Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag/Homilia


Edith Stein, försoningens profet

Reträttföredrag hos Birgittasystrarna i Djursholm 15-17 februari 2008

Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning

Predikan Andra söndagen i Fastan

Dagens evangelium om Guds härlighet som lyser fram är inte helt lätt för oss att smälta och ta emot. Men ändå, kära bröder och systrar, är det denna Guds härlighet som vi är skapade för och som vi under hela evigheten skall leva av. Ibland kan denna härlighet skymta fram redan nu. Glimtvis kan vi människor få erfara något av detta. I dagens evangelium ser vi ett sådant privilegierat tillfälle, när Guds himmelska härlighet lyser fram för lärjungarna som tillsammans med Jesus gick på vägen upp till Jerusalem, där Jesus skall korsfästas. Kanske just detta sammanhang gör det mer begripligt för oss. Under sin svåraste tid, på vägen upp till Jerusalem, får Jesus höra Faderns röst, och Faderns härlighet lyser fram. Detta är typiskt för Guds oändliga kärlek och barmhärtighet. När livet är som tyngst och svårast, när vi vet att vi går mot lidande, död, tortyr, kan ibland Guds härlighet, hans barmhärtighet i dess fullhet komma in i vårt liv.

Vi kan inte förstå dagens berättelse om Jesu förklaring, om vi inte ser det i ljuset av hans lidandes väg fram till korset och sedan hans uppståndelse. Allt hör ihop i vår tro. Kors och uppståndelse är alltid inflätade i varandra. Död, uppståndelse, sorg, glädje - allt det som vi ser som totala motsatser - hör egentligen ihop. Vi är menade för den fulla härligheten i Guds evighet. Men här på jorden är vårt liv så ofta präglat av kors, av lidande, av död, av förtryck. Så kan vi fortsätta att räkna upp allt det som ryms på livets baksida. Men mitt i detta svåra är vi förvissade om Guds ständiga närvaro, hjälp och barmhärtighet. Ibland är det en liten glimt. Ibland förstår vi ingenting.

Hela evangeliet är det glada budskapet om att Gud har stigit ner i vårt lidande, i vår död, för att just där vara med oss och hjälpa oss att gå vägen fram till den oändliga härligheten. Dagens evangelium är en sådan glimt av hela sammanhanget, av det som är livets djupaste mening, att Gud är med oss och att han i sin Son har gett oss en broder, en frälsare, som leder oss ut ur det smärtfyllda och tunga in i härligheten. Denna vandring pågår under hela vårt liv. Därför är det så viktigt att vi tar till oss det som Fadern säger: "Lyssna till honom". I alla livets tillfällen kan vi lyssna till Jesus och hans ord. Därför är det viktigt att vi har ett lager att använda, att vi verkligen finner vår glädje i att lyssna till Guds ord och ta emot det. När vi då kommer i livets svåra situationer kan vi ta fram ett ord av styrka, av tröst, av glädje, som hjälper oss att gå vidare. Jesus själv ger oss uppmaningen: "Var inte rädda". Livet är så fullt av farliga ting och vi blir rädda många gånger under livets vandring, men vi vet att det definitiva, det slutgiltiga, är frid, härlighet och kärlek. Därför kan ingenting göra oss rädda, när vi har blicken fäst på Jesus Kristus, som har gått före oss och lett oss genom detta livets alla labyrinter fram till sin evighet och härlighet. Det är viktigt för oss att ta vara på dessa råd, dessa uppmaningar, som vi hör i dagens evangelium, att lyssna till Jesus, att bevara hans ord, hans kärlek i vårt hjärta. När det blir riktigt illa måste vi komma ihåg uppmaningen: Var inte rädda, det finns något mer, något större, något oändligt mycket härligare och underbarare.

Vi måste också lyssna till Paulus' råd i dagens andra läsning. Först tycker vi att det låter lite tungt och svårt. "Lid för evangeliet du också". Allt det vi lider, kan vi lida för evangeliet, för Guds rike, för hans kärlek. Även om det till synes inte tycks ha så mycket med honom att göra, kan vi infoga vårt lilla lidande i Jesu lidande. När vi förenar oss med honom i våra svårigheter och våra lidanden, då får vi både styrka och kraft att gå vidare. Vårt lidande blir då fruktbart för världens frälsning, eftersom det är förenat med Jesus Kristus. Hela vår katolska livsföring bygger på, att vi aldrig är ensamma. Vi är aldrig isolerade, åtskilda, utan vi är alltid så djupt förenade med Kristus och våra bröder och systrar i honom att vi ständigt bär varandra, lider för varandra och gläder oss åt varandra. För oss som är präglade av ett mer individualistiskt tänkesätt är det ibland svårt att tänka i de banorna. Därför är Paulus' uppmaning så viktig. "Lid för evangeliet du också med kraften från Gud". Med det menar han inte att vi hela tiden skall gå omkring och lida, men när lidandet kommer in, och det gör det på ett eller annat sätt, det kan ingen av oss undgå, då får vi se lidandet som vårt sätt att utfylla det som fattas i Kristi lidanden, som Paulus säger, för Kristus fortsätter att lida till tidens slut i sina lidande lemmar. Vi är verkligen aktiva medarbetare i Jesu frälsningsverk. Vi får lära oss att förstå att vi genom våra lidanden, våra tunga ögonblick, vår depression, vår huvudvärk och allt det som vållar oss lidande, kan komma Kristus närmare och samtidigt hjälpa honom att bära det kors som han bär till tidens ände i sina lidande lemmar. Lidandet kan vi aldrig bortförklara. Lidandet kan aldrig avskaffas genom ett riksdagsbeslut. Det finns där som en ständig verklighet, men Jesus har gett oss redskap för att förstå det, för att använda det till världens frälsning, liksom han själv gjorde.

Det är därför vi vördar honom på korset, för där uppenbaras Guds fördolda härlighet, en härlighet som inte viker tillbaka för människornas lidanden och nöd utan stiger ned i det och lyser upp det inifrån med kärlek, barmhärtighet, medkänsla, medlidande. Skulle vi då väja tillbaka och knyta oss i bitterhet i vårt lilla lidande? Nej, vi får öppna vårt hjärta på vid gavel och låta Jesu hjärtas kärlek strömma över i vårt hjärta, så att vi kan bära den lilla flisa av Kristi heliga kors, som läggs på våra axlar. Låt oss därför tacka Jesus Kristus att han är oss så nära att vi både får dela hans lidande och hans härlighet. Dagens evangelium ger oss en förklaring på livets djupaste sammanhang. Jesus Kristus har själv förklarat det för oss genom att bli en av oss och gå med oss på lidandets väg fram till uppståndelse, härlighet och nytt liv. Det försöker vi också göra, även om det kanske sker lite tafatt, lite likgiltigt och medelmåttigt. Under vår fastetid försöker vi verkligen gå med Jesus fram till påskens härlighet.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.


bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu