Biskop Anders Arborelius ocd

Homoilia/Reträtt


Att ledas av den Helige Ande.

Djursholm 27-29 februari 2004

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Predikan Första söndagen i Fastan

Kära bröder och systrar. I vår tid talar man mycket om miljöns betydelse för oss. Vi påverkas kanske mer än vi anar av den miljö, där vi lever. Vi insuper den atmosfär och livsluft, som omger oss. Miljön kan bygga upp oss och förstöra oss. Vi kan vårda eller förstöra den miljö, där vi lever. Det yttre påverkar det inre, och det inre präglar det yttre. Varje tid under kyrkoåret och dess inre budskap har också sin egen miljö.

Fastetidens miljö är öknen. Under fyrtio dagar tar hela Kyrkan sig ut i öknen, eller snarare är det den Helige Ande själv, som driver Kyrkan ut i öknen. Kyrkan är inte alltid så beredd att ge sig ut där. Vi vill hellre vara kvar där vi är. Liksom vår Herre var fyrtio dagar i öknen och sattes på prov av Satan, så skall även vår inre halt prövas under denna ökentid. Men ingenting är kanske svårare för oss nutida kristna i det svalare Norden att förstå än just öknen och dess miljö, dess renande torka och brännande, den allt förtärande hettan. Vi föredrar adventstidens svala, stilla stämningsfulla miljö. Men just nu, kära bröder och systrar, är det fastetid, ökentid. Vi kan inte komma undan, vare sig vi vill eller ej.

Men innan vi drivs ut i öknen av Anden, måste vi veta, vad som är målet och meningen med öknen. Den är ju aldrig ett självändamål. Ökenvandringen skall leda fram till det förlovade landet. Den avskalade fastetiden skall mynna ut i Påskens översvallande glädje och jubel. Askesen, botgöringen, fastan, offret allt detta skall bereda oss för påskmystikens allt omvandlade nåd. Korset är den enda vägen till uppståndelsen. Ofta börjar vi aldrig att gå ut i öknen. Vi förblir sittande eller stående. Därför måste vi verkligen drivas ut i öknen under Andens inverkan. Det är inte vi själva, som väljer vår lilla ökenutfärd. Öknens allt förtärande hetta måste få torka ut och bränna bort våra mer eller mindre själviska planer, önskningar, drömmar och illusioner.

Vi konfronteras där med hela vidden av vår synd och bräcklighet. Vi ser vårt totala behov av frälsning. Vi ser hur det onda har nästlat sig in även i våra högsta aspirationer, i våra bästa sidor. Vi får gå i närkamp med den Onde själv. Vi sätts på prov i öknens tomhet och ensamhet, för att vi inte skall kunna fly från oss själva. Där vi kan inte undgå att se vårt totala behov av rening och frälsning. Detta, kära bröder och systrar, är nåd, ren nåd, största nåd. Den miljö vi annars lever i erbjuder oss tusen och åter tusen möjligheter till livsflykt och undanflykter. Vi behöver egentligen aldrig konfronteras med vår ingrodda synd och själviskhet. Vi tillhandahålls ständigt tidsfördriv och allt möjligt, som dövar vår inre röst. Vi slinker så lätt undan. Vi kan kompromissa oss fram genom livet. Men i öknen går det inte att fly. Vi måste vara där fyrtio långa dagar och se oss själva så som vi är, se verkligheten sådan den är. Något större prov kan vi inte sättas på.

Men större barmhärtighet och nåd kan vi inte heller få. Det är bara där vi börjar erfara, att Guds rike är nära, att Jesus Kristus är med oss i kampen. Ja, han kämpar för oss och i oss. I öknen är Gud oss närmare än någonsin. Vi kan inte längre gömma oss bakom dimridåer och livslögner. Vi kan bara vara vad vi är, bli kvar i sanningen, se att vi är små nakna uttorkade varelser i öknen. Öknen är ingen behaglig plats. Den är allt annat än någon idyll. Den skall inte vara behaglig. Den skall inte kännas skön och upplyftande. Vi skall inte få ut något och uppleva något. Öknen är inte en kravlös, avstressande miljö. Det är inte trevligt att sättas på prov av Satan och se, hur mycket vi har kompromissat med honom. Men det är bara den nakna kampen och konfrontationen, som kan öppna ögonen på oss och få oss att se, att det endast finns en väg ut ur öknen: Guds rike är nära, omvänd er och tro på budskapet.

Vi drivs ut i öknen av den Helige Ande, och vi leds ut därifrån av Anden och in i Guds rike, in i det förlovande landet, in i lustgårdens frodiga, blommande prakt. Utan omvändelse och bot kan vi aldrig komma in i detta nya och okända land. Då skulle vi genast börja att förstöra miljön i det land, som flyter av mjölk och honung. Innan vi har renats i öknen, kan vi inte släppas in i detta nya land. Då skulle vi genast förstöra det genom andlig miljöförstöring. Omvänd er och tro på budskapet, säger alltså Jesus till oss i öknen, i fastetiden, när vi ställs på prov, när vi konfronteras med världens ondska och vad ännu värre är, när vi som är så snälla börjar inse att vi är medbrottslingar, medskyldiga. Sann ånger leder alltid till omvändelse, att gå ut ur sig själv och ledas in i Guds rike.

Denna väg är beredd för oss, den är banad genom vildmarken, för Jesus själv har delat öknens villkor med oss, kära bröder och systrar. Hans solidaritet känner inga gränser. Han som är utan synd och skuld, har i öknen identifierat sig till den grad med oss, att han låtit sig frestas och prövas av Satan. Guds Son har blivit den nakna och på allt utblottade människan, den uttorkade, törstiga varelse, som i öknen konfronteras med sin utsatta position i tillvaron. Denna del av mysteriet kan vi aldrig förstå, kära bröder och systrar, att Gud själv låter sig sättas på prov och frestas av Satan. Men så långt går Guds kärlek till oss. Vi kan aldrig förstå, att Gud älskar oss så högt, och vi behöver inte heller förstå, vi kan endast ta emot det och överväldigas av det. Gud föredrar att förnedra sig och utge sig till det yttesta, bara det kan rädda en enda liten utkastad varelse från att gå under i öknens konfrontation med lögnens furste. Så stor är Guds barmhärtighet.

Öknen kan vi aldrig förstå och genomskåda, inte heller, lidande, död, synd och Satan. Men ingen av oss kan heller undgå denna del av verkligheten. För många, inklusive Guds människoblivne Son, tycks öknen vara den miljö, där de får leva större delen av sitt liv. Öknen har en tendens att sprida sig inte bara i Sahara. Det finns även en ställföreträdande öken, där Jesus och hans utvalda vänner i alla tider och miljöer - vi behöver endast tänka på ökenfäderna - sätts på prov och kämpar kärlekens kompromisslösa kamp för dem som inte själva orkar så mycket. Vet vi det, då bärs vi av deras kamp och Guds seger i dem. När vi tycker, att vi själva inte längre orkar med, när öknen står för utsiktslöshet, då är det bra, att det finns de som står där för vår skull och i vårt ställe. Vi bärs, snarare än vi drivs, genom öknen av Anden.

Öknen är också den miljö, där änglar och helgon betjänar oss, där de heligas gemenskap och solidaritet möter oss. Därför är fastetiden även ett rop och en vädjan om vår solidaritet, ett naket skrik på hjälp, som stiger upp ur miljontals förtorkade strupar och kroppar. Men de vet, realister som de är, att de inte kan räkna med mer än en liten, liten vattendroppe från vår sida . Men den droppen, kära bröder och systrar, måste de också få av oss, om vi vill kalla oss kristna och Jesu lärjungar.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu