Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Homilia


Predikan söndagen 24 februari 2019,
Sjunde söndagen under året

Var barmhärtiga, så som er Fader är barmhärtig (Luk 6:36). Det är varken mer eller mindre Jesus begär av oss. Det övergår helt vår naturliga människa. Ändå får vi tro att Jesus vill att vi skall leva av den barmhärtighet som är hans himmelske Faders och som Jesus i evangeliet gång på gång talar om. Jesus talar inte så mycket om sig själv. Han talar om Fadern och hans barmhärtighet. Jesus vill visa oss vägen till Fadern. Jesus vill förena sig så innerligt med oss, att vi i Jesus kan komma Fadern nära och lära oss mer och mer att vara barmhärtiga som han. Men det går inte på en kaffe kvart. Det räcker inte med en reträtt. Det räcker knappt med ett helt långt liv.

När det går upp för oss att Gud har gett oss detta liv här på jorden för att vi skall växa in i det som tycks oändligt mycket större, då kanske vi börjar ana hur mycket Gud älskar oss och hur mycket han förväntar sig av oss. Om vi älskar någon, förväntar vi oss så mycket av denna människa. Så är det också med Gud. Eftersom han älskar oss oändligt mycket, så förväntar han sig också oändligt mycket av oss. Därför kan Jesus säga till oss att vi skall vara barmhärtiga så som vår Fader är barmhärtig. Jesus ger oss otaliga exempel på hur vi skall bete oss. När det kommer till kritan, glömmer vi det ofta och tänker på allt möjligt annat.

En sak är bra att komma ihåg. Vi har fått två kinder, inte bara en. Om någon slår oss på den ena kinden, har vi en kind till att ta fram. Och vi har fått två öron för att lyssna intensivt på Guds ord och på vår nästa, men vi har bara en mun. Ofta gör vi mer ont med vår mun än med våra öron. Det är lite svårare att göra något ont med öronen än med munnen.

Så småningom kan vi lära känna oss själva, våra begränsningar och också våra möjligheter, för vi har alla oändliga möjligheter att växa in i en djup Kristusgemenskap som gör det möjligt för oss att i, med och genom Jesus vara barmhärtiga. Tänker vi bara på oss själva och våra egna naturliga krafter, låter det absurt och omöjligt, när Jesus säger till oss att vi skall vara barmhärtiga så som vår Fader är barmhärtig. När det går upp för oss, att vi inte bara är en enskild liten individ utan en levande lem i Kristi kropp, att vi är så djupt förenade med honom att hans nåd ständigt pulserar inom oss, att hans kärlek är ingjuten i oss, att hans Ande ständigt verkar inom oss och mer låter detta stora ske, då blir det inte så omöjligt längre, Vi upptäcker då att det finns så många möjligheter att vara barmhärtiga och visa barmhärtighet Det ligger liksom bara där och väntar på oss. Då måste vi växa in genom tron, hoppet och kärleken i en djup Kristusgemenskap, så att vi blir mer och mer Kristuslika, så att vi i och genom Jesus ser med våra två ögon på verkligheten, upptäcker de möjligheter som ligger där och lyssnar med våra två öron på vad Gud förväntar sig av oss.

Kära bröder och systrar, när vi tycker att det är svårt och jobbigt i vårt liv, vilket det ofta är, är det lätt att bli modlös. Vi måste då komma ihåg att vi genom vårt dop är infogade i en djup Kristusgemenskap. Han lever i oss och vi får förbli i honom, bli kvar i Jesus. Vi får leva hela vårt liv i gemenskap med honom och ha hans bild på näthinnan. Om vi har det, kan vi se med Jesu ögon på världen, varandra och Fadern.

Det finns liksom ingen gräns hur nära Jesus vi kan komma. Det är därför vi firar liturgi. Vi ber och tar emot sakramenten för att vi mer och mer skall bli Kristuslika, mer och mer bli hans lärjungar, vänner och lemmar i hans kropp. Det tar tid, för den ene lite mer, för den andre lite mindre, men det är en process som är igång. Ibland kan vi själva bli överraskade över att vi säger eller gör något som tycks komma mer från Jesus än från oss själva. Då börjar vi förstå att Jesus vill handla, verka och älska genom oss. Ibland ställs vi inför så stora prövningar att vi helt enkelt måste ta vår tillflykt till honom. Att älska våra fiender kan vi inte utan vidare. Det kan vi bara när vi verkligen låter Jesus älska genom oss. Att förlåta dem som har förstört vårt liv kan vi inte utan vidare göra, utan vi måste låta Jesus verka inom oss.

Låt oss komma ihåg att vi har denna ständiga, djupa och allt förvandlande gemenskap med Jesus. Annars kan vi inte förstå något av det Jesus säger. Då vänder vi bara blad och tänker att det han säger låter vackert, men vi har annat att syssla med. Så är det ofta. Vi tycker att det är för stort och för krävande. Det beror på att vi bara ser utifrån vår egen begränsning och inte utifrån det obegränsade och gränslösa perspektiv som Jesus ger oss genom att bli människa här på jorden, lida, dö och uppstå för vår skull. Orden för vår skull måste vi komma ihåg. För vår skull har Jesus utgjutit sitt blod, gett oss sina sakrament och grundat sin Kyrka. Allt är till för vår skull.

Då måste vi också använda det Jesus gjort för vår skull och ta det till oss. Evangeliet har han inte gett för ros skull utan för vår skull. När vi därför hör idag att vi skall vara barmhärtiga som vår Fader är barmhärtig, är det i sista hand för vår egen skull, för det är bara om Fadern kan känna igen något av sin barmhärtighet i oss som vi kan komma in i hans rike. Det är bara om vi har känt igen Jesus i den nakne, fattige, hungrige och törstige vi kan bli hemmastadda i Guds rike. Annars skulle vi aldrig kunna bli hemmastadda i en värld, där det bara finns barmhärtighet och kärlek. Lyckligtvis har vi detta liv här på jorden på oss för att mer och mer bli förvandlade.

Vi kommer ofta att falla och misslyckas, men vi har en förlåtande och barmhärtig Fader. Det måste vi komma ihåg. Vi tycker aldrig att vi riktigt håller måttet, men Jesus har kommit också för de svaga, för dem som faller och misslyckas och ständigt måste börja om igen. När vi misslyckas och ser hur svaga vi är lär vi oss att förtrösta på Guds barmhärtighet. Barmhärtigheten är en nåd och gåva som vi bara kan ta emot, när vi själva är i behov av barmhärtighet, när vi har lärt oss att utan barmhärtighet kan vi inte överleva, inte andas.

Gud vill ge oss så oändligt mycket. Om vi står inför honom med tomma händer och tomt hjärta i ödmjukhet och fattigdom, kommer vi alltid att få erfara hans barmhärtighet och också kunna använda den för att visa barmhärtighet. Vi går i barmhärtighetens skola. När det går upp för oss är det något underbart att förstå, att trots vår svaghet, skröplighet och synd är vi oändligt älskade och ständigt föremål för Guds barmhärtighet. Då kan vi också ta emot barmhärtigheten. Vi kan tillgodogöra oss den och dela med oss av den om än aldrig så lite, för Gud nöjer sig ibland med så oändligt lite, när det verkligen ges med hela vårt hjärta. Låt oss idag glädja oss över att Jesus förväntar sig barmhärtighet, också av oss, eftersom han under hela sitt liv fick förkunna Faderns barmhärtighet, leva den, gestalta den och förmedla den. Det fortsätter han att göra i sin Kyrka, där allting genljuder av barmhärtighet. Det är därför vi gång på gång får säga: Herre, förbarma dig.

+Kardinal Anders Arborelius

bskp Anders Annat av Kardinal Arborelius
mailtobskp Anders Arobrelus OCD
home
Till KATOLIKnu