Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Homilia


Mariavall den 8 juli 2017

(Predikan är nedskriven efter bandinspelning)

Kära bröder och systrar, kära lärjungar. Genom dopet går vi in i livets skola med Jesus Kristus som lärare, som följer oss under varje stund av vårt liv för att lära oss allt. Det finns ingenting som inte Jesus vill lära oss. Det finns ingenting som bara är likgiltigt i vårt liv. Därför är det så underbart när det går upp för oss, att Jesus hela tiden följer oss på vår väg genom livet för att undervisa oss och lära oss allt det vi behöver veta för att leva här på jorden och en gång få gå över till den eviga härligheten.

Då måste vi också bli lyhörda, lyssna och ta emot det han vill lära oss. I Ordspråksboken (Ords 2:2) hörde vi att vi skall lyssna till Visheten. Vi hör så mycket och vi överöses med allt slags budskap och ord. Därför gäller det att urskilja vad som är äkta och sant, vad som verkligen är äkta vishet. En av Jesu stora uppgifter är att forma vårt hjärta så att det blir ett lyhört, lyssnande hjärta liksom Jungfru Maria, som förstod och kände igen vad Gud ville med hennes liv. Vi är kallade att ständigt öppna vårt hjärta på vid gavel för vad Jesus vill lära oss. Då upptäcker vi att det hela tiden finns någonting som han vill ge oss och visa oss, någonting som är viktigt. Därför behöver vi Andens hjälp för att i den situation där vi befinner oss, i det möte vi har med en människa eller i det vi lyssnar på i radion eller ser på TV skall kunna urskilja vad som kan vara viktigt och väsentligt, vad Gud vill säga oss.

Faktiskt kan vi lära oss någonting alltid och överallt. Vi är aldrig fullärda i livet på kärlekens och trons område. Jesus kan alltid hjälpa oss att upptäcka något nytt, stort och viktigt. Därför är det så viktigt att vi har en ödmjuk grundinställning. Ödmjukheten är en förutsättning för att vi skall kunna lära oss något av Jesus, av varandra, ja, av varje människa vi möter. Har vi en djup ödmjukhet är vi beredda att öppna oss och lära oss att ta emot.

I Benedikts regel står ödmjukheten i centrum. Benedikt talar om att ödmjukheten har tolv steg, kanske just för att peka på att det alltid finns ett nytt steg i ödmjukheten, i den tjänande, lyssnande grundhållning, som gör att vi verkligen kan ta till oss det Jesus vill lära oss. Benedikt säger: ”Människan må betänka att Gud alltid ser på henne från himlen varje stund och att hennes gärningar på varje plats är synliga för Gud”. Gud ser på oss med oändlig kärlek, men han vill också att vi skall lära oss något av det vi ser, hör och gör. Gud är alltid närvarande i vårt liv. På ett eller annat sätt finns han där. Vissa sätt ser vi tydligt. Vi hör honom i hans ord och vi tar emot honom i eukaristin, i sakramenten. Han talar till oss genom vår nästa.

Benedikt säger: ”Gud är alltid närvarande i våra tankar”. Det är en revolutionerande insikt att varje tanke som flyger genom huvudet kan ha något med Gud att göra. Ibland är det en tanke som vi måste avvisa, något som Gud sänder som en prövning för att vi skall säga nej. Ibland är det en tanke som kan fördjupas, renas och föra oss närmare honom. Insikten i att Gud alltid är med oss, att han alltid vill komma in i vårt liv och göra något för oss är en så stor och underbar tanke att den räcker för hela vårt liv. Vi har ofta tanken att Gud är långt borta och att vi inte ser honom. Han skulle tala ännu tydligare, men han döljer sig. Det gör han för att vi skall söka honom med ännu större iver. Vårt hjärta skall verkligen brinna av längtan efter att komma honom närmare, så att han kan använda oss för sitt rike och för sin Kyrka.

Gud vill göra något stort med varje människa. Han har skapat oss alla som unika mästerverk som aldrig skall upprepas. Det tänker vi speciellt på, när vi ser ett litet nyfött barn som så underbart har fötts till världen och som har en så underbar uppgift här på jorden och därför behöver få så mycket kärlek, godhet och omsorg för att kunna blomma upp och bära frukt. Processen att komma Gud närmare fortsätter hela vårt liv, även om vi alla är medvetna om att vi har gått igenom svåra perioder i livet, ökenperioder, eller att vi har försvunnit från Gud och Kyrkan under en tid.

I sin barmhärtighet väntar Gud oändligt tålmodigt på att vi skall öppna vårt hjärta och ta emot den undervisning, kärlek och omsorg han vill ge oss. Det är aldrig försent. Det finns alltid en ny möjlighet, även om vi tycker oss ha missat alla tåg. Även om vi har missat många tillfällen i livet finns det alltid ett nytt ögonblick som ligger och väntar på oss för att vi skall ta emot Guds kärlek och låta oss förvandlas av den. Sedan skall vi hjälpa honom att förvandla denna värld, så att den liknar Guds dröm om hur vi människor skall leva tillsammans.

Vi är här idag för att bönfalla Gud att han hjälper oss att förvandla denna värld, så att den blir en fredens, kärlekens, rättvisans och försoningens värld. Vi tycker ibland att vi är ganska maktlösa inför världens ondska och konflikter. Men det är vi inte, för i bönen får vi del, i alla fall en liten slev, av Guds allmakt. Vi får gå in i Guds hjärta och be enligt Jesu intentioner för världens frälsning. Gud vill använda oss för att göra denna värld bättre. Därför räcker det aldrig att oja sig över hur ont det står till i världen. Det enda vi kan göra är att i vårt eget hjärta ta emot Guds godhet och förvandlas av den och be enligt Jesu intentioner för världens räddning.

När det går upp för oss hur mycket Gud har gett oss, hur många möjligheter han har gett oss, hur mycket han förväntar av oss, blir vi lite darriga i knävecken för vi är ju delaktiga i hans verk att rädda världen. Det beror också på oss. Genom vår bön, genom vår medverkan kan Jesus göra något ännu bättre här på jorden. Därför är varje ögonblick av vårt liv ett nådens ögonblick som vi inte bara får låta gå förbi. Nej, vi måste tro att något stort och underbart är möjligt, när vi tar emot Guds kärleksfulla blick på oss och försöker besvara den med ett liv i kärlek, rättfärdighet, godhet och omsorg.

Då behövs också ödmjukhet, vår vilja att vara tjänare. Jesus själv säger: ”jag är mitt ibland er som en tjänare”. Gud själv, den Allsmäktige, stiger ner i världen för att bli vår tjänare. Större ödmjukhet kan vi inte tänka oss. Frågan är om vi är beredda att träda in i den tjänande, utgivande grundhållning som Jesus vill lära oss. Varje dag på nytt får vi frågan om vi vill vara tjänare eller om vi vill härska, om vi vill ge oss själva i hans tjänst eller om vi bara vill ha det vi tycker är trevligt och bekvämt för oss. Varje dag på nytt ställs vi inför ett val att antingen stå till tjänst och låta Jesus Kristus undervisa oss, leda oss, använda oss eller bara tänka på det vi tycker är trevligt, det som vi har nytta av och det som behagar oss. Den striden kan ingen av oss undgå. Den är avgörande för vad det skall bli av oss och vår tid. Är vi tjänare eller vill vi härska? Vill vi gå in i Jesu efterföljd eller vi att världen skall dansa efter vår pipa?

Den helige Benedikt har gett oss en regel. Jesus har gett oss sitt evangelium. På så många sätt kan vi ta emot den undervisning vi behöver. Gud vill att vi skall ha detta lyssnande, ödmjuka hjärta som verkligen längtar efter att tjäna Gud. Annars hjälper ingenting. Så stor är människans frihet att den allsmäktige Guden gör halt, han vill inte tränga sig på i sin ödmjukhet. Han kommer som tjänare. Han vädjar om vår kärlek. Han vädjar om vårt ja, men han tränger sig inte på. Det är skillnaden med oss. Vi tränger oss ofta på. Vi vill lägga på vår mening, vår åsikt, vårt sätt att tänka men inte Gud. Jesus är ibland oss som en tjänare och vi kan bara känna igen honom och hans röst om vi också vill vara som han, om vi också vill vara ödmjuka tjänare och lyssna på hans röst.

Låt oss därför be för varandra att vi får mer och mer av denna tjänande, ödmjuka grundhållning. När jag blev kardinal fick jag ett brev från påven. Där använde han tre gånger ordet tjäna. Skriver någon ett brev och vädjar om att vi skall bli tjänare är det ett viktigt budskap han har. I vår värld kan inte Kyrkan räkna med makt och inflytande. Den tiden är förbi. Men om vi alla som är Guds folk, Guds heliga Kyrka går in i en tjänande, ödmjuk, självutgivande grundhållning, kommer i alla fall några att lyssna. De som är öppna för kärlek och omsorg, för solidaritet och medkänsla, de som inte bara söker egna fördelar, kommer då att lyssna lite mer på oss.

Om vi genom vårt liv vill vittna om det som Jesus har lärt oss, om vi i vår dagliga gärning försöker återspegla Jesu ödmjuka självutgivande kärlek, finns det människor som säger: Det är saligare att tjäna än att härska. Det är saligare att ge ut sig själv än att söka sig själv. Det är saligare att göra sig mindre än större. Johannes Döparen sade: ”Han skall bli större och jag mindre”. Vill vi vara Jesu lärjungar eller vill vi vara världens barn? Den frågan borde vi ställa oss dag efter dag. Då skulle vårt liv bli något annat, större i Guds ögon men kanske mindre i världens. Vem är det i sista hand vi vill vara? Vems åsikt är viktigast för oss, Jesu eller världens? Striden står där dag för dag, stund för stund. Vi får all hjälp vi behöver av Jesus Kristus, om vi verkligen lyssnar till honom och öppnar vårt hjärta för honom. Då kan han göra något underbart för oss. Då kan varje dag bli en ny öppning, ett nytt sätt att ta emot Jesus Kristus, han som alltid är med oss överallt, alltid, nu och i alla evigheters evighet. Amen.

+Anders Arborelius ocd

bskp Anders Annat av Kardinal Arborelius
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu