Livet i treenigheten (1)

Den som idag frågar efter kärnan i kristendomen, efter det egentliga och väsentliga i den kristna tron, stöter alltid förr eller senare på Guds Trefaldighet eller Treenighet, på Triniteten, som vi teologer säger med ett fackuttryck. Texterna och sångerna i gudstjänsten talar ju antydningsvis om de tre gudomliga personerna, våra böner börjar: "I Faderns och Sonens och den helige Andes namn", till psalmer och böner tillfogar vi "ära vare... ", och i den söndagliga trosbekännelsen (Credo) säger vi, att vi tror på "Gud Fader, allsmäktig, himlens och jordens skapare...och på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre...och på den Helige Ande..."Lika allestädes närvarande är Treenigheten i kyrkans språk.

Och dock: Vem vet något om hur man skall börja tala om detta? Till och med den teologiskt skolade predikanten viker gärna in på ett "aktuellt" tema, när han på Trefaldighetssöndagen har anledning att tala över detta "trostillstånd".

än mer: I det praktiskt religiösa livet och i det personliga umgänget med Gud verkar Trefaldigheten knappast spela någon roll. När vi spontant, utifrån livet, ber, vänder vi oss till Gud - och den ene föreställer sig honom som Fadern, den andre tänker hellre på Jesus Kristus; den Helige Ande är endast för handen, när vi behöver gudomligt bistånd i avgörande situationer, i prövningar eller i viktiga rådslag och konferenser. Vi ber inte till tre, vi ber till en och byter därvid ut personerna allt efter personlig förkärlek eller given situation. Vi ber och lever praktiskt som en jude eller en muslim, vilka båda i sin tro inte erkänner Guds Trefaldighet.

Karl Rahner anmärkte redan för många år sedan, att man inte skulle låta sig förvillas av att många kristna i all sin ortodoxa bekännelse till Trefaldigheten i sin religiösa utövning nästan endast är "monoteister". Det är visserligen inte någon dom endast över vår "trosglömda" tid. även många stora bedjare och andliga läromästare under de gångna kristna århundradena måste med möda nå fram till insikten, att de inte lever med ett ensamt gudomligt väsen utan med en gudomlig gemenskap. "Trinitetens exil" har enligt den italienske teologen Bruno Forte redan varat gott och väl ett årtusende i kristenheten.

Men hur kan vi lyckas komma fram till att någorlunda sätta oss in i förståelsen av trefaldighetstron, som låter oss finna ett personlig, för vårt liv betydelsefull förståelse av den treenige Guden? I vår nya artikelserie skulle jag vilja ge vidare, vad jag själv - genom studium av den andliga traditionen i kyrkan och av teologisk litteratur om triniteten - har funnit som svar på dessa frågor för mitt andliga liv.

När biskop Augustinus (345-430), så berättar en gammal legend, som blivit mycket känd, skrev sitt stora verk om Trefaldigheten ("Triniteten") gick han en dag i meditation och eftertanke fram till Medelhavets strand. Där mötte han en pojke, som öste vatten från havet till en liten sandgrop. Han öser ut havet svarade pojken på biskopens folkliga fråga, vad han egentligen höll på med. Det är dock omöjligt, anmärkte Augustinus. Havet är så stort, så djupt och så vitt, att blotta ögat endast kan fatta en liten del därav. Precis på samma sätt kommer det inte att lyckas för dig, sade barnet, att fatta den trefaldige Guden med dina tankar. - Legenden talar för sig; och den säger inte just något uppmuntrande om mitt förehavande. Gud, den Trefaldige, är och förblir den ofattlige - naturligtvis också för mig.

Men vi tänker än en gång vidare på bilden i legenden: även om havet förblir outtömligt och ofattligt, så får jag dock inte gå bort från stranden i resignation. Jag kan åtminstone springa in i den kylande vätan, simma mot vågorna, dyka ner, känna och smaka på vattnet…Jag känner då inte havet, men jag har gjort en erfarenhet av havet, vilken jag inte skulle ha gjort, om jag hade blivit kvar på den torra stranden. Jag har fått ett alltigenom riktigt intryck av havet, jag vet nu något om dess egenart…Likaså får jag inte kapitulera inför Guds hemlighet. Jag kan löpa in i den verklighet, den kristna tron avser, när den talar om "Gud" och "Treenigheten", låta mig bäras av den, göra erfarenhet av den. Jag har då inte begripit Gud, men jag har fått en "smak", en aning om hans väsen. Jag vet då åtminstone i vilken riktning jag kan tänka mig och ana honom….

Hur får jag alltså förstå Guds Treenighet genom att tänka på den och ana den?

Vi låter oss nu först föras till det gudomliga havet av dem som i ord uttryckte sin första andliga erfarenhet att simma: den tidiga kyrkans författare till de nytestamentliga skrifterna.

Först i den kristna tron - det gäller även för tron på Trefaldigheten - står inte läran utan erfarenheten, inte (för att bli kvar vid bilden) läran om havet utan erfarenheten hos den som simmar i havet. Alla skrifterna i Nya testamentet talar om denna erfarenhet; den teologiska reflektionen däröver, något som sedan blev trinitetslära, börjar först tvåhundra år senare. Vi måste alltså för att förstå, kunna använda oss av läran i våra liv, se på denna erfarenhet, på ursprunget till tron på Guds Trefaldighet på "Källerfarenheten" (Leonardo Boff) hos den tidiga kristna generationen.

Utgångspunkten för tron är, att för människorna i Israel står det bakom allt som lever en "högre makt": en Gud, som är alltings ursprung, och som vi har att tacka för vår existens från ögonblick till ögonblick, i vårt liv från pulsslag till pulsslag. Denne Gud är den ende Guden. Så var man övertygad från åtminstone 400-talet i Israel: han är den Allsmäktige, har makt över och bakom allt som sker, några andra gudomliga makter finns det inte. Och han är en Gud, som är en person, en Gud alltså, som kan säga "Jag" om sig själv och som vi människor kan tilltala som "Du Gud".

Detta är också tron hos de första kristna, som ju nästan till flertalet var judar. Dock hade de gjort en ny erfarenhet med denne Gud. Och de hade Jesus, sin mästare från Nasaret, att tacka för den:

I klarhet och entydighet hade Jesus, som ingen tidigare, talat om Gud som en Gud, som är nära och som älskar. Han hade lärt människorna runt omkring sig, att inte endast vörda och frukta Gud utan lita på hans kärlek och låta sig bäras av den, likgiltigt om de räknades till de "fromma" eller de "laglösa", om de var välbärgade eller levde i fattigdom, friska eller sjuka och handikappade, om de hade rent samvete eller om de hade ett skuldbelagt förflutet. Hans ord var som en erfaren reseledares (som för att åter igen stanna kvar vid bilden) tar itu med den fruktan som finns hos den som vandrar på stranden och springer med honom i det uppfriskande vattnet, för att han skall låta honom känna havets skönhet, som han hittills endast kände från stranden…Eller uttryckt med en annan bild: Jesus hade knuffat till ett fönster och visat sina landsmän vidden, som omgav dem, han hade släppt in solen och den friska luften i de mörka, unkna delarna av deras liv, så att de kunde andas ut, bli friska och resas upp och bli nya människor…Kort uttryckt: Gud hade för de första kristna, så som för Jesus själv, blivit till "abba", till den älskande Fadern; och de fick - likgiltigt vad andra ansåg om dem eller vad de själva vant sig vid att tänka - betrakta sig som Guds älskade söner och döttrar Paulus förtröttas inte att påminna de kristna i sina församlingar om detta (jfr Rom 8,14f, Gal 4:6). För dem var det inte endast en ny lära om Gud, det var en ny livserfarenhet med Gud!

Denna nya syn på Gud och hans rike blev för de första trovärdig och möjlig att sätta sig in i det dagliga livet framför allt därigenom att Jesus inte endast talat utan i egen person varit ett mönster för en sådan Gud. Hans inställning och hans förhållande, hans tänkesätt och livssätt blev för många människor i Israel till vackraste, renaste och klaraste fönster på den Gud, som fanns där bortom, han som talade till dem. Karaktären på sin gudom hade Jesus själv helt och hållet tillägnat sig. Med samma tillgivenhet, som han blev bemött av sin egen Abba - Gud, hade Jesus vänt sig mot sina medmänniskor. I hans sätt att förhålla sig upplevde de som mötte honom ett angenämt, uppmärksammat och bejakat varande, som helade och befriade dem. I honom själv kunde de märka, hur Gud är - och att Gud endast kan vara såsom Jesus.

Hade de uttytt denna erfarenhet annorlunda, kunnat tänka annorlunda om denne man från Nasaret, än att han var sänd av Gud, ja t o m måste vara identisk med Gud? Att han på något mer direkt sätt än de själva måste vara en älskad son, ja Guds Son själv?

Och när Jesus blev dömd till döden och bringad om livet - hur hade de då annars kunnat bli övertygade med visshet om att: en sådan Gud kan inte låta en sådan Jesus dö och förintas. "Gud har uppväckt Jesus från de döda" (Rom 10:9), lyder budskapet, som de ropade till varandra och snart skull föra vidare i hela världen utifrån sin nya livserfarenhet med Gud och med Jesus - och han är inte "någon som helst" bredvid Gud: Han tillhör Gud!

Så som judarna var vana att tilltala Gud, så tilltalade de nu också Jesus: de judekristna "Adonai", de grekisk talande "Kyrie", de latinsk talande "Domine". "Herr" lyder sedan gammalt den tyska översättningen. Och de lever med honom, ty de vet sig vara honom så nära, så som han har lärt dem, att Gud är dem nära - så nära som havets vattnet, som omger oss och som leker runt om oss, om vi har vågat springa in i det…, eller som luften från landskapets vidd, vilken är omkring oss och i oss. "I honom", säger Paulus i Aten, "lever vi, rör vi oss och är vi till" (Apg 17:28).

överväldigande och djupt lycklig måste denna erfarenhet ha varit, som de kristna den första tiden nu åter kunde göra: Budskapet, som de gav vidare, det glada budskapet om en sådan Gud och om en sådan "Guds Son" kom det an på! Människor från alla håll, judar och "hedningar", slavar och fria, judar i exilen, greker, romare och araber förstod deras språk. Ja, många av dessa främlingar gjorde skamsna, därför att Jesu ord gick dem djupare in i hjärtat, än de kommit in i sig själva, och många blev mer förändrade av budskapet om Jesus, än vad de själva hade erfarit…Det blev klart för dem, att en sådan verkan inte kunde utgå enbart från deras klumpiga ord, inte från deras små livsförhållanden! Var inte här "ruah", den Helige Ande" verksam - i Jesu tal och hos de israelitiska kristna ett kvinnligt ord! - , denna kraft från Gud, varom Jesus så ofta talat och om vilken han sagt, att han skulle sända den från Abba-Fader, för att han skulle "lära" dem och "påminna dem om allt" (Joh 14:26)…? Och hade inte Jesus talat om denna heliga "ruach" som en person, som man kunde tala till eller be till, denna "ruach" som de upplevde som någon som tröstade hjärtat, som upplyste förståndet och som kraft att bygga gemenskap? Och så har de bett till denna, liksom de bad till Gud som "Abba Fader och till Jesus som denne Faders "Son"…

Begrepp som Treenighet och Trefaldighet var främmande för den första kristna generationen. I ingen av de 27 nytestamentliga skrifterna - som senast skrevs år 120 - förekommer dessa eller liknande ord. Dock talar de rakt på sak om människornas liv med Gud, "Fadern", med "Herren Jesus Kristus" och med den "Helige Ande". Evangelierna och Apostlagärningarna, breven och Uppenbarelseboken är vittnen om denna "erfarenhet att simma", som människor har gjort, som lämnat stranden bakom sig och sprungit in till det gudomliga havet med sin "reseledare". De som trodde på en och en enda Gud hade funnit Gud som em gudomlig gemenskap. De levde med de tre i Gud, och när de upptog nya medlemmar i sitt led, steg de med dem i vattnet och döpte dem, så som Matteusevangeliet från år 80 betygar, i "Faderns och Sonens och den Helige Andes namn" (Matt 28:19).

Tanken, hur då de tre gudomliga personerna kan vara en enda Gud, sysselsätter ännu inte de kristna under de första båda århundradena. Dock skall denna fråga allt mer komma i medvetande och utmana teologer som Augustinus till eftertanke…

Jag kommer att tänka på en berättelse, som ännu en gång tar tag i bilden om havet. Den skall ha berättats av munkar under första årtusendet. För mig personligen har det varit till stor hjälp att vara vaken på "käll- erfarenheten. Utan dem skulle också för mig högst intelligenta teologiska reflektioner var förvirrande och intetsägande. - Två fiskar i havet kom till samtal med varandra. Den ena sade: Har du egentligen redan någon gång sett vattnet, som de lärde talat så många ord om? Då svarade den andre: Så sant som jag simmar omkring här hela min livsdag - jag har ännu aldrig sett något vatten! De beslöt att fråga den visa fisken, som bodde i havets djup, om råd: Kan du säga oss, vise broder, var det vatten är, som de lärda talar om? Ack, du dumma fisk, svarade den vise: Ni är i vattnet, ni rör er i vattnet, allt vad ni har och är, det är genom vattnet - och ni märker det inte?!

Och munkarna tillade: Så lever människan i Gud - och märker det inte…

Och munkarna tillade: Så lever människan i Gud och märker det inte…

Var vaken på denna "makt", som bär oss, var "uppmärksam" på den stilla, så självklara närvarande verkligheten, som är runt om oss, i oss och under oss…, tilltala den som "Abba, käre Fader", vet att Jesus är med denne Fader och dela det vardagliga livet med honom, var mottaglig för och "uppmärksam" på den Helige Andes tysta kraftfulla under i medmänniskornas hjärtan, i våra små och stora gemenskaper, under loppet av varje dag och varje timme - det är den väg på vilken de kristna i den första tiden fann tro på den gudomliga treenigheten.

översättning till svenska av Gunilla Gren från Karmel impulse II/1998.Quartalsschrift zur Vertiefung des geistlichen Lebens Herausgegeben vom Teresianischen Karmel in Deutschland.Reinhard Körner, präst och karmelit är rektor vid karmeliternas reträtthem i Birkenwerder, nära Berlin.(Artikeln är publicerat med förläggarens uttryckliga tillstånd)

Reinhard Körner OCD