Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag/Reträtt


Eukaristin som enhetens och
evangelisationens sakrament

Vid reträtt i Vår Frälsares församling i Malmö
den 2-3 december 2005

Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning.

Föredrag I

Det eukaristiska året, som vi har firat, skall leda oss in i den evangelisation, som vi alla behöver. Vi skall meditera och reflektera över vad eukaristin betyder. Vi skall tränga allt djupare in i, vad eukaristin betyder i vårt liv. Det som den kristna tron talar om och förkunnar vill ge oss inblick i Guds inre, treeniga, eviga liv. Vi glömmer ibland, att allt där har sitt ursprung och mål. Också eukaristin, detta sakrament, kan hjälpa oss att förstå något mer om vem Gud är i sig själv - Gud den treenige.

I Gud ser vi, att enheten är fullkomlig mellan de tre personerna. Fadern och Sonen lever ständigt i Andens enhet. Där finner vi den fullkomliga enhet, som vi så ofta längtar efter och söker på alla möjliga plan. I det personliga livet kan vi söka enhet i vårt eget liv, efter att finna en djupare enhet med andra människor, i familjen, församlingen och samhället. Vi kan bara förstå denna längtan efter enhet, efter endräkt, efter djup gemenskap, om vi försöker rikta blicken mot solen, mot Guds treeniga mysterium. Då kommer vi att bländas. Gud är större än allt det vi kan tillgodogöra oss och erfara med känslan, med tanken. Ändå är det så viktigt för oss att vi förstår, att allt det vi människor djupast längtar och strävar efter är att få möta Gud sådan han är i sitt treeniga kärleksmysterium. Där börjar allting, och där har allt sitt mål.

Allt kommer från Gud. Allt skapat, allt som finns till, har sin urbild i Gud. När Gud skapar något, då lägger han ner något av sig själv, liksom en konstnär, som skapar och låter något av sitt inre bli tydligt. I allt det som finns till, ser vi spår av Gud. Vi kan i hela skapelsen ana något om vem Gud är. Samtidigt vet vi, att allting även är fördunklat, genom synden, genom själviskheten. Därför är det svårt för oss att urskilja spåren av Gud. Ändå kan vi säga, att ju mer Jesus renar oss genom sin nåd, desto lättare blir det för oss att se Guds spår i skapelsen, i människorna och i det vi möter. Vi blir liksom renade och kan se rakt igenom, in till kärnan. Då anar vi, att hela skapelsen har en fundamental enhet, eftersom den är formad av Gud. Vi kan tänka på statyn av Milles med Guds hand, i vilken allt vilar. Det kan vara bra att ha för ögonen, att Gud i sin ofattbara enhet vill dra allt till sig. Därför skapar han världen. Därför låter han sin Son bli människa.

Därför instiftar han också Kyrkan och sakramenten. Därför försöker han förvandla oss från syndare till heliga. Han försöker ständigt göra oss mera lika sig själv, eftersom han vill hämta hem hela sin skapelse. Augustinus (354-430) definierar Kyrkan som mundus reconciliatus, den försonade världen. Gud vill i Jesus försona allt, göra det till ett, för att hämta hem det. Då börjar vi förstå, att jag talar om eukaristin som enhetens och evangelisationens sakrament. I detta sakrament får vi del av Guds egen enhet i Kristus, för att vi mer och mer skall bli ett och kunna vittna om Guds inre kärlek, som har uppenbarat sig för oss i Kristus. Det är detta jag skall tala om, att allting har sitt ursprung och sitt mål i Guds inre treeniga mysterium. Allt det som vi vet om tron, om Kyrkan och sakramenten vill hjälpa oss att förstå, vem Gud är. Gud vill, att vi mer och mer skall kunna komma honom nära, ana vem han är, låta oss förvandlas av hans kärlek och leva i hans ständiga närvaro och vänskap. Just därför går vi i kyrkan, är vi på reträtt, ber vi. Innerst inne längtar vi efter att komma Gud nära. Ibland kan vi fastna halvägs och vi längta efter andra saker. Men i människans djupaste väsen finns alltid en längtan efter Gud.

Många människor irrar bort sig på vägen och längtar efter alla möjliga andra saker. Men det är bara surrogat för den djupa hemlängtan till Guds inre värld, till den fulla kärlekens enhet. Ser vi på vårt liv, kan vi upptäcka, att alla de gånger vi gick vilse var det, för att vi längtade efter någonting mer än vi längtade efter Gud. Det lilla barnet tror, att om det får en mountainbike till jul, då är hjärtats längtan uppfylld. Vår tid är specialist på att få oss att längta efter onödiga saker. Den enda ideologi som egentligen fungerar i vår tid är konsumismen. Den får oss att tro, att vi har behov av saker och ting, som vi inte ens visste att de fanns.

Därför är det så viktigt för oss att alltid rena vår längtan. Adventstiden är en sådan tid, när vi får rena vår längtan, så att vi verkligen längtar efter Jesu ankomst. Denna del av kyrkoåret är en längtan efter att Jesus skall komma, så att vi mer och mer kan bli ett med honom. Under denna reträtt är alltså det allra viktigaste att vi försöker längta mer efter Jesus Kristus, så att vi kan bli ett med honom och han kan leda oss in i den djupa gemenskapen med Fadern. Det är just det som sker i eukaristin. Där kommer vi Jesus så nära, som det bara går här på jorden. Där anar vi redan himlen på jorden.

Tar vi emot detta sakrament med ett öppet hjärta, då står vi öga mot öga med Jesus, även om det sker i trons dunkel. Det är en verklig, djup enhet med Jesus själv. Det är viktigt att se hela detta sammanhang, att allt börjar i Guds inre treeniga liv. Där finns fullheten av kärlek och enhet. Dit är vi kallade att komma en gång. Hela evigheten är vi kallade att se och tillbe den treenige Guden. Här på jorden kan vi inte se honom, bara ta emot honom i trons dunkel. Men det är egentligen samma verklighet. Här är det tron som är vårt instrument för att komma Gud nära. Där skall vi se Gud sådan han är. Det är underbart att tänka sig, att vi har samma grundförhållande till Gud här på jorden som i himlen. Det är bara medlet - tron eller skådandet - som är annorlunda. Det är något vi måste betänka mer och mer, att i Jesus Kristus och i hans sakrament har vi redan nu fritt tillträde till Guds fulla verklighet. Men - och det är detta vi kan tycka vara det jobbiga och svåra - det är i trons dunkel. Vi kan inte se det. Vi kan inte känna det. Vi kan inte alltid uppleva det. Det är för många en av trons stora svårigheter, eftersom man alltid vill uppleva och känna allting i vår tid. Man frågar alltid: Hur känns det? Hur upplever du det? Vad ger det dig? Det är mycket viktigt, när vi närmar oss Gud, Kristus, eukaristin, att vi verkligen blir medvetna om, att det är i tron vi gör det. Tron är en dunkel kunskap, men ändå äkta och sann. Det sker inte med känslorna, det sker inte med upplevelserna, med tankarna. Många av våra svårigheter i bönen beror på att vi använder fel instrument.

Vi glömmer, att det är i tron, med hoppet och kärleken. Vi tänker, att det är med de naturliga sinnesförmögenheterna, med tankarna, med känslorna, med fantasin. Dem kan man endast använda för de helt naturliga processerna. Men när vi skall möta Gud, som är en övernaturlig verklighet, då måste vi använda ett annat instrument. Annars är det som om vi skulle äta med näsan. Ibland är det så, när vi ber. Vi tror, att vi kan fånga in Gud med tankarna, känslorna och fantasin. Naturligtvis är det hjälpmedel. Men det är bara hjälpmedel. Den riktiga och djupa kontakten med Gud sker genom tron, hoppet och kärleken. Vi måste komma ihåg, när vi går till kommunionen, att det sker på detta plan. Det är inte alltid vi får någon underbar känsla av glädje och fromhet och tröst. Ibland känns det ingenting alls. Men ändå är det ett äkta och sant möte i tro, hopp och kärlek. Kan vi bara upptäcka, acceptera och tillgodogöra oss detta, då förvandlas mycket i vårt kristna liv.

Vi skall alltså lära oss att använda rätt instrument. Vi skall inte äta med näsan utan be med trons, hoppets och kärlekens dynamiska antenner. Man kallar dem för de teologala dygderna. Det grekiska ordet, dynamis, för dygd är samma ord som dynamik. På latin talar man om virtus, som även betyder kraft. Det är en dynamik, som Gud har ingjutit i oss genom vårt dop, för att vi skall stå i kontakt med honom. Den får vi använda för att komma Gud nära. Just i kommunionsögonblicket har vi den mest intensiva kontakten med Jesus Kristus, om vi använder rätt instrument: tro, hopp och kärlek. Vi får be: Herre jag tror på dig. Jag hoppas på dig. Jag älskar dig.

Men det är inte alltid vi får en känsla eller en upplevelse av detta. Då är det många, som antingen anklagar sig själva eller Gud och tänker: jag känner ingenting. Det säger mig ingenting. Det ger mig ingenting. Då är det ofta ett tecken på, att man har sjunkit djupare ner på trons, hoppets och kärlekens nivå. Kan vi lugnt och stilla acceptera, att vi inte känner någonting, inte tänker någonting, inte upplever någonting, men helt enkelt bara är där inför Kristus i sakramentet, får vi en djup frid, som vi inte registrerar med känslorna, men som ändå hjälper oss att bli kvar i Guds närvaro. När vi närmar oss Gud, har vi alltså fått verktyg, antenner och instrument: tro, hopp och kärlek. Det är dem vi måste lära oss att använda. Det är det vi gör, när vi försöker be, komma till stillhet och öppna oss för Gud. Men ofta har vi allt för mycket tilltro till de sekundära hjälpmedlen - tankarna, orden, bilderna, fantasin. Naturligtvis behöver vi ord för att tala till Gud med. Men själva den innersta kontaktytan ligger djupare. Det är i tro, hopp och kärlek, som vi kan närma oss den treenige Guden. De tre teologala dygderna hjälper oss att komma den treenige Guden närmare. Det är för oss så väsentligt att upptäcka, att vi har fått denna dynamiska verklighet, att vi i varje ögonblick kan stå i kontakt med Gud. Och egentligen gör vi det alltid.

Genom dopet är vi bebodda av Treenigheten. Vi är Guds tempel säger Paulus. Vi är Guds hus. Gud bor i oss som i sitt eget hem. "Förstår ni inte, att ni är Guds tempel?", säger Paulus. Vi förstår det inte. Men vi tror på det. Gud är oss närmare, än vi är oss själva, som Augustinus säger. När vi så småningom börjar ana detta, då förändras vårt liv på djupet. Då börjar vi förstå, att vi är så oändligt viktiga i Guds ögon, att han aldrig vill upphöra att stå i denna kärlekens kontakt med oss. Då blir det även lite lättare för oss att besvara Guds kärlek och omsorg. Så är det även på det mänskliga planet. När vi vet, att en människa älskar oss, tycker om oss och uppskattar oss, är det lättare att bli uppmärksam på denna människa. Är det någon som tycker, att vi är konstiga och dumma, bryr vi oss inte så mycket om denna människa, utan tycker, att det är skönt att slippa henne. Men är det en människa som vi vet älskar oss, bryr sig om oss och är angelägen om oss, vill vi motsvara denna kärlek och ömhet.

När det i vårt förhållande till Gud går upp för oss, att Gud alltid är sysselsatt med oss, att han alltid ser på oss med kärlek, börjar mycket i vårt liv att förändras. Det är detta som Gud vill. Han är den ende som kan ha förkärlek för varje människa. Ett barn kan fråga sina föräldrar: vem tycker ni bäst om av oss? Det kanske är av de svåraste frågorna för föräldrar att besvara, om man har flera barn. Men Gud kan med gott samvete svara: jag tycker bäst om dig, och dig…, eftersom hans kärlek är allomfattande. Något av detta kan vi tillgodogöra oss i bönen och i mötet med Kristus i eukaristin. Det är ett unikt, personligt möte, där hela Guds kärleks kapacitet kommer oss till mötes. Ändå kan han ge precis samma kärlek till var och en. För oss människor är det svårt att förstå, att det är möjligt att ha förkärlek för var och en. Vi kan ibland få för oss, att det blir ett konkurrensförhållande mellan vår kärlek till Gud och vår kärlek till nästan. Vi kan tänka, att om vi älskar Gud riktigt mycket, då räcker kärleken inte till att älska de andra. Vi har ibland en tendens att tro, att det finns en konkurrens på detta område. Därför är det viktigt att hela tiden återvända till Treenighetens inre liv. Där lever Fadern och Sonen i den fullkomliga kärlekens enhet. Det är ett levande flöde, som genom den Helige Ande sprider sig. Vi har del av detta, eftersom vi är döpta, eftersom vi har blivit Guds boning.

Gud är oss närmare än vi är oss själva. Men vi ser det inte. Vi hör det inte. Vi känner det inte, utan vi måste lära oss att ta emot detta i tro, hopp och kärlek. Det är något vi ständigt får lära oss. Hela vårt liv är en skola i att öva upp tron, hoppet och kärleken. Vi ställs ständigt på prov i alla möjliga vardagliga situationer. Vi vet genom evangeliet, hur vi skall leva. Vi vet, att Jesu väntar på oss i den hungrige, i den törstige, men även i den besvärliga, den otrevliga människan. Vi vet det och har läst det i evangeliet och hört det predikas många gånger, så det är ingen nyhet för oss. Men ändå har vi i varje ny mötessituation en tendens att inte riktigt använda trons ögon, utan vi säger, att här är en besvärlig människa, jag går över på andra sidan gatan. Det är mycket lätt att inte använda tron, hoppet och kärleken, fastän Jesus kanske väntar på oss just där.

I det gamla Ryssland och även i Polen och i andra länder i Östeuropa har man vid jul alltid en tom plats vid bordet. Man vet, att Jesus kommer och knackar på dörren i oväntad gestalt. Detta måste vi tänka på i vårt vanliga liv. Gud vill möta oss mitt i den vanliga verkligheten. Det gör han, men han har alltid oväntade förklädnader. Den mest oväntade förklädnaden är eukaristin. Om vi skulle tala med en människa, som inte hade en aning om kristendom, och vi då skulle säga, att för oss finns det djupaste mötet med Jesus i en liten brödbit och en droppe vin, så skulle hon inte tro oss. En så oväntad förklädnad är svår för förståndet att fatta.

Jesus älskar att förklä sig, att dölja sig för att få vår kärlek att växa. Det är det som sker, när vi tillber Jesus i det Allraheligaste Sakramentet. Det sker för att vårt hjärta skall börja fungera och för att kärleken skall börja växa. I stillheten inför Jesus i eukaristin börjar någonting ske djupt inom oss. Det är svårt att förklara. Jag tror att alla, som har deltagit i den eukaristiska tillbedjan vet, att det är något som sker. Varje gång vi möter Jesus i eukaristin får vi möjligheten att ta emot och förvandlas av hans kärlek.

Detta möte med Jesus fortsätter under andra gestalter. Möter vi verkligen Jesus i eukaristin och tar emot honom med hela vårt hjärta, då vill vi fortsätta att möta honom i alla möjliga situationer och möten. Vi glömmer ibland, att eukaristin egentligen aldrig tar slut. Ordet mässa kommer av "Ite missa est". Den latinska frasen har ingen lyckats översätta riktigt. Den går inte att översätta. Den innebär: gå ut, ni blir utsända. Mässan fortsätter i utsändandet, i missionen. Det vi har tagit emot i mötet med Kristus vid altaret skall få sin fortsättning och sitt eko i vårt liv efter mässan. Vi blir utsända i Jesu kärlek för att sätta hela världen i brand. Det som Jesus ger oss, när vi möter honom i eukaristin, är vi menade att dela med oss av och sprida. Vi får möta Jesus Kristus och ta emot hans kärlek. Vi får förvandlas av den. Vi skall i vår tur förvandla den verklighet som är vår, så att den blir upplyft av Jesu ljus. Den kärlekens enhet, som finns i Guds inre verklighet, kommer till oss i eukaristin, för att vi i vår tur skall sprida denna enhet under resten av vårt liv.

Det är nyttigt för oss att se denna enhetlighet. Det är tyvärr många kristnas tragiska verklighet, att de känner sig så splittrade. Inte minst när man lever i ett sekulariserat samhälle som vårt, är det många kristna, som tycker, att det hela inte riktigt går ihop. I kyrkan är det en värld. Där ber jag till Jesus. Där försöker jag vara from. Går jag ut på arbetsplatsen, måste jag ha vassa armbågar. För många är det svårt att få detta att gå ihop. Därför är det mycket viktigt, att vi ser, att det finns en enhetlighet mellan vårt andliga liv, vårt gudstjänstliv, vårt arbetsliv och vårt familjeliv. När vi kommer till kyrkan, när vi deltar i mässan, när vi ber, får vi hela skatten av kärlekens enhet, för att den skall förvandla vårt hjärta, så att vi i vår tur kan dela med oss av det vi får.

Kanske det allra viktigaste för oss katoliker i Sverige är att vi inte behåller skatten för oss själva. Det vi har fått vid mötet med Jesus, det vi får ta emot i eukaristin skall vi försöka översätta till det vanliga livet ute i samhället. Därmed menar jag inte, att vi måste ställa oss upp och predika eller tala högtidligt och fromt, men att vi i vårt liv skall släppa igenom denna kärlek. Det finns redan många som gör det. När jag möter människor, som säger, att de vill bli katoliker, frågar jag dem, vad det är som har fört dem till kyrkan. Det beror ofta på, att de har mött människor, som verkligen har strålat ut Jesu ljus och kärlek på ett naturligt och okonstlat sätt. Man behöver inte uppföra sig konstigt och tala på onaturligt sätt, som man ibland har gjort i vissa kyrkliga sammanhang. I min vanliga verklighet är det viktigt att vara medveten om, att jag kan förmedla Jesu kärlek. Människor är mer intresserade än vi anar. Vet de, att det finns en kristen på arbetsplatsen och särskilt om det är en katolik, börjar de se noga på denna människa, ja med förstoringsglas. Ofta finns det en längtan efter att här finna något som pekar på Jesus. Ingen blir så besviken som de, när vi missbrukar deras förtroende genom svaghet och synd. Även människor, som säger sig vara ateister, blir djupt besvikna, när de till exempel ser, att präster begår synder eller det är någon skandal i kyrkan. De borde snarare säga, att det är naturligt, att de kristna som är så hemska gör sådana saker, om man skulle utgå från deras ideologiska ståndpunkt. I stället blir de ledsna, besvikna, arga, aggressiva. Det är ett tecken på, att de förväntar sig, att vi skall stråla ut Jesu ljus. Därför behöver vi aldrig bli rädda eller känna oss hotade , om folk blir kritiska och aggressiva. De anser sig ha rätt att av oss att få något av Jesu kärlek. Som döpta har vi denna kallelse.

Efter mässan sänds vi ut. Det är kanske ett av mässans viktigaste ögonblick, som många missar. De kanske tänker, att nu skall de hem och laga mat och göra det ena efter det andra. I stället blir vi utsända som missionärer. Vi skall gå ut med detta budskap och lysa upp världen. Det är detta ögonblick vi måste ta vara på. Tidigare var många kvar i tyst tacksägelse efter mässan. Det kan förekomma fortfarande. Men oftast har människor mycket bråttom. Försök att utvidga dessa stilla ögonblick precis efter mässan, efter kommunionen. Då får man också en medvetenhet om, att man är utsänd, att nu börjar mässans sista del, den som fortsätter i vardagens tacksägelse och bön. Vi gör ungefär samma saker utanför mässan som i mässan. Vi tackar Gud och varandra. Vi förmedlar frid till varandra. Vi förkunnar det som är äkta och sant. Det skulle vara intressant att se, hur det som sker i mässan steg för steg kan fortsätta i det vanliga livet.

Att leva i denna eukaristiska miljö och atmosfär kan förändra hela vårt liv. När jag åker tunnelbana i Stockholm, ser jag ofta människor, som ser sorgsna ut . Går vi ut på gator och torg, ser vi många, som ser ganska dystra ut. Den tacksägelse och glädje som Jesus ger oss i eukaristin, i mässan, kan förvandla även vårt vanliga liv, om vi blir kvar i tacksägelse, om vi känner tacksamhet inför Guds gåvor och inte bara bitterhet över de gåvor vi inte fick. Bitterheten, besvikelsen, är en mask som kan förtära en människa inifrån. Vi behöver alla ett eukaristiskt klimat att leva i. Eukaristi betyder tacksägelse. En tacksam människa är verkligen någon som utstrålar Jesu glädje och frid. Man säger, att vi svenskar hela tiden tackar. Här har vi fått en naturlig hjälp att leva i den eukaristiska atmosfären.

Om vi verkligen tar emot livet ur Guds hand som en personlig gåva, och om vi ser på de människor vi möter som Guds utsträckta hand, och om vi så småningom lär oss att tacka Gud också för det som är tungt och svårt - det är ofta det som kan få oss att mogna och växa - då förändras vårt liv. Ibland är det just bitterheten över det arbete jag aldrig fick, den bostad som inte riktigt var det jag tänkte mig som kan förgifta tillvaron. Ibland är det inte de stora lidandena, som gör människor bittra och besvikna, utan bara de små lidandena. I kloster kan det finnas någon som aldrig blev priorinna och blev förbittrad hela sitt liv. Vi har alla mött människor, som var bittra och besvikna. En liten besvikelse fick dem på fall och gjorde dem bittra. En annan människa, som har genomgått ett stort lidande, kan utstråla kärlek utan like.

Som biskop åker jag runt i våra församlingar.. Då finns det ofta en speciell kategori människor man vill, att jag skall hälsa på. Det är de som kom hit direkt från ett koncentrationsläger. Det finns inte så många kvar av dem. Men några finns kvar. Det är ofta polskor man vill presentera för mig. Det slår mig alltid vilken godhet dessa människor utstrålar. De har gått igenom det värsta vi kan tänka oss. Men istället för att bli förbittrade, har de blommat upp. De har förstått Kristi kors. I Malmö måste vi tänka på monsignore Chmielewski. Efter bara några veckor som präst hamnade han i koncentrationsläger och fick tillbringa hela kriget där och utsattes för medicinska experiment. En annan präst, Johannes Koch, berättade, att han som ung student kom till Sverige från Tyskland. Efter kriget var tyskarna inte populära. Han berättar, att den som var mest välkomnande och den ende som bjöd in honom på middag var monsignore Chmielewski. Den som hade mest anledning att vara bitter, var den som mötte honom med störst kärlek och omsorg. Det är en bild av, att vi aldrig behöver bli bittra i livets svårigheter och besvikelser utan tvärtom visa kärlek. Sedan kan vi å andra sidan se en annan människa, som inte har kommit över ett ont ord, som någon sade för 30 år sedan. Livet ger oss svårigheter och glädjeämnen, och vi är fria att reagera på dem.

Har vi den eukaristiska inställningen att leva i tacksägelse, då kan vi ta emot Jesus och hans kärlek också i korsets gestalt, också i livets vedermödor och svårigheter. Jag tror, att det just är denna eukaristiska grundmotivation, som kan förändra vårt liv på djupet. Om vi tar emot Jesus i eukaristin med full öppenhet, måste vi fortsätta att ta emot honom i det som sker i vårt liv. Jesus kommer alltid till oss i förklädd gestalt. Vi skulle önska, att det endast vore i trevliga sammanhang. Men korset kommer aldrig, så som vi skulle vilja att det kom. Vi väljer aldrig själva våra kors. Jag kanske säger mig vilja bli martyr för Kristi skull. Så säger Jesus nej. Istället får jag jobba på ett kontor med besvärliga människor. Jag får sitta där tillsammans med någon människa, som jag inte tycker om och som tycks ha som enda uppgift att göra livet surt för mig. Då får jag ta det som Kristi kors. Men det vill man inte ta emot. Så blir man förbittrad och omplacerad. Om vi kan ta emot Jesus, sådan han kommer till oss i livets olika skiften, då får vårt liv ett helt annat djup. Därför är det så viktigt att förstå, att eukaristin vill förändra hela vår tillvaro. Den kärlekens enhet som finns i Treenigheten och som vi har fått ta emot genom vårt dop och som förnyas genom eukaristin, den kan också förvandla vårt liv.

Om vi tror på detta, då måste vi dela med oss av det, var och en på sitt sätt. Någonting av detta strömmar alltid ut. Vi har alla mött sådana människor, som utstrålar den glädje och den godhet, som Jesus har gett oss. Vi är alla kallade att förvandlas till ljus, som kan lysa upp världen med Jesu ljus.

Här behöver vi bara tänka på Jungfru Maria. Även vi kan komma Jesus så nära som hon gjorde. Maria vill inte reservera sin närhet till Jesus för sig själv. Vi ber rosenkransen, för att vi skall dela Marias förtrolighet med Jesus, för att vi skall kunna se på Jesus med Marias ögon och älska honom med hennes hjärta och ta emot honom med hennes händer. Om jag tar mot kommunionen i handen, kan jag tänka, att det är Marias hand jag lånar. Den får röra vid Jesus liksom hon gjorde. Jag får älska Jesus med hennes hjärta. Det underbara i kyrkan är, att vi får ha alla andliga rikedomar gemensamt. Vi går till Jesus tillsammans med Maria. Hon hjälper oss att ta emot honom. Då får vi också ta emot Jesus på ett ännu djupare sätt, som kan förvandla vårt vanliga liv, så att vi så småningom upptäcker, att vi alltid lever i en eukaristisk miljö. Vi är ju alla miljövänner.

Som kristna måste vi hjälpa till att skapa en eukaristisk miljö, där vi lever i tacksägelse för Guds goda gåvor, och där vi även tar emot det, som kan vara tungt och svårt som ett uttryck för att Gud vill få oss att mogna och utvecklas. Tyvärr har man ibland fått denna sak om bakfoten och tror, att det endast är ett behagligt och lätt liv som får människan att bli lycklig. Ett barn som aldrig får erfara motstånd och fostran blir odrägligt. Att alltid få det som man önskar sig är det värsta man kan råka ut för. Att alltid få sin vilja igenom, och att alltid få det precis som man vill, det är fruktansvärt. Då blir man lätt självisk och missnöjd. Kan man ta emot Guds gåvor, Guds närvaro och Guds kärlek med eukaristisk inställning, då kommer Gud alltid att överraska oss. Då kommer han till oss på så oväntade och spännande sätt, mitt i det liv, som annars kan vara ganska innehållslöst och dunkelt. Gud har alltså möjlighet att tränga igenom dimman för att möta oss på djupet, när vi har en öppen blick för hans närvaro.

Jag slutar med några ord av Augustinus. De talar om vad eukaristin kan innebära.

O godhetens sakrament. O enhetens tecken. O kärlekens band. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu