Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag/Reträtt


Tillbedjan

Djursholm 18-20 februari 2005.

Föredragen är nedskrivna efter bandupptagning.

Föredrag 1

Vi inleder med en bön av kardinal de Bérulle (1575-1629).

Jag tillber din makt som frambringar allt, din oändlighet som innefattar allt, din godhet som omfattar allt, din kunskap som förutser allt, din försyn som ombesörjer allt. Jag tillber dig som begynnelse, och jag söker dig som mål för mig själv och för allt som finns till.
I Faderns och Sonens och den Helige Ande namn. Amen.

"Gud är Gud, och vi är vi". Denna självklara och något triviala sats är grunden för allt i tillvaron och för tillbedjan. Det är egentligen enkelt att tillbe. Bara genom att vi är till och är skapade av Gud, är vi inriktade på honom. Det är denna enkla, självklara ton, som vi kallar tillbedjan, vi skall försöka upptäcka dessa dagar.

Att vara skapad av Gud är att vara skapad för tillbedjan. Den skapade tjänar sin Skapare genom att vara till. Genom att vara det vi är, och genom att vi har fått detta och blivit till tack vare honom, tillber vi honom. Det är själva grundrelationen mellan Gud, Skaparen, och oss, det skapade.

Det verkar som om människan alltid anat detta. På grottmålningarna, som anses vara de äldsta avbildningarna av människohand, ser man ett slags spår av en kult, en tillbedjan, en religion. Det första som människan ville illustrera var, att hon har en förbindelse med en högre makt, med Gud. Egentligen är det så även i den kristna konsten. En av de äldsta avbildningar vi har är av en kvinna i oranteställning i katakomberna i Rom. Kvinnan står med upphöjda händer för att tillbedja Gud. Det finns tillbedjan på olika nivåer. Människan är skapad för tillbedjan, för Gud. Genom Kristus och hans uppenbarelse blir vi ännu mer medvetna om detta, och vi får tillbedja Gud inifrån.

Men i början av vår reträtt skall vi hålla oss på den första nivån. Vi hoppar som kristna ibland över den. Vi glömmer, att vi är skapade, innan vi kan bli frälsta. Det kan lätt bli så, att vi haltar oss fram. Jag tror, att det är mycket viktigt, att vi just i vår tid upptäcker den så kallade existentiella tillbedjan. Bara genom att vara den vi är, lever vi egentligen i tillbedjan av Gud. Ingenting mänskligt står utanför denna grundrelation. Gud har skapat oss, och skapelsen är ett pågående verk. Gud gjorde inte människan som en robot. Vi framgår ständigt ur Guds hand. Skapelsen pågår ständigt. Gud upphör inte att skapa oss, ty då skulle vi inte kunna existera. Endast detta utgör grunden för vår relation till honom. Att erkänna och bejaka detta är tillbedjan. Allt vad jag är, tänker, känner och har uttrycker mitt förhållande till Gud.

Vi kan säga, att vi är denna orantefigur. Man har ibland diskuterat, om kvinnan i katakomberna är Kyrkan, Jungfru Maria eller en vanlig kvinna i bön. Egentligen är det ett och detsamma. Kyrkans innersta hemlighet är, att hon ständigt tillber sin Herre och brudgum, Kristus. Vi ser det allra tydligast i Jungfru Maria, som är Kyrkans urbild. Samtidigt är vi själva kallade att bli denna person i tillbedjan. Vi är det redan. Det kommer jag att upprepa gång på gång under denna reträtt. Vi är redan den skapade varelse, som lever i tillbedjan, bara genom att vara till. Detta vi måste få upp ögonen för. När det går upp för oss, att vi ständigt är föremål för Guds skapande handlande, ändras livets färg och melodi. Bara genom att vara till, kan jag bejaka detta, och då lever jag i tillbedjan. Då erkänner jag Gud som min Herre och Skapare.

Jag erkänner mitt totala beroende av honom. Det kan vara svårt för många att erkänna, att de är beroende. Mycket i vår kultur går ut på att man skall vara oberoende. Man skall stå på egna ben så fort som möjligt. Man vill inte vara beroende av någon eller något. Ibland har individualismen nästan fått löjeväckande proportioner. Samtidigt längtar människan efter ett äkta beroende. Det finns ett falskt och ett farligt beroende, men det finns också ett äkta, sant och djupt beroende. Bara genom att vara det vi är, genom att vara skapade, är vi totalt beroende av Gud. Det är min stora lycka att inse, att jag ständigt är beroende av min Herre och Skapare. Bara genom att bejaka det, ger vi Gud den tillbedjan, som tillkommer honom på detta plan.

Jag är jag, och Gud är Gud. När jag erkänner, att jag har mitt vara av Gud, att jag får allt av honom, då ger jag Gud den kult, som tillkommer honom. Just detta är lite främmande för oss, för när vi hör ord som bön och tillbedjan, då tänker vi, att detta är till för vår skull. Vi kan inte tänka det högt, ty vi är uppfostrade att vara osjälviska. Men ändå har vi en bild av, att detta i första hand skall tillföra oss något. Gud skall ge oss något. Det har han redan gjort genom att göra mig till det jag är. Men då får jag i min tur ge mig tillbaka till honom som en akt av tillbedjan och överlåtelse. Vi ber och går i mässan inte för vår egen skull utan för att erkänna vårt beroende av Gud och för att ge honom vår tillbedjan. Detta ger oss en oerhörd frihet. Då behöver vi inte hela tiden mäta och tänka: Vad säger detta mig nu? Hur känns det? Vad får jag ut av det? I vårt konsumtionssamhälle är vi hela tiden präglade av förväntan att göra nya upplevelser, att det skall kännas på något sätt, att det skall ge oss något. Ett av de största hindren att leva i tillbedjan och bön är, att vi har en bild av, hur det skall vara, vad vi skall känna och få ut av det. Får vi då inte ut något, tror vi, att det inte är något. Det är mycket tragiskt.

Tillbedjan är att vara det jag är i relation till Gud, att vara beroende av honom och i det finna min djupa lycka. I den gamla katekesen frågades det: Vad är livets mening? Om det skriver man stora böcker i vår tid. I katekesen gavs det enkla svaret: att tjäna och tillbe Gud. Så enkelt är det. Men i vår sofistikerade tid vill man lägga ut det. Men egentligen är det så enkelt. Hittar jag fram till denna grundtillbedjan av Gud, då har livet en skönhet, ett djup utan like. Hur det än förflyter på ytan, vet jag, att det jag just nu gör är mitt sätt att tillbe honom. Hela mitt liv är en akt av tillbedjan. Jag är skapad för att ge honom den kult, den tillbedjan som tillkommer honom. Dessa uttryckssätt är lite främmande för vårt sätt att tänka. Ordet religion antyder det grundläggande band, som binder oss till Gud. Vi tänker, att tillbedjan och kult skall vara något annat, något som känns skönt eller fint. Men det ligger mycket djupare än allt vi kan uppleva och erfara.

Det är en oerhörd befrielse, när det går upp för mig , att jag kan tillbe Gud, även när jag inte alls känner mig from eller upplagd för det. Jag kan ge Gud den kult, som tillkommer honom, även när jag är på dåligt humör eller har ont i magen eller är i konflikt med min fackliga representant eller vem jag nu har svårt med. Vi måste lägga undan alla förväntningar, att det skall vara på ett visst sätt. Jag får uppleva en rent existentiell tillbedjan, som jag får genom att vara skapad till Guds avbild. Som Guds avbild ger jag honom tillbedjan, även då jag inte är djupt medveten om eller tänker på, att jag är Guds avbild, Guds mästerverk, Guds skapelse. Då lever jag i tillbedjan för hans förhärligandes skull. Den dimensionen har vi ofta tappat i vår tid. Bara genom att vara det vi är, utgör vi en levande tillbedjan av Gud.

Detta beroende är så stort, att det på något sätt tillför Gud något. Jag säger detta med en viss tvekan, för det är lätt att missförstå ett sådant begrepp. Vi skulle kunna säga, att det gläder Gud, att jag är vad jag är. I en viss spiritualitet använder man gärna detta uttryckssätt, t.ex. Thérèse av Lisieux (1873-1897). Hon säger: faire plaisir à Dieu (att behaga Gud). Det är kanske ett ord vi har svårt att förstå, men det är underbart. Bara genom att vara det jag är, behagar jag Gud, gläder jag Gud, ger jag honom något. Varje skapad varelse är alltså någonting som behagar Gud, upphöjer och tillber Gud. Allt skapat gör det genom att vara till. Skillnaden mellan oss och det övriga skapade är, att vi kan vara medvetna om det. Vi kan på ett medvetet sätt tillbe och förhärliga Gud. Vi är skapelsens röst. Fåglarna tillber Gud genom att flyga omkring. Blommorna tillber genom att växa.

Vi ger röst åt hela skapelsens och hela universum tillbedjan. Detta är ett mycket älskat tema hos kyrkofäderna. Hela skapelsen är som en lovsång. Men det är någon som måste formulera den, bära fram den på ett medvetet sätt. Skillnaden mellan den övriga skapelsen och oss är, att vi medvetet kan avbryta lovsången. Fåglarna och blommorna är en lovsång genom att vara till. Men genom synden kan vi knäppa av lovsången. Vi kan säga: jag vill inte tjäna, jag vill inte tillbe, jag vill inte Gud. Det är därför vi behöver frälsningen, för att vår lovsång skall få del av Jesu egen lovsång av Fadern.

Men vi håller oss ännu ett tag på den första nivån, eftersom jag tror, att den är ganska okänd för många kristna i vår kulturkrets. Man brukar säga, att i den nordiska teologin har man mycket snabbt hoppat över skapelsen och betonat frälsningen. Man säger ofta: jag är frälst. Man säger inte: jag är skapad. Detta tror jag är något tragiskt. Då hänger man ofta i luften. Tillbedjan bottnar då inte i vårt vara, utan blir något vi tänker, känner eller märker. Men när vi har upptäckt, att vi redan på det skapade planet är skapelsens röst, som ger Gud tillbedjan - att vi som Guds avbild genom vår blotta existens utgör en akt av tillbedjan - då går det upp för oss, att hela vår existens har tillbedjan som grundtema, och att inte allt beror på vår förmåga att uppleva eller känna, utan att vi i hela vår existens är menade att tillbe, eftersom vi tillhör Gud. Teresa av Avila (1515-1582) säger: "Jag tillhör dig. För dig är jag ju skapad." Gud ger mig min existens, och jag fortsätter att tillhöra honom.

Mitt liv går ut på att ge mig själv tillbaka, att erkänna mitt beroende. Vår största och djupaste lycka ligger i att bekänna vårt totala beroende av Gud, vår hjälplöshet, för det är den som drar till sig Guds omsorg och omtanke. Skapade varelser finner sin lycka och sitt existens-berättigande i att vara totalt beroende av sin Skapare. Detta är så svårt för oss i dag att förstå, eftersom vi som Freuds barnbarn är misstänksamma mot allt beroende. Det finns naturligtvis felaktigt beroende. Men det finns ett äkta sant beroende. Vi måste lära oss att upptäcka, att vi blir ännu friare, när vi kan vara totalt beroende av Gud.

På detta plan, som vi kallar den existentiella tillbedjans plan, lever alla människor oberoende av religion eller icke-religion. Det tillhör den skapade människan, att hon skall ge Gud tillbedjan. Bara genom att vara till är hon en tillbedjare. Vi kan upptäcka människor som aldrig har hört något om Kristus eller Kyrkan, men som ändå kan vara till på detta plan. Det är dessa man ibland kallar de anonyma kristna eller de goda hedningarna. I Kyrkans historia har man olika benämningar på dessa människor. På något sätt har de rent spontant upptäckt detta. Men tyvärr har de flesta nog inte gjort det. Ändå kan de ha en aning om det i vissa ögonblick. Vi kan märka hos en del människor, där vi minst skulle kunna ana det, att det finns ljusa ögonblick, då de ser sitt totala beroende och finner sin glädje i det. Det kan vara i en katastrof eller en svårighet. Detta ligger så djupt i människan, och det är egentligen därför hon är människa, att hon utifrån det naturliga tillståndet kan inse, att hon har denna djupa kallelse och att hon finner sin glädje i att vara beroende av en högre makt.

I vår katolska tradition bygger man medvetet hela bönens verklighet på denna grund. Det vi får genom Jesus Kristus fulländar den naturliga verkligheten. Ett ordstäv, som man ständigt använder är, att nåden fulländar naturen. "Gratia perficit naturam". Genom Jesus Kristus blir skapelsen förädlad och fulländad. Det gäller allting, även bönen. Den finns där redan. Jag tror, att det för många kristna i vår kultur skulle vara en djup befrielse att upptäcka, att deras bön bottnar på detta plan, att den finns där, att de är tillbedjande varelser bara genom att finnas till, att skapelsen innebär ett så djupt band mellan den skapade varelsen och Skaparen, att den är helt beroende av sitt ursprung. Det betyder, att vi i allting kan ge Gud tillbedjan. Den är ingenting som är begränsad till vissa tankar, stämningar, platser, utan den är själva grundexistensen. Genom att jag är vad jag är, ger jag Gud tillbedjan. Jag ger honom denna kult, som tillkommer honom.

På det erfarbara planet yttrar sig tillbedjan och kulten som en kombination av bävan och förtröstan. Det är både djup vördnad, bävan inför det som är större. Men samtidigt finns djup tillit och förtröstan. På något sätt går det in i vartannat. Det kommer vi att se. Det blir ännu tydligare i och genom Kristi uppenbarelse, men det finns redan på det naturliga planet. Också i andra religioner kan vi se en slags kombination av gudsfruktan och tillitsfull förtröstan. Bägge dessa poler måste alltid finnas med. Gud är oändligt stor, upphöjd och helig. Vi ser det i Jesajas kallelsevision. I den brinnande busken ser vi denna bävan, ja nästan skräck, för den levande Guden. Samtidigt finns en djup förtröstan och tillit till denne Gud, som har speciell ömhet och kärlek till mig. Detta måste gå in i vartannat. Ibland kan det ena överväga och ibland det andra. Men finns bara det ena eller bara det andra, då är det något som haltar eller är fel. Det som saknas i vår tid, tror jag, är vördnaden och bävan, för att inte tala om gudsfruktan, som för många är långt fjärran. När hörde ni senast en predikan om gudsfruktan? Det ligger långt borta från medvetandet i vår tid, att vi inför Guds helighet måste ta av oss våra skor, när vi träder in på helig mark. Bara genom at vara vad vi är finns denna djupa vördnad och bävan för Guds väsen.

Gud är Gud, och vi är vi. Vi är totalt beroende av honom och finner vår djupaste lycka i det. Det är inte fråga om lycka som ett lyckorus, ett lyckopiller utan att vara hemmastadd i verkligheten, så som någon har definierat lyckan. Jag vet, att här hör jag hemma. Denna värld är mitt hem. Det är så, hur det än känns. Denna värld har Gud givit mig som min gudomliga miljö, där jag får möta honom.

Till sist vill jag ge en liten praktisk vink, om hur vi kan öva upp detta. Det klassiska sättet är att knyta tillbedjan till andningen. Vi har det i många religioner, och vi har det i kristendomen: varje andetag kan bli en akt av tillbedjan. Ingen kan säga: Jag har inte tid att be. Vi kan istället fråga: har du tid att andas då? Jo, ibland har jag det. Då har du också tid att be. Vi får upptäcka, att det i mig finns något, som binder mig till livets ursprung. Så länge jag lever, andas jag. Så länge jag andas, tillber jag. Det kan ofta vara en stor glädje att upptäcka, hur enkelt det är att leva i denna tillbedjan, att jag varje andetag kan börja på nytt i detta liv, att det i mig finns tillbedjan, även när jag inte tänker på detta. Den pågår ständigt. Så småningom kan man, som man gör i vissa spiritualiteter och traditioner, knyta detta till Jesu namn eller någon annan bön.

Det gäller att bli medveten om, att jag har fått livets gåva av Gud, jag har fått min existens, och detta blir mycket påtaglig i andningen. Då kan jag ge mig till Gud i tillbedjan. Jag andas in, och jag får allt. Jag andas ut, och jag ger allt. Där har vi hela strukturen för all bön. Det är så befriande enkelt, men vi är inte alltid enkla. Vi är så komplicerade, att vi har svårt att ta till oss detta. Det är saker vi har hört många gånger, men ändå tar det tid, innan vi riktigt kan bejaka, att jag är en varelse i tillbedjan. Jag är totalt beroende av Gud, och jag finner där grunden för min existens, grunden för min lycka. Att vara till är att vara i tillbedjan. Försök att bli kvar på detta trappsteg. Det är en stor hjälp att bottna här. När vi sedan tränger in i denna verklighet, som vi kallar tillbedjan, så bottnar den alltid i, att vi är skapade till Guds avbild. Vi skall sedan se, att genom Kristus, uppenbarelsen och nåden blir tillbedjan allt underbarare och underbarare, men vi kan aldrig lämna det första steget. Vi skrivs aldrig ut ur första klass, för vi förblir alltid skapade.

Vi blir inte något annat än det vi är. Det är grundfrestelsen, att vi vill vara någon eller någonting annat. Någon har sagt, att människan inte vill vara människa. Antingen vill hon vara best eller ängel. Det ligger något i det. Frestelsen finns på det ena eller andra planet. Men jag får vara det Gud vill att jag skall vara. Då kommer vi även in på den psykologiska aspekten, att acceptera att jag inte är som en viss idol eller något bestämt helgon, utan jag är detta sköra, spröda väsen, och det är så Gud vill ha mig. Det är bara jag som kan tillbe Gud, inte någon drömgestalt, som jag skulle vilja vara, utan jag, om jag accepterar och tar emot det Gud ger mig. Då ger jag honom den tillbedjan och den kult, som tillkommer honom, som av all evighet har velat, att jag skall vara jag och inte någon annan. Som en sekundär följd får det ofta en återklang på det mer psykologiska eller erfarbara planet, men det är inte det som är vitsen, även om det finns med i Guds plan. Men det viktiga är att inse, att i mitt totala beroende av Skaparen ger jag honom tillbedjan, och då finner jag också mitt eget vara, så som han vill att det skall vara. Det kan låta lite filosofiskt. Men tänker vi efter, är det så enkelt, att bara andetag för andetag låta sig skapas och besvara gåvan genom att ge sig till honom. Vi ber om den nåden för vår reträtt.

Herre ge oss under dessa dagar nåden att förstå, att vi är skapade av dig och för dig.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu