Biskop Anders Arborelius ocd

Pressklipp


Agnes och Fadime

Katolsk Magasin Nr 2, 14 feb 2003

Årsdagen av Fadimes tragiska död har högtidlighållits på flera ställen i vårt land. Politiker uttalar sig och lovar åtgärder. Idag - den 21 januari, på den heliga Agnes dag - klagade Mona Sahlin på att religiösa ledare inte gjort tillräckligt för Fadime och de unga invandrarflickor som drabbats av samma hemska öde. Samtidigt anklagar flera av dessa flickor politikerna för samma sak: att bara prata stora ord utan att göra någonting (och det har man anklagat politiker och präster för i alla tider och miljöer!).

Även om det står Agnes i almanackan tänkte nog knappast Mona Sahlin på att det kan finnas paralleller mellan Agnes och Fadime. Man kallade ju också Fadime för martyr, när hennes far så grymt dödade henne. Även om olikheterna mellan dessa båda unga kvinnor är stora, så reagerade de båda på sina föräldrars vilja att bestämma över deras liv. Agnes ville inte gifta sig med en hednisk man utan ville leva som jungfru, trolovad med Kristus.

Föräldrar äger aldrig sina barn. Det kommer alltid ett ögonblick, när de måste kapitulera för deras önskan att själva råda över sin framtid. Det är ofta en smärtsam stund, när man inser att barnet inte längre är barn utan vill leva sitt eget liv. Samtidigt är det nåd: Gud anförtror ett barn under en viss "nådatid" åt dess föräldrar som är kallade att göra allt för detta barn och hjälpa det att lära känna Gud, ända tills barnet lösgör sig och går sin egen väg.

Då måste föräldrarna släppa taget, antingen de vill eller ej. Ibland är detta faktiskt en slags förövning till att dö: man måste dö bort från viljan att styra och ställa över andras - och sitt eget - liv. Speciellt smärtsamt är det när barnet väljer en annan väg än den som föräldrarna försökt visa på, men ändå kan man inte påtvinga barnet något.

Fadimes död är ett extremt tragiskt exempel på den generationskonflikt, som i försvagad form inte är så ovanlig i invandrarfamiljer. Också i katolska familjer kan vi ibland finna något liknande. Föräldrarna är präglade av hemlandets kultur, där religionen ingår som en integrerad del, och står helt främmande inför en sekulariserad och hedonistisk miljö som den svenska.

Hur reagerar man då? Ibland vill man avskärma sig - och inte minst sina barn - från alla inflytanden från den omgivande miljön. Allt "svenskt" är farligt! Men denna attityd är livsfarlig, inte minst för att den nästan av nödtvång leder till att barnen gör uppror och att religionen bara erfars som en tvångströja av dem.

För föräldrar med dålig utbildning, med ringa kunskap i svenska språket och i det svenska sättet att tänka och leva är det inte lätt att öva urskillningsförmåga i mötet med det nya landet. Samtidigt finns det andra invandrarfamiljer som sväljer allt svenskt med hull och hår - ibland det minst positiva! - för att till varje pris anpassa sig. Jag talade nyligen med en flicka vars far hade kommit från Italien på 50-talet, men bytte namn, rakade av det svarta håret och kastade sin katolska tro över bord. Följden blev att hans dotter lät sitt svarta hår växa långt och blev en hängiven katolik.

Barn går alltid sina egna vägar...

Fadimes död måste också få oss att inse hur svårt det är för många unga flickor.
I skolan trakasseras de och får höra vidriga ord kastas efter sig. Grupptrycket är stort att ställa upp för sexuella "tjänster". Redan småflickor måste se ut som fotomodeller.
På ytan kan de tyckas vara långt borta från det som den helige Ambrosius skriver i en text om den heliga Agnes: "Flickor i den åldern kan inte uthärda föräldrarnas stränga blick och gråter över nålstick som under svåra sår."
I vår tid är det ofta andra stränga och krävande blickar som förorsakar dem lidande och tar ifrån dem deras barndom: blickar som säger att de är för tjocka eller smala eller inte tillräckligt sexiga! Inte att undra på att de hamnar i en olöslig lojalitetskonflikt mellan vad som sägs hemma och vad som sägs utanför hemmet.

Ett barn behöver ett minimum av trygghet.Och barndomen är något vi aldrig kan få tillbaka! Hur många vuxna möter man inte i själavården som blivit berövade barndomens grundtrygghet och därför aldrig kan känna den grundtillit i tillvaron, som man behöver för att kunna vara just en vuxen och mogen människa.

Fadime är inte den enda unga invandrarflicka som fått ett tragiskt slut. Ungefär samtidigt kunde vi läsa lite mindre rubriker om en 16-årig litauisk prostituerad flicka i Malmö: hon hoppade med huvudet före ner på motorvägen... Lukas Moodyson har i sin film Lilja 4ever tecknat den grymma verklighet, som unga flickor som forslas till Sverige kan hamna i. Den globaliserade migrationen leder tyvärr nästan ofrånkomligt till dessa kulturkrockar, där de svagaste alltid råkar illa ut - och dessa svaga är också i Sverige av idag de unga flickorna.
Från samhällets sida får de tydliga signaler: "gör som alla andra, annars duger du inte!" - och från den gamla kulturens sida sägs detsamma: "var som vi, annars duger du inte!" Vilket dilemma för en ung flicka! Måtte den heliga Agnes förböner hjälpa henne.

Tyvärr kan denna tragedi instrumentaliseras av olika grupper. Rasisterna får vatten på sin kvarn och säger: "så går det när vi släpper in svartskallarna, då dödar dom bara sina tjejer!" De svenska sexliberalerna säger: "alla som bor i Sverige måste hantera sitt sexliv på samma sätt som vi!" De invandrare som bara vill leva i sitt ghetto: "så går det när man förråder sitt ursprung och ger sig i lag med svenskar!"

Men vad skall vi då säga, som tror att Kristus vill göra alla till ett, att det varken finns jude eller grek, varken svensk eller invandrare?
Vad skall vi göra för att dessa unga flickor skall få sin värdighet respekterad både hemma och i skolan?
Hur kan Kyrkan - tillsammans med alla goda krafter -hjälpa dem att bevara det bästa i sin egen kultur och samtidigt öppna sig för det bästa i det nya landet?

Hur skall de kunna bil en bro som förenar det bästa och mest äkta i dessa kulturer? Men vi får inte vara paternalistiska, de har själva mål i munnen! Tänk om några flickor ville svara och berätta här i KM om hur de har lyckats med denna sak. Det finns sådana unga flickor mitt ibland oss. Deras ord skulle betyda mycket mer än allt jag kan säga...

+Anders Arborelius ocd
bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu