Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Föredrag/Reträtt


Vardagsmystik

Reträttföredrag Berget, Rättvik 17-20 juni 2019

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag I

Vi börjar med några ord av påven Franciskus.

Herrens barmhärtighet är ett mysterium. Guds Hjärta är det största och vackraste mysteriet. Om du vill färdas till Guds Hjärta gå barmhärtighetens väg och tillåt dig själv att ta emot barmhärtighet. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Hela vårt liv är en resa, en färd, för att komma Gud allt närmare. Vi glömmer ibland bort, att vi hela tiden kan växa in i en allt djupare relation med Gud, att han kan komma oss ännu närmare och ta oss ännu mer i besittning. Vi skall i de här föredragen försöka se hur vi kan evangelisera vardagen, den del av vår verklighet där vi mest lever. För de flesta av oss är det där vi mest håller till. Ofta relaterar vi Gud mer till det lite speciella, till en reträtt, en gudstjänst eller en bibelläsning, och glömmer bort att Gud alltid är närvarande i vårt liv och att vi alltid kan komma honom närmare. Det är underbart när det går upp för oss, att vardagen är den naturliga mötespunkten med Gud och att vi där mer och mer kan tränga in i de möjligheter som finns att låta Gud komma oss nära.

För ungefär 50 år sedan kom jag till klostret i Tågarp. Som novis får man ledning och undervisning i olika ämnen. I den inre bönen fick jag Br. Wilfrid Stinissen (1927-2013) som lärare. Han betonade mycket starkt att grunden för hela bönelivet är Guds närvaro. Det är den grund vi alltid står på. Gud har skapat allt. Genom sin nåd och sin barmhärtighet har han låtit allt komma till, och jag är en del av denna verklighet. Det betyder att Gud alltid är närvarande i det han gör. Skapelsen är inte bara något som har skett en gång för längesedan utan ett ständigt pågående skeende, där vi tar emot vårt liv, vår existens. Vi tar emot tillvaron som ett uttryck för Guds godhet och barmhärtighet. Vi tillåter oss själva att ta emot barmhärtighet, säger påven. Det låter så enkelt och självklart, men det är ofta något vi glömmer bort. Vi kommer ihåg det som är mer komplicerat, men det som ligger för handen och är självklart, att vi ständigt lever i Guds närvaro, tänker vi inte alltid på.

Det betyder inte alltid att vi känner, erfar eller upplever Guds närvaro. Det är mycket viktigt att vi är medvetna om att det inte sker på det planet. I vår tid är vi mycket inriktade på upplevelser, på ”kickar”. Det skall hela tiden vara något nytt, något som händer och tar oss i anspråk, men det vanliga livet, vardagslivet, blir egentligen bara något som flyter fram. Men vi får se på vardagslivet som en färd, en resa till Guds Hjärta, som påven säger. Vi kan mer och mer bli hemma i vår vardag, i vår verklighet och möta Gud och ta emot honom där. Han är redan där. Han har skapat allt och genom sin skapande kärlek förblir han närvarande i hela sitt skapade verk. Och inte nog med det, Gud själv blir människa med oss. Han stiger ner, delar vår verklighet för att frälsa oss just där vi lever, just som de vi är.

Jag får acceptera och ta till mig att min verklighet, min vardag, som fyller den största delen av min verklighet, är min ständiga mötesplats med Gud. Gud ser ständigt på mig med oändlig barmhärtighet och kärlek. Han ger mig min existens. Han ger mig allt det som livet innebär. Livet är en gåva och nåd eller, som Thérèse av Lisieux (1873-1897) säger, allt är nåd. Tout est grâce. Om det går det upp för oss att det är så, får livet en helt annan färg. Det kanske inte ändrar sig i konturerna eller i känsloupplevelserna, men vi får då en helt annan hemhörighet i verkligheten, och vi blir inte bara, som Pär Lagerkvists (1891-1974) roman heter: ”Gäst hos verkligheten”. En av nutidsmänniskans stora frestelser är att säga, att hon bara är gäst här på jorden. Hon är bara här men inte delaktig. Hon är inte medverkande med Gud i hans skapelse- och frälsningsverk. Hon är inte riktigt hemma någonstans. Samtidigt är vi också på väg, på pilgrimsfärd, till det fulla mötet med Gud på andra sidan, då vi hoppas att få se Gud sådan han är.

Men redan nu kan vi se spår av Gud, tecken på honom. Vi får upptäcka att skapelsen är tecknad av den som har gjort den. Allt det vi ser, hör och är med om kan relatera oss till Gud. Det är en stor nåd, men det är inte alltid så lätt att inse, eftersom vi tenderar att fastna i våra känsloupplevelser, tankar, drömmar och idéer istället för i verkligheten. Vi kan ha stor nytta av den klassiska, realistiska filosofin, som Thomas av Aquino (1225-1274) för fram. I vår kultur är vi ofta mer präglade av en idealistisk filosofi, som går tillbaka på Immanuel Kant (!724-1804), som betonar idéerna, tankarna istället för själva verkligheten. Det kan tyckas ganska likgiltigt vad det är för filosofi vi är präglade av. Men när vi skall leva vardagen som en mötesplats med Gud, är det mycket viktigt att vi står på verklighetens grund, i realiteten, i realismen och inte bara i tankar, känslor och idéer, för då kan det vara mycket svårt.

Samtidigt måste vi också ha tålamod med oss själva, vilket inte är så lätt. Vi får vi inte fastna i tankar och idéer. Vi måste acceptera också vår begränsning, och att vi är präglade av ett annat tänkesätt, där vi hela tiden vill uppleva istället för att leva och erfara istället för att bli kvar i verkligheten. Om vi är alltför beroende av hur vi upplever saker och ting, kommer vi också att missa den djupdimension, som gör att vi hela tiden, oavsett hur vi känner det och vad som än händer, är djupt förenade med Gud och kan leva till hans ära och för att behaga honom.

Här vill jag citera ett ord av den heliga Birgitta (1303-1373) som har mycket stor kraft. ”Jag vill inte använda minsta lilla stund till annat än Guds ära”. Vi får tiden. Vi får varje ögonblick som en gåva av Guds barmhärtighet. Då ligger det i sakens natur att vi också använder den till Guds ära för att tacka och lova honom, så att vi besvarar hans gåva genom vår gengåva. Återigen behöver det inte vara som en känsla, en tanke, utan att vi på existensens djupaste nivå är medvetna om att allt är Guds gåva. Allt är ett uttryck för hans barmhärtighet. Det enda jag egentligen behöver göra är att tillåta mig att själv ta emot nåden och barmhärtigheten, tillåta Gud att älska mig. Det låter lite ovanligt, men det är ofta detta vi missar. Vi behöver inte känna en stor brinnande kärlek i varje ögonblick. Det kan vi inte. Men vi kan lugnt och stilla besvara Guds gåva genom det vi är och det vi gör. Vi upptäcker att vi kan bevisa Gud vår genkärlek på så många olika sätt, och det kan vi lära oss under vardagen.

Alla de moment en vardag rymmer är i princip ögonblick av nåd. Vi vaknar, tar emot dagen. Frågan är om vi tar emot dagen som en gåva, en nåd eller som ännu en tråkig dag. Hur tar vi emot livet, dagen och det som händer? Tror vi att det är Gud som ger oss den nya dagen och att vi där får möta honom förklädd, beslöjad, osynlig men verklig? Den trosövningen måste vi börja dagen med. Annars blir dagen bara präglad av något vi hela tiden skjuter upp.

Ett av de ord jag avskyr är ordet tidsfördriv. Då reducerar vi tiden till något som bara skall fördrivas. Här är vår tid specialist. Jag tänker på det varje gång jag ser annonser om spelcasino. För tio år sedan såg man inga sådana annonser i tunnelbanan, i tidningen och på TV. Men i vår tid har det tyvärr blivit så, att många människor inte står ut, om de inte kan fördriva tiden med någonting. Det kan vara med mycket hedervärda saker, men det kan också vara med spelcasino. Risken är att vi istället för att ta emot tiden, dagen, som en Guds gåva fördriver den. I fromma kretsar tänker man kanske på, att nu skall man snart åka på pilgrimsfärd eller om en månad på reträtt. Nu har man det att se fram emot. Man lever inte här och nu i det närvarande ögonblicket utan flyr ofta in i framtiden. När man blir pensionerad skall man göra det och det. Men då finns kanske ingen pension kvar. Eller tänker man tillbaka på den underbara barndomen. Det kan även vara tvärtom. Man oroar sig för det som skall hända när man blir pensionär eller tänker tillbaka på den hemska barndomen. Det är olika hur våra liv är. Därför är den bästa medicinen att stryka de här dimensionerna så mycket som möjligt och leva här och nu.

Det är klassiskt i den kristna spiritualiteten att leva så som Jean Pierre de Caussade (1675-1751) säger, att det närvarande ögonblickets sakrament är att möta Gud här och nu, ta emot hans barmhärtighet just där man lever och tacka honom för hans nåd här och nu. Det är viktigt hur vi börjar vår dag, för det kommer att prägla hela dagen, om vi börjar den bra eller inte börjar den alls utan bara låter den rinna på. Det är bra att börja dagen med bön. Det kan vara en kort bön. Birgittasystrarna säger innan de börjar tidegärden: ”jag offrar min dag till Herren”. Man kan be: ”Jag har fått min dag av dig, Herre. Nu vill jag ge den tillbaka till dig. Allt det som jag får vara med om denna dag uttrycker din närvaro, omsorg och kärlek. Även det som kan vara svårt, även det som gör ont, kan förena mig med dig”. Jag är inte ensam att bära bördan. Ibland kan livet vara så tungt att varje dag verkar vara bara en börda. Men delad börda är mindre börda än ensam börda. Det är viktigt att börja dagen medvetet. Det är inte så lätt. Vi kan vara halvt sovande och stappla upp. Men ibland kan det hända någonting som gör att vi blir mer medvetna. Om man en morgon inte hör väckarklockan, kan man plötsligt vakna och bli mycket medveten.

Jag får se och lita på att nu börjar mitt livsäventyr med Gud eller ett nytt kapitel i min frälsningshistoria, om vi skall uttrycka det mer teologiskt. Varje dag vill Gud i Jesus Kristus befria, frälsa och helga mig. Han vill komma mig ännu närmare. Jag får komma ännu ett stycke närmare Guds Hjärta. Det finns ingen gräns för hur nära jag kan komma honom. Här måste vi vara lite djärvare och frimodigare. Vi kan alltid komma Gud närmare. Vi kan bli mer och mer befriade från det som binder oss vid oss själva, världen, tingen och smärtorna.

Vi får ta till oss det evangeliska budskapet att Jesus Kristus har kommit för att befria oss, för att frälsa oss från allt som hindrar oss att leva i ständig gudsförening och kärleksförening. Återigen det är inte någonting vi direkt kan känna eller upptäcka, utan det rör sig om det som man i mystiken kallar det teologala planet, på trons, hoppets och kärlekens plan. De teologala dygderna eller krafterna förenar oss ständigt med Gud. I bönen bär de oss djupare in i Guds gemenskap. Känslorna, tankarna, bilderna kan inte riktigt nå fram och de är inte avsedda för det. De är våra naturliga sinnesförmögenheter, som gör att vi kan relatera till den synliga verkligheten och bli hemma där. Men på det övernaturliga planet är det trons, hoppets och kärlekens kraftkällor som hjälper oss. Därför är det ibland bra att börja dagen med att säga: ”Herre, jag tror på dig, jag älskar dig, jag hoppas på dig. Hjälp mig att bli kvar i denna djupa dimension, där jag faktiskt redan är hemma”.

Det är viktigt att komma ihåg att vi redan ständigt är i Guds närvaro. Genom dopet, ja, redan genom skapelsen framgår vi ständigt av Guds nåd. Genom dopets nåd är vi honom nära på ett ännu djupare plan, på nådens plan, på trons, hoppets och kärlekens plan. Paulus säger, att vi är ett Andens tempel, där Gud ständigt lever. Det är en verklighet, där vi ständigt är hemma. Jag får riktigt ta till mig att jag faktiskt redan är närvarande i Gud, eftersom han är närvarande i mitt liv. Allt det jag gör, tänker, är med om, kämpar med, sker tête à tête, som man säger på franska, ansikte mot ansikte, huvud mot huvud, hjärta mot hjärta. Jag lever inte mitt liv på egen hand utan i Guds hand. Här kan vi tänka på Carl Milles (1875-1955) staty, där den lilla människan vilar i Guds hand. Allt är i Guds hand. På kvällen vid Completoriet säger vi: ”i dina händer, Herre Gud, befaller jag nu min ande”. Men jag vilar redan tryggt i Guds hand. Han bär upp min tillvaro. Under min dag är det viktigt att återknyta till detta och se hur de olika momenten under dagen på olika sätt har med Gud att göra. Jag gör det jag är med om till Guds ära. Men det glömmer jag så fort dagen sätter igång, för det är så mycket att tänka på. Men lite då och då kan jag bli påmind om det. Det är en stor nåd när jag börjar tänka på, att hela dagen med allt vad den rymmer är min mötesplats med Gud.

Mycket är rutin och då får vi öva upp en rutinmässig gudsnärvaro. Vi tycker inte om ordet rutin. Vi säger att bönen får inte bara bli rutin, men det finns också en helig monotoni i bönelivet. Många böner bygger på det. Rosenkransen och andra böner som vi har lärt oss ger oss en slags helig rutin. I den judiska fromheten är det mycket tydligt. Där har man korta, små böner för olika moment i livet. Jag minns att år 2000 hade man förintelsekonferensen i Stockholm. Då satt jag bredvid en from engelsk jude och plötsligt kom kungen in. Då viskade han till mig, att nu kunde han äntligen få be en bön som finns i hans tradition och som man skall be när man träffar en kung. Han var mycket glad, inte för att kungen kom utan för att han kunde be denna bön. Vi har inte har riktigt samma rutiner att be en bön när vi borstar tänderna och en annan bön när vi kammar oss. Alla rutinmässiga ting som sker kan hjälpa oss att bli kvar i Gud. När vi tvättar oss, tvättar vi bort vår synd. När vi äter, tar vi emot det bröd vi behöver för dagen. Det finns vissa klassiska böner som att be bordsbön.

Nu läste jag till min fasa att Bromölla kommun har förbjudit bön på arbetstid. Det är naturligtvis riktat mot muslimerna, men vi drabbas också av förbudet, om vi lever i Guds närvaro. Men ingen kan förbjuda oss att be medan vi arbetar. Arbete av vilket slag det än kan vara är en hjälp att leva i bön. Ibland tänker vi, att det skulle vara bra med ett arbete som är enkelt och där man inte behöver tänka. Men också ett arbete som innebär intensiv tankeverksamhet kan förenas med bön, för bön sker på hjärtats djupnivå, den teologala djupnivån. Vi slutar inte att älska Gud för att vi löser matematiska formler. Vi upphör inte att älska honom om vi måste planera ett kungabesök eller ett påvebesök.

Bön är inte bara tankeverksamhet, mental verksamhet. Gud försvinner inte bara för att vi inte tänker på honom. Vi kan jämföra det med mänsklig kärlek. Vi upphör inte att älska våra nära bara för att vi har ett intellektuellt och krävande jobb. På djupet fortsätter vårt hjärta att slå till Guds ära. Därför är det ibland bra att öva Jesusbönen, som går ut på att knyta bönen till andningen, till hjärtats slag, att sjunka ner på djupnivån, så att vi blir kvar i Guds närvaro, även när alla våra intellektuella och mentala kapaciteter tas i anspråk. Om vi skulle råka bo i Bromölla, måste vi kanske förklara för arbetsgivaren, att nu har vi varit på reträtt och fått höra att vi alltid skall be. Hur skall det då gå till här i Bromölla? Det kan komma sådana tillfällen i vårt liv, när vi måste förklara. Jag kan säga: Nej, käre arbetsgivare, du behöver inte vara rädd, utan bönen pågår i mitt hjärta ögonblick för ögonblick, även om jag skriver på datorn. För vissa är bönen något som stör och tar ifrån dem något av tid, vare sig det är arbetsgivarens tid eller egen tid. Men den djupa bönerelationen kan i princip kombineras med alla andra sysselsättningar utom med ett medvetet nej till Gud, synden. Samtidigt vet vi att det också där finns en gråzon.

När vi står på avgrundens brant för att begå en synd kan vi ibland plötsligt dras tillbaka. Har vi övat upp oss att leva i Guds närvaro, är vi också lite mer immuna mot frestelsen och synden. Vi kan stå på avgrundens brant och plötsligt är det, som mystikerna säger, ett gummiband som drar oss tillbaka till Gud, eftersom vi i det vanliga livet har övat att vara närvarande för Gud, leva av hans barmhärtighet och ta emot hans nåd. Då fordras det också att vi verkligen försöker. Det är det enda vi kan göra, säger den schweiziske mystikern Adrienne von Speyr (1902-1967). Det enda vi kan göra är att försöka gå evangeliets väg, försöka att leva till Guds ära, försöka att älska vår nästa, försöka att ta emot Guds barmhärtighet ögonblick för ögonblick.

Vi kommer att falla och misslyckas. När man frågade ökenfäderna vad de gjorde i öknarna hela dagarna, svarade de: jo, vi faller och vi reser oss. När folk kommer till karmelitsystrarna och frågar vad de gör i klostret, svarar de att de faller och reser sig upp. När man frågar oss säger vi, att vi har så mycket att göra. Vi läser tidningen, skriver insändare och handlar på rea. Vi har kanske ännu inte riktigt evangeliserat vår vardag. Vi måste komma ihåg att vi börjar varje dag på nytt. Vi kan inte efter reträtten få ett diplom att vi har lärt oss vardagsmystik och nu kan det. Det kommer antagligen att bli ännu jobbigare när vi kommer hem, för då går det upp för oss att det finns oändligt mycket som måste förvandlas i vårt liv. Det är också en nåd att se att vi har en väg att gå och att vi går den tillsammans med Herren, att den uppståndne Herren lever i sin Kyrka, att han går med oss på vägen till Emmaus eller till Emmaboda eller var vi bor. Vi måste hela tiden vara medvetna om, att nu är vi på väg dit eller dit, men vi är inte ensamma på vår färd. Gud är med mig. Han leder mig. Han lär mig genom mitt liv. Jag är inte bara hänvisad till mina egna krafter och min egna upplevelser utan det är något större.

Jag får använda minsta lilla stund till Guds ära. Då kommer vi in på de tomma ögonblicken, de döda momenten. Jag reser ofta med tåg. Då kommer man ofta försent. Jag såg att det var några som hade kommit tretton timmar försent med ett nattåg. Tänk så mycket extra tid man får för att be och tacka Gud. Men det kanske inte är det man i första hand tänker på. Kanske vi så småningom kan bli tacksamma för de tomma ögonblicken, för det är ofta då vi prövas. Det är mycket lätt att bli otålig i snabbköpskassan, när någon inte hittar sitt kreditkort. I stället kan man säga: ”Herre, nu fick jag denna lilla stund för att bara tacka dig. Jag kan inte göra mycket annat när jag står här än att ta emot denna lilla stund och göra det till din ära”. Då fordras det också en mentalitetsförändring. Vi måste ändra på atmosfären. Frågan är om vi till varje pris vill ha allting gjort så fort som möjligt, om vi hela tiden vill kontrollera, manipulera vår verklighet eller om vi tror vi att det genom Guds försyn kan hända saker som får oss att ännu djupare anförtro oss till honom. Det ändrar naturligtvis också vårt förhållande till vår nästa.

Den stora och känsliga punkten är hur vi ser på vår nästa. Ser vi på henne mer som ett störningsmoment eller som en nåd? När det är skrikande barn i gudstjänster, ser vi det som en nåd eller som ett störningsmoment? Så länge folk är snälla, vänliga och behagliga, tycker vi att det är ganska bra. Men börjar det skära sig lite, går det upp för oss hur vi ser på vår nästa. Är det bra endast så länge hon jamar med? En av mina medbröder sade en gång i ett dåligt ögonblick: Ja, ni svenskar tycker ingenting om någonting. Ni bara jamar med om allting. Sådant tycker vi inte om att höra. Det syftade på konsensustänkandet, något som kan prägla vårt förhållande till vår nästa. Det går bra så länge hon tycker som jag och är vänlig och skojfrisk, men börjar hon säga emot och vara besvärlig, blir det jobbigare. Det är då vi sätts på prov. Litar vi på att Gud kan tala till oss också genom människor som vi har svårt med? Vågar vi tro att Guds kärlek också kan använda sig på det sättet för att tala till oss?

Vi måste acceptera människan, också i hennes svaghet och bristfällighet och älska vår nästa, även när hon är emot oss eller förföljer oss. Även våra bödlar måste vi förlåta. Ett av kriterierna när några skall bli helgonförklarade som martyrer är, att de är beredda att förlåta dem som förföljer dem och går emot dem. I de gamla klassiska helgonbiografierna finns det nästan alltid någon person som tycks ha som enda uppgift att göra det omöjligt för personen ifråga att bli helig. Det brukar vara likadant i en klosterkommunitet och i en familj. I vår arbetsmiljö, i vår bekantskapskrets, i vårt grannskap är det nästan konstigt, om det inte finns någon sådan skurk som är där bara för att hjälpa oss att övervinna vår själviskhet. Ofta blir det dock inte så. Jag tänker på alla arvstvister. Familjerna har hållit ihop och det har varit så underbart, men plötsligt börjar man bråka om en liten näsduk som mormor haft eller om någon miljon. Vi är så oerhört känsliga för vad andra människor är och gör istället för att tro att de är skapade till Guds avbild. Kanske just den person jag upplever som jobbig är den som kan hjälpa mig att bli befriad från min djupaste självcentrering. Det är naturligtvis inte så roligt och så behagligt allt detta.

Lyckligtvis finns det i nästan alla människors liv en sådan jobbig människa. Råkar man då vara gift med den här personen, är det inte alltid så lätt. Om det är Guds vilja kanske det också går. Eller det kan handla om ett barn. Föräldrarna hade hoppats så mycket på sitt barn, att det skulle bli fastighetsmäklare eller ordensbroder, men så blir det något helt annat. När jag gick i kloster var det en släkting som beklagade min mamma och tyckte synd om henne.  Min mamma svarade, att det är bättre än att han blir nattklubbsdirektör.

Vi får acceptera verkligheten, acceptera att människorna är som de är. Man kan naturligtvis hjälpa dem lite på traven vi också. Det kanske svåraste för oss är att acceptera, att vi också kan vara en skurk för någon annan. Vi kan vara någon som går alla på nerverna. Vi kan vara någon som helgar andra utan att vi vet om det. Oftast tänker vi inte på det. Vi kan vara riktigt otrevliga för att helga någon människa. Ibland har man faktiskt övat in detta sätt i kloster. När Edith Stein (1891-1942) ville bli nunna skulle hon tala med olika präster. Hon berättade att en präst var riktigt påfrestande. I Tyskland fick man inte säga Du, utan man skulle säga Sie, när man talade med någon obekant. Prästen var väldigt burdus och sade hela tiden Du till henne. Det var antagligen för att sätta denna lärda kvinna på prov. Stod hon ut med att någon behandlade henne nedlåtande? I vår tid tycker vi att sådant är lite tillgjort och artificiellt. Prästen ville se om hon var ödmjuk, den här lärda filosofen som vill bli nunna, eller om hon blev stött för att han behandlar henne lite nedlåtande. Oavsett om man menar det eller inte är frågan om vi kan stå ut med att man inte alltid är så vänlig, förekommande och uppskattande.

När vi vill evangelisera vår vardag bygger det mycket på att vi också kan integrera andra människor i den här processen, att Gud använder sig av dem. Det kan vara på olika sätt. Det kan vara så att Gud direkt förmedlar sin nåd, barmhärtighet, kärlek, omtänksamhet. Men det kan också vara på ett annat sätt. Människor kan sätta oss på prov, behandla oss nedlåtande eller illa, för att vi skall bli mer ödmjuka och mindre självcentrerade. Det är då viktigt att inte omedelbart fastna i försvarsattityd. Naturligtvis kan det ibland vara bra att säga ifrån också, att fräsa ifrån. Ibland kanske vi också får bli Guds redskap. Där är vi ibland lite för mjäkiga. Om vi hör någon som uttalar fascistiska eller antisemitiska åsikter, skulle vi ibland behöva fräsa ifrån riktigt.

Vi behöver vara medvetna om att allt det som sker i vår vardag kan hjälpa oss att komma Gud närmare. Jag är redan i Guds närvaro och jag kan bli påmind och väckt, för ofta är jag inte riktigt medveten om att Gud kan tala till mig också genom oväntade munnar. Ibland kan vi få oerhört mycket av Guds ljus genom en uttalad ateist. De kan också säga något bra. Gud kan också använda dem, även om de inte tycker om det. Genom Guds nåd kan hela verkligheten bli upplyst av hans närvaro.

I vår kultur har vi ofta lättare att se Guds närvaro i skapelsen och i naturen än i andra människor. Det kan vara bra att tänka efter vad som har hjälpt mig mest under reträtten, är det människorna, naturen eller en kombination. Det är underbart, när vi upptäcker att allting kan hjälpa mig att bli kvar i Guds närvaro. Gemenskapen i tystnad och bön påverkar oss oerhört mycket. Alla som är här vill komma Gud närmare. Vi kanske inte känner varandra. Ibland kan vi irritera varandra lite, men de som är här kunde lika gärna ha varit i Thailand eller på ett spelcasino. De har valt att komma hit istället, eftersom de vill leva i Guds närvaro och till hans ära. Bara det är mycket styrkande, eftersom vi oftast lever i en miljö där de flesta andra inte alls är öppna för Gud, för tron. Därför behöver vi också sådana oaser, där vi bara genom vår blotta närvaro styrker varandra. I grund och botten har vi samma längtan, samma mål, att ta emot Guds barmhärtighet och mer och mer förvandlas av den. Därför är det så viktigt att integrera också den mänskliga halvcirkeln i vår gudsrelation. Tycker man att det är riktigt tråkigt och trist här, kanske det är någon annan som har tagit emot Gud på ett djupare plan. Jag kanske just nu inte är riktigt mogen för det här, men andra i mitt ställe, för min skull står där i bön och överlåtelse till Gud. Vi tillhör de heligas samfund. Vi bär upp varandra. Det finns en gemenskap som överskrider dödens gräns, där människor tillsammans tillber, förhärligar och tackar Gud. Det är en oerhört styrkande tanke speciellt om man lever i en mycket gudlös verklighet.

Jag har träffat många katoliker som har kommit till Sverige och sedan långt om länge har träffat någon svensk som tror på Gud. Många får intrycket att i det här samhället är det normala att inte tro på Gud. Vi kan inte göra mycket åt att man upplever det så. Men så småningom kan man då upptäcka att det faktiskt finns människor som tror. Det kan vara en stor glädje också på en arbetsplats. Man är ny på en arbetsplats. Alla hälsar vänligt. Konversationen rör sig mest om vardagliga ting, om bilar och om var man handlar sin mat. Det rör sig på ett begränsat plan. Plötsligt kommer det in någon som säger sig har varit på reträtt om vardagsmystik. Någon kanske säger, att det låter lite intressant. Någon annan kanske säger, att det låter hellöjligt. Reaktionerna kan bli mycket olika. Så småningom kan man nästan alltid hitta någon själsförvant. För några år sedan hade vi en diakon, vars son gick i skolan. Det fanns två troende elever i klassen, en katolik och en muslim. De fann varandra.

I vår tid kan det vara mycket svårt att hitta människor som förstår oss som troende. Men om vi tittar riktigt noga kan vi ändå hitta en väg till dialog. Också övertygade ateister kan ofta vara ett mycket bra bollplank. De har i alla fall tagit Gud på allvar. Annars skulle de inte förneka honom. Det fordras faktiskt en viss ansträngning att förneka. Det finns människor som ibland tror på Gud och ibland inte vet om de gör det. Vi får se på varje människa som Guds avbild och som någon vi kan hjälpa.

Då kommer vi in på förbönen, som är mycket viktig. Det kanske inte är så förståndigt att säga till någon: nu skall jag be för dig. Men vi kan ändra det lite och säga: får jag be för dig eller får jag tänka på dig. Då är det sällan någon som säger nej. De människor vi lever tillsammans med, oavsett vem de är, är färdkamrater på vår färd till Guds Hjärta. De kanske inte känner Gud, de kanske inte vill det, de kanske har tagit avstånd. Men det kan också finnas en djup längtan inom dem. Därför är det så viktigt att vi ser oss som utsända. Vi är utsända för att sprida Guds barmhärtighet omkring oss. Vi behöver inte alltid tala om Gud. Ibland är det gärningarna som talar mer om honom än det vi säger. Men vi har ett uppdrag att evangelisera vår omvärld, vår atmosfär, först och främst genom att själva leva i Guds närvaro, till Guds ära. Men det inbegriper också att vi drar in andra, att vi ber för dem, visar dem omsorg och kärlek, att vi inte är inneslutna i en egen liten puppa utan att vi får sprida, kasta ut frön. Vissa frön kanske fastnar på hälleberget, men andra kan fastna i hjärtat. När jag kommer till jobbet kan jag säga, att nu har jag varit på reträtt om vardagsmystik. Ibland är det intressant att kasta ut en sådan liten bomb. Ibland finns det större öppenhet och intresse än vi tror. Men ofta fastnar samtalet på en nivå där man talar om bilmärken, varumärken eller politik.

Jag talade en gång med en i och för sig mycket from kvinna som sade, att nu hade hon slutat att umgås med sin väninna, för de talade bara om smink hela tiden. Hon lyckades inte få in samtalet på något annat. Även om vi har bekanta, där man inte riktigt når fram utan det rör sig om smink, får vi inte ge upp. Bakom detta finns det en dröm om en skönhet. Man kan då slussa in samtalet från en sminkad skönhet till den gudomliga skönheten. Det går kanske inte omedelbart, men ändå får vi inte ge upp utan tro, att även en människa som tycks helt sluten för Guds nåd egentligen längtar väldigt mycket, men hon kan inte komma ut ur sig själv. Vi får aldrig avskriva någon människa, inte ens de största syndarna. Ibland är det de som längtar mest efter nåden. Man brukar säga, att den mest religiösa delen av det svenska samhället är våra fängelser. Där vill man höra om Gud, där har man reträtter och där omvänder sig människor. Ibland vänds våra föreställningar på ända.

Vi får tro att om vi konsekvent lever vår vardag till Guds ära, i Guds närvaro, kan vi också förmedla något av detta till människor omkring oss. Även om vi inte ser några synbara resultat, kan det ändå betyda något. Varje dag är ett nytt äventyr, för vi kommer varje kväll och säger på nytt: Herre, nu blev det inte mycket av dagen. Men kanske det inom ett visst område, en viss händelse, ett visst ögonblick ändå blev ett tydligt möte med Gud. Innan hade jag inte riktigt tänkt på att Gud kunde vara med. I Stockholm blir det för många längre och längre pendlingsresor för människor, eftersom de inte har råd att bo i centrum. Då blir det också mer tid att försöka öppna sig för Gud, att be för dem som sitter i kupén eller för dem som inte hann med bussen.

Det är viktigt att försöka leva varje ögonblick i princip som en öppen möjlighet att ta emot Guds barmhärtighet, förvandlas av den och ge den vidare, för att anknyta till påvens ord, att Herrens barmhärtighet är ett mysterium, och det mysteriet tar vi emot i vardagen. Då blir det vardagsmystik. Mysterium är det objektiva, Guds barmhärtighet, som strömmar ut över världen. När vi tar emot det objektiva och det får tränga in, blir det på det subjektiva planet en slags mystisk erfarenhet, en andlig erfarenhet. Guds barmhärtighet har träffat mig. Jag har förstått något av den och det har öppnat mitt hjärta både för Gud och för min nästa. Hela min vanliga verklighet är i princip genomskinlig för Guds barmhärtighet. Jag kan upptäcka den mer och mer och allting kan bidra till att jag tar emot honom.

Det är bra att tänka efter var det är minst naturligt och svårast för mig att möta Gud. Det är ofta där han kan komma mig närmast. Det kan vara ett sår, traumata, jag har fått med mig från barndomen. Det kan vara något jag hela tiden kämpar med. Det kan vara en person i min närhet eller ett problem i familjen. Ofta har vi ett slags sår, där vi inte riktigt har förstått att Gud vill komma oss nära för att hjälpa oss att bära det svåra. Det är bra att tänka efter var det är svårast för mig att erfara Guds barmhärtighet och var jag kanske har slutit dörren för den. Om jag går igenom min dag kan jag se, var jag känner mig längst borta från Gud, var jag är mest främmande för honom. Det kan vara på olika plan. Vi måste också vara medvetna om att vi har fått en fri vilja och ett eget initiativ för att bearbeta vår vardag. Vi behöver inte alltid läsa Svensk Damtidning en timme och Bibeln bara en kvart. Vi behöver inte alltid falla in i vissa mönster som präglar oss. Vi kan göra något nytt och spännande. Just en reträtt kan hjälpa oss att få en viss distans och att se på vår vardag utifrån ett andligt perspektiv, hur vi i vår vardag kan få in fler moment av öppenhet för Guds närvaro.

Vi ber om den Helige Andes hjälp. Kom, Helige Ande, och lys upp vår vardag, så att vi ser att den uppståndne Herren går med oss varje steg vi tar. Hjälp oss att ta emot honom. Hjälp oss att ta emot hans barmhärtighet, så att den kan förvandla oss, så att vi i vår tur blir hans barmhärtighets budbärare och vittnen för världen. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

bskp Anders Annat av Kardinal Arborelius

mailtobskp Anders Arobrelus OCD
home
Till KATOLIKnu