Biskop Anders Arborelius ocd

Pressklipp


Den heliga mödans tid

en intervju i
Katolskt Magasin nummer 4 - 2000-31-3

 

Fastan lär oss att det tidskrävande och mödosamma har en särskild tjusning. En mystiker som Tauler talar om att den fullvuxne kristne måste lämna mjölken bakom sig och tugga på rågbröd. Efter fettisdagsbullarna är det nu rågbrödets tid. Tuggmotstånd ger andliga krafter.

Vi lever i ett klimat där immediate gratification – omedelbar behovstillfredställelse – tycks vara det viktigaste. Just därför är fastetiden, den heliga mödans tid, så underbar. Den hjälper oss att återupptäcka den långsamhetens kultur där vi hinner andas och leva. Den får oss att bryta oss ur det tyranni, som begären, inbillade eller ej, håller oss fångna i.

Vår fastevandring måste alltid vara konkret. Om den inre verkligen inte antar en yttre gestalt förflyktigas den ganska snabbt. Caritas Sveriges fastebössa påminner oss om att vi måste offra, inte bara av vårt överflöd.

Ibland har vi kanske turen – eller snarare får nåden – att ha någon speciell möda att tampas med under fastetiden. För mig blev det snarare under förfastan. Gipset på min brutna handled åkte av dagen efter askonsdag. Men flera påpekade omtänksamt nog: det är nu det jobbiga börjar!

Kroppsliga botövningar har vi svårt att acceptera nuförtiden. Men om vi ändå har något som gör ont i kroppen eller något som värker i själen – varför skulle vi inte kunna se det som vår botgöring? Vi skall ju vara listiga som ormar. Då borde vi kunna se våra kroppsliga smärtor som botgöring och vårt sätt att delta i Kristi korsvandring. Allt kan bli matnyttigt och bära frukt i Guds rike, bara vi ger det till honom och låter honom använda det efter sitt välbehag.

Själv bröt jag min handled just efter att ha deltagit i invigningshögtiden för Förintelsekonferensen, och sista dagen jag hade gipset på, askonsdagen, deltog jag i ett symposium på Polska institutet om förhållandet mellan judar och kristna i Polen. Allt tycktes passa in, för på första fastesöndagen höll påven Johannes Paulus II sin unika botrit i Peterskyrkan, där han bad om förlåtelse för all synd som Kyrkan i sina svaga mänskliga lemmar dragit på sig genom tiderna. En av de stora synderna, som påven speciellt tog upp, var förföljelserna mot judarna. Vad kan då vara mer naturligt – eller snarare övernaturligt – än att se på sin brutna handled som en botgöring för det som vi kristna förbrutit gentemot judarna?

Påven har otaliga gånger tidigare uttryckt sin sorg och bett om förlåtelse för det som vi kristna gjort oss skyldiga till genom tiderna. Förberedelsen till jubelåret har verkligen stått i ångerns och botgöringens tecken. På första söndagen i fastetiden fick detta sitt fulla uttryck genom den unika botliturgi som firades i Peterskyrkan.

För en del är det svårt att förstå att Kyrkan kan be om förlåtelse för förgångna släktens synder. Man säger att var och en bara har ansvar för vad han själv gör och inte för de andra. Men i de heligas samfund gäller en annan ordning. Just eftersom heligheten är den innersta verkligheten i Kyrkans och de kristnas existens, sticker synderna i ögonen och vanställer Kyrkans anletsdrag under hennes mödosamma pilgrimsvandring genom historien och geografin. Dessa synder bevarar både i hennes eget – och i historiens kollektiva minne. "Minne och försoning" står som rubrik på det dokument som förklarar botliturgin i Peterskyrkan: Kristus och hans försoningsverk kan hela det förflutna och själva minnet därav.

Kyrkans vandring genom tiderna är därför också en botvandring. Det som hon får lida – förföljelse, förlöjligande, ja, vad det vara må – är hennes sätt att gottgöra det som hon i sina svaga syndiga lemmar har brutit. Till sitt väsen är Kyrkan Kristi obefläckade brud utan fläck eller skrynkla, men i hennes svaga mänskliga lemmar ser vi samma bräcklighet och synd som hos alla de andra. Påvens botliturgi är därför ett uttryck både för Kyrkans helighet, som inte tål någon fläck, och för det behov av ånger och bot som vi kristna alltid har eftersom vi är syndare.

Fastetidens mödosamma ökenvandring är alltid vårt sätt att försöka gottgöra våra egna och hela världens synder, och i år tänker vi då speciellt på det som vi kristna har gjort oss skyldiga till genom seklerna.

Faktiskt tror jag att många människor förstår detta behov av bot och gottgörelse.

Det är alltid mödosamt och kostar på att bekänna sin synd och be om förlåtelse, också när det gäller historiska synder som ligger långt borta i tiden. Men ändå är det ett slags behov i vår globala civilisation: vi har ett gränslöst ansvar för varandra – också för varandras bakgårdar. Det är egentligen en typiskt katolsk tanke – vi kan inte förstå avlaten annars – som nu blivit allmängods. Svenska kyrkan har så bett romerna om förlåtelse. Politiska ledare och statsmän har känt sig manade att bekänna historiska synder. Den spanske kungen Juan Carlos bad år 1992 judarna om förlåtelse för att de blivit utdrivna ur landet 500 år tidigare. Exemplen kan mångfaldigas.

Samtidigt tror jag att det är viktigt att det verkligen rör sig om det egna hjärtats uppriktiga vilja, ja, behov av ånger, rening och framför allt av att få Guds förlåtelse. Det gäller också att undvika frestelsen att börja diktera för andra vad de skall ångra och be om förlåtelse för; kanske vi svenska katoliker känner en liten hemlig längtan av att man skall be oss om förlåtelse, t ex för dödsstraffets införande år 1617? Men det tror jag att vi får se som en frestelse.

Det stora med påvens botliturgi och alla andra äkta uttryck för ånger och synder i det förflutna är att man ber om förlåtelse för den egna sidans skuld – och inte intresserar sig för de andras. Det är som i bikten, när man säger: detta är min skuld, min stora skuld. Samtidigt vet vi att frestelsen finns att också i bikten vara alltför intresserad av de andras synd och skuld.

Ständigt måste vi gå den mödosamma väg som det är att bekänna våra egna synder – och inte fästa oss vi de andras. Förhoppningsvis kan påvens bekännelse hjälpa många att medvetet lägga fram sitt förflutna livs synd och skuld inför Guds förlåtande blick och bönfalla honom om försoning.

En av de mest oväntade och äkta bekännelser av detta slag som jag själv varit med om var under en ekumenisk gudstjänst hos karmelitsystrarna i Glumslöv. En frikyrklig predikant reste sig upp och bad systrarna om förlåtelse för att vissa protestanter försökte förhindra att klostret stiftades i början av 60-talet. Ingen av systrarna hade väntat sig något sådant. Just därför gick en Andens stilla susning genom kapellet.

Det skall kosta möda att be om förlåtelse. Det får inte vara för lätt, antingen det nu är jag själv som bekänner min egen synd eller påven som på hela Kyrkans vägnar ber om förlåtelse för historiska missgärningar.

Den ende som har det lätt är Vår Herre, för det är hans stora glädje och privilegium att få förlåta. Som präst får man dela denna glädje och ge Guds förlåtelse till den som ångrar sin synd. Därför är det aldrig mödosamt att sitta i biktstolen. Visst kan man vara ganska slak efter en längre tid där, men den inre glädje det ger uppväger all möda och besvär. Som nybliven präst fick jag mitt eldprov i en liten kyrka i Brescias centrum, San Luca, där jag under fastetiden för precis 20 år sedan fick sitta upp till 8 timmar om dagen i biktstolen. Den mödosamma glädjen glömmer jag aldrig. Man blir lätt om hjärtat i biktstolen, vilken sida av gallret man än befinner sig på.

+ Anders Arborelius ocd

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu