Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Föredrag/Reträtt


Vardagsmystik

Reträttföredrag Berget, Rättvik 17-20 juni 2019

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag IV

Vi lyssnar åter till påven Franciskus ord. De kristna föds genom förlåtelsen de tar emot i dopet. De föds alltid på nytt från samma plats, från Guds överraskande förlåtelse, från hans barmhärtighet som återupprättar oss. Endast genom att bli förlåtna kan vi börja på nytt med förnyat självförtroende och tillförsikt efter att ha fått erfara glädjen i att vara fullkomligt älskade av Fadern. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Vi är framme vid en fjärde evangelisk grundlinje: förlåtelsen. Hela evangeliet utandas detta mysterium, att Faderns älskar att förlåta sina barn, ge dem en ny möjlighet, låta dem börja om på nytt. Hela vårt vanliga liv är att börja om på nytt, upptäcka vår svaghet, vårt behov av Guds nåd och förlåtelse, ta emot och börja om. Som vi redan påpekat förstod ökenfäderna det. I öknen föll de och reste sig. Samtidigt är syndamedvetandet i vår tid lite försvagat. Vi har lite svårt att förstå att vi verkligen behöver en Frälsare som dör för oss för att rädda oss. Jag förstår att alla de andra är stora syndare, men det är svårt att förstå att jag, en någorlunda hygglig prick, behöver förlåtelse, att jag verkligen ständigt på nytt behöver ta emot denna förlåtande och helande kärlek.

För att kunna leva vårt vardagliga liv i full öppenhet för Kristus är det faktiskt viktigt att vi inser att vi får förlåtelse. Vi får börja om. Vi behöver inte sörja över spilld mjölk, över alla misslyckanden, utan vi får resa oss upp och gå vidare eller låta oss lyftas upp. Det är en sträng i vårt hjärta som måste aktiveras, detta att vi alla är förlåtna syndare. Vi är alla i behov av Guds nåd och förlåtelse, och det är Guds stora glädje att få förlåta oss. Om vi är förlåtna då måste vi själva förlåta. Allt det vi får av Gud, får vi dela med oss av. Det är vår stora glädje att få förlåta dem som på olika sätt har sårat eller skadat oss. Det är en viljeakt mer än en känsloakt. Har vi blivit riktigt sårade, är det mycket svårt att med hela vår känsloverklighet förlåta. Det är mer en viljeakt. Det gäller speciellt de djupa sveken, t.ex. att våra föräldrar aldrig gav oss den kärlek som vi ville ha. De kanske gjorde sitt bästa men det lyckades inte. Och det gäller att förlåta sig själv. Här är det lite olika. Vissa har svårt att förlåta andra. Andra har svårt att förlåta Gud eller förlåta sig själva. Det är viktigt att komma ihåg, att detta är en övernaturlig nåd. Det är inte något vi bara säger, utan det fordras en omvändelse, en inre omvändelse både för att kunna ta emot förlåtelse och förlåta andra. Vi får låta förlåtelsen förvandla oss, så att vi i vår tur kan förlåta.

I evangeliet ser vi gång på gång hur Jesus i sina liknelser och sina tal målar upp denna verklighet, som har blivit ett sakrament i försoningens sakrament. Vi får ta ut förlåtelsen i förskott eller i efterskott dag efter dag och inse, att vi lever på Guds nåd, på förlåtelsens nåd. Just i vardagslivet är det mycket viktigt att inse, att vi behöver Guds förlåtelse. Det är så lätt att vi ger upp och säger att det ändå inte fungerar och att vi inte kan leva i Guds närvaro. Jag orkar inte med det. Jag misslyckas och måste börja om igen. Det är verkligen något vi får göra.

Vi får börja om på nytt i varje ögonblick. Därför är det så viktigt att leva i nuet. Det kan aldrig nog understrykas hur viktigt det är att vi lever av det närvarande ögonblickets sakrament, att vi inte har fastnat bakåt i tiden. Det kan vi göra på två sätt. Vi kan tänka på den gamla goda tiden när alla var snälla och goda eller att vi sitter fast i besvikelser, barndomstraumata. Vi får inte heller vara så inriktade på det som skall komma att vi glömmer att leva i nuet. Vi längtar efter något annat. Vi hoppas på något bättre eller vi oroar oss. En mystik, en vardagsmystik, är att leva i nuet, att ta emot varje ögonblick som Guds gåva och nåd, som återskapar oss, förlåter oss, förnyar oss, också vårt förhållande till Gud. Även om vi tycker att vi har misslyckats totalt och ingenting har blivit riktigt som vi ville, behöver vi inte vara bundna av det utan här och nu står vi inför Gud och tar emot hans nåd, hans helande och förlåtande barmhärtighet som ger oss en ny möjlighet. Då får vi också, som påven säger, ett förnyat självförtroende och tillförsikt. Vi bygger inte på oss själva, utan eftersom Gud har förlåtit oss och helat oss, får vi också ha en viss grad av självtillit, självförtroende i all ödmjukhet och tillförsikt.

Därför talar man i spiritualiteten om nödvändigheten att leva i nuet, i ett ständig presens. Det förklarar man genom att säga att varje ögonblick är ett slags sakrament på evigheten. För Gud är evigheten ständigt pågående. Vi har väldigt svårt att göra oss en bild av evigheten. Vi tänker lätt att det är en massa ögonblick som bara fortsätter och fortsätter. Men i den klassiska, skolastiska teologin förklarar man alltid evighet som actualitas divina, Guds ständiga aktualitet. För Gud är allting lika aktuellt, lika närvarande. Det finns bara presens. Det har vi svårt att ta in, eftersom vi lever i tidens dimension. Allt är präglat av tid. Men om vi kan leva i nuet, i det närvarande ögonblicket, får vi en liten aning om vad evigheten kan vara. Nästan alla har erfarit något sådant ögonblick när tiden liksom stod stilla. Det kan vara en naturupplevelse, ett möte med någon man älskar eller en gudstjänst. Tiden stod liksom stilla och något av evigheten lyste fram.

Egentligen innebär varje ögonblick att evigheten lyser fram.  Att öva upp förmågan att leva i nuet är något av det viktigaste under vår vardag och också under söndagen. Vi tar emot Gud på nytt i varje ögonblick. Varje ögonblick kan bli en ny början på en djupare gudsrelation. Vi får inte låsa ute Gud utan tro, att han kan möta oss, ofta förklädd, osynlig, ohörbar, men ändå väldigt tydlig i allt det vi är med om. Varje ögonblick är ett slags tecken och sakrament på evigheten. Det finns två väldigt tydliga evighetsögonblick. Det är dels vid mässan i eukaristin, när bröd och vin förvandlas till Kristi kropp och blod. Då möts tid och evighet, för Gud lever i evigheten, men han blir närvarande i tiden. Här gränsar tid och evighet till varandra. Likadant är det i absolutionsögonblicket, när vi kommer för att gå till bikt, till försoningens sakrament. Vi kommer dit som syndare, men när vi blir befriade från synden erfar vi något av evighet. I vår personliga erfarenhet har vi ofta några sådana evighetsögonblick, då vi liksom tyckte att tiden stod still. Vi kan inte alltid ha det som en känsloupplevelse, utan det är i första hand en trosverklighet. Vi litar på att vi kan möta Gud i varje ögonblick. Det kan vara genom ett bibelord som plötsligt får liv. Det kan vara ett bibelord jag har hört tusen gånger och plötsligt får liv.  Det kan vara vid mötet med en människa som vi har dömt ut och plötsligt visar det sig att den här människan kan förmedla en kärlek utan like. Det kan vara när vi ser oss själva i spegeln. Det kan vara på så många olika sätt som Gud kommer in i vårt liv.

Denna närvaro kan också ske under frånvarons skepnad, som är en mycket viktig sak som mystikerna har talat vitt och brett om. Gud möter oss ofta under frånvarons gestalt. Det klassiska exemplet är Jesus själv i örtagården och på korset. ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?” Gud tycks frånvarande, ha dragit sig undan, ha övergivit oss. Ingen troende kan gå miste om denna erfarenhet. Ofta bedömer man det som tvivel eller trossvårighet, något enbart negativt, men egentligen är det för att vi skall längta ännu mer efter Gud. Vi kan jämföra med en mänsklig erfarenhet. Då de människor vi älskar allra mest är långt borta, är de ibland ännu mer närvarande för oss. Då de är hemma kanske vi irriterar oss för att de inte tvättar rent efter sig. Men är de långt borta, längtar vi efter dem. Något liknande är det i vår gudsgemenskap. Det kan vara lite olika med olika temperament. Vissa människor har under större delen av sitt liv erfarit Gud som den frånvarande men den oändligt efterlängtade. För andra människor är det som om de sitter och dricker kaffe med Jesus hela dagarna. Det är mycket olika.

Det är mycket viktigt att integrera vår erfarenhet av frånvaro, övergivenhet, öken, tomhet i vår gudsrelation. Inte minst i en sekulär värld kan man känna sig långt borta från Gud. Många kommer hit från katolska länder, där alla tro på Gud och alla gör korstecken, där det finns Mariabilder och vigvatten. Då är det svårt att komma till ett sekulärt samhälle där ingenting yttre påminner dem. Men det är för att den inre öppenheten skall växa. Vi kan inte vara alltför beroende av yttre tecken. Har vi en längtan efter att se spår efter Guds närvaro, börjar vi upptäcka det. I vår kultur är det lätt att se Guds spår i naturen. Vi kan också se det i kommunvapnen där det vimlar av helgon. Sankta Ragnhild står vid Södertälje och tar emot. När man kommer till Botkyrka står Botvid där med fisken. I Stockholm finns S:t Erik. I Järfälla finns lammet med korsfanan. Sigtuna har Marias tecken. I Luleå finns Petri nycklar, påvens nycklar. Kungsbacka har Sankta Gertrud. Mönsterås har Johanniterkorset. Kommunerna förkunnar gammal katolsk tradition.

Försöker vi öppna våra ögon blir vi mer eller mindre påminda om Guds närvaro. Ser vi på varandra som Guds avbild, Guds barn, blir vi påminda om Gud genom varandra, också då någon är på dåligt humör. I princip kan allt skapat tala om Skaparen. Allt skapat är skapat av Gud och kan ge oss en aning om honom. Människan är skapad till Guds avbild. Genom dopet är vi Guds barn. Då vore det konstigt om vi inte kunde hjälpa varandra att bli påminda om Gud. Det betyder inte att vi tycker att alla är sympatiska och snälla. Det är inte på det planet. Också den störste syndare kan peka på det oändliga behovet av förlåtelse. Jag träffar ibland människor som har fått en speciell kallelse. Någon sade sig ha fått en kallelse att be för Saddam Hussein (1937-2006) och hans omvändelse. Guds frälsningsvilja är universell. Han vill att alla skall få del av frälsningen, även de värsta syndarna.

Thérèse av Lisieux erfor ofta gudsnärvaron som en frånvaro, som ett smärtsamt men ändå tydligt tecken på att Gud var med. Hon säger, att plötsligt var det som om ljuset släcktes i hissen. Hon hade fått en slags nåd att se på hissen som ett tecken på Guds närvaro. Det var en ny uppfinning på den tiden. Hissen skulle föra henne upp till Gud, upp till himlen. Det är viktigt att vi ser de här tecknen omkring oss. Så plötsligt blev det mörkt och Gud försvann. Men på något sätt blev Gud ännu mer närvarande som den frälsare han är på korset, som tar på sig allt mörker, all synd, all skuld för att befria oss och dela vår erfarenhet av gudsövergivenhet. På många språk är övergivenhet och överlåtelse detsamma, abandon på franska. En erfarenhet av övergivenhet är också en erfarenhet som leder oss till överlåtelse till Gud.

När vi känner oss övergivna av Gud och människor är det en inbjudan att överlåta oss på ett ännu djupare plan. Det var det som Thérèse av Lisieux fick erfara, när hon berövades den känslomässiga eller erfarbara trosupplevelsen. Tron fördjupas när den inte är en upplevelse vi riktigt kan ta till oss och kontrollera. Det är något större. Det är en mycket viktig erfarenhet, när vi talar om tron med icke-troende. De icke-troende har en bild av att vi troende alltid har hurtfriska svar på allting. Vi har inga bekymmer. De tror att vi liksom har Gud i en liten ask och kan använda honom efter behag, lite förenklat uttryckt. Vi får då försöka förklara för dem att många av våra stora helgon och mystiker har gått igenom något som liknar deras erfarenhet.

Thérèse av Lisieux sade, att hon fick dela trosförnekarnas torra bröd och att hon fick sitta vid deras bord. Det såg hon som en ställföreträdande uppgift och att hon skulle kunna hjälpa dem att upptäcka Gud. Sedan adopterade hon i bön en grym kvinno- och barnamördare, Pranzini. Hon hade läst om att han hade begått fruktansvärda brott. Istället för att oja sig såg hon det som en kallelse att be för hans frälsning. En tydlig katolsk tradition är att när t.ex. någon skall avrättas måste man tillkalla en präst för att i sista stund ge möjlighet till omvändelse. Även under franska revolutionen fick ibland en präst vara med. Thérèse kämpade i bönen för den här mannens frälsning, eftersom hon anade att Gud hade lagt den kallelsen på hennes hjärta. I honom kan man bunta ihop alla dessa människor som har vänt sig bort från Gud. Sedan fick hon läsa beskrivningen av hans avrättning. Då skulle han föras fram till giljotinen och det kom en präst och frågade om han ville bikta sig och ta emot Guds förlåtelse. Då vägrade han. Hon säger, att hennes hjärta då blev mycket bedrövat. Sedan läste hon vidare och såg att precis innan bilan föll ryckte han till sig krucifixet och kysste det. Då förstod hon att Gud hade öppnat sin evighet för honom. Det är mycket dramatiskt, men det uttrycker den ställföreträdande kallelse vi har att också ta på oss i vår bön deras frälsning som tycks längst bort från Gud.

Det är ett klassiskt tema inte minst i klosterlivet och i spiritualiteten, att vi inte bara har ansvar för oss själva och vår egen frälsning, utan i gemenskap med Jesus får vi stå där för alla de andras skull. Det är därför många helgon har sagt sig vara beredda att förkastas om det kan hjälpa andra. Redan Paulus sade, att om det kunde gagna hans bröder efter köttet, var han beredd att själv bli förkastad. Teresa av Avila sade, att om det kunde rädda en enda själ var hon beredd att till tidens slut tillbringa den i skärselden. Ställföreträdandet är ett icke logiskt uttryck för att man vill offra sig själv för andra. Det är lite främmande för oss att se på vår erfarenhet av frånvaro, torka och öken som vårt sätt att hjälpa de icke troende eller syndarna att ta emot Guds nåd, att vi får dela något av denna erfarenhet för att dra ner Guds nåd till dem. Jesus själv gick in i mörkret i örtagården och på korset för att inifrån få dela syndens verklighet och hela den.

Teologin säger, att ingenting kan frälsas som inte Jesus har delat. Han måste inifrån erfara vad det är att vara skild från Gud, fast han själv var Gud. Det kan vi aldrig förstå rent logiskt, men det är en av frälsningens djupaste verklighet. Vi tror och vet att många heliga mystiker och vanliga smålänningar har fått dela en sådan erfarenhet, fast de kanske inte har tänkt på det. Ofta tror vi att det är fel på oss. Vi har föreställningen att om vi skall leva i Guds närvaro, måste det vara som om vi hela tiden sitter och dricker kaffe med Jesus. Men så är det inte. Det finns naturligtvis människor som har en mer tydlig eller känslomässig upplevelse. Men för människor, inte minst i vår tid, handlar det mer om det utblottade, tomma och ökenliknande. Man får se på det som en ställföreträdande erfarenhet för deras skull som står utanför. Naturligtvis önskar vi alla att det skall bli mer ljus, mer tydligt.

När Johannes av Korset beskriver erfarenheten av själens dunkla natt, talar han ibland om en stråle av mörker. Även om det tycks väldigt mörkt, tråkigt och tomt, kan det ibland komma en lite stråle, en liten känning av Guds närvaro, en liten stråle som även den kan vara mörk. Samtidigt beskriver han att denna delaktighet i gudsfrånvaron, delaktigheten av Jesu Getsemanenatt och korserfarenhet leder sakta men säkert fram till uppståndelsen och det nya livet. Det kan ske redan på jorden, men för många är det ganska mörkt och tråkigt under jordelivet fram till det stora mötet. Vi kan inte förvänta oss att ha rätt att erfara Guds närvaro på det sätt som vi vill. Vi får inte begränsa det till, att det skall vara något behagligt, fint, skönt och underbart, att Guds närvaro skall vara i linje med våra känslor, tankar och vårt förstånd. Mötet med den levande Guden är alltid ett möte med Guds mysterium som totalt övergår oss. Därför innebär det ofta att vi måste acceptera vår fattigdom, vår utblottelse, vår ödmjukhet. Ändå också i denna lite svåra eller jobbiga situation är kriteriet att vi fortsätter att längta.

Det ser vi också i helgonen som går igenom reningen och natten, att deras längtan växer ännu mer. Så småningom kan vi lära oss detta språk, som rymmer så många accenter, så många fasetter för att tala till vårt hjärta. Det är därför vi ibland talar om frånvarons sakrament. Det blir alltmer nödvändigt i en sekulär verklighet, där det är så få påtagliga tecken på Guds närvaro. Det liksom sållas bort mer och mer. Är vi beroende av yttre tecken kan det bli mycket svårt. Det är därför vi måste upptäcka de andra tecknen som ingen kan beröva oss. Vi har skapelsen, naturen och människorna. Gud kan på så många sätt komma in i vårt liv. Vi kan inte determinera det till att det skall vara på ett visst sätt. Det gäller också i förkunnelsen. Jag möter ibland människor som kommer från en frikyrkobakgrund, där man mycket starkt betonar frälsnings- och omvändelseupplevelsen, som ofta är mycket omvälvande och stark. Men så småningom ebbar upplevelsen ut för många. Om man förväntar sig att upplevelsen skall fortsätta och fortsätta, kan man bli mycket besviken och frustrerad.

Det är därför den klassiska kristna spiritualiteten, som går tillbaka till ökenfäderna och den tidiga monastiska spiritualiteten, talar om vårt behov av öken. Det var därför eremiterna drog ut i öknarna, för de ville renas. De ville möta Gud i det som ytligt sett talade om frånvaron. Många lever i dag i storstadsöknen, där det inte talas så mycket om Gud. Vi får då våga lita på att Gud kan vara oss lika nära, när han känns frånvarande som när han känns överväldigande. Vi har en begränsad förnimmelsenivå. Vi vill gärna att Gud skall anpassa sig efter våra sinnesförmögenheter.

Det är då det teologala liver kommer in, tron, hoppet och kärleken som är en djupdimension, där vi inte är beroende av våra sinnesförmögenheter. Tron renar vårt förstånd. Förståndet kan hjälpa oss en bra bit, men kommer vi in på djupa vatten, måste tron rena vårt förstånd. Kärleken renar viljan, så att vi mer och mer blir överrumplade av Guds kärlek. Vi kan inte nå ända fram med vår vilja. Hoppet skall rena vårt minne, säger den mystiska teologin. Vi tänker att hoppet riktar oss framåt och undrar hur det då renar minnet.  Vi är präglade av vår historia. Vi bär med oss en massa minnen i vår ryggsäck. Det gör det ofta svårt för oss att komma vidare. Vi är bundna av vissa erfarenheter, vissa minnen, som gör det svårt för oss att gå in i Guds närvaro. Vi minns alla misslyckanden, alla kurser i meditation och reträtter, då vi trodde att vi skulle förstå allt. Men det blev inte så mycket av det. Vi tyngs ofta av våra minnen och vågar inte lita på att Gud kan ingripa här och nu. Därför behöver vi hoppet.

Charles Péguy (1873-1914) använder en liknelse om de tre teologala dygderna, de tre teologala krafterna, det som den mystiska teologin kallar vårt övernaturliga organ. Vi har naturliga organ. Men vi har också ett övernaturligt organ som hjälper oss att leva i kontakt med Gud, vår övernaturliga verklighet. De naturliga organen, sinnesförmögenheterna, hjälper oss att orientera oss i den skapade verkligheten. Men genom Guds nåd har vi genom dopet också fått de teologala kraftkällorna, som hjälper oss att orientera oss mot Gud. Péguy liknar de teologala dygderna vid tre systrar som är på vandring. På många språk kan man heta Charity, Espérance och Fides. Han säger, att kärleken och tron är de två äldre systrarna, som är inbegripna i ett allvarsamt samtal. Men hoppet är den lilla flickan som hoppar och skuttar. Det är hon som leder riktningen. Hoppet bestämmer ofta vår livsinriktning. Därför är det bra att ägna hoppet också en liten tanke och tänka efter, om jag styrs av hopp i mitt liv eller om hoppet har förtvinat. Det kan bli förtvivlan istället för hopp. Egentligen är det besläktade ting, för hoppet föds ofta ur förtvivlan. Den som väntar på att avrättas har ofta ett litet hopp ända in i det sista ögonblicket att det skall bi nåd. Om vi drabbas av en stor sorg, kan det också växa fram ett hopp mitt i detta.

Péguy menar att i vår gudsrelation måste vi lära oss att använda oss av tron, hoppet och kärleken och inte så mycket av sinnesförmögenheterna, tankarna, känslorna, idéerna. Istället skall vi växa i det teologala livet, så att vi använder rätt organ. Den mystiska teologin är ofta bortglömd vid våra universitet i Nordeuropa. När jag studerade mystisk teologi i Rom var det nästan inga studenter från Nordeuropa, däremot från Sydeuropa, Latinamerika, Indien och Afrika. I Nordeuropa har vi fastnat i ett slags positivistisk syn, och då är den mystiska teologin lite misstänkt. Men den verkar nu vara på väg in. Så om en generation har vi kanske här en lärostol i mystisk teologi, där man får lära sig att vi har ett mystiskt, övernaturligt organ.

Det tar tid att upptäcka att man har ett övernaturligt organ. Om ni som är på reträtten inte hade ett övernaturligt organ skulle ni inte vara här. Då skulle ni ha åkt till Thailand eller till Åland. Vi har genom Guds nåd fått en möjlighet, en kontaktyta med honom. Det säger redan evangeliet. Paulus talar om tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst bland dem är kärleken (1 Kor 13:13). Att beskriva det övernaturliga organet på detta sätt kan verka främmande. Men det är mycket viktigt att öva upp detta, så att vi inte satsar bara på våra sinnesförmögenheter. Vi känner inte att Gud är närvarande. Det säger oss ingenting. Det blir mycket lätt att vi översätter gudsmötet på det planet. Då blir det ändå lyckligtvis aldrig riktigt som vi hade tänkt oss. Då vi försöker bli hemmastadda i Guds närvaro, måste vi räkna med att hans närvaro ofta erfars mer som en frånvaro, en längtan efter någon som älskar oss och som vi inte riktigt kan gripa tag i. Det är därför Höga Visan är klassisk andlig litteratur i både judendom och kristendom. Den älskade är plötsligt där och sedan är han försvunnen. Vi kan inte låsa in honom. Ibland är det ett överväldigande möte med den älskade, men plötsligt är han bara borta. Otaliga helgon har kommenterat Höga Visan. Vi har Bernhard av Clairvaux (1091-1153), kyrkofäderna, Teresa av Avila och Hjalmar Ekström (1885-1962).

Gud håller sig undan, döljer sig för att vi skall söka honom med ännu större iver. Vi lär oss då att anpassa oss efter Guds sätt att vara och handla. Vi litar på hans barmhärtighet, förlåtelse och nåd. Det betyder inte att vi alltid känner det som något behagligt. Här är det olika. Det finns olika temperament, olika mentalitet. Det är en erfarenhet i tro, hopp och kärlek. Vi tror på Guds nåd och barmhärtighet. Vi förstår, men Guds nåd är större än vi kan förstå. Man frågar ibland, om det finns någon synd som Gud inte kan förlåta. Kyrkan har fått förtroendet att lösa från all synd. Då kommer frågan in om synd mot den Helige Ande. Det innebär att man inte tror på Guds nåd och förlåtelse. Man har vänt på saken och tror, att Gud inte är en förlåtande och barmhärtig Gud. Det kan drabba människor, speciellt dem som är lite skrupulösa. Man tror sig vara förskjuten från Gud. Hans kärlek finns inte till för mig. Därför är det så viktigt att försöka förklara den här erfarenheten av Guds skenbara frånvaro som en del av frälsningens mysterium. Jesus har delat den med oss och otaliga helgon och mystiker har fått gå igenom Guds skenbara frånvaro och försökt förklara den.

Samtidigt vet vi att när vi drabbas av frånvaron hjälper det inte att bläddra i Johannes av Korsets alla böcker, för det erfars alltid på ett unikt sätt. En del av själva reningen är att vi inte kan säga, att det vi går igenom står si eller så hos Johannes av Korset och sedan är det bra. Så enkelt är det inte, även om vi gärna skulle vilja att det var så enkelt, utan det sker genom att låta sig renas av Guds frånvaro, låta sig tömmas, låta sig torkas ut. Vi är väldigt olika. Olika människor erfar det på skilda sätt. För vissa kan det vara periodvis. Så beskriver Johannes av Korset det. När han skriver ”Själens dunkla natt” skriver han till några munkar och nunnor i de oskodda klostren. När någon hade en svårighet ville han förklara och skrev en hel bok. Han skriver till munkar och nunnor som plötsligt upptäcker att de inte kan be. Till klostret har de kommit bara för att be. Det är kontemplativa kloster. Då är det naturligtvis svårt om de inte kan be. Ingenting fungerar. Allt är bara tomt, öken och frånvaro. Det är då Johannes av Korset försöker förklara för dem att detta är en mognads- och omvändelseprocess, eftersom de behöver renas. Även i vår djupaste längtan efter Gud finns det ett stråk av själviskhet. Där är Johannes av Korset är obönhörlig. Även i våra djupaste aspirationer och vår djupaste längtan finns det något som inte är helt rent och som måste renas. Det är därför frånvaron kan hålla i sig eller vara något vi får ta på oss för de andras skull.

I mystiken skiljet man på två slags natt. En beror på mortificatio och en annan beror på reparatio. Mortificatio är att dö bort från synd, att renas. För vissa är natten en personlig rening, där de sakta men säkert måste bli av med sin själviskhet, som ofta smyger sig in också i förhållandet till Gud. Man ser Gud mer som en mjölkko, som skall leverera bönesvar på löpande band. Gud är till för att tillfredsställa mig. Det kan vara mycket beslöjat. Vi måste räkna med att ibland kan vi vara mycket själviska i vårt gudsförhållande. Då är natten en mortificatio, ett bortdöende från min själviskhet och självupptagenhet som har smugit sig in i min gudsrelation eller i resten av livet.

Det andra sättet att se på natten är reparatio, gottgörelse. Jag får dela denna natt för att gottgöra synd och gudsförnekelse. Så var det för Thérèse av Lisieux som får dela gudsförnekarnas natt för att hjälpa dem att nå fram till Jesus. Ibland får vi för någon annans skull gå igenom natten. Jag har mött några kvinnor som ofta var stöttepelare i våra församlingar. De gjorde allt i stillhet bakom kulisserna. De hade söner som hade hamnat i missbruk eller kriminalitet. För deras skull ville de göra allt för Jesus. Att för någon annans skull låta sig gå in i natten kan anta väldigt olika former. Hos Thérèse av Lisieux var natten en delaktighet i gudsförnekarnas liv. När det gäller Edith Stein var det en natt hon tog på sig för sitt judiska folk, som gick igenom en fasansfull tid. Hos Johannes av Korset är natten mer en rening man själv går igenom för att nå fram till en djupare gudserfarenhet. Det kan också gå ihop med de två sätten att se på natten. Är vi i natten vet vi inte själva varför, för det dröjer innan vi riktigt genomskådar oss själva. Det kan finnas dold själviskhet och dolt högmod. Därför kan det vara viktigt att tänka oss att vi kanske får dela natten också för alla våra icke-troende vänner och släktingar, för våra arbetskamrater. Vi kan dela natten för dem som plågas av krig i Syrien.

Som Teresa av Avila säger, är det viktigt att man vidgar sitt hjärta, så att det blir lika vittomfattande som havets stränder, att man inte stänger in sig i Guds frånvaro. Världen går inte under för att jag får erfara Gud som frånvarande och som torka för dem som är långt borta, utan det är en del av Guds nåd. Man vill ibland inte tro biktfadern om han säger att det är så. Det tar tid för en människa att gå in i natten och ingen kan göra det i vårt ställe. Tyvärr är det så att många då backar, också i kontemplativa kloster. Där man ser natten som en övergång till ett djupare gudsförhållande, en djupare bön, är det många som inte riktigt orkar med. Som Teresa säger, återvänder de till köttgrytorna i Egypten. Man liknar också denna erfarenhet vid Israels barns ökenvandring. Det är också något som berör frälsningshistorien. Innan man kommer in i det förlovade landet måste man gå igenom öknen, gudsfrånvaron, svälten, allt det svåra.

Till sist liknar man natten också vid påskliturgin. Under Triduum Pascale, påsktriduum, får vi gå med Jesus in i förräderiet, förnekelsen, örtagården, korsfästelsen och sedan kommer påskmorgonen med ljuset. Det här mönstret går igen på så många plan. Liturgin kan också hjälpa oss liksom Bibeln. Det är också en form av allmänmänsklig erfarenhet, att prövningarna, reningarna kan hjälpa oss. En filosof som Viktor Frankl (1905-1997) säger, att i koncentrationslägren var det de som bad Fader vår eller Kaddish som gick igenom det svåra rena. Jag vill också hänvisa till några människor jag har mött i våra församlingar som gick igenom lägren. Nu är de flesta döda, men jag har kunnat möta några av dem som överlevde koncentrationslägren. De blev ofta stöttepelare i de församlingar som byggdes upp efter kriget i vårt stift. De hade Hitlers telefonnummer inbränt på armen. Ingen av dem jag har mött hade någon form av bitterhet, utan denna fruktansvärda erfarenhet hade ändå hjälpt dem att fördjupa sin tro och tillit till Gud. Vissa hade dock psykiska men eller mardrömmar varje natt. Man kan inte trolla bort en sådan erfarenhet, men i tron kan man bearbeta det.

Vi kan välja mellan bitterhet och tillit. Sedan kan man se en människa som har erfarit det minsta lilla nålstygn. Man kan även möta någon i ett kloster som aldrig blev priorinna och tyvärr blev förbittrad resten av sitt liv. Man är aldrig immun mot bitterhet. Ett lidande, ett mörker, en gudsfrånvaro kan leda till besvikelse, att man då avskriver bönen som torr och tråkig. Då är det bättre att spela bingo eller bridge. Men här är valet vårt. Varje dag, varje vardag är ett möte med den levande Guden.

Vi har försökt se att det finns vissa linjer som kan hjälpa oss att bli kvar i Guds närvaro, även om vi erfar den mer som frånvaro. Vi får leva av Guds barmhärtighet, ödmjukhet, fattigdom, förlåtelse och mycket mer. Vi kan läsa evangeliet och saligprisningarna som en beskrivning av hur vi skall leva vår vardag. Då är det möjligt att erfara vår vardag som ett mystiskt möte med den levande Guden. Gud har tusen och åter tusen sätt att möta oss. Vi kan i varje nu-ögonblick ta emot honom.

Vi kan sammanfatta reträtten i tre små ord. Det första är ordet nu. Det andra är du. Nu möter jag Du, Gud. Varje ögonblick kan bli ett möte, och Gud är ju Du. Gud är inte att tankeobjekt, Han, utan det är direkt relation. Det sista är ordet ja, det som Maria säger vid bebådelsen, må det ske som du har sagt. Ja, Herre, jag tar emot dig nu. Inte i morgon eller i går utan just nu. Det fina är att det ständigt kommer nya nu-ögonblick. Vi missar många av dem, men då skall vi inte sörja över det utan ta emot Gud nu, Du, ja. Vi får packa ner de små orden i väskan eller i hjärtat, så att vi blir kvar i denna relation också under vardagen. Kriteriet på att det någorlunda fungerar i vårt liv är, att vi också i vårt vanliga liv är djupt förenade med Gud, att vi vill efterfölja Jesus där, att vi vill ta emot hans nåd, att vi vill bli förvandlade och förlåtna, frälsta, helgade. Överallt och alltid kan vi möta Gud.

Kom, Helige Ande, till var och en av oss och till alla människor så att vi förstår hur oändligt älskade vi är och hur nära Gud har kommit oss i Jesus Kristus och att han går med oss varje steg vi tar, varje andetag vi tar, och att varje ögonblick är ett gyllene ögonblick då vi kan förnyas i mötet med dig, den levande Guden, du som lever och råder i evigheters evighet. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

bskp Anders Annat av Kardinal Arborelius

mailtobskp Anders Arobrelus OCD
home
Till KATOLIKnu