöker att be och Jesus lär oss att be hela vårt liv, men det underbara med bönen är, att vi alltid kan växa djupare in i Kristusgemenskapen, om vi låter oss drivas av tron, hoppet och kärleken.

Kommer vi till en punkt där vi säger, att vi inte kan be, är det ofta en kallelse till en djupare form av bön. Då kommer vi in på en slags icke-kunnandets väg. Det kan vara en mycket djup prövning. Johannes av Korset och Teresa skriver speciellt för bröder och systrar som lever i kontemplativa kloster, där det enda man gör egentligen är att be. Det är själva livsinnehållet. Att då plötsligt upptäcka att jag inte kan be, det säger mig ingenting, det händer ingenting, det är bara tomt, är ännu värre än om man är en upptagen yrkesmänniska som hela tiden har annat att göra än att be. Är det någon som ”bara” har vigt sitt liv åt bönen, är det en mycket djupgående och renande erfarenhet.

Om bönen inte är så viktig för oss, då möter oss den andliga reningen på ett annat plan: i vårt yrke, i vår psykiska gestalt, i våra relationer till andra. Det är egentligen i grund och botten samma process: för att lösgöra oss mer från det naturliga och öppna oss för det andliga djupet, där vi bara kan navigera genom tron, hoppet och kärleken. Natten kan anta mycket olika gestalter. Vi kan inte jämföra oss med varandra. Vi kan inte omedelbart säga att nu skall vi slå upp det och det kapitlet och läsa vad Teresa eller Johannes av Korset säger att vi skall göra just här. Varje människas Jesusrelation är unik. Det är naturligtvis något storartat och underbart att jag är så viktig för Jesus Kristus, att ingen annan människas Kristusrelation är helt lik min. Men i den här situationen blir det lite jobbigare, eftersom jag inte direkt kan hitta paralleller eller mirakelrecept på hur jag skall gå vidare, utan här är det mitt djupaste jag som så att säga läggs på halstret för att renas, för att det allra djupaste inom mig skall öppna sig för Jesus och för att jag skall kunna överlåta allt till honom och inte undanhålla något från honom.

Natten kan uppträda i olika gestalter. Vissa helgon tycks nästan ständigt ha del i natten. Thérèse av Jesusbarnet, som verkade så romantisk, hade en stor del av sitt liv den dunkla natten som en ständig följeslagare. Hon tolkade sin natt som en ställföreträdande natt, eftersom hon hade rörts av medlidande med gudsförnekarna. Hon levde i en tid då ateismen blev något mer vanligt. Istället för att oja sig över de otäcka ateisterna, som vi kanske gör, kände hon ett djupt medlidande och såg sin natt som ett sätt att dela deras erfarenhet av gudsfrånvaro. Hon anknöt då också till Jesu Getsemanenatt och till Jesus på korset när han utropade: ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?” Jesus tycktes ha förlorat den känslomässiga erfarenheten av Gud. Guds-frånvaron, den skenbara Guds-frånvaron, kan också vara ett sakrament på Guds-närvaro. Ofta är det här som djupare längtan och hopp växer fram. Men det är en prövotid.

Teresa försökte hjälpa sina systrar att förstå natten, ofta med hjälp av Johannes av Korset. Det är mycket lätt, när man kommer till den här återvändsgränden, att återvända till ett mer känslomässigt, naturligt sätt att be. För att använda Bibelns uttryck längtar man tillbaka till köttgrytorna i Egypten och till alla sorters lök. Man längtar tillbaka till det känslomässiga, det naturliga. Tyvärr är det ofta så, att många människor som är kallade till en djupare böneform inte riktigt förstår det och återvänder till det mer naturliga och känslomässiga, till bilderna och tankarna istället för att verkligen låta sig ledas av Gud. Det är här den andliga vägledningen är så viktig, men också så svår att få.

Det är en av kristenhetens största tragedier att så många människor har fastnat på vägen, eftersom de inte har förstått vad det är som sker. Många har funnit hjälp hos Johannes av Korset och andra. Det är därför just ”Själens dunkla natt” har blivit en bestseller i vårt land. Många i vår kulturkrets känner igen det här tillståndet. Det beror också på att vi har det lite mörkt och dystert på våra breddgrader. Vi är dysterkvistar och har lite mer dystert temperament än i andra länder. Men även där kan ljuset tränga in och det är det vi måste komma ihåg, att just eftersom vi har lättare att erfara själens dunkla natt, eftersom temperament och natur bidrar till det, kan vi också få hjälp att gå vidare. För många, även icke-kristna, har bilden av själens dunkla natt blivit en väg till att förstå Jesu frälsande kärlek. Vi kan erfara Jesu frälsning så att säga bakifrån, som frånvaro, tomhet och torka.

Det är Teresas stora förtjänst tillsammans med Johannes av Korset, att försöka hjälpa de bröder och systrar som hon i första hand skriver till att gå vidare på bönens väg och då låta sig ledas av tron, hoppet och kärleken. Stadierna av rening, tomhet och torka är därför så viktiga i vårt liv, för det är där den djupare kärleken växer fram och vi får del av Guds nådegåvor. Det känns bara tomt, men där lär jag mig att längta efter Gud som Gud. Jag längtar efter Jesus som Jesus, inte för vad han ger mig och vad jag känner och vad jag upplever och får ut av det. Det är då kärleken kan fördjupas. Det handlar inte om att få ut utan att ge ut. Det kan växa fram i själens dunkla natt. Vi tycker att Gud har övergivit oss. Han ger oss inte längre någon kännbar upplevelse av sin närvaro. Det är då Gud som Gud och Jesus som person kan bli viktiga. Jag älskar honom inte bara för hans gåvor utan för att han är den han är.

Något liknande är det ofta i mänskliga relationer. Själens dunkla natt kan också vara till stor hjälp när det blir knutar i mänskliga relationer, i äktenskap, i familjen eller i församlingssammanhang, när det hakar upp sig och man inte längre tycker att man får ut något av relationerna. Vi kan ta ett exempel. En drömprins och en drömprinsessa har gift sig, men efter en tid upptäcker de att det är en vanlig kille som är mer intresserad av att titta på fotboll och en flicka som tycker om att shoppa. Man upptäcker det alldagliga, vanliga, men det är då man kan gå vidare och växa tillsammans.

När vi talar om bönens och vänskapens utveckling kan vi fråga oss varför vi älskar Jesus. Är det för att det känns bra och för att det ger oss något? Ofta är det faktiskt så. Jesus ger oss väldigt mycket. Men en vacker dag vaknar vi upp och känner ingen glädje utan tycker bara att det är tomt, tråkigt. Vi går i kyrkan och tycker att det är underbart, också fantastiska människor, underbar stämning och vackra sånger. Men vi måste hålla fast, också när det inte längre talar till våra känslor och det är urtråkiga predikningar. Vi hade en gång en präst, pater Glogowski, som när några ville bli katoliker rådde dem att åka till Smålandsstenar och där gå i mässan i sex år. Nu finns där inte längre någon katolsk mässa, men han ville peka på en plats med en liten skara i mässan, där man sjöng falskt och prästen inte kunde så mycket svenska. Där fanns ingen stämning. Men om man ändå kunde bevara kärleken till Kyrkan var det något äkta. Det gäller att komma bort från kravet att våra känslor hela tiden skall mättas, att vi skall få ut någonting av allt, att varje mänsklig relation skall tillföra oss något. När vi inte känner något, när det bara är tomt, tråkigt och dystert, kan den djupare längtan och hoppet att möta Jesus växa fram. Vi är då mer angelägna att överlåta oss till honom än att få ut något av honom. Det är en slags hårdhänt omgestaltning av vår inre värld.

För många kan det vara mycket smärtsamt, men det värsta är att man då inte förstår något utan tror att det är fel på en själv. Det är det naturligtvis i den meningen att vi behöver renas. Men det är framför allt ett tecken på att Gud tar oss på allvar, att han vill leda oss vidare. Johannes av Korset använder bilden av det lilla barnet som får den goda bröstmjölken. Men så kommer det en dag, när barnet måste avvänjas. Johannes av Korset säger, att då stryker Gud besk aloesaft på sitt bröst för att vi skall avvänjas från den milda och goda mjölken och istället äta det hårda rågbrödet. Vi skall då inte längre få det söta brödet doppat i mjölk utan det närande rågbrödet. Gud vill ge oss djupare näring. Det är inte bara våra känslor, tankar och allt det naturliga, utan det är något mycket djupare han vill ge oss: mötet med honom på en djupare nivå.

Teresa skildrar de olika stadierna, men däremellan återkommer reningen i olika etapper. Vi kan tycka att det låter lite frustrerande. En gång kan jag stå ut med det, men sedan får det vara nog. Men reagerar vi så, behöver vi en dust till. Samtidigt är det mycket viktigt att ha den ecklesiala motivation, som vi såg hos Thérèse av Jesusbarnet. Det som jag går igenom, det lider jag för de andra som ännu inte har nått fram till mötet med Jesus. Edith Stein som dog i Auschwitz såg sin natt som en ställföreträdande natt för judarna. I det här läget prövas också vår solidaritet med andra människor, med Kyrkan, med världen, med dem som förföljs.

Här delar vi något av Kristi kors. Därför är det mycket viktigt att ta till sig Jesu erfarenhet av öken och tomhet. Vi kan återuppliva minnet av när Jesus var fyrtio dagar i öknen och när han var i Getsemane. Det är här hoppet kommer in. Det märkliga är att Teresa knyter hoppet till minnet. Vi kan tycka att det låter lite konstigt. Minnet rör ju det förflutna, det rör historien, hela frälsningshistorien, som riktar oss framåt mot evigheten. Det är till hjälp att återuppliva minnet av Jesu prövningar, Jesu frestelser i öknen, av Jesus som säger: ”Låt denna bägare gå ifrån mig” och ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” När det går upp för oss att också Jesus själv har gått igenom detta stadium, blir det någonting annat. Vi kan också återuppliva martyrernas död och deras prövningar, som leder till uppståndelse och evigt liv.

Vårt hjärta vidgas vid mötet med Jesus och alla hans efterföljare som har gått igenom något liknande. Samtidigt kan vi se det som vårt offer för de människor som nu kanske inte har nått fram till mötet med Jesus, med dem som förföljs, dem som lider, så att vi inte koncentrerar oss på hur jobbigt vi har det. Jag tänker på den stackars damen med de domnade fingrarna. Om hon hade fått en undervisning i det här, hade det kunnat bli något fruktbart och inte bara något man beklagar sig över.

Den förre lutherske biskopen Caroline Krook berättade en gång en historia som är mycket belysande. Hon brukade besöka en släkting på ett ålderdomshem. I samma rum fanns det en annan kvinna som utstrålade frid. Hon fortsatte att besöka henne även då släktingen hade dött. Caroline frågade kvinnan hur det kom sig att hon, som säkert inte hade det så lätt, ändå kunde utstråla frid. Då öppnade kvinnan sin nattygslåda och tog fram en liten bild av en av Moder Teresa av Calcuttas (1910-1997) systrar. Kvinnan tillhörde en andlig rörelse som kallas medarbetare till Moder Teresas systrar. De lidande medarbetarna tar alltid på sig en förbönskallelse för en viss syster som arbetar ute på fältet bland de fattigaste och mest utstötta och behöver bönestöd.

Det är en typiskt katolsk tanke att lidandet är något vi kan offra i gemenskap med Jesu lidande. Det är inte något som gör mig instängd i min puppa, utan jag öppnar mig för all världens lidande, oavsett vilket lidande det är. Det kan vara tandvärk eller ensamhet och övergivenhet på ett svenskt pensionärshem. Man kan vidga sitt hjärta och få del av Jesu frälsande lidande för världens räddning och få bära en flik av Kristi kors.

Vi kan också tänka på Selma Lagerlöf (1858-1940) och hennes liknelse om den lilla fågeln. Det var en brun, oansenlig fågel som såg hur Jesus led på korset. Fågeln kände medlidande med Jesus och drog ut en tagg ur hans törnekrona. Sedan dess kallas fågeln rödbröst. Under medeltiden var inte bara Stockholm utan även Skara en helig plats. Där fanns en tagg av törnekronan. Den helige Brynolf (biskop 1278-1317) har skrivit ett helt officium till Kristi törnekrona. I vår liturgiska kalender kan vi fira Herrens törnekrona den 2 september. Man säger att någonstans i Skara domkyrka finns denna tagg kvar. Fågeln påminner oss om att vi kan trösta Jesu sårade hjärta genom att vi i vårt lidande ställer oss vid hans sida. Det gör vi när vi ber vissa böner, t.ex. Korsvägsandakten och den smärtorika rosenkransen.

I detta sammanhang brukar jag också berätta om när jag var med på påvens världsungdomsdag i Sydney år 2008. Då ordnade man en korsväg mycket åskådligt genom hela Sydney, ända ut på vattnet. Under Jesu korsvandring fick Symeon av Kyrene bära Jesu kors. Vi kan alltid identifiera oss med Symeon, när korset läggs på våra axlar. Man hade valt ut en man som tillhörde aboriginerna, ett folk som har förföljts och jagats om kaniner och lidit kanske mer än något annat folk och som fortfarande har en medellivslängd som är mycket lägre än övriga australiensares. Han kom fram med ett känguruskinn på ryggen och skulle bära Jesu kors. Det blev ett mycket åskådligt deltagande i Kristi lidande.

Lidandet kan också vara högt vardagligt, att man känner sig mobbad på jobbet eller i skolan. Ingen förstår mig eller min släkt har vänt mig ryggen. Istället för att fastna i självömkan kan vi offra det svåra för världens frälsning. Vi kan förena vår lilla flisa av Kristi kors med hans frälsande lidande. Då behöver vi minnet som väcker något till liv, minnet som får oss att tänka på Jesu lidande. Teresa säger att det är som små gnistor som flammar upp från minnet och får oss att öppna oss i tro, hopp och kärlek till Jesus istället för att fastna i sorg, självömkan, i vår lilla puppa. Det tragiska är att det är så lätt att fastna i bitterhet, när det är jobbigt. Att det är jobbigt är ofta första reaktionen, men att medvetet arbeta bort det är en del av själens dunkla natt. Natten kan drabba oss på olika plan. Teresa och Johannes talar i första hand om när det drabbar oss i oförmågan i bönen. Men det kan dyka upp på mycket olika håll i vårt liv. Det kan också vara en kollektiv natt. Befrielseteologen Gustavo Gutiérrez säger att de förtrycktas situation i Latinamerika var som en dunkel natt för ett helt folk. Samma sak gäller de kristnas situation i Mellanöstern, där det hela tiden är en dunkel natt. De vet med största säkerhet att tiden är ute för kristenheten. Ändå hoppas de.

Vi har ett förråd att ösa ur. Minnet är ju ett förråd. Alla troshemligheterna, trossanningarna ligger där och väntar på att användas. Jesus delar sina mysterier med oss. I vissa spiritualiteter är man mycket noga med att vi hela tiden skall spegla oss i de olika faserna i Jesu liv, t.ex. Jesus som lider på korset och den uppståndne Jesus. Under hela kyrkoåret får vi höra vad Jesus har att säga under sitt liv på jorden. Evangelierna berättar om Jesu liv och meningen är att det skall väcka något till liv i oss, så att vi drivs honom närmare. Meningen är också att vi får nycklar för att förstå vårt liv och världens liv. Det är de gnistor som Teresa talar om och som vi måste ta vara på, så att tron får liv. Vi är med Jesus på korset när vi lider och sitter inte och surar. Vi gläds över uppståndelsen och ser spår av Kristi förhärligade verklighet omkring oss. Allt sjuder av Jesu närvaro.

Men vi kan hamna i återvändsgränderna. Det har hakat upp sig i vårt liv. Allt går på tomgång i församlingen. Det sker för att vi skall växa i helighet som gemenskap och bära varandras bördor. Vi får hela tiden knyta den aktuella situationen till trons verklighet. Vi är med Israels barn i öknen på väg till det förlovade landet. Vi ber gång på gång psaltarpsalmerna, och där ser vi ofta växlingen från hopplöshet och förtvivlan till lovsång. Det börjar med att man klagar. Allt mänskligt kommer upp. Det handlar om hat, uppror och besvikelse. Det befriande med psaltarpsalmerna är att där är man som man är. Man ber och underlåter inte att be, fastän man inte alls är i form, fastän man är fylld av hatiska känslor och uppror. Medan man ber förvandlas man och det är en mycket viktig insikt. Jag anser att jag kanske inte kan gå i kyrkan, för jag är ju inte from utan är bara arg på Gud. Men ju argare jag blir, desto mer måste jag gå i kyrkan! Det är då vi kan förändras genom bönen, genom att vara där. Vi fastnar lätt i hur vi känner det. Vi sitter och tittar oss i spegeln för att se hur arga och besvikna vi är, istället för att spegla oss i Jesu heliga anlete.

Teresa kan hjälpa oss att verkligen ta emot gnistorna från det förråd vi har i vårt minne och tolka om verkligheten utifrån Kristusmysteriet. Vi är inte bundna vid våra egna känslor, upplevelser och tankar, utan hela tiden kan vi lotsas vidare in i gemenskapen med Jesu. Vi kan genom, tron, hoppet och kärleken byta spår. Men det tar tid, och därför måste vi ha tålamod med varandra och med oss själva, om vi hamnar i själens dunkla natt. Vi kan inte omedelbart säga hurra, nu är jag här. Nu vet jag precis vad Johannes av Korset och Teresa har sagt. Nu gör jag så, och sedan är det borta i morgon. Det kan hålla på längre än vi tror.

Det tillhör vår mänskliga verklighet, att vi måste renas och att vi också renar varandra. Vi bidrar till varandras rening. Därför har Teresa mycket att säga om livet i klostret. Många tror att i klostret är det antingen änglar eller mähän. Men där finns högst vanliga människor som sätter varandra på prov. Ibland har man en känsla av att Gud rafsar samman människor som egentligen bara har till uppgift att gå varandra på nerverna. Det kan vara så också i ett äktenskap. Gud kan använda också våra sämsta sidor för de andras bästa. Ibland måste vi konstatera att det är så att vi människor istället för att stödja och hjälpa varandra som vi är kallade att göra, gör livet svårt för varandra. Det gäller också i ett kloster. Det gäller i en församling och i ett äktenskap.

Om vi läser både Teresa och Johannes av Korsets liv ser vi, att de fick utstå mycket av sina fromma medbröder och medsystrar. Teresa var vid slutet av sitt liv knappt välkommen i sina kloster längre. Johannes av Korset fick mot slutet av sitt liv välja mellan att åka till ett kloster där han var omtyckt och ett där han var illa sedd. Han valde det senare. Han sade själv: välj alltid det svåraste. Ta alltid den lägsta platsen. Vi kan tycka att det är lite överdrivet och heroiskt. Men, som någon sade, om vi följer Johannes av Korsets råd att älska att bli föraktade för Jesus, kan vi aldrig bli besvikna på någon människa. Det låter cyniskt att säga att man skall älska att bli föraktad för Jesu skull, att efterlikna honom som blev föraktad för vår skull, men det finns ett korn av sanning i det. Vi kan aldrig bli riktigt besvikna på människor om vi ser det på det sättet. Däremot om vi ständigt förväntar oss uppskattning, blir vi ofta besvikna. Frågan är om vi vill efterlikna Jesus, om vi vill ta hans kors på oss. Förr eller senare får vi som kristna dela Kristi kors, ofta på ett sätt vi inte hade tänkt oss. Caryll Houselander (1901- 1954) berättar om en syster som hela tiden längtade efter att bli martyr. Hon blev det inte på ett blodigt sätt, men hon fick ta emot många nålstygn från småsinta medsystrar. Så är det ofta. Jesus väljer ut det kors som vi bäst behöver. Det kan vi aldrig förstå. Vi vill göra allt för Jesus, men inte just det här. Vi måste också ha tid och tålamod med oss själva. Det gäller i hög grad i den dunkla natten.

Tålamodet vinner allt, säger Teresa. Hon betonar också, och det är det sista rådet hon ger oss, den beslutsamma beslutsamheten, determinada determinación. Hon använder en semitism, som innebär att man upprepar samma ord för att betona vikten. Vi människor har en potentialitet att välja sida, att bestämma oss. I vår tid har den försvagats mycket. Människor har svårt att ta ett livslångt beslut, att vara trofasta något eller någon. Det ligger inte riktigt i vår tid, där man skall avverka det ena efter det andra i rasande fart. Teresa betonar mycket starkt att vi för att vara trofasta Jesus måste ha en beslutsam beslutsamhet. ”Kosta vad det kosta vill. Mumla den som mumla vill. Hända vad som hända vill”. Famna korset och följ den korsfäste Kristus fram till uppståndelsen.

Om vi vill packa med oss något hem i vår väska är det den beslutsamma beslutsamheten, eftersom den så ofta är avgörande, inte minst i vår tid, där vi mycket lätt vajar fram och tillbaka som rö för vinden. Vill vi följa Kristus, vill vi växa in i hans vänskap, då måste vi ha den beslutsamma beslutsamheten. Vad som än möter mig på min livsväg vill jag vara honom trogen och tro att han leder mig, att han är med mig, att han följer mig. Därför kan vi till sist upprepa det vi började med. Reträtten slutar inte, den fortsätter i vardagen. Det är där allt sätts på prov. Det är där vi behöver beslutsam beslutsamhet. Därför ber vi ännu en gång med Teresa.

Där du går måste jag gå. Det du går igenom måste jag gå igenom. Låt oss gå tillsammans, Herre. Där du går, måste jag gå. Det du går igenom, måste jag gå igenom. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.