Biskop Anders Arborelius ocd

Pressklipp


Dialogen är ett måste

Om dialog mellan kristna och muslimer

Dialog är alltid svårt - och det kan tyckas naivt att överhuvudtaget tala om dialog efter attackerna i NY den 11/9 och mot Kabul igår, men dialog är alltid nödvändigt, inte minst nu i konfrontationens ögonblick.
Som kristen är man heligt förpliktad att föra dialogens talan - speciellt nu när den tycks svårare än på länge eftersom vi tror på en Gud i dialog.

Tron på den treenige Guden, själva kristendomens hjärtpunkt, som samtidigt är det svåraste av allt att förstå för den utomstående, innebär att det alltid finns dialog i Gud själv: mellan Fadern och Sonen i Andens enhet.
Denna dialog förflyttas utåt genom skapelsen, som alltid står i ett dialogförhållande till sin Skapare.

Hela Bibeln är ett dialogförsök från Guds sida. Från dess första till dess sista sida uttrycker den en grundsanning: Gud vill till varje pris komma i samspråk med sin mänsklighet, med varje människa.
Människan är enligt kristen syn skapad som en dialogpartner. Hon kan aldrig förstå sig själv och livet överhuvudtaget, om hon inte accepterar att hon alltid står i dialog med någon annan, antingen man skriver denna med stort N eller litet.
Ingen är seg selv nok.

Samtidigt har dialog blivit allt svårare för vår tids människa, som lever i ett individualistiskt, materialistiskt och sekulariserat klimat.
ända kan ingen människa helt förtränga sin längtan efter äkta dialog, eftersom det år inskrivet i själva hennes väsen. Att ensamheten har blivit folksjukdomen nummer ett får inte förvåna oss. Men vi får inte förlora hoppet - hopplöshet är ju en annan bristsjukdom - för längtan efter dialog och relation sitter så djupt i oss, att det utgör naturens eget motgift mot den totala individualismens isande ensamhet.

Att kristendomen betonar dialogen både som teologiskt och antropologiskt grundtema är inget nytt. Däremot är det ganska nytt, att vi kristna också betonar vikten av, ja, plikten till dialog med andra religioner. För den Katolska Kyrkans del blev det Andra Vatikankonciliet på 1960-talet början till ett intensivt sökande efter dialog med andra religioner.
Visst finns det tidiga exempel på religionsdialog: Franciskus som begav sig till Nordafrika för att samtala med muslimerna är en sådan pionjär.
Konciliet som fastslog religionsfriheten som en oförytterlig rättighet gav också inspiration till en dialog med de religioner, som lika tydligt som kristendomen hävdar att de förvaltar Guds uppenbarade sanning: alltså i första hand judendom och islam. För en nutida mer eller mindre sekulariserad västerlänning, som ofta inte kan acceptera att det överhuvudtaget finns en sanning, är det svårt att förstå vilken dynamik - och dynamit! det ligger i att olika religioner som alla säger sig förvalta den uppenbarade sanningen ändå går in i dialog med varandra. Det är alltså något helt annat än att bara utbyta tankar om egenhändigt hopsnickrade livsåskådningar och om politiska och sociala uppfattningar. Och meningen med denna religionsdialog är inte - som så ofta i det politiska livet - att hitta en gångbar kompromiss eller göra en syntes av det som alla kan acceptera som minsta gemensamma nämnare. Den äkta religionsdialogen är något av det allra svåraste som finns, men också det mest nödvändiga, inte minst här och nu.

Om man kommer att skriva något om den nuvarande påven Johannes Paulus II i svenska historieböcker om tvåtusen år - ja, man vet aldrig, den svenska skolan kan faktiskt bättra sig! - så kommer det säkert att handla om att han tog epokgörande steg på religionsdialogens plan.
I Assisi samlade han företrädare för de flesta världsreligioner. I Rom besökte han som förste påve en synagoga - och i Damaskus tidigare i år Omayyadmoskén. Outtröttligt manade han till dialog med islam under sitt besök i Kazakstan precis efter attentatet i New York.

"Jag vill återigen understryka den Katolska Kyrkans respekt för islam, för det äkta Islam, det islam som ber och bär omsorg om de behövande," sade påven.

Kan kristendomen och islam, två religioner som bägge har absoluta sannings - och frälsningsanspråk, verkligen gå i dialog med varandra? Det är naturligtvis inte lätt, eftersom ingen av de båda religionerna vill eller förväntas ge avkall på dessa anspråk.
ändå är det en livsavgörande fråga, ja, en överlevnadsfråga för det nya årtusendet att man går fram på denna dialogens väg.
En konfrontation mellan kristen och islamisk civilisation är det sista man kan önska sig.

Vilka områden är då givna dialogämnen för kristna och muslimer?
I svenska media har man ofta ondgjort sig över att det faktiskt finns en ganska vittgående konsensus, inte minst mellan den Katolska Kyrkan och islam, ja, också ortodox judendom, när det gäller synen på abort, utomäktenskapliga förhållanden och andra s k privat - och familjeetiska frågor. Det har blivit en nagel i ögat på vissa svenskar, att muslimska länder och den Heliga Stolen under de stora FN-konferenserna ofta haft en vittgående samsyn i dessa frågor.
Men också i mer socialetiska frågor kan det finnas stora likheter; allt som en följd av tron på en både barmhärtig och rättfärdig Gud.
Det är viktigt att ta vara på allt detta för att fördjupa dialogen mellan kristendom och islam och så bana väg för en fredens och rättvisans globalisering.

Efter den september kan man läsa en del insändare och höra en del röster som - något förenklat - säger: det vore bättre att avskaffa alla religioner, så får man slut på alla krig och all terrorism. Men var det inte just det som kommunismen också sade och försökte göra? Vilket resultat detta ledde fram till, finns det ännu några som minns, även i vår, historielösa och kortsynta tid.

Det är här som den allra svåraste dialogen finns: den mellan sekularism och religion.

Går det överhuvudtaget att hitta ett gemensamt språk för den människa, som tror på en Gud som ger henne en evig sanning att leva av, och den som själv gör sig en hemmagjord livsmodell? ändå är det den vanligaste av alla dialoger, för det är den som de få troende i vår del av världen dagligen måste leva i.
För de andra, som gladligen - om de nu är så glada? - bara accepterar en rent inomvärldslig verklighet, där materialism och hedonism är grundpelare, är det nästan omöjligt att föreställa sig hur svårt det är för de troende att leva i dialog med dem som inte tror på en Gud som ständigt står i dialog med oss.
Men just denna dialog mellan tro och skepsis är en helig förpliktelse, om vår globala by skall präglas av rättvisa och fred och inte av konfrontation och våld.

+Anders Arborellus ocd

Tankar framförda i OBS, Sveriges Radio P 1;
Ur Katolsk Magasin nr 13 den 2 november 2001

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu