Biskop Anders Arborelius ocd


1 söndagen i Fastan

Pedikan vid reträtt i Djursholm 2010-02-

Text Kära systrar, kära bröder. Öknen är vår andliga miljö under fastetiden. Liksom Jesus under fyrtio dagar gick ut i öknen, får hela Guds folk, liksom en gång Israels folk, gå ut i öknen. Den tiden behöver vi så innerligt väl för att öppna oss för hela evangeliet. Jesus fick kämpa med djävulen i öknen för att befria oss från de ständiga frestelser som dyker upp i vårt liv gång på gång. Det är viktigt för oss att komma ihåg, att Jesus har besegrat den onde och hans makt. Men vi ser dagligen att efterdyningarna märks i vårt liv. Då är det viktigt att komma ihåg, att det är Jesus som kämpar för oss för att befria oss från de klassiska frestelser som kan dyka upp i så många förklädningar och skepnader och som är avpassade efter oss. Den onde vet precis vår svaga punkt, och förhoppningsvis vet vi också själva, var vi är som svagast och mest tillgängliga för frestelsernas språk. Men det viktiga är att vi alltid har grundtillit till Jesus och hans godhet och barmhärtighet och att vi får använda hans kraft, kärlek och godhet för att stå emot de frestelser som hotar att förminska oss och göra oss mindre och mer sårbara.

Jesus Kristus har kommit för att befria oss från det onda, för att hjälpa oss att gå helighetens väg. Ibland glömmer vi att den djupaste meningen med vårt liv är att vi skall förvandlas så av Guds helighet att den märks i oss. Kyrkans stora önskan är att vi alla skall återspegla Jesus och hans helighet för världen, speciellt i en sekulariserad tid och miljö, som vi skulle kunna kalla en ständig öken. Många kristna upplever sitt liv i vårt samhälle så präglat av materialism och individualism som en öken. Där är det endast Jesu helighet som kan få människor att öppna sig för hans budskap. Eftersom dessa människor aldrig skulle tänka på att sätta sin fot i en kyrka eller att öppna en bibel, är det bara oss svaga, bräckliga kristna, som de aldrig riktigt kan undgå.  Enligt Guds försyn lever vi mitt i världen. Vi möter alla slags människor. Det är ingen tillfällighet om vi då möter en riktigt inbiten ateist och materialist. Det är Guds försyn som sänder till oss denna människa för att vi förhoppningsvis skall kunna återspegla något av
Jesu helighet, godhet, barmhärtighet och inlevelseförmåga.

Ja, kära bröder och systrar, vi måste lära oss att se på vårt liv i det ljuset, att Gud vill använda oss för att sprida sitt goda budskap. Ibland är vi kristna alltför benägna att beklaga oss över hur jobbigt det är att vara kristen i ett postkristet Europa av idag. Det är mycket lätt att fastna på gnällfronten och bara beklaga oss över hur svårt det kan vara. Men egentligen är det oerhört spännande. Varje dag är ett äventyr då Gud sänder ut oss på missionsresa. Vi kanske inte tänker på vårt liv i den meningen. Men just fastetiden kan hjälpa oss att förstå hur viktigt.
det är, att vi deltar i Jesu verk för att rädda världen ur ondskans grepp.

Vi får inte heller överdriva och säga, att ondskan endast finns där ute. Den finns också i oss. Varje lem i kyrkan är en syndare. Ibland får vi synbara bevis på det genom tidningarnas nyhetssidor. Vi kan aldrig sätta oss på våra höga hästar och säga, att vi inte är beroende av synd och svaghet. Tvärtom. Men det glada budskapet är att Herren har kommit för att frälsa syndare, inte rättfärdiga. Det är Jesu budskap till oss kristna. Så fortsätt att gå i kyrkan, att åka på reträtter, och att läsa Bibeln och glöm inte bort att vi också är syndare som behöver Guds ständiga nåd och förlåtelse. Det är det vi får vittna om för dem som inte har mött Jesus, att han är den förlåtande, helande, barmhärtige Herren, som har tagit upp kampen mot ondskan och dess makter. Därför kan vi egentligen aldrig vara oroliga, när vi ser hur mycket mänsklig synd och svaghet som finns i vårt hjärta och i världens hjärta, hur hemskt det än är. Det förra århundradet visade oss med all tydlighet hur djup mänsklig ondska kan bli. Men ändå får vi aldrig ge upp hoppet, för vi vet att i grunden är den ondes makt bruten. Men vi har alla kallelsen att medverka till att svallvågorna och efterdyningarna försvinner. Gud har anförtrott oss vår lilla del av världen, för att vi där skall tända hans ljus och låta det sprida
sig.

I vår moderna ökentid, i vår sekulariserade miljö blir vi kristna så sällsynta, att vi också är intressanta. Men vi studeras också minutiöst. Man synar oss i sömmarna.  Om man då ser någonting som inte är riktigt bra, säger man genast: så är kyrkan, så är kristendomen. Så är Jesus. Därför är det kanske ännu viktigare, att vi i denna postkristna tid strävar efter helighet,
för det kan alltid få människor att upptäcka Jesus. I kväll i vår domkyrka kommer ett tjugotal människor att tas emot antingen som dopkandidater eller som konvertiter. Också i dag finns det människor som finner Kristus. Ofta sker det genom ett möte med en kristen som har kunnat förmedla något av Jesu helighet eller i alla fall insikten i att vara en förlåten syndare. Vi kan alla till dem som vi möter förmedla, att vi är förlåtna, helade syndare, som dag efter dag måste tacka Herren för hans oändliga barmhärtighet i vårt liv.

Fastetiden, vår ökentid, är en tid av oändlig nåd. Guds brännheta kärlek vill förtära våra svagheter och brister. När det riktigt bränner till i vårt liv, när det kör ihop sig, när det blir jobbigt, kan vi i det ana något av Guds hand, att han vill befria oss från något. Denna helg har vi talat mycket om Johannes av Korset. Han har ett ord, som man knappast vågar citera i möblerade rum. Hans ord är chockerande. Han säger att vi skall söka att bli föraktade, mer än att bli ärade. Det strider mot allt det vi tycker är fint och vackert. Samtidigt vet vi, att just när vi söker att bli lika Kristus och gå in på hans väg, kan vi aldrig undgå att ibland bli föraktade och hånade och att man ser ner på oss och betraktar oss som mindre vetande.

Att dela något av Kristi förakt kan få vårt hårda hjärta att mjukna upp och att ge oss en oändlig medkänsla med alla dem som också blir föraktade. I varje kultur och samhälle finns det några som föraktas. Om vi ställer oss på deras sida, får vi tro, att vi också står Jesus närmare. Så kanske Johannes av Korsets råd kan vara något att åtminstone tänka på under fastan: att söka mer förakt för Jesu skull än ära, uppskattning, bekräftelse. Kanske det kan hjälpa oss att förstå något av den oändliga barmhärtigheten i hans hjärta, han som valde den sista platsen, han som valde att stå på de föraktades sida. Låt oss därför i fastetiden inte slå oss till ro utan upptäcka, att Gud vill något med vårt liv, att han har en stor och underbar uppgift, men att den också kan ge oss del av det som var hans lott under detta jordeliv: hån, förakt, utstötning. Vi får aldrig vara rädda för att vi fått privilegiet att också dela något av detta som hans lärjungar. Det är en stor nåd när vi får lida för vår kristna tro. Hur många har inte kommit till vårt land just för att de fick lida för sin tro? Hur många riskerar inte att avvisas från Sverige i dessa dagar? Ja, det är en hård verklighet vi lever i. Men om vi tillhör Jesus Kristus i liv och i död, då har vi en trygghet, en frid som ingen kan ta ifrån oss. Det är bara vi själva som självmant och frivilligt kan säga nej. Låt oss därför i fastetiden verkligen förnya vår överlåtelse till Jesus Kristus.

+Anders Arborelius ocd

 

[Annat av Biskopen
top


Till KATOLIKnu