Biskop Anders Arborelius ocd

Ekumenik


Vårt Jesus-manifest:

En katolik och en pingstvän ger sin gemensamma tros- och kärleksförklaring till Jesus

Att kyrkor och samfund möts för officiella samtal är idag inget ovanligt. Men när nu den Katolska Kyrkan och Pingströrelsen inleder en teologisk samtalsrunda är det unikt! Som katoliker och pingstvänner har vi en historia av ömsesidig misstro. En förändring började ske när den karismatiska förnyelsen för omkring trettio år sedan skapade kontakt mellan kristna i de båda grupperna, som gjort liknande andliga erfarenheter och som också upptäckte, att vi står på samma bibliska grund och delar samma tro på Jesus och har samma grundinställning i viktiga etiska frågor. Vi gläder oss över detta och ser på denna nyupptäckta enhet som en Andens gåva - men också som ett förpliktande uppdrag. Vi måste dela med oss av vår gemensamma tro till alla dem - och de är många i vårt land - som aldrig upptäckt Jesus som sin Frälsare och vän och som aldrig förstått att Gud i honom har uppenbarat sin sanning. Det finns något som är sant i en värld av subjektivt tyckande och tänkande! Jesus själv säger att han är "Vägen, Sanningen och Livet" (Joh 14:6). Tyvärr finns det kristna som har förlorat förståelsen för Bibelns och den kristna trons sanningsanspråk. Vi sörjer över det. Detta har också gett oss anledning att skriva detta "Jesus-manifest". Vi vill i all korthet försöka beskriva vad vi ser som unikt och omistligt i kristendomen och betyga vår respekt och vördnad för Bibelns budskap.

För oss ligger livets mening i att tro på Jesus Kristus, som av all evighet är Faderns enfödde Son, men fötts in i tiden och historien av en Jungfru. När fornkyrkan i den apostoliska trosbekännelsen sammanfattade sitt budskap om Jesus, var den helt övertygad om att Jesus i unik mening var "Guds enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad genom den helige Ande, född av jungfrun Maria…" Vi litar till fullo på att det som Nya testamentet berättar om honom och som den kristna församlingen sammanfattat i de fornkyrkliga bekännelserna verkligen är sant. Att man i Medelhavets dåtida kulturvärld använde sig av poesi, myt och legend för att beskriva verkligheten, innebär inte att de nytestamentliga författarna hade samma förhållningssätt. Historiska skeenden hade en helt annan tyngd i den hebreiska tankevärlden. Jesus har inte mycket likhet med omgivningens sätt att tänka och tala. Det som vi kan kalla dåtidens New Age har däremot många slående likheter med nutidens! De första kristna trodde fullt och fast att det som evangelisterna skrev om Jesus verkligen hade inträffat. Det gör vi också.

Både Gamla och Nya testamentet talar om en Gud, vars innersta väsen övergår allt vad vi kan förstå. Men denne Gud gör sig känd genom synliga och konkreta händelser i historien. Han uppenbarar sig som en kärleksfull Gud, som vill människans bästa. Han ingriper i naturens och tidens gång genom under, tecken och kraftgärningar. I det gamla förbundet leder han sitt folk Israel ut ur Egyptens slaveri, genom öknen och in i det förlovade landet. Undren rymmer en symbolik och ett djupare budskap - de är ju tecken på Guds ömhet för sitt folk - men om vi inte är öppna för att de verkligen inträffat förflyktigas också budskapet. Vi tror på en Gud som ingriper i världens gång och gör historien till frälsningshistoria. Mitt i det vanliga liv vi lever träder Gud in för att hela och rädda oss svaga och sårbara människor.

När evangelierna berättar om Jesu under och tecken litar vi på att de verkligen har ägt rum. De hjälper oss att förtrösta på den Frälsare som botar sjuka och uppväcker döda, på den gode Herde som helar syndare och förlåter dem som förråder honom. När Jesus går på vattnet, stillar stormen, gör vatten till vin - och förvandlar vin till sitt blod och bröd till sitt kött (jfr Joh 5:48-58, Luk 22:19-20) - blir budskapet till något som vibrerar av liv och får oss att förtrösta på honom. Om allt detta bara är ett poetiskt eller mytiskt budskap, då förblir det poesi och myt. Om det verkligen har skett, då blir det ett revolutionerande glädjebudskap.

Att Jesus verkligen, så som många vittnen intygar, har uppstått från de döda ger oss grunden för att tro på vår egen eviga frälsning. Hur viktig sanningsfrågan var för apostlarna i detta sammanhang blir särskilt tydligt, när Paulus efter att ha hänvisat till de många vittnena och polemiserat mot dem som sagt att det inte finns någon uppståndelse från de döda, säger: "Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på honom förlorade. Gäller ert hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor" (1 Kor 15:17-19). Tron på Guds människoblivande i Jesus Kristus - "Och Ordet blev kött!" - och på hans kropps uppståndelse - "Herren är sannerligen uppstånden!" - är grunden för vår tro.

Alla människor av god vilja kan treva sig fram till en slags gudstro genom att läsa naturens bok och reflektera över vår mänskliga existens. De andra religionerna rymmer stora skatter av vishet och sanning. Men den fulla sanningen och Gudsuppenbarelsen finns bara i Jesus Kristus. Bibelns budskap om Jesus Kristus som världens - och varje människas - Frälsare är trovärdigt. Därför är det med både stor ödmjukhet och frimodighet som vi vill vittna om att varje enskild människa genom tron och dopet kan lära känna Jesus som sin Frälsare. Han inte bara var - utan han är och förblir - den enda vägen till gemenskap med Gud. Han leder oss till sin och vår Fader i Andens kraft. Vi vill bygga hela vårt liv på honom.

Anders Arborelius ocd            Sten-Gunnar Hedin
bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu