Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Föredrag/Reträtt


Vardagsmystik

Reträttföredrag Berget, Rättvik 17-20 juni 2019

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag II

Vi börjar åter med ett ord av påven Franciskus. Gud räddar oss genom att vara liten, nära och verklig. Först gör Gud sig liten. Herren, som har ett milt och ödmjukt hjärta älskar i synnerhet de små för vilka Guds rike uppenbaras. De är stora i hans ögon och han tar sig an dem. De små talar hans eget språk, den ödmjuka kärlekens språk. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Vi skall nu försöka följa en annan av evangeliets linjer i vårt vardagsliv: ödmjukheten, den ödmjuka kärlekens språk. I första föredraget såg vi på barmhärtigheten, som hela tiden strömmar emot oss från Gud, och som möter oss på så många sätt i vårt vanliga liv. Ofta har vi bara upptäckt en bråkdel av all den barmhärtighet som strömmar över oss. Vi får tillgodogöra oss barmhärtigheten och sedan dela med oss av den. För att kunna ta emot barmhärtigheten måste vi bli små. Vi måste bli mindre. Vi måste avstå från mycket av vår stolthet och vårt högmod och verkligen bli Guds barn i ordets fulla bemärkelse.

En av evangeliets grundtankar är att Gud har kommit för de små, och att Gud själv genom att bli människa gör sig liten, fattig, utblottad. Kenosis, Guds utblottelse, är ett älskat tema hos fäderna och framåt. Frågan är om vi har förlorat förståelsen av Guds inkarnation, Guds utblottelse, att Gud verkligen har gjort sig liten, försvarslös och gett sitt liv för oss, och att vi måste stå i ögonhöjd med honom för att kunna ta emot honom i vårt liv och också finna vår egen djupaste identitet, för den finner vi bara i dialog med Gud. Genom vårt dop är vi så sammanlänkade med Jesu hela verklighet, att vi inte kan förstå oss själva, om vi inte ser på oss själva med hans ögon. Det är därför vi ibland tycker, att det är så konstigt att vi inte kan hantera det som sker. Det beror på att vi inte ser på rätt sätt på oss själva. Antingen har vi en förstorad bild och överskattar oss själva, eller underskattar vi oss själva.

Ödmjukhet är att leva i sanning. Sanningen är Jesus Kristus själv. Vi kan aldrig finna vår egen djupaste identitet, om vi inte samordnar vår syn på oss själva med Jesu blick på oss. Det är vår livsuppgift att leva i en ständig Du-relation, i ständig dialog, relation, kommunikation med Jesus Kristus. Genom vårt dop är vi redan inympade i hans mysterium. Vi är en del av hans mystiska kropp. Vi lever redan i honom på djupet. Sedan måste också de andra delarna av oss evangeliseras, så att det inte blir en inre schizofreni, som det lätt kan bli när det inte riktigt hänger ihop i vårt liv. Därför är ödmjukheten så väsentlig både i relation till Gud, till oss själva och till andra. Det lär vi oss inte i en handvändning. Om någon säger sig ha lärt sig att bli ödmjuk, reagerar vi genast. Så lätt går det inte, utan det är ett ständigt inväxande i denna grundhållning ungefär som med barmhärtigheten. Det är därför vi har så mycket vardag, för att vi där skall lära oss att helt enkelt leva som kristna som tar emot och lever av Guds barmhärtighet. Vi lever på lånat kapital. Det gäller inte bara vår bostad. Det gäller hela vår existens. Vi lever på nåd, på barmhärtighet. Att riktigt låta det omforma oss tar tid.

Samtidigt växer ödmjukheten fram parallellt med barmhärtigheten. När vi verkligen inser hur barmhärtig Gud är, hur stor hans kärlek är, ser vi också vår litenhet och oförmåga, men då inte som något negativt utan som den äkta grundhållningen för att ta emot Gud. Ju ödmjukare och mer utblottade vi blir, desto mer kan vi ta emot och uppfyllas av Guds barmhärtighet. Det erfar vi ofta bakifrån. Det känns så tomt att leva som kristen. Det är så tråkigt att gå i kyrkan. Underbart, säger jag. Det är då något kan börja växa, när vi inte hela tiden styrs av att det skall vara stämningsfullt och känslomässigt, utan att vi verkligen ser vårt totala behov av Guds nåd, vår fattigdom, vår litenhet. Det sker då vi ser Gud i ögonen, han som har blivit människa i Jesus Kristus. Han har stigit ner och gjort sig till vår tjänare av kärlek till oss. Vi måste sänka oss ner till den nivån, så att han kan höja oss upp. Kyrkofäderna beskriver hur Gud stiger ner, katabasis, och människan höjs upp, anabasis. Det är som en gungbräda. Gud stiger ner för att höja oss upp. Han gör sig fattig för att göra oss rika. Vi vill då tävla med honom att göra oss ännu mer fattiga, ännu mer ödmjuka. Det blir en slags helig tävling om den sista platsen. Hur erfar vi det i det vanliga livet, i vår vardag?

Här skall jag peka på något som vi ibland inte riktigt har integrerat i vårt andliga liv. Det är att det ständigt pågår en inre monolog inom oss. Vi tänker kanske just nu på om föredraget snart är slut, på vad vi skall få till middag eller hur det känns, om vi sitter bekvämt. Hela tiden är det en massa intryck som vi mal inom oss, en slags inre monolog. Det känns skönt att vara här, men det kunde vare lite mer eller lite mindre sol. Hela tiden är det någonting som pågår inom oss. Frågan är om det är en monolog eller en dialog. Vi får tro att det egentligen är menat att vara dialog, bön, men genom arvsynden och vår begränsning blir det lätt en monolog, där vi hela tiden ältar en massa saker, sinnesintryck, minnen.

Vi är menade att bearbeta det inre samtalet i dialog med Jesus Kristus. Inom oss pågår det ett ständigt ett samtal. Frågan är om vi samtalar med oss själva eller med Gud. Det är något vi kan påverka. Rent spontant kanske jag säger, att det bara är jag som hela tiden mal detta. Det är mina intryck, mina tankar, mina planer och mina besvikelser. Men är det detta? Det borde det inte vara, utan egentligen finns här anlag och jordmån för den ständiga bönen. Vad har Gud att göra med om jag tycker det är skönt att vara här eller inte? Jag tycker att det är lite för smått och jordnära det som hela tiden rör sig inom mig. Men om jag öppnar upp detta för en dialog med Gud, då höjs samtalet liksom upp och blir något större. Egentligen pågår det ett ständigt samtal mellan mig och frågan är med vem. Ibland är det bara med mig själv. Ibland kopplar jag in andra människor också. Någon sade det, och jag sade det, och varför sade de så. Det är så vi ofta hakar upp oss. Och vad menade de med ett visst ord. Så kan vi grubbla en hel vecka om vad de menade, vad de sade eller inte sade. Vi fastnar lätt i de här inre irrgångarna istället för att öppna upp för en dialog, för bön.

Om man intervjuar människor frågar man dem om allt möjligt. Ibland frågar man dem om de tror på Gud och om de ber. En gång var det en sådan enkät, och då visade det sig att det var fler människor som bad än som trodde på Gud. Innerst inne är människan medveten om att det är någon som hör det som pågår inom henne. Det är någon som lyssnar. Det är någon som är intresserad. När man talar med människor, även om de säger sig inte tro på Gud, finns det alltid ögonblick då de ber. När det är riktig turbulens på flygen, börjar folk be. Det är vissa tillfällen i livet som nästan tvingar fram någon slags bön. Det beror på att det finns ett anlag inom oss, en ansats till bön, som då har hakat upp sig och då bara blir att man samtalar inom sig. Egentligen vill man att någon skall lyssna. Det som människor värdesätter mest, t.ex. om de går till doktorn, är att man lyssnar. Det finns ett oerhört behov att bli lyssnad till i vår kultur. Det märker man också i biktstolen och i andlig vägledning. Man behöver inte säga så mycket bara man lyssnar. Vi är skapade för att bli lyssnade till. Gud är den store lyssnaren, som hela tiden lyssnar till det djupaste inom oss, även om vi inte riktigt kan formulera det, även om det blir lite galet - vilket det får bli i bön.

Vi kan tänka på Psaltarpsalmerna och hur galet det kan bli där. Det talas om att krossa spädbarn mot klippan. Där finns en mängd otrevliga saker som människor lägger fram. Men det förändras, om vi gör det i dialog med Gud. Det kan börja med hat, med uppror, för vi är sådana. I oss blandas gott och ont. Men i och med att det sker i dialog förändras det ofta. Det ser vi i Psaltarpsalmerna. Det kan börja med klagorop och verop, men så småningom glider det över till lovsång.

Om vi verkligen tror att Gud lyssnar på oss, då kan också det inre malandet, samtalet, tankarna, känslorna mer och mer bli till bön och lovsång. Vi har då en inriktning på ett Du och inte bara på ett jag. Så skulle man också kunna definiera ödmjukhet. Du är viktigare för mig än jag. Jag är mer inriktad på Dig än på mig själv. Också det är en ständig omvändelse. Det är ingenting vi kan prestera på en gång. Lyckligtvis har vi därför en så stor kompakt massa vardag. Det sker hela tiden att vi har det inre bruset av tankar, känslor och uttryck som skulle kunna förvandlas till bön och som redan egentligen är en begynnelse till bön. Vi tror ändå att någon lyssnar eller tjuvlyssnar på det inre samtalet. När vi kommer människor riktigt nära, kan vi liksom också förstå vad de tänker, vad de menar. Vi övar upp samtalet med Gud genom våra samtal med varandra eller så borde det vara. Blir vi mer medvetna om det, skulle vi uttrycka oss på ett annat sätt också gentemot varandra.

Ödmjukheten är en grundlinje som vi skall försöka följa i vår vardag. i vårt förhållande till Gud. Han har blivit människa för vår skull. Han har stigit ner till denna jord för att möta oss på ett mänskligt sätt. Vi vill efterlikna honom i hans ödmjukhet och utblottelse. Vi vill då inte alltid ha den första platsen. Vi vill inte alltid stå i centrum. Vi vill hellre lyssna än prata på. Alla de små dagliga attityderna som präglar oss kan mer och mer präglas av ödmjukhet. Då blir det lättare att hålla kontakten uppe med den Gud, som har blivit människa i Jesus Kristus. Då blir det naturligt för oss att vilja efterlikna honom, vilja veta vad han tycker.

Att leva i Guds närvaro innebär också att vilja göra hans vilja. När vi växer in i den djupa vänskapen med Gud, med Jesus Kristus, då vill vi glädja hans hjärta. Vi vill visa honom vår kärlek genom att göra det han vill. Vi vill efterlikna honom. Vi ser mer på honom. Vi lyssnar mer till honom och försöker anpassa oss efter honom.

Då kan vi också hitta rätt förhållningssätt till livets olika omständigheter, det vi kallar Guds försyn. Det är ett begrepp som man ibland kan missbruka. Ordet fick lite dålig klang, eftersom Hitler (1889-1945) ofta använde det. Han sade sig vara försynens man. Vi tror att det finns en horisont av Guds nåd, som möter oss också i det som är svårt och tungt, att Gud inte överger oss, även om alla andra gör det, att det som sker hur svårt och tungt det än är kan få oss att ta vår tillflykt till honom och be om hans hjälp. När människor ber spontant är det ofta i svåra tillfällen. Det gäller även dem som kanske annars inte är så angelägna att be. Det är den sista utvägen, när ingenting annat hjälper. Guds försyn är som en horisont som har med Gud att göra. Även synden, även det som sker mot Gud, kan locka fram vår överlåtelse. Ett nej till Gud hos en människa kan locka fram ett ja till Gud hos någon annan människa. Det är aldrig helt låst. Hela vårt liv är inramat av Guds försyn. Han är alltid där för att hjälpa oss, för att ge oss sin barmhärtighet.

Vi försöker då besvara Guds försyn och hans barmhärtighet genom vår ödmjukhet och lyhördhet för Guds vilja.  Samtidigt kan det vara mycket svårt att rent konkret veta vad Gud vill. Vill han att jag skall åka på reträtt eller skall jag besöka min döende faster? Hela tiden ställs vi inför olika val. Det finns naturligtvis ett svängrum och Gud är ingen diktator. Vi har en fri vilja, men så småningom kan vi öva upp en intuition för vad som är Guds vilja, det som ligger inom evangeliets ram, det som länder honom till ära och världen till något gott. Så småningom kan vi bearbeta vår själviskhet eller få den att smälta ner, så att vi inte längre rent spontant styrs av det som är bra för oss, det vi tycker om, det som passar oss. Vi kan ibland styras mycket av det som är bra för oss. Men sakta men säkert kan själviskheten smälta ner, inte så fort som Grönlandsisen, men sakta men säkert, när vi verkligen försöker öva oss i att leva i Guds närvaro, att ta emot hans barmhärtighet, att växa i ödmjukhet. Då får vi också ett sjätte sinne för vad som kan vara Guds vilja i olika situationer.

I den gamla katekesen fanns en fråga, varför vi lever här på jorden. Svaret var för att vi skall tjäna, tillbe och tacka Gud. Så enkelt men också så svårt är det att se det som meningen, motivationen i vårt liv. Vi har faktiskt förmågan att göra något till Guds ära. Bara genom att vara till, skapade till hans avbild, kan vi förhärliga honom. Bara genom att göra det som är hans vilja kan vi tillbe och tacka honom. Det finns alltid en gudsrelation i allt det som vi är och gör. Vi är inte ensamma, utkastade i ett tomt universum. Hela tiden är vi beroende av Guds nåd och Guds barmhärtighet. Samtidigt är det mycket svårt för många människor i vår tid som alltid ser beroende som ett osunt beroende. Man vill väldigt tidigt bli oberoende, stå på egna ben, klara sig själv. Det kan bli en fix idé.

Flera människor som har kommit till Sverige säger, att det är så svårt att hjälpa någon i Sverige. En invandrarkvinna hade en äldre granne som hela tiden släpade hem tunga kassar. Invandrarkvinnan ville hjälpa till med kassarna, men grannen svarade att hon klarade sig själv. Likadant är det om någon reser sig på en buss eller i tunnelbanan. Man blir förolämpad om någon reser sig upp. Man vill inte vara beroende. Invandrarkvinnan frågade varför det är så. Är man rädd att någon kräver en gentjänst? Om jag hjälper någon att bära kassarna, då tror den som har fått hjälp att jag vill ha något tillbaka. Oberoendet kan drivas in absurdum.

Men gentemot Gud måste vi erkänna vårt beroende. Vi är skapade av honom. Vi finns till, för att han vill att vi skall finnas till. Vi är de vi är, för att han vill det. Vi är unika mästerverk och inte missfoster eller missbildade. Det är många som har svårt att tro det. De tror att de måste bli ännu vackrare, ännu mer effektiva. De duger inte som de är. Det är viktigt att hjälpa människor att förstå att Gud vill att de skall vara det de är. Naturligtvis skall jag utvecklas, växa, helgas och renas, men Gud vill att jag skall vara den jag är. Han har uttalat mitt namn av all evighet. Han har gett mig min existens, min unika existens som aldrig skall kopieras eller klonas, utan jag är denna unika människa. Det gör mig ännu mer ödmjuk. Allt detta är ju nåd och gåva.

Det är inte jag själv som har presterat någonting, utan jag behöver egentligen bara låta mig formas, älskas och sedan bearbetas, renas och helgas. Den tyska mystiken använder ett speciellt ord för denna attityd, Gelassenheit, överlåtelse. Det innebär att låta Gud älska oss, låta honom handskas med oss, låta honom leda oss, låta honom upplysa oss. Det lilla ordet låta är mycket viktigt. Vi måste låta det ske som sker och tro att Gud är med oss i vårt vanliga liv, att vi där har möjlighet att hela tiden låta oss älskas, ses och formas av honom.

Modellen för detta förhållningssätt finner vi i Jungfru Maria, som vid bebådelsen säger: ”Låt det ske med mig som Du vill”. Denna händelse vid bebådelsen har gett upphov till Angelus-bönen, som man ber tre gånger om dagen. Det är en unik händelse i frälsningshistorien: inkarnationen, men det är också en ikon av vårt grundförhållande till Gud. Må det ske med mig som Du vill, säger hon. På latin blir det ännu kortare, fiat, låt det ske. Må din vilja ske. Det är grundinställningen i vår gudsrelation. Det är den vi kan öva upp under alla vardagens händelser. Vi låter arbetet vara vad det är. Vi låter människor vara vad de är. Vi tar emot dem och allt det som sker som Guds gåva till oss. Vi låter tiden vara vad den är. Varje ögonblick på nytt kan vi öppna oss och ta emot detta. Vi glömmer det, men vi upprepar det igen. Vi tar emot det igen. Denna grundhållning är också något som vi aldrig riktigt kan lära oss till fullo. Men varje dag på nytt får vi en ny möjlighet att öva in denna totala öppenhet för den Gud som har blivit människa med och för oss.

Därför kan Jungfru Maria bli en förebild för hur vi lever vår vardag. Vi vet inte så mycket om hennes vardag, men antagligen var det ett enkelt, händelselöst liv i Nasaret. Det gäller att i vardagen ta emot allt som sker utifrån Gud, i smått som stort. Det kan komma ett livsviktigt ögonblick i vårt liv, när vi på allvar måste välja mellan Gud och det andra. Så är det i martyriet. I våra liv finns det sådana viktiga ögonblick, när vi anade att här väntade Gud sig något av oss. Här gav han oss en möjlighet. Har vi då övat in i det vardagliga livet att överlåta oss till honom, är det också lättare att göra det i de stora och livsavgörande tingen.

Vi är aldrig vaccinerade mot att göra misstag. Det måste vi också komma ihåg. I ödmjukheten finns också en insikt i vår svaghet och bräcklighet, vårt ständiga behov att få förlåtelse, att få börja om. Vi är helt beroende av Guds nåd och förlåtelse för vårt liv. Samtidigt öppnar vi oss för Guds oändliga kärlek och barmhärtighet och är medvetna om att vi aldrig tillfullo kan förstå detta. Det är ändå det som är menat att uppfylla oss helt och hållet. Vi är skapade till Guds avbild, och det betyder att vi har en potentialitet att ta emot oändligt mycket av hans oändliga kärlek. Vi kan bara växa och växa i den mottagande grundhållningen.

Det tragiska med sekulariseringen är att många människor som inte tror på en Gud förväntar sig en oändlig kärlek av en människa. Vi är skapade till Guds avbild med längtan efter en oändlig, gränslös kärlek. Det behovet kan bara Gud tillfredsställa. Förväntar vi oss det av en människa kommer vi alltid att bli besvikna, även om vi möter ett helgon eller någon helgonlik person. Ingen människa kan fylla vårt djupaste behov av kärlek. Samtidigt har även de som inte har mött Gud detta behov, och då söker de detta på något annat sätt. Man kan avguda en människa och bli djupt besviken. Faktiskt tror jag, att många av alla de relationer som går sönder i vår tid beror mycket på, att man har förväntat sig för mycket av en människa. En människa kan inte ge oss allt, och vi har ingen rätt att förvänta oss oändlig kärlek av en ändlig människa.

Behovet finns och man söker kompensation på andra plan. I skvallerpressen talas det ofta om någon filmstjärna med en ny kärlek. Det är något tragiskt, eftersom man är menad att ta emot den oändliga kärleken. Men man tror då, att en människa kan ge det som ingen kan ge. Det betyder inte att vi inte skall försöka att växa i kärlek och försöka dela med oss. Ibland frågar man barn vem de tycker bäst om, mamma eller pappa. Sedan frågar man vem de tycker bäst om, Jesus eller mamma. Sådana frågor är inte lätt att besvara. Ändå är det viktigt att vi är medvetna om att Guds kärlek är någonting annat, någonting större. Det är naturligtvis något vi tar emot och också tillgodogör oss, men det finns någonting i människan, ett så djupt väsensbehov av Guds kärlek som ingenting annat kan släcka.

Om vi inte har förstått det, kommer vi alltid att söka tröst, kärlek, tillfredsställelse på alla möjliga andra plan. Det ser vi ständiga bevis på i vår tid som är expert på att hitta kompensation för det väsentliga. Men det är en kompensation som inte räcker långt. Att hjälpa människor att förstå sig själva är inte lätt. De kan känna tomhet i livet och mena att de ingen vart kommer. Har vi öppnat oss för den oändliga kärleken, då kan vi också stå ut med tomhet. Tomheten är till för att fyllas. Jag frågar ibland prästerna hur det är i kyrkan, om den är halvtom eller halvfull. Ser vi mer de som fattas än de som är där? När vi ser på varandra ser vi då mer på det som fattas hos en människa än på det hon har? Ser vi mer på hennes brist på kärlek än på den kärlek hon har?

Det finns människor som bara genom att se på oss kan få oss att växa. De kan se det lilla goda. Då växer vi och vill efterlikna det. Vi vill inte göra dem besvikna. Andra ser på oss och vi sjunker ner i jorden. De ser bara det dåliga. I pedagogik och uppfostran är det oerhört viktigt att man ser rätt på barnen. Men det gäller oss alla, för vi är Guds barn. Någon ser på oss med Jesu blick. Faktiskt får vi ibland eller rättare sagt alltid låna Jesu ögon för att se på varandra. Då kan vi se den lilla ansatsen till det goda, den lilla viljan att bli bättre istället för att se alla misslyckanden, alla svek. Mycket beror på hur vi ser på varandra.

Vill vi efterfölja Gud i vår vardag måste vi öva upp hans sätt att se på människor. Även om vi tycker att människor är ytliga och bara bryr sig om smink och spelcasino, kanske de någon gång ändå har gjort något vänligt och sagt något fint. Vi behöver uppmuntra och hjälpa människor att lämna ytligheten och gå vidare. Här har vi oändliga möjligheter när vi möter människor. Det är viktigt att se på dem inte som likgiltiga personer utan som människor som Gud har sänt till oss. Det kanske inte är just dem vi ville ha vid vår sida på jobbet eller i församlingen. Men om de är här betyder det att enligt Guds försyn är jag kallad att visa dem Kristi kärlek.

Har jag tagit emot något av det här förrådet, låtit mig påfyllas av Guds oändliga kärlek, då skall den räcka till i mina möten med alla slags människor som jag kanske inte omedelbart ser som sympatiska eller på samma våglängd som jag. Jag får inte avskriva eller nedskriva någon och säga att hon bryr sig bara om smink och recept eller han bara om spelcasino och bilar. Det är lätt att vi katalogiserar människor, inordnar dem i fack. Det är viktigt att ha öppenhet och tro att vi kan få Guds hjälp att locka fram, att föda fram något djupare och finare. Vi hade en ordenssyster i Stockholm som hade denna förmåga. Hon tyckte att alla ungdomar var snälla och hjälpsamma. De blev nog ännu snällare när hon såg på dem. Min mor frågade en gång en ungdom om han inte kunde vara en ängel och hjälpa henne. Då gjorde han det. Det är inte lätt att stå emot när någon tror oss om något gott.

I vår vardagliga verklighet måste vi vara medvetna om att det händer mycket. Det är som en teaterscen. Gud skickar in en massa personer och vill att vi skall interagera. Ibland är det trevligt, ibland är det jobbigt, men det är alltid viktigt att se, att det inte är en massa likgiltiga ting som sker i vår vardag, på jobbet, på tunnelbanan, på bussen eller i affären. Vi är alltid utsända för att sprida det som är gott. Det kan vi göra på många sätt. Vissa har kanske förmågan att säga något fint, andra att göra något fint, andra att le fint. Vi kan tänka efter vilka människor vi gillar och som har betytt någonting för oss och tänka efter vad det var som gjorde att vi flyttade dem från minus till plus. Var det något de sade, gjorde eller inte gjorde? Vi kan ta ett exempel från klosterverkligheten. Där finns mycket gammal vishet inbäddad. Man kan se om någon har en kallelse till klosterlivet på hur han eller hon stänger en dörr. På vårt prästseminarium säger de också, att om någon alltid lämnar odiskad dikt efter sig blir man lite betänksam. Hur gör vi själva i vår vardag? Håller vi upp dörren till den som kommer efter eller har vi annat att tänka på. Alla de små detaljerna visar ofta vem vi är. Det är därför ödmjukheten är så viktig. Vi får vara medvetna om att om Gud själv kom för att tjäna oss, är det rimligt att vi också försöker tjäna varandra. Det får inte bli en överdriven beskäftighet. Allting kan missbrukas. Det får inte vara något tillgjort eller påklistrat. Alla våra mänskliga relationer måste hela tiden vårdas, så att vi blir medvetna om att vi är delaktiga och att vi har fått ett förråd av Guds nåd, kärlek och barmhärtighet. Det får vi sedan dela med oss av i alla de små vardagliga situationerna där vi lever, så att vi på detta sätt kan förhärliga Gud genom det vi gör. Varje handling, varje tanke, varje ord, varje blick har en betydelse.

I klostren talade man tidigare om modestia oculorum, ögonens blygsamhet. Vad fäster vi vår blick vid? Hur ser vi på saker och ting? Tittar vi på människor för att se på dem som Guds avbild? Hur använder vi våra ögon? Vad dras vi spontant till och vad reagerar vi emot? Våra ögon är en själens spegel. Om vi ser på det som är vackert och hela tiden har Kristus för ögonen, på näthinnan, kan vi också se på människor på detta sätt och se något av Jesus i varandra. Det är så vi skall se på varandra i kyrkan. Vi tillhör alla Jesus. Vi kan alla förmedla något av Jesus till varandra genom vad vi är. Vi får våga se på varandra på det sättet att vi alla kan förmedla någonting av Jesus till varandra. Vi kan påminna varandra om Jesus. Han kan återspeglas i våra ögon. Det vi ser på fastnar på näthinnan.

I detta sammanhang kan vi tänka på nådebilden i Guadeloupe. Jungfru Maria uppenbarade sig för en indian och hennes bild fastnade på hans poncho. När man undersökte hennes öga såg man en spegelbild av indianen som hade fastnat. När man studerar bilden ser man att denna utblottade indian, som hon uppenbarade sig för, är återspeglad i hennes ögon. Vi skulle alltid ha Jesus på näthinnan, så att vi kan se något av Jesus i varandra. Vi får fastna vid det Jesuslika i varandra och tro att vi faktiskt kan återspegla Jesus för varandra. Vi är lemmar i Kristi kropp genom vårt dop. Vi är infogade i hans mysterium. Vi är bärare av hans ljus och nåd. Då vore det konstigt om vi inte kunde förmedla något av Jesus till varandra. Här kan vi ibland vara alltför blygsamma. Den sanna ödmjukheten innebär att vi bejakar. Om Jesus har gett mig denna nåd och jag genom mitt dop tillhör honom helt och fullt, då har jag också en bortglömd eller ännu inte upptäckt förmåga att ge Jesus vidare. Det får jag göra under min vardag till alla slags människor.

Det är i de mänskliga relationerna som halten i vår äkta gudsrelation uppenbaras.  Det är det Jesus menar, när han talar om fåren och getterna. Har vi känt igen Jesus i den nakne, i den utblottade eller ej? Vi kan också vända på det. Har jag bejakat min förmåga att se Jesus och fostra fram Jesus i den jag ser på, hjälpa honom eller henne att växa? Vissa människor har en förmåga att bara de ser på oss får de oss att växa. Vi vill då motsvara vad de ser i oss. Egentligen är det så vi kristna är kallade att se på varandra. Vi hjälper varandra ömsesidigt att bli mer lika Jesus. Vi lockar fram i varandra det som är likt honom. Även om vi ser på icke-troende eller icke-kristna kan vi hjälpa till att locka fram det bästa, finaste och djupaste i dem. Det är något av det man menar också med kontemplation, som inte enbart är en sak som rör vår djupa gudsrelation, utan den måste återspegla sig i hur vi ser på varandra.

Här är Teresa av Avila (1515-1582) ett strålande exempel. När hon skriver om sina medmänniskor beskriver hon dem alla som helgon. En helgonlik adelsman hjälpte henne. Om vi läser en objektiv skildring ser vi, att det var vanliga människor, men hon kunde få dem att höja sig över sig själva. Då vi försöker leva i ödmjukhet i vårt vardagliga liv, beror det på att Jesus själv har delat detta vanliga liv med oss. När vi talar om Jesusmysteriet glömmer vi ibland bort de trettio fördolda åren, Jesu vardag i Nasaret, då han levde fördolt. Tre år förkunnade han. Tre dagar levde han i lidande, död och uppståndelse. Men mest tid ägnade han åt vardagen. Då måste det ha en frälsningsbetydelse. Allt det Jesus tar på sig gör han för vår frälsnings skull. Han ägnade trettio år av sitt liv till en vardag med hårt arbete. Han såg vår vardag som viktig. Att identifiera vår vardag med Jesu vardag är viktigt och mycket befriande. Jag arbetar inte ensam vid min snickarbänk eller vid min dator. Jesus är med mig. Han bär mig. Han hjälper mig. Vi får aldrig glömma, att Jesus ägnade större delen av sitt liv till ett helt vardagligt liv som säkert var slitsamt, jobbigt, för att visa att när vi delar detta med honom så infogas det i hans frälsningsmysterium. Vi bidrar till att förhärliga Fadern. Vi ger Gud ära. Broder Lorens (1614-1691) säger, att vår enda uppgift i detta livet är att behaga Gud och glädja Guds hjärta. Vi kan uttrycka det på olika sätt, men hela den vanliga, lite jobbiga, ibland tråkiga delen av vårt liv är oerhört viktig i Guds ögon. Där är vi hans medarbetare för att bygga upp världen. Där får vi förhärliga honom och där får vi också hjälpa varandra. Mer och mer kan vi inse hur viktig denna del av vårt liv är.

Vi ber än en gång om den Helige Andes klarsyn. Kom, Helige Ande, till ditt folk, ditt folk som sliter och släpar, ditt folk som går böjt under hårda bördor. Men hjälp oss att se att också det hårda och slitsamma liv vi har i vår vardag eller att det tråkiga och jobbiga är något som länder dig till pris och ära. Vi får genom att ta på oss detta medverka till världens frälsning, till att Jesus Kristus blir förhärligad och att hela världen får del av frälsningen. Hjälp oss att inse och förstå hur viktig vår vardagliga existens är i dina ögon, så att vi där finner den djupa glädje som bara du kan ge oss, du som lever och råder i evigheters evighet. Amen.

bskp Anders Annat av Kardinal Arborelius

mailtobskp Anders Arobrelus OCD
home
Till KATOLIKnu