Sterilisering

1 Inledning

1. 1 Introduktion

Under hösten 1997 rasade en debatt i svenska medier om Sveriges historia under 1930- och 1940-talen. I debatten fanns det ofta en underton av kritik mot det svenska folkhemsbygget. Detta hade - trots att den tidigare propagandan framställt Sverige som himmelriket på jorden - visat sig ha en del "lik i garderoben", menade man. Den kanske viktigaste av dessa debatter handlade om de tvångssteriliseringar som staten gav tillstånd till mellan åren 1935- 75. Den som initierade denna debatt var Maciej Zaremba på DN. Det han skrev i sina artiklar var visserligen inga nyheter; steriliseringspolitiken hade debatterats i riksdagen med jämna mellanrum och noga kartlagts genom forskning sedan början av 1970-talet. Orsaken till det stora genomslag Maciej Zarembas artiklar fick i media lämnar jag åt mer kompetenta media-analytiker att utreda.

Personligen blev jag intresserad av ämnet när jag läste den katolske prästen Anders Piltz artikel Indignation i den katolska tidsskriften Signum. Anders Piltz framhöll att den katolska kyrkans negativa inställning till tvångssteriliseringar var "absolut glasklar". Den katolska kyrkan fördömde tvångssteriliseringar åtskilliga gånger under 1930- och 40- talet, menade Piltz. Gunnar Broberg och Mattias Tydén antydde i en DN-artikel att orsaken till att steriliseringen i Sverige blev så omfattande (62 888 steriliseringar mellan åren 1935-1975) bland flera olika orsaker berodde på: "avsaknad av motstånd till exempel i form av en katolsk kyrka...".

Samtidigt förekom det en rad uppgifter i media att Svenska kyrkan, tvärtemot den katolska kyrkan, ställt sig positiv till den svenska steriliseringspolitiken. Det som först fångade mitt intresse var hur två kristna kyrkor kunde komma till så helt olika slutsatser i denna fråga? Dessa korta tidningsartiklar samt radio- och tv-reportage gjorde att jag blev nyfiken att titta närmare på ifall de båda kyrkorna verkligen hade olika uppfattning i denna fråga.

1. 2 Den svenska steriliseringspolitiken

Första gången steriliseringsfrågan togs upp i riksdagen var år 1922. Huvudförfattare till motionen var den socialdemokratiske riksdagsmannen och psykiatikern Alfred Petrén. Motionen hade undertecknats av ett antal socialdemokrater, däribland Ernst Wigforss, några liberaler och en bondeförbundare. I motionen yrkades på en systematisk sterilisering av utvecklingsstörda. Om man inte steriliserade dessa människor ansåg Petrén det nödvändigt att spärra in dem på olika anstalter. Motionärerna ville även diskutera möjligheten att sterilisera epileptiker och vissa sinnessjuka, samt under vissa förhållanden våldtäktsmän och andra sedlighetsförbrytare. Tonvikt lades vid de sociala motiven. Riksdagens medlemmar var i stort sätt eniga om att en steriliseringslag var nödvändig. Den enda oppositionen kom från en högerman och en vänstersocialist. Trots riksdagens positiva inställning till motionen dröjde det tolv år innan steriliseringslagen röstades igenom i riksdagen. Den mest troliga orsaken till detta torde vara de många regeringsombildningarna under 1920-talet. När riksdagen inte tycktes vidta några åtgärder i steriliseringsfrågan blev den svenska pressen alltmer otålig. Den liberala Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning hävdade i en ledare 1927 att kristendomen lärt människan att bäva inför den gamla seden att sätta ut defekta barn i skogen för att dö. Nu när den moderna tekniken gjorde det möjligt borde, menade ledaren, eugeniken utföra den gallring som naturen skött tidigare.

I december 1927 tillsattes en utredning som fick till uppgift att se över steriliseringsfrågan. År 1929 var utredningen färdig. Lagförslaget bar tydliga rashygienska drag. Lagen skulle tillämpas på människor som ansågs i biologiskt avseende mindervärdiga. De psykiskt utvecklingsstörda ansågs särskilt lämpliga för sterilisering, även då ärftlighetsgången inte ansågs vara bekräftad. En central tanke i utredningen var att det svenska folket var utsatt för en "degenerationsfara", genom att "de i biologiskt avseende mindervärdiga" tilläts föröka sig. För att hindra denna "degeneration", som man i och för sig var tveksam till om man kunde förhindra, ansågs det nödvändigt att sterilisera de utvecklingsstörda, som man menade skaffade sig många barn. Bland dessa individer förekom, menade man, en ohejdad, i grunden motbjudande barnalstring. Utredningen ville emellertid inte tillåta sterilisering av rent sociala skäl (t. ex. familjer med många barn). Vidare innebar 1929 års lagförslag ingen tvångslag. Sterilisering skulle ske på frivillig väg. 1929 års förslag mötte ett hårt motstånd, framförallt på grund av dess princip om frivillighet. Hårda kritiker var medicinalstyrelsen och socialstyrelsen, som avstyrkte lagförslaget. Medicinal- och socialstyrelsen menade även att rasbiologin stod på osäker mark, varför man borde motivera steriliseringslagen starkare utifrån sociala skäl. Vidare ansåg man att det var uppenbart att det fanns fall där individens vandel gjort honom eller henne direkt olämplig som förälder. I sådana fall borde staten ta sitt ansvar och förhindra att dessa individer förökade sig. Både läkarförbundet och läkarsällskapet yrkade på tvångssteriliseringar.

Fem år efter lagförslaget presenterade Per Albin Hanssons socialdemokratiska regering en steriliseringslag som antogs av riksdagen. Sterilisering utan samtycke fick enligt lagen endast ske vid "sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten", det vill säga om personen ansågs vara varaktigt oförmögen att samtycka till åtgärden. Ett tydligt tecken på att en person led av en "rubbning av själsverksamheten" var dels att personen inte själv kunde ta hand om egna barn (social indikation), dels att personen tänktes kunna överföra arvsanlag som skulle ge avkomman sinnessjukdom eller sinnesslöhet (eugenisk indikation). Då tvång allmänt inte fick användas vid sterilisering skulle de utvecklingsstörda förberedas genom samtal (övertalning) att inse nödvändigheten av en sterilisering. I Sveriges första steriliseringslag fanns alltså både en social och en rashygienisk motivering för sterilisering. När det gällde frivilligheten i 1934 års steriliseringslag så skilde den på utvecklingsstörda och andra människor. För de utvecklingsstörda gällde att två läkare i samråd kunde besluta om operation på egen hand. I de övriga fallen krävdes en större granskning centralt av medicinalstyrelsen. Den nya lagen mötte, precis som 1927 års steriliseringskommission, motstånd på grund av att den inte gick tillräckligt långt. Detta faktum är viktigt att hålla i åtanke när vi nedan studerar kyrkornas inställning till steriliseringen. även om vi kanske tycker att steriliseringslagarna snarare gick alldeles för långt, så tycks den allmänna opinionen på 30-talet menat att lagstiftningen inte var tillräckligt radikal.

Innan vi går närmare in på 1941 års steriliseringslag måste vi först titta närmare på befokningskommissionens betänkande och makarna Myrdals "debattbok" Kris i befolkningsfrågan, utgiven 1934. Denna bok var drivande i debatten under 1930-talet. Den behandlade den brännande steriliseringsfrågan och hade stor betydelse för tillsättandet av 1935 års befolkningskommission. Utvecklingen följdes med stort intresse och debatterades flitigt inom både den katolska och svenska kyrkan.

Alltsedan 1870-talet hade det svenska födelsetalet varit sjunkande. År 1933 och 1934 var de lägst i världen. De som var drivande i debatten under 1930-talet om den sjukande nativiteten var makarna Alva och Gunnar Myrdal. I Kris i befolkningsfrågan varnade de för denna utveckling. De förespråkade dels radikala ekonomiska och sociala reformer för att öka levnadsstandarden hos barnfamiljerna, dels insatser för att "höja kvaliteten" hos kommande generationer. För att göra det senare möjligt förespråkade man en ganska långtgående steriliseringspolitik. Makarna Myrdal motivering för sterilisering var huvudsakligen relaterad till sociala skäl. De var ofta starkt kritiska mot de rasbiologiska debattörerna, trots att de till stora delar ofta delade deras åsikter. Enligt makarna Myrdal skulle det nämligen vara svårt att nå en total utrensning av oönskade arvsanlag genom sterilisering. När det gällde de sinnesslöa trodde de dock att sterilisering skulle ha en viss effekt. Vad makarna Myrdal framför allt pläderade för var en sterilisering av "socialpedagogiska" skäl. Detta särskilt när det gällde de utvecklingsstörda, där samhället också kunde anses ha ett rent ekonomiskt intresse av inskränkt fortplantningsfrihet hos dessa grupper.

Gunnar Broberg och Mattias Tydén menar att många av Myrdals uttalanden låg helt i linje med tidens opinionsbildare, och var således inte något att förvånas över. Broberg och Tydén säger sig däremot vara förvånade över Myrdals plädering för statens rätt att ingripa med sterilisering som befolkningspolitisk metod. Makarna Myrdal uttalade sig på följande sätt i denna fråga i Kris i befolkningsfrågan:

Ett önskemål både från socialpedagogiskt och arvsbiologisk synpunkt är därför till en början en så sträng lagtillämpning som möjligt. I de fall där rättskapacitet icke kan förnekas, trots att eljest förutsättningarna för sterilisering äro för handen, böra läkare och sociala myndigheter vara verksamma för att förmå vederbörande att frivilligt underkasta sig sterilisering. Visar sig denna påtryckning i alltför många fall ineffektiv, så bör en skärpning av steriliseringslagen övervägas, innebärande rätt för samhällets organ att också emot deras vilja sterilisera även rättskapabla.

Personligen är jag inte lika förvånad som Broberg och Tydén över Myrdals befolkningspolitiska åsikter. Jag menar att detta sätt att resonera låg helt i linje med svensk tradition, där man alltsedan Axel Hägerströms dagar förnekat existensen av en stående naturrätt till förmån för den borgerliga lagen. Detta berövade indirekt den enskilde för- och överstatliga rättigheter. Jag kommer att diskutera detta problem mera utförligt nedan.

År 1938 kom befolkningskommissionens slutbetänkande. Två år tidigare hade emellertid 1936 års Betänkande i sexualfrågan kommit. Enligt Yvonne Hirdman bär detta betänkande tydliga drag av Myrdalarnas tänkande. Betänkandet är även intressant därför att man i denna statliga utredning diskuterar och kritiserar den katolska sexualsynen. Den katolska tanken på avhållssamhet och dess negativa inställning till födelsekontroll avvisades. Betänkandet kommenterade även Svenska kyrkans syn på födelsekontroll. Man kom här fram till att kristendomen från början varit negativt inställd till en sådan. Samtidigt menade man att en annan syn gick att få fram ur evangelierna. Nämligen att "människan står fri inför livets yttre former och förhållanden". Betänkandet menade att Luther särskilt hade utvecklat denna tanke. Konsekvensen av detta kommenterades på följande sätt:

Det har därför varit lättare för de kristna inom den evangeliskt lutherska kyrkan att förändra sin inställning till födelsekontrollen. Det är vår kyrkas mera evangeliska och mindre lagiska inställning, som häruti tagit sig uttryck.

Betänkandet gjorde alltså stora ansträngningar att försöka splittra det kristna lägret och försöka påverka Svenska kyrkan genom att frammana den klassiska "katolska faran" och hotet från den katolska kyrkan, som man menade hade "en låg uppskattning av könslivet".

När befolkningskommissionens slutbetänkande kom 1938 krävde denna att en förebyggande födedelsekontroll skulle införas bland de grupper, som kommissionen i arvshygieniskt avseende betecknade som undermåliga. Befolkningskommissionen nöjde sig inte med en födelsekontroll bland dessa människor, utan man förespråkade även sterilisering. Befolkningens kvalitet var, menade kommissionen, beroende av både arv och miljö. Därför framhöll man att de sociala reformerna var minst lika viktiga som de arvshygienska. Samma år som befolkningskommissionens slutbetänkande kom hade det blivit tillåtet att informera om preventivmedel. Detta var något positivt, ansåg kommissionen. Dock tyckte man att sterilisering fortfarande var en legitim metod, socialt och arvshygieniskt, eftersom man härmed mera effektivt kunde förhindra fortplantningen inom de grupper, som man menade var olämpliga som föräldrar. Samhällets rätt att att besluta om sterilisering sattes inte i fråga. Kommissionens slutbetänkande fick stor betydelse för 1941 års utvidgade steriliseringslag.

I 1941 års steriliseringslag reglerades både frivillig och icke frivillig sterilisering. Den eugeniska indikationen gällde nu inte bara psykiskt sjuka och utvecklingsstörda, utan även dem som genom arvsanlag befarades överföra svårartad sjukdom eller svårt lyte. även den sociala indikationen utvidgades. I 1941 års steriliseringslag var det inte längre "bara" sinnessjuka och sinnesslöa som riskerade att steriliseras, utan även de som ansågs ha ett allmänt asocialt levnadssätt. Här åsyftades alkoholister, oförbätterliga lösdrivare och tungt kriminella personer. Förutom denna redan omfattande utvidgning av 1934 års steriliseringslag, fordrades det nu inte längre att den som steriliserades var ur stånd att uppfostra och vårda sina barn, utan det räckte att man ansågs som uppenbart olämplig att sköta vårdnaden. Samtidigt yrkade 1941 års steriliseringslag att samtliga steriliseringsfall skulle prövas av medicinalstyrelsen. Dock kunde det även efter det att 1941 års lag trätt i kraft räcka med att två läkare beslutade om sterilisering.

Hur många var det då som steriliserades mellan 1935 och 1975? Den exakta siffran är 62 288 personer. Av de som steriliserades var en klar majoritet av kvinnor. Andelen kvinnor var inte mindre än 93%. Givetvis blev inte alla dessa människor steriliserade mot sin vilja. Det är svårt att få fram en siffra på hur många människor som steriliserades mot sin vilja. Enligt Broberg och Tydén rör det sig om cirka 20 000 personer.

 

1. 3 Material och forskningsläget

För den empiriska delen av uppsatsen har jag när det gäller den katolska kyrkan, använt mig av den påvliga encyklikan Casti Connubii, Gunnar D. Kumliens bok Svart international - katolskt etos och eros, samt de katolska tidsskrifterna Credo, Hemmet och helgedomen och Katolska församlingsbladet. När det gäller Svenska kyrkan består mitt material av uttalanden från svenska kyrkans biskopar. Främst det gemensamma uttalandet av samtliga biskopar i: Ett brev i en folkets livsfråga. Men även enskilda biskopars uttalanden i böcker samt olika tidningar och tidskrifter (Kristen Gemenskap, Vår Lösen, Svensk kyrkotidning och Svenska Dagbladet). Jag använder mig också av prästers uttalanden i tidningar och tidsskrifter, utlåtanden av domkapitel i statliga utredningar och propositioner.

Som bakgrundslitteratur för mina hypoteser har jag använt mig av en rad artiklar och böcker. De mest använda böckerna har varit Sven-Eric Liedmans I skuggan av framtiden. Modernitetens idéhistoria,Tage Lindbloms Modernismen, Stig Strömholms Europa och rätten, Torben Christensens och Sven Göranssons Kyrkohistoria del 3 och en rad artiklar av Yvonne Maria Werner samt hennes bok Världsvid men främmande- Den katolska kyrkan i Sverige 1873-1929. För övrig litteratur hänvisas till litteraturförteckningen.

ämnet får nog sägas vara så gott som outforskat. Broberg och Tydén behandlar dock på ett par sidor Svenska kyrkans syn på sterilisering. Vidare vet jag att Maria Södling på den teologiska institutionen i Uppsala håller på med en avhandling, där Svenska kyrkans syn på sterilisering berörs översiktligt (jag har dock inte kunnat få ta del av hennes resultat).

1. 4 Frågeställning; precisering och avgränsning.

Huvudmålet för denna uppsats är att belysa den inställning den katolska- respektive svenska kyrkan hade till sterilisering, både frivillig och ofrivillig, samt varför (på vilka grunder) kyrkorna intog denna position? Tidsmässigt behandlar uppsatsen perioden från slutet av 1920-talet fram till början av 1950-talet. Under denna period införs de svenska steriliseringslagarna. Under 30-talet debatteras befolkningsfrågan intensivt. I början av 30-talet utkommer påvens encyklika Casti Connubii, där steriliseringsfrågan tas upp. Inom Svenska kyrkan behandlas också steriliseringsfrågan. Eftersom uppsatsen täcker in både perioden före och efter andra världskriget är det intressant att se om de båda kyrkorna ändrar inställning efter andra världskriget.

Som utgångspunkt för dessa frågeställningar har jag tagit upp Gunnar Brobergs och Mattias Tydéns påstående att avsaknad av motstånd från en katolsk kyrka i Sverige gjorde att sterliseringen i Sverige blev omfattande. Vidare avser jag pröva Brobergs och Tydéns påstående att Svenska kyrkan bejakade den statliga steriliseringspolitiken. Detta gjorde kyrkan, enligt Broberg och Tydén, dels på grund av sin lojalitet mot staten och dels därför att dess ledande män själv delade de värderingar som låg bakom steriliseringslagarna. Svenska kyrkan såg sig alltså främst som en garant för den borgerliga dygden. Broberg och Tydén säger så här om Svenska kyrkans etik:

Etiken i Svenska kyrkans tappning, tycks mer ha tagit fasta på äktenskapets helgd än på livets okränkbarhet.Det skulle för övrigt bli tydligt då möjligheten att tillåta äktenskap mellan psykiskt utvecklingsstörda diskuterades vid mitten av fyrtiotalet (...). Någon invändning mot förslaget att kräva sterilisering inför sådana giftermål förmärktes inte bland de kyrkliga myndigheter som uttalade sig om reformen (domkapitlen i Uppsala och Härnösand, svenska präststyrelsens centralstyrelse). Tvärtom betecknade man en på så sätt uppmuntrad legaliserad men steril förbindelse som sundare och etiskt mera godtagbar.

Jag har också använt mig av en artikel i kulturtidskriften Signum av Anders Piltz. Han hävdar att den katolska kyrkans lära var entydigt negativt inställd till sterilisering, vilket kom till uttryck i encyklikor och påvliga uttalanden. På frågan hur de påvliga dokumenten togs emot och praktiserades av de svenska katolikerna, samt varför den katolska kyrkan intog en negativ inställning till sterilisering, säger Anders Piltz följande:

Utan att ha bedrivit några forskningar i saken kan man utgå från att det svenska katolska prästerskapet troget anslöt sig till påvarnas uttalanden i rashygienska frågor. Man gjorde det utifrån en vid denna tid självklar plattform, det naturrättsliga resonemanget, som man finner bekräftat i evangeliets undervisning. En sådan hållning visade sig vara ett användbart instrument för att bedöma och bekämpa de totalitära ideologiernas anspråk på medborgarnas liv och lem. Utan en liknande plattform blir det svårare att upprätthålla immuniteten mot grasserande ideologiska smittoämnen som hotar dessa värden.

Viktiga frågor blir då: är det riktigt att Svenska kyrkan var positivt inställd till sterilisering av utvecklingsstörda och psykiskt handikappade? Om detta antagande stämmer: är det då så att Svenska kyrkan kom fram till denna ståndpunkt på grund av sitt värnande av den "borgerliga moralen" och sitt beroende av staten? På samma sätt gäller det att pröva om de katolska debattörerna och prästerna anslöt sig till den katolska läran i steriliseringsfrågan, så som den formulerats av påvarna. Det är nämligen ställt bortom allt tvivel att den katolska kyrkan genom sina lärodokument fördömde sterilisering. Detta var något en god katolik inte fick befatta sig med med. Fanns det i Sverige katolska präster och debattörer som gick emot den katolska läran på denna punkten? Enligt Anders Piltz fanns det ingen opposition mot den "romerska" steriliseringspolitiken. Detta skulle enligt Piltz ha berott på att hela den katolska kyrkan slöt upp bakom de naturrättsliga doktrinerna. Stämmer detta påstående? Om så är fallet, blir uppgiften att förklara den enhetliga katolska synen?

Uppsatsens mål blir alltså att beskriva och analysera de båda kyrkornas syn på steriliseringsfrågan. Detta sker genom ett komparativt studium. Jag är väl medveten om att det innebär problem att jämföra de båda kyrkorna. Detta främst då de båda kyrkorna har olika syn på vilken bärighet ett biskopligt uttalande har. Vad gäller den katolska kyrkan sammanfattar John Henry Newman väl dennas syn i boken Apologia pro vita sua. Där heter det om den kyrkliga auktoriteten:

Den gör anspråk på att efter behag kunna tysta alla de frågor eller debatter med anknytning till läran som den med sitt eget ipse dixit uttalar är farliga eller olämpliga eller olägliga. Den gör anspråk på att katoliker- vad de än kan ha för åsikt om dessa åtgärder- skall motta dem med sådana yttre tecken på vördnad, underkastelse och lojalitet som till exempel engelsmän visar i närvaro av sin suverän (...) Och slutligen gör den anspråk på rätten att mot dem som vägrar underkasta sig dess formella deklarationer utmäta andliga bestraffningar och avskära dem från det religiösa livets sedliga kanaler, och rentav lysa dem i bann.

Något motsvarande system fanns inte i Svenska kyrkan. Denna var mycket mera individualistiskt uppbyggd. Visst lyssnade och lydde de lutherskt kristna prästernas och biskoparnas förmaningar, men dessa rörde oftast endast det som benämdes det "andliga livet". Lekmännen i Svenska kyrkan hade ett större utrymme att själva avgöra vad som ansågs ligga i linje med den kristna religionen än katolska lekmän. Man kan ju i och för sig ifrågasätta hur fri den lutherske lekmannan var i sitt etiska handlande, men faktum kvarstår att här finns en skillnad mellan luthersk och katolska åskådning. När dessa grundläggande skillnader är fastlagda måste det påpekas att det katolska lydnadskravet samtidigt mildrades av den katolska tanken att "Ovillkorlig lydnad mot samvetets röst är det samma som ovillkorlig lydnad mot Gud". Katolska kyrkan menade att människan var tvungen att lyda sitt samvete, även när det misstog sig. Detta synsätt hängde samman med den katolska synen att människan har fri vilja. Luther hade här en helt annan syn, människan saknade fri vilja. Luther talade istället om den trälbundna viljan. Paradoxalt nog ansåg man i protestantiska kretsar vid denna tid att den katolska kyrkan var alldeles för slapp i sitt värnade av sedligheten. Bikten gjorde, hävdade man, att katolikerna inte på samma allvar som protestanterna följde Guds bud. Protestanterna hade en absolut moral medan katolikerna hade en relativ. Det är viktigt att beakta dessa skillnader i synsätt då man jämför de båda kyrkornas syn på sterilisering. Vidare är det viktigt att betona att min uppsats till stor del endast behandlar de mer tongivande grupperingarna inom Svenska kyrkan (motsvarande dagens K G Hammar och Christina Grenholm). Det kan alltså ha funnits ganska stora grupper - utan tillgång till de "kyrkligt sanktionerade" tidskrifterna - som inte ställde upp på det dåvarande paradigmet.

Geografiskt koncentrerar jag mig på Sverige. Detta mönster följs dock inte slaviskt i uppsatsen, främst därför att den katolska kyrkan är en universiell kyrka med sitt centrum i Rom. Många av de kommentarer som företrädare för de båda kyrkorna gjorde har en direkt koppling till det som sker i samhället. De båda kyrkorna uttalar sig så gott som uteslutande då nya lagar och betänkanden från olika kommissioner har lagts fram. Detta förhållande gäller alltså även den katolska kyrkan i Sverige, som ständigt hänvisar till vad läroämbetet och påven i Rom har att säga i steriliseringsfrågan. Uppsatsen kommer inte att behandla angränsande ämnen, som kyrkornas förhållande till nationalsocialism och fascism. Synen på sterilisering har ju, om Broberg och Tydén har rätt, med modernitet att göra, och därmed indirekt med oss själva och med vårt sätt att resonera och agera.

1. 5 Hypoteser

För att kunna förstå och analysera kyrkornas syn på steriliseringsfrågan krävs hypoteser eller tolkningsramar. Vi måste dock vara medvetna om att dessa hypoteser är efterhandskonstruktioner. De agerande i de båda kyrkorna var troligen inte medvetna om de större historiska skeenden som formade deras tänkande och ställningstagande. Hypoteserna skall samtidigt ses som ett försök att driva uppsatsen framåt samt att fördjupa och finna svar på de frågor som jag ställt ovan. Inspiration till mina hypoteser har jag hämtat från Brobergs, Tydéns och Piltz teorier, vilka jag redogjort för ovan. Hypoteserna kan ses som en fördjupning av dessa forskares teorier. Mina hypoteser är:

1) Svenska kyrkans hållning i steriliseringsfrågan kan i mångt och mycket förklaras utifrån dess förhållande till staten. För att kunna pröva denna hypotes är det viktigt att se på de båda kyrkornas syn på auktoritet. Vem har den högsta auktoriteten inom kyrkan och i världsliga frågor?

2) Den katolska naturrättsdoktrinen hindrar den katolska kyrkan från att godkänna steriliseringar. Å andra sidan gjorde avsaknaden av en tydlig naturrättslära hos den Svenska kyrkan att man där var mera positivt inställd till sterilisering

3) Den tredje hypotesen hänger nära samman med de båda föregående. Den betonar att synen på modernitet varit av stor betydelse för kyrkornas ställningstagande i steriliseringsfrågan. Jag menar att de båda kyrkornas inställning kan hänföras till ett traditionellt respektive modernt synsätt. Hypotesen prövar Brobergs och Tydéns tes: Har Svenska kyrkans etik mera tagit fasta på värnandet av äktenskapet än livets okränkbarhet?