Principerna för kyrkans sociallära

Encyklikan Rerum Novarum (RN)

Encyklikan Rerum Novarum (RN) anses vara den första stora encyklikan i modern tid. Den publicerades av påven Leo XIII den 15 maj 1891, ett datum som innebär en milstolpe i kyrkans läroämbete. 40 år senare erinrade påven Pius XI om detta i encyklikan Quadragessimo Anno (QA), och på den 80:e årsdagen utgav Paulus VI sitt brev Octogessima Adveniens (OA). Slutligen firade Johannes Paulus II den 90:e årsdagen med den senaste bland stora sociala encyklikor, Laborem Exercens (LE).

Dessa brev från påvarna i Rom är avsedda att väcka katolikernas samveten inför faktum att timliga angelägenheter, antingen politik, ekonomi, naturvetenskap, konst, arbete eller internationella relationer, har en moralisk dimension, vilken är Guds lag. Snarare än att förminska vår frihet att söka speciella lösningar på mänskliga problem tjänar Guds lag som en vägledning att bygga upp det jordiska samhället i enlighet med den gudomliga planen. De troende behöver känna till denna moraliska dimension för att applicera den på socialt, politiskt och ekonomiskt liv och på så sätt helga världen och sig själva i dessa världsliga realiteter.

Kyrkans sociallära

1. Definition.

Hela undervisningen i kyrkans läroämbete, vilken applicerar uppenbarad sanning och kristna moraliska principer beträffande den sociala ordningen kallas kyrkans sociallära. Den applicerar evangeliets budskap på social verklighet. Syftet med kyrkans sociallära är att presentera Guds plan med den profana realiteten för människor. Den upplyser människornas förstånd med sanningen och vägleder dem genom att bygga upp det jordiska samhället i enlighet med den gudomliga planen. Vi kan urskilja två nivåer i utvecklingen av timliga aktiviteter. Den heliga Skrift talar om för oss, att Gud skapade människan och lät henne råda över sig själv. Dessutom gav han henne sina bud och föreskrifter. (Ecclus 15:14-16). Å ena sidan har Gud gett intelligens och frihet åt människan och på så sätt öppnat hela vidden av jordiska realiteter åt mänskliga åsikter och meningar. Denna aspekt på Guds plan kallade det andra Vatikankonciliet "De jordiska realiteternas autonomi" (Gaudium et Spes –GS 36)eller timliga angelägenheters autonomi. Detta uttryck innebär inte något gap i den gudomliga planen. Snarare uppfylls denna plan i den timliga sfären just genom mänskligt initiativ – det fria valet beträffande åsikter och meningar.

Å andra sidan har Gud givit människan sina bud och regler. Det är den naturliga lagen. Denna moraliska lag, som människan måste uppfylla, beledsagar den autonoma sfären beträffande timliga angelägenheter – samlingen av alla de angelägenheter som faller utanför moralens fält. Dessa angelägenheter upptar ett mycket stort område. Kyrkans sociallära visar människorna de moraliska grunderna för alla dessa timliga angelägenheter.

Genom gudomlig kallelse har de kristna uppgiften att helga timliga realiteter (Lumen Gentium –LG –30). Genom att uppfylla Guds plan leds de att ingjuta sanning och moral i det civila samhället och att försvara dess rättmätiga autonomi. På så sätt undviks å ena sidan klerikalism och å andra sidan lekmannavälde eller sekularisering.

2. Uppdraget hos det kyrkliga läroämbetet.

Kyrkan uppdrag tillhör den övernaturliga ordningen. ( Mater et Magistra) Det lägger sig inte i legitima timliga angelägenheter eller understöder speciella politiska program. Inte desto mindre har kyrkan absolut rättighet – också plikt – att undervisa om de moraliska aspekterna på den världsliga ordningen, vare sig det är frågan om politiska, ekonomiska eller sociala angelägenheter. Likaså uttalar hon moraliska domar beträffande timliga frågor och formar samvetet i fråga om timliga aktiviteter.

Kyrkans sociallära är en integrerad del av den kristna uppfattningen av livet. Den grundar sig på uppenbarelsen och den naturliga lagen. Dess innehåll hittar man huvudsakligen i påvarnas undervisning och i andra dokument i kyrkans läroämbete. Bland dessa förtjänar den pastorala konstitutionen Gaudium et Spec från andra Vatikankonciliet speciellt att nämnas. Eftersom den applicerar kristen sanning och moral på olika historiska situationer i den profana världen, kräver socialläran de troendes samtycke lika väl som andra uttalanden från läroämbetet.

Likväl är det nödvändigt att känna till den verkliga historiska situation, som ett givet dokument fastställer, för att man skall kunna uttyda och tillämpa denna lära riktigt. Dess slutsatser kan inte tillämpas utan att man gör skillnad på olika historiska situationer. Liknande situationer och fakta garanterar motsvarande uppskattning. Något annorlunda situationer kräver lämpliga modifikationer, även om de beskrivs med samma termer.

Kyrkans sociallära borde bli känd och lärd av alla de troende, som också måste sträva efter att ta itu med sociala problem, som befinner sig i enlighet därmed. Läran borde vara en integrerad del av de unga människornas undervisning. De måste också själva rätta sig efter dess regler. Eftersom läroämbetets undervisning inte uttömmer alla moraliska frågor, som kan uppkomma i ett civilt samhälle, som är orienterat mot kristna normer, behöver de kristna inte vänta att handla, tills läroämbetet förser dem med en specifikt kristen lösning. Så länge det inte finns någon officiell lära i ett speciell fall, tillkommer det de troendes väl formade samveten att fastställa vad som står i överensstämmelse med kristen moral och inte. Därför är det de troendes plikt att studera och vederbörligen formas i enlighet med vars och ens möjlighet och sociala ställning.

Den mänskliga personen

3.Människans personliga sätt att vara.

Kärnan i kyrkans sociallära är människans tillstånd som person. Detta innebär, att hon är en intelligent och fri varelse skapad till Guds avbild. Det innebär, att hennes varelse återspeglar de karakteristiska gudomliga attributen i fråga om intellektuell kunskap och kärlek. Trots att människan är sammansatt av kropp och själ, är det människans själ, som gör henne specifikt mänsklig. Sålunda handlar människan och fullkomnar sig själv som person genom kunskap och kärlek. Eftersom intellektet påbjuds hålla sig till sanningen, så rör sig viljan mot det goda. Den mänskliga personen fullkomnas i rätta handlingar genom att söka sanningen och genom att göra det goda. Detta betecknar en fundamental lag i mänskligt handlande, det vi kallar den naturliga lagen. Den lyfts upp genom nådens lag.

4. Den mänskliga personens värdighet.

Det förhållande som innebär att man är en person gör att människan intar en speciell plats i det skapade universum. Hon är inte blott och bart en del av skapelsen, oskiljbar från det övriga. Hon kontrollerar skapelsen och har omsorg om den. Samtidigt är människan en varelse, som är sin egen mästare. Inför Gud är hon en förvaltare, som måste avlägga räkenskap för sitt arbete. Inför andra människor är hon jämlik, en person och mot andra upprätthåller hon en relation kännetecknad av ömsesidig kärlek och förståelse. Denna enastående ställning och människans värde som Guds avbild är det vi avser, då vi talar om värdigheten som mänsklig person.

Människan får sin värdighet genom att vara skapad av Gud. Hon är gjord till Guds avbild. Rotad i sin egen natur, som är fysisk och andlig, är hon ansvarig för sina handlingar, har kapacitet att behärska sig själv och har inre moral och religiösa behov. Människan har i sitt inre fått befallning av Gud att uppnå vissa naturliga mål och är kallad till ytterligare övernaturliga mål. Sålunda residerar denna värdighet hos den mänskliga personen ytterst hennes mål och syften.

Av naturen har människan ett förmedlande mål i fråga om att bruka, utveckla och fullkomna alla sina färdigheter och som yttersta mål kunskap om och kärlek i relation till Gud. Detta är den största fulländning av hennes förstånd och vilja – hennes största fulländning som person. Eftersom människan är en andlig varelse, är hon öppen inte endast för det begränsade goda utan också för det absolut goda, för Gud.

Då den mänskliga personen lyfts upp till den övernaturliga ordningen får hon sin högsta värdighet. Försonad av Jesus Kristus har hon upphöjts att få ställning som Guds adopterade barn och har gjorts till lem i Kristi mystiska kropp, där varje person kallas till ett övernaturligt slutligt mål, som är att få se Gud, som är kärlek.

5. Reglerna för jämlikhet och funktionell mångfald.

Eftersom alla människor har samma natur, existerar bland dem en väsentlig och fundamental jämlikhet. Detta innebär, att alla människor har samma värde och värdighet, eftersom alla är Guds avbild och genom Guds nåd hans barn. Kyrkan har alltid upprätthållit denna väsentliga jämlikhet. Solidariteten och broderskapet mellan alla människor baseras på detta. Och tack vare detta har alla människor samma grundläggande rättigheter.

Denna väsentliga jämlikhet hindrar inte tillfälliga olikheter att inträffa samtidigt. Eftersom dessa inte påverkar den mänskliga naturen eller dess väsentliga jämlikhet, använder Guds försyn sig av dem för att åstadkomma en åtskillnad av funktioner i relation till det allmännas bästa. Det finns förvisso ting, som gäller alla, men många andra ting kräver fördelning av funktioner, olikhet i uppdrag och aktiviteter. På detta sätt blir den mänskliga solidariteten och den mångfaldiga rikedomen i den mänskliga naturen mer uppenbar. Olikheten måste inte leda till diskriminering med hänsyn till fundamentala rättigheter, eftersom dessa härrör från oundgänglig jämlikhet.

6. Naturliga rättigheter hos den mänskliga personen. Ett karakteristiskt drag hos den mänskliga personen är självbehärskning. Detta område har två aspekter. För det första, kontroll av förnuft och vilja av andra tillstånd, som får en människa att handla fritt och ansvarsfullt. För det andra, hennes sätt att vara och de naturliga mål, som är lämpade att göra personen berättigad till rättigheter och friheter, likaväl som till plikter, i hennes relation till andra. Dessa rättigheter (och plikter) kallas naturliga rättigheter (eller fundamentala rättigheter – ett uttryck som ofta användes av Johannes XXIII) eller omistliga rättigheter hos de mänskliga personerna (som Johannes Paulus II ofta kallar dem). Vanligen framläggs dessa rättigheter i allmänna termer. Det tillkommer då den som uttolkar dem att förklara dem mer exakt.

De huvudsakliga fundamentala rättigheterna är följande (Tal av Johannes Paulus II vid Förenta Nationernas 36:e generalförsamling):

Ovanstående rättigheter är generellt sett fundamentala och omistliga, men de är inte absoluta. De måste ses i kontext med det allmännas bästa. De kan upphöra att komma till tillämpning i speciella fall, när allmännyttan står på spel. T ex upphör yttrandefriheten att vara en rättighet, om den används för att offentligt uttrycka något som står i motsats till andras välfärd – förtal, sporrande till brottslighet, rättfärdigande av brott osv.

Samhället

7. Samhällets ursprung.

Mot slutet av 1700-talet utvecklades mer fullständigt en tes, som vissa medeltida jurister hade uttryckt i "sociala kontraktets" teori. Den spreds vitt ut i Europa och spreds till områden med europeisk influens. Enligt denna teori är människorna inte sociala av naturen, utan de började existera som isolerade individer, var och en med fullhet av rättigheter inom sig själv. Enligt denna teori framträdde samhället senare genom en pakt (ett socialt kontrakt) genom vilken människorna kom överens om att komma samman i en politisk gemenskap.

Genom denna pakt sades människorna ha lämnat till samhället några delar av sina ursprungliga rättigheter. Tillsammans skulle dessa konstituera makten i samhället. Som en konsekvens av detta skulle denna sociala pakt bli upphov till den sociala auktoriteten. Av denna teori följer omedelbart, att social auktoritet inte hade gudomligt ursprung, att den inte härrörde från Gud, och att samhällets ordning i princip blott och bart var mänsklig.

Kyrkans sociala lära lär i motsats till detta, att Gud skapade människan för att hon skulle leva i samhället (Pacem in Terris), och att Gud följaktligen själv är grunden till samhället. Gud, som var människans skapare, gav henne solidaritetens lag, som kräver en social förening, som är både harmonisk och organisk.

Människan har genom naturlagen fått befallning att leva i samhället. Endast så kan hon uppnå full utveckling av sin personlighet. Människan hör naturligt samman med andra människor och sammanlänkas med dem genom sin plikt att visa kärlek och solidaritet. även om historiska former i samhället också motsvarar kulturella impulser av mänskligt ursprung, så är deras ursprungliga impuls från naturen och därigenom från Gud.

8. Civil auktoritet.

Eftersom den mänskliga gemenskapen har gudomligt ursprung (i naturlagen), och eftersom varje samhälle underförstått kräver auktoritet, så är följden, att civil auktoritet också har sitt ursprung från den naturliga lagen, som så att säga kommer från Gud. (Immortale Dei). Därför är teorin, att människorna är den yttersta källan till makt i det civila samhället inte riktig. (Ubi Arcano, se särskilt Summi Pontificatus). Det gudomliga ursprunget till civil makt avslöjas i åtskilliga avsnitt i den heliga Skrift, bl a Rom 13:1-4. "Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom. De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning…" Detta innebär inte, att de som utövar denna tjänst får sin makt och befogenhet omedelbart från Gud (den s k "gudomliga rättens teori"). Det innebär, att varje existerande auktoritet härrör från Guds disposition över tingen, d v s från den naturliga rätten. Sålunda är det gudomliga ursprunget till auktoriteten jämförbart med tesen, att de som utövar makten får sin auktoritet omedelbart från den politiska församlingen, vars uppgift är att fastställa regimens former, det sätt på vilket makten förmedlas, och vilka personer som skall utöva denna auktoritet.

Lydnad och respekt är beroende av de medborgerliga auktoriteterna i kraft av den gudomliga lagen (Dignitatis Humanae). Denna föreskrift medför en allvarlig förpliktelse i samvetet (Diuturnum Illud). Lydnad för den civila auktoriteten har sin grund i varje människas ansvar, och eftersom den är de del av den ordning Gud avsåg, är den en akt av vördnad och trohetsed inför Skaparen.

Förpliktelsen till lydnad för civil auktoritet är emellertid inte obegränsad, ty auktoriteten i sig är begränsad. Dessa begränsningar är fastställda genom: a) den moraliska ordningen och den naturliga rätten, b) det allmännas bästa och c) lagligt konstituerad juridisk ordning. Vi måste särskilt hålla i minne, att då mänsklig makt befaller något som står i klar motsättning till den gudomliga viljan – d v s mot gudomlig rätt, såväl naturlig som positiv – så är den befallningen ogiltig. I sådant fall är det enda riktiga att inte lyda (Libertas Praestantissimum), ty det är då ett tydligt missbruk av makten. Den yttersta anledningen till auktoritet innebär en skyldighet att garantera allas rättigheter och speciellt deras som minst är i stånd att försvara sig själva.

När offentlig auktoritet överskrider sin kompetens och förtrycker medborgarna, så får de inte vända sig bort från de objektiva kraven beträffande det allmännas bästa. Detta kan kräva av dem, att de slutar upp med vissa onda ting. Inte desto mindre har de tillåtelse att försvara sina egna och sina medmänniskors rättigheter mot missbruk av auktoriteten, och detta alltid inom de gränser, som fastställs av den naturliga lagen och Evangeliet.

9. Det allmännas bästa.

Det civila samhället eller den politiska församlingen är inte enbart en samling av människor utan ett sant samhälle, en organisk enhet. Likt varje samhälle har den politiska gemenskapen en fundamental princip för sin existens, och mot den måste alla arbeta. Detta gemensamma mål kräver av alla –de makthavande och medborgare på lika villkor – en attityd av aktiv samverkan mot målet, som är avpassat för den politiska församlingen. Eftersom detta mål är gemensamt för alla kallas detta det allmännas bästa.

Det allmännas bästa innefattar summan av de tillstånd i det sociala livet, genom vilka människorna är i stånd att åstadkomma en fulländning, som är avpassad för dem med större fullständighet och medgörlighet. Detta innebär en totalitet av de tillstånd vari individer, familjer och sammanslutningar är i stånd att uppnå fullkomning på ett mer fullständigt och beredvilligt sätt. Framför allt, men inte exklusivt, består det allmännas bästa av respekt för rättigheter och plikter hos mänskliga personer. I vår tid betraktas det allmännas bästa huvudsakligen vila på ett försvar av dessa rättigheter och plikter..

Det är viktigt att lägga märke till, att medan det allmännas bästa inkluderar att man producerar varor och beskyddar dem, så är den viktigaste angelägenheten för det allmännas bästa att rättvist distribuera dessa varor mellan individer, familjer, olika sektorer i samhället och andra nationer. (Se speciellt Populorum Progressio –PP—passim).

Materiella varor utgör inte den enda angelägenheten för politisk gemenskap. Medan det är gemensamt, låt vara att syftet för det civila samhället inskränker sig till ekonomisk och social utveckling, så måste de kristna vara uppmärksamma på att utöver dessa materiella varor, så innefattar det allmännas bästa den moraliska dimensionen i det mänskliga livet, och generellt sett, behovet av anden. Bland de skilda fasetterna i det allmännas bästa intar den moraliska dimensionen den första platsen. Därför står lagstiftning, som ignorerar moraliska betraktelsesätt, i djup motsättning till det allmännas bästa, eftersom detta är något degraderande för samhället. Lagarna måste då inte endast stå i överensstämmelse med moralen utan också positivt gynna den.

Den historiska dimensionen i det allmännas bästa måste man också ha i åtanke. De riktiga kraven på det allmännas bästa förknippas intimt med de sociala villkor, som råder på skilda tider. Eftersom dessa villkor är underkastade ständig förändring, måste de krav man ställer på det allmännas bästa förändras samtidigt som dessa. T ex är de krav man ställer på det allmännas bästa inte de samma under tider, då det är överflöd, och då det råder brist.

Syftet med offentlig administration är att styra och inordna alla befintliga aktiviteter mot det allmännas bästa, att gynna detta och att välja de bästa medlen att uppnå detta. Det allmännas bästa inte endast legitimerar offentlig makt. Det är också högsta lag i fråga om utövning av denna makt. Men den offentliga sektorn är inte endast en makt som skyddar det allmännas bästa. Eftersom detta är själva syftet med hela det politiska samhället, är det också en uppgift för alla medborgarna. Var och en måste vara medveten om detta ansvar för det allmännas bästa. Att återuppväcka detta medvetande hos alla är en angelägen uppgift.

Medborgarnas ansvar för det allmännas bästa har två aspekter. Den ena är den grundläggande civila skyldigheten (förpliktelsen hos samvetet) att delta i det offentliga livet i enlighet med vars och ens möjligheter. Förlusten av denna pliktkänsla är uppenbar och kommer till uttryck i likgiltighet gentemot offentliga angelägenheter, genom att låta bli att rösta, missbruka beviljande av allmänna medel, negativ kritik av de styrande och själviskhet i fråga om att hålla fast vid sina privilegier på bekostnad av det allmännas bästa (Pius XII, En ouvrant, 10). Den andra aspekten rör medborgarnas ansvar, så långt de har förmåga att använda sig av sina ägodelar, materiella och andliga, att handla med social vaksamhet och låta den inta en plats för det allmännas bästa. Ansvaret öppnas vitt för kulturella, välgörande, vetenskapliga, kärleksfulla och sportbetonade aktiviteter förenat med socialt medvetande i de initiativ medborgarna tar. Denna aspekt är lika mycket en skyldighet som den tidigare.

Kyrkan sociallära har särskilt betonat den sociala funktionen på egendom, eftersom den så ofta har glömts bort. I den utsträckning den privata egendomen överstiger ägarens behov att få en anständig levnadsstandard, måste den disponeras till det allmännas bästa. I annat fall gör sig ägaren skyldig till en orättfärdig användning av rikedomen. Denna princip, som är klart rotad i evangeliet (liknelsen om den rike mannen och den fattige Lasarus), betonades särskilt av kyrkofäderna och är ett konstaterande hos katolska författare.

10. Regeln om understöd.

Som vi just har sett är detta att verka för det allmännas bästa en uppgift för den offentliga och privata sektorn i samhället, varje funktion i enlighet med dess natur. Vissa ting faller inom den offentliga organisationens (regeringens) kompetens i det politiska samhället – t ex att stifta lagar, att administrera rättvisa och att sörja för det gemensamma försvaret. Annat tillkommer privata individer, t ex det som har med familjen att göra.

Dessutom finns det en bred räckvidd, där båda sektorerna, offentliga och privata, handlar gemensamt, eftersom ärendet angår båda, t ex att producera och distribuera varor, att främja vetenskaplig forskning och konst. Här behöver regeln om det privata initiativets företräde appliceras strikt. I verkligheten innebär denna princip, att sådana aktiviteter intar första plats hos de individuella personerna, eftersom de utgör en del av deras naturlig mål. Följaktligen är de medel, varigenom en person fullkomnar sig själv och samverkar för att fullkomna andra.

Det politiska samhället är ålagt att fullkomna människor. Därför får den offentliga organisationen inte beröva människorna deras medel att uppnå denna fullkomning och personliga fullbordan. Långt ifrån att begränsa dem måste regeringen istället bistå dem och sätta dem i stånd att handla. Statens uppgift är att uppmuntra, att bistå och, då så är nödvändigt, att göra tillägg till dess medborgares initiativ. Kyrkans sociala lära kallar detta "understödsprincipen".

Den mest kända formulering av denna princip gav Pius XI: " Denna högst viktiga princip, som inte kan åsidosättas eller förändras, förblir fixerad och orubblig i social filosofi. Precis som det är ett allvarligt fel att frånta individerna det de kan utföra genom eget initiativ och egen sysselsättning och ge till samhället, så är det också orätt och på samma gång något allvarligt ont och något som stör den rätta ordningen att överlåta till en större och högre sammanslutning det som mindre och underordnade organisationer kan utföra. Varje social aktivitet borde nämligen utifrån sin specifika natur tillhandahålla hjälp åt människor i den sociala sammanslutningen och aldrig förstöra eller absorbera dem".

Tre andra principer kan urskiljas inom understödsprincipen. För det första, personer och små gemenskaper måste åtnjuta den självständighet, som är nödvändig för att uppnå deras syften och för att utföra verksamheten inom deras egen kompetens. För det andra, större samhällen måste understödja dem de skall härska över. De skall varken undertrycka eller absorbera dem. För det tredje, det större samhället måste täcka bristerna hos människor och mindre gemenskaper, när de inte själva är i stånd att gynna det allmännas bästa och detta under så lång tid bristen varar. Två villkor måste mötas för att denna princip rätt skall tillämpas. För det första måste den privata företagsamheten ha social betydelse, d v s den måste utföras i medvetenhet om socialt ansvar. För det andra får staten inte handla i avsikt att skada dem som ej kan försvara sig. Och de måste garantera och understödja privat företagsamhet.

11. Lagstiftning.

Lagarna är normer för hur man nödvändigtvis skall handla och härigenom det politiska samhällets organisation kan regleras, och var och en av dess medlemmar tilldelas den roll som tillkommer dem i termer som passar det allmännas bästa. Uppfyllelsen av lagarna gäller den del av rätten, som kallas "laglig rätt".

Den fundamentala strukturen i samhället och de grundläggande principerna för mänsklig ledning härrör från den eviga lagen, som är det gudomliga skälet, eftersom den styr hela universum. Den eviga lagen kallas den naturliga lagen eller den naturliga rätten med hänsyn till människans deltagande i den, och den har inskrivits i alla människors hjärtan (Rom 2:14-15). Den naturliga rätten är inskriven i den mänskliga naturen. Den innehåller befallningar utifrån det mänskliga förnuftet, vilket befaller henne att göra det som av naturen är gott för henne och förbjuder henne att göra det som är dåligt. Trots att termerna ofta används synonymt, är naturlig rätt den del av den naturliga lagen, som refererar till mänskliga relationer.

Föreskrifterna i den naturliga lagen är inte endast en moralisk vägledning eller ett ideal, som borde uppnås. De konstituerar själva kärnan i den juridiska ordningen, den måttstock varigenom positiva lagar fastställda av människor skall uttolkas och även normen för deras validitet i samhället. Den naturliga lagen är det gemensamma mänskliga arvet och är förpliktande för alla. Det är den universella lag, som har givits till alla människor utan någon åtskillnad. Den naturliga lagen reglerar inte endast moraliskt centrum i mänskligt liv. Vid sidan av Guds bud och föreskrifter har Gud tilldelat människan förmågan att själv styra. Därför har samhället makten (grundad på den naturliga lagen) att stifta lagar. Dessa kallas positiva lagar eller positiva rättigheter. Den positiva lagens funktion är att reglera sociala relationer och att komplettera den sociala ordningen i sådana omständigheter, där naturen är tyst (Pius XII, Il programma 16). Samma principer som tillämpas av civila auktoritet tillämpas också på positiva lagar, eftersom de utövar den makten.

Äktenskapet och familjen

Både individualism och kollektivism hävdar, att det politiska samhället inte skiljer sig från många andra föreningar, som är sammansatta av en hop mänskliga personer, som betraktas vara ensamma individer. I enlighet härmed skulle det politiska samhället byggas av individer och inte ha några mellanliggande sociala personer eller skikt. Kyrkans sociallära anser, att denna tes är oriktig. När människan skapades av Gud som social varelse orienterad mot sitt mål (d v s inriktad mot de naturliga målen), så inriktades hon mot dess mål på ett socialt sätt med hjälp av de band som fanns innan det politiska samhället och av band som är åtskilda därifrån. Sålunda är staten inte endast ett konventionellt samhälle (resultat av en överenskommelse), som är inskränkt till att försvara individens rättigheter och intressen (individuella liberalismens argument). Inte heller innefattar den i sig hela den sociala dimensionen i det mänskliga livet (totalitära kollektivismens argument).

Medan det politiska samhället endast representerar ena dimensionen i människans samlevnad, är det högsta uttryck för socialt liv, eftersom det gäller det allmännas bästa (något som tidigare beskrivits). Därför sammanför det politiska samhället människor som redan har grupperats i sociala grupper. Människor närmar sig detta samhälle både individuellt, som privatpersssoner, och som personer, som förenats genom sociala band i samhälle, yrkesliv och andra sociala grupper.

Den mest fundamentala och den viktigaste av dessa gemenskaper är familjen, gemenskap mellan föräldrar och barn. När Gud skapade människan och tilldelade henne arbetets fördelar (att vara herre över och bestämma över jorden) hade han inte individerna i åtanke utan föreningen mellan man och kvinna. Denna förening mottar välsignelse från skapelsen jämsides med fortplantningen av den mänskliga rasen. Detta innebär, att familjen är den primära strukturen hos mänskligheten, den grundläggande cellen i samhället. Precis som den mänskliga kroppen är sammansatt av sina lemmar, så är det politiska samhället sammansatt av sina personer och familjer. (Casti Connubii).

Vid sin födelse förs en människa i gemenskap med det liv hennes föräldrar har format för att växa upp och uppfostras av dem. Eftersom följaktligen varje människa är en avkomling av äktenskapet, den naturliga föreningen mellan man och kvinna, så är familjen första manifestationen och grunden för mänsklig sammankomst. Som mänsklig person är dessa handlingar, varigenom människan frambär sin natur, kunskap och kärlek. Sålunda är den djupaste meningen med mänsklig samvaro inte i första hand gemensamma handlingar utan en social relation i fråga om att känna och älska andra som personer, samtidigt som man är känd och älskad av dem. Eftersom det är så, är människan en avkomling av en skapande akt hos en far och mor, som känner och älskar varandra som äktenskapspartner. Och på samma gång finner hon hos dem, och hos samhället som helhet, den mest naturliga och mest grundläggande erfarenhet av samvaro såsom ömsesidig kunskap och kärlek (Familaris Consortio). Familjen, som är grundad på äktenskapet, är därför den grundläggande kärnan för mänsklig samvaro, det medel man utrustas med av naturen själv för personlig utveckling och ömsesidig hjälp.

13. äktenskapet.

Det som påbörjar och etablerar familjen, och därigenom mänsklig gemenskap, är äktenskapet. I äktenskapet blir man och kvinna "ett kött" (1 Mos 2:24) med hjälp av ett band som förenar deras själar (en förpliktelse till ömsesidig kärlek) och deras kroppar (en rätt till handlingar avpassade för äktenskapligt liv). Man och kvinna förenas i äktenskapet genom en fri akt av ömsesidigt självutgivande, och denna är till sin natur oåterkallelig. De väsentliga målen och egenskaperna i äktenskapet härrör från dess upphovsman, Gud själv. Sålunda existerar äktenskapets instiftelse genom den naturliga lagen. äktenskapsöverenskommelsen ger upphov till intim gemenskap i liv och kärlek, något som tillhör äktenskapet. Trots att denna överenskommelse härrör från ömsesidigt samtycke, tillhör äktenskapsförbundet den naturliga lagen, eftersom samtycket endast förverkligar en möjlighet given åt naturen, då den skapades. Därför stadfästs äktenskapsförbundet, på grundval av ömsesidigt samtycke, genom den naturliga lagen, d v s av Gud själv (Matt 19:6). Därav följer, att äktenskapet är oupplösligt. Och eftersom Gud av de två, man och kvinna, gjorde ett kött, är det i äktenskapet fråga om monogami, d v s förening mellan en man och en kvinna.

Genesis omtalar att då Gud skapade människan, skapade han dem till man och kvinna, välsignade dem och gav dem i befallning att växa till och föröka sig. Denna ursprungliga välsignelse anger, varför det fanns en skillnad mellan man och kvinna och skälet till deras förening. Det ursprungliga uttrycket för det mänskliga samhället är att alstra och uppfostra avkomman. Med andra ord är själva instiftandet av äktenskapet och den äktenskapliga kärleken något som anbefalls av naturen för att alstra och uppfostra avkomman. äktenskapet förser man och kvinna med medel att leva i äktenskaplig kyskhet och ömsesidig hjälp (dess personliga eller sekundära mål). Dessa skall i enlighet med naturens ordning ställas till förfogande för den ursprungliga befallningen. Denna regel har uttryckts som underordning av de personliga målen i förhållande till det primära målet att alstra och uppfostra avkomman. (Pius XII, Föredrag 29 okt 1951).

Av detta kan man sluta sig till, att en attityd som är bortvänd från att alstra liv eller som använder preventivmedel skulle innebära en allvarlig förändring av ordningen för äktenskapligt liv och skulle degradera och förstöra äktenskapet. Saken kan inte reduceras till en fråga om metoder. Varje metod som hörrör från en mentalitet, som utöver födelsekontroll, är felaktig (åtminstone med hänsyn till målet) även om man endast använder sig av ofruktsamma perioder (Pius XII, Föredrag 29 okt 1951). Med andra ord är mentaliteten att utöva födelsekontroll, oavsett metoden, alltid felaktig – något moraliskt ont. Helt annorlunda – såväl moraliskt som humanitärt – är attityden hos dem som allvarligt accepterar äktenskapets fruktsamhet, men som av objektivt berättigade skäl (medicinska, rasskäl, ekonomiska eller sociala) tillråds att inte ha fler barn – antingen för en tid eller permanent. I sådana fall är det tillåtet att använda sig av ofruktsamma perioder eller periodisk återhållsamhet, men inga andra metoder. Och det kan finnas goda skäl att tillråda fullständig återhållsamhet.

14. Befolkningsproblem.

I nära anslutning till äktenskapet finns de så kallade befolkningsproblemen – ökning av befolkningen i sådan grad att den kan betraktas som skadlig utifrån ekonomiska och sociala synsätt. Beträffande denna fråga har kyrkans sociallära antagit en hållning, som är både realistisk och tillitsfull gentemot den gudomliga försynen. Hon inser, att det finns överbefolkade områden, som lider av hunger och verkliga svårigheter, särskilt i mindre utvecklade länder. Men sådana svårigheter kan ledas tillbaka till bristfälliga ekonomiska strukturer mellan folken. Då man betraktar denna sak i hela världens sammanhang, ser man att Gud har gett försörjning, som räcker till för människans disposition, och han har gett möjlighet till utveckling därav. I avsikt att övervinna dessa problem på områden, där sådana finns, måste sanna och rättvisa lösningar användas, ekonomisk utveckling och sociala framsteg, samarbete mellan folk, utbildning för ungdomar för att etablera dem i sina egna familjer. Bortsett från andra hänsyn är det högst orättvist att länderna förbrukar enorma belopp på kapprustning och att de inriktar teknologin mot ändå kraftfullare vapen, när det finns bristande resurser i fråga om att ge mat och ett värdigt liv åt alla människor.

15. Familjens rättigheter.

Den situation många möter i annorlunda länder är högst problematisk och t o m öppet destruktiv. Institutioner och lagar misslyckas att erkänna de okränkbara rättigheterna för personer och familjer. Istället för att betjäna familjer, angriper samhället våldsamt deras värden och deras grundläggande behov. Därför har kyrkan vid skilda tillfällen påmint om de mänskliga personernas rättigheter i anslutning till familjen, eller helt enkelt familjens rättigheter:

Rättighet för varje människa att bilda familj och uppnå resurser som krävs för att upprätthålla den.

  1. Rätt at utöva sitt ansvar i fråga om fortplantning.
  2. Rätt till äktenskapligt kärleksförhållande i familjeliv.
  3. Rätt till äktenskap, som är ett enda och oupplösligt.
  4. Rätt att tro, utöva och utbreda sin tro.
  5. Rätt att uppfostra avkomman i enlighet med sina traditioner, religiösa och kulturella värden, med hjälp av nödvändiga instrument, metoder och institutioner.
  6. Rätt till fysisk, social, politisk och ekonomisk säkerhet för familjen.
  7. Rätt att härbärgera sådant som är adekvat för ett värdigt familjeliv.
  8. Rätt att utrycka sig och framställa vad man vill, då man har att göra med offentliga, ekonomiska, sociala och kulturella auktoriteter (och deras underordnades medverkan), såväl individuellt som i gemenskap.
  9. Rätt att bilda gemenskap med andra familjer och institutioner, mer adekvat uttryckt att fullfölja familjens uppdrag.
  10. Rätt att försvara de lägst stående, med hjälp av lämpliga institutioner och lagar, från farliga droger, pornografi, alkoholism etc.
  11. Rätt till rättvist belopp ledig tid för att fostra i enlighet med familjens värden.
  12. Rätt för de äldre att leva och dö på ett värdigt sätt.
  13. Rätt för familjen att emigrera som familj för att söka bättre levnadsförhållanden.

Uppfostran

16. Förädrarnas rättigheter och skyldigheter. Det första och grundläggande målet i äktenskapet har två aspekter: att alstra och uppfostra avkomman. Detta utgör en enda målsättning, eftersom uppfostran är en utsträckning av alstrandet. Det yttersta skälet med äktenskapet är att uppfostra barn. Genom fortplantningen gestaltar föräldrarna barnets kropp (själen har skapats av Gud). Genom uppfostran gestaltar de barnet andligt. I den naturliga lagen är föräldrar källan till livet och källan till uppfostran av livet. (Divini illius Magistri).

Föräldrar har uppdraget – allvarliga plikter (Gravissimum Educationis) – och rättigheter (vilka alla måste erkänna) att uppfostra sina barn. Av denna anledning är det en grundläggande rättighet hos föräldrarna att se till att deras barn uppfostras i enlighet med deras religiösa och moraliska övertygelse. Denna rättighet hos föräldrarna (vilken utsträcks till familjen) kan inte åsidosättas, och den har företräde framför någon rättighet i samhället eller staten och är därför okränkbar.

Den rättighet vi just framställt kräver respekt inför den uppfostrande dimensionen i familjens liv, den atmosfär där barnet får denna viktiga uppfostrande påverkan. En följd av detta är föräldrarnas rätt att välja skolor för sina barn och att låta uppfostrande institutioner komma till stånd och låta dem vidmakthållas i enlighet med deras övertygelse.

17. Frihet att undervisa.

Den princip, som är underställd den lagliga ordningen beträffande undervisning och uppfostran, är friheten att undervisa. Undervisning och uppfostran förutsätter förmedlande av kunskap och formande av dygder. Eftersom det är så, är det riktiga föremålet för kunskap och moraliskt handlande inte staten utan den mänskliga personen. Följaktligen tillhör de undervisande och uppfostrande rollerna de enskilda personerna. Att undervisa är ett uppdrag som är lämpat för personligt initiativ. Som resultat av detta tillhör den fundamentala rätten att etablera och handha centra på alla nivåer den enskilde personen.

Då man håller sig till denna princip är statens uppgift: att reglera ärenden som berör uppfostran i enlighet med principen om frihet att undervisa; att garantera rättigheter för föräldrar och undervisande institutioner att bevaka alla medborgares rätt till uppfostran; och att upprätta uppfostrande institutioner i brist på privata initiativ. Ett "monopol på uppfostran" borde stå i opposition till människans medfödda rättigheter, vare sig det innebär "endast en skolform", eller det innebär "en enda standardutgåva som textbok".

18. Rätten till uppfostran.

Eftersom alla människor i varje ras, tillstånd och ålder äger mänsklig värdighet, har de en omistlig rätt till uppfostran i enlighet med vars och ens avsikt, kön, speciella karaktärsdrag och det som tillkommer deras nationella kultur och tradition. Syftet med uppfostran är, att forma en mänsklig person i enlighet med hennes grundläggande målsättning och i enlighet med samhällets välfärd (civilt, religiöst, internationellt). Detta gäller det samhälle hon tillhör och vars förpliktelser hon måste efterleva. Uppfostran är inte fullständig, om den inte innefattar personlighetens religiösa och moraliska dimensioner.

Eftersom uppfostran är en naturlig rätt för varje människa, är det en förpliktelse för privata initiativ att anta handlingar, som kan utveckla undervisning och inlärande, så att ingen förbises. Av samma skäl är det en förpliktelse för staten och för de kompetenta offentliga anstalterna att bistå föräldrar och privata medborgare med initiativ, som effektivt förmedlar undervisning och inlärande inom vars och ens räckvidd. Staten måste också komplettera initiativ från privata medborgare, när dessa inte är i stånd att utföra sina undervisande uppdrag eller förbiser sina plikter i detta avseende.

Statens roll i fråga om undervisning och uppfostran kan sammanfattas på följande sätt: att garantera, skydda, uppmuntra och tillägga.

Den social - ekonomiska ordningen

19. Den sociala frågan.

Framträdandet på 1800-talet av en proletariat-klass med utarbetade arbetare medförde det som man kom att kalla den "sociala frågan". Trots att denna förlorat mycket av den ursprungliga bitterheten på många platser, så fortsätter vissa olösta aspekter i den sociala frågan att framhärda. Ursprungligen var dess primära angelägenhet att ta hand om de uppenbara orättvisorna i fråga om arbetarnas löner: mycket knapp inkomst, allvarlig brist på skydd, osäkerhet beträffande arbete os v. På grundval av denna situation fanns en gängse individualistisk liberalism, som intog en kommersiell attityd gentemot arbete och som gjorde detta underordnat lagen om tillgång och efterfrågan. På samma gång avskaffades mellanliggande institutioner som skrå och andra arbetsorganisationer genom förkämpar för "frihet åt avtal", och arbetarna lämnades utan medel att göra upp med sina arbetsgivare.

Från början misstänkte man, att roten till den sociala frågan gick djupare än till arbetarnas ekonomiska situation. Medan den industriella tidsålderns födelse (den industriella revolutionen) gav ny insikt i fråga om att producera dagligvaror, medförde den också en "ny social - ekonomisk ordning", vilken betonade det förändrade sambandet i det produktiva arbetet mellan dem som ägde produktionsmedlen ("kapital") och dem som distribuerade de producerade varorna. Teoretiska och praktiska försök att lösa de problem detta resulterat i för arbetarna, ledde till en ny förståelse av den ekonomiska och sociala ordning, som var revolutionär i fråga om liberala medelklassnormer.

I grunden omkastades dessa försök de liberala företrädarna. Nu skulle den social- politiska ordningen grundas på arbete och gemensamt ägande av produktionsmedlen. En "klass -strid", ursprungligen uppfattad som medel att nå detta mål, utbreddes genom marxismen till och gjordes till en huvudprincip i mänsklig historia. Kombinationen av dessa teorier, att helt låta individualism efterträdas av kollektivism (en betraktelse av människan som helt social, antog det generella namnet "socialism". Första steget i denna utveckling som Marx kallade "utopisk socialism" åtföljdes av hans egen "vetenskapliga teori" om människan och hennes historiska utveckling – en politisk, ekonomisk och social teori och praxis i ett större sammanhang beträffande materialistiska och ateistiska betraktelsesätt på människan och världen.

Dessa motsatta positioner, båda i motsats till den gudomliga lagens princip, utgör bakgrund till kyrkans sociallära, som först pekade ut de grundläggande felen i den individualistiska liberalismen (men också hänvisade till denna såsom "kapitalism" med hänsyn till det företräde den gav åt kapital) och i den kollektivistiska socialismen. Den gick sedan ut för att föreskriva en fullständig orientering angående lösning av den sociala frågan.

Under tidernas lopp har dessa läror skiftat med skiftande sociala villkor. Liberalismen har gett upphov till åtskilliga ekonomiska system, vilka alla bevarar de väsentliga dragen i kapitalismen, några av dem mer moderata och andra med tillfälliga nya orättvisor. Socialismen har också erfarit inre splittring: kommunism, socialism, socialdemokrati, ny marxism, euro- kommunism, maoism. I vissa fall har den tidigare principen reformerats, men de marxistiska olika riktningarna förblir fortfarande ateistiska och antikristna till grunden.

Trots att villkoren för arbetarnas lön förblir beklämmande på några platser, har en majoritet på andra ställen stritt för bättre levnadsförhållanden och uppnått ett mått av jämlikhet inom den medborgerliga sammanslutningen. Det har dykt upp "överflödssamhällen", där ohämmad konsumtion har efterföljts av nedgång i fråga om moraliska värden. Kyrkans läroämbete har hållit jämna steg med denna utveckling i sin behandling av skilda frågor genom att i varje enskilt fall betona de moraliska kriterier, som behöver tillämpas i skilda situationer och fäst uppmärksamhet på den dominerande stöten i fråga om den sociala ekonomiska ordningen.

Kyrkans lära beträffande sociala, ekonomiska frågor utgör inte någon slutgiltig teori eller något som är fullständigt i fråga om lära, som berör produktion av dagliga varor, ägande av produktionsmedel och distribution av avslutade produkter. Inte heller innehåller den specifika, politiska program. Båda dessa faller inom filosofernas och politikernas områden.

Likt verkligheten den behandlar, är kyrkans sociala lära fullständigt komplex. Det följande vidrör endast några av dess principer.

20. Arbetets värdighet.

Det är Guds vilja, att människan skall sysselsätta sig med arbete, en aktivitet som omfattar alla mänskliga ansträngningar som syftar till förbättrade levnadsvillkor (eller ännu bättre den process varigenom människan förstår, sörjer för, har uppsikt över och förändrar jorden och dess resurser. När människan skapades till Guds avbild och likhet fick hon befallning att härska över världen, lägga under sig jorden och allt den innehåller, att sålunda fortsätta och samarbeta i Guds skapelseverk. I enlighet med den åtskillnad som vanligen gjordes mellan arbete och kapital, har kyrkans sociallära ofta drivits att ge upp den ganska exakta innebörden av en transitiv handling som avlutas i en handling – produktion av varor.

Som mänsklig aktivitet måste arbetet motsvara människans värdighet. Det kommer omedelbart från en person som sätter sin prägel på råvaran och får den att motsvara hans vilja, varvid han förädlar den. Genom sitt arbete inte endast förvandlar människan naturen utan fullkomnar den. Arbetaren inser, att han själv är människa, och han blir på visst sätt "mer mänsklig". Allt detta visar, varför det är nödvändigt att den sociala ordningen skall tillåta arbetaren att fullkomna sig själv och inte degradera honom och förminska hans värdighet.

21. Syftet med arbetet.

Arbete är fullkomning av människans kallelse, hennes möjlighet att försörja sig, det sätt på vilket hon står i relation till andra personer, som hon tjänar och hennes väg till helighet. Genom sitt arbete står människor i förbindelse med Kristus i hans försonande verk. Som följd härav har människan såväl plikt som rättighet till arbete.

22. Plikt att arbeta.

Var och en är förpliktad att arbeta, vare sig det är enda medlet att understödja sig eller inte, ty arbetet är det ordinära instrumentet till personlig fulländning och är ett nödvändigt medel att uppnå det allmännas bästa, något alla är förpliktade att bidra till.

23. Rätt till arbete.

Den riktiga ordningen i fråga om socialt arbete innebär, att alla har rätt till arbete. Detta medel löser problemet med arbetslöshet och avskedande. Uppfyllelsen av denna rättighet är det primära ansvarsområdet för varje individ, och det är ett privat initiativ, ty att skapa arbete är en social funktion och av stor betydelse. Som indirekt arbetsgivare har staten en kompletterande roll, del i att vaka över det allmännas bästa. En av de fundamentala elementen i den sociala ordningen är möjligheten för människor att finna arbete. Att undvika att arbetet avstannar måste vara en av statens allvarligaste angelägenheter. De metoder staten måste använda för att lösa problem med arbetslöshet är vanligen indirekta – att upprätta riktig social- politik och att gynna ekonomisk utveckling i alla sektorer. Inte desto mindre borde det vara nödvändigt för staten att själv tillhandahålla arbete och att garantera medel för understöd åt dem som ofrivilligt är utan arbete. Detta kan även rättfärdiga nationalisering av vissa produktionsmedel om förhållandena kräver det.

Att lösa arbetsproblem kräver samverkan mellan alla dem som är berörda, både på nationell och internationell nivå. Det är ett faktum av stor betydelse, att brist på proportion finns mellan områden, där stora tillgångar av naturliga resurser ligger outvecklade och andra områden, där hela grupper är arbetslösa eller har för litet arbete och stora skaror svälter. Detta är uppenbart oriktiga lösningar på kontinentala och även globala proportioner i ärenden av kritisk social betydelse.

24. Arbetets företräde.

Mänskligt arbete som sysselsätter sig med produktion, handel och betjäning har företräde framför andra element i det ekonomiska livet, vilka endast spelar en bidragande roll. Kapitalet upptar en plats bland dessa bidragande medel. Relationen mellan arbete och kapital måste därför regleras genom principen om "arbetets företräde", eller arbetets företräde framför kapitalet. Denna princip refererar direkt till själva produktionsprocessen, i vilken arbetet (arbetskraften) är det ämne som har företräde och är verkande orsak, medan kapitalet endast är ett medel för produktionen eller bidragande orsak. Detta medel som behandlar produktionen måste regleras, så att företräde ges till den arbetande människan snarare än att man placerar henne i kapitalets tjänst.

Från en annan synpunkt kan kapitalet eller medlen för produktionen som helhet ses som det historiska arvegods som är resultat av arbetet. Det borde alltså vara falskt att argumentera "dialektiskt" i fråga om en "strid" mellan arbete och kapital. Detta resultat skulle inträffa om arbetaren inte endast mottar vederbörlig ersättning utan också inser, att han verkligen utför "sin egen sak", att han verkligen är ett självstyrande föremål sysselsatt med en djup personlig process.

De som förenas i ett ekonomiskt åtagande är personer, människor, som är fria och oberoende, skapade till Guds avbild. Då man därför tar hänsyn till de olika funktionerna hos varje element (ägare, arbetsledare, tekniker, arbetare) inom den överallt existerande enheten, som stadgas genom verkställande beslut, så kan vars och ens aktiva deltagande i hela företaget anta många former. I många fall är det inte inom själva företaget utan hos någon högre grads organisation man fattar ekonomiska och sociala beslut. Arbetarna måste också delta i dessa beslut, antingen själva eller genom fritt valda representanter.

25. ägandet av produktionsmedlen.

Gentemot förnekande av rätt till ägande, vartill det har funnits och fortfarande finns vissa tendenser i socialism, har kyrkans sociala lära konstant och på nytt försäkrat denna naturliga rätt, med hänsyn både till de varor som konsumeras och de som produceras. Därav följer likaså, att detta ekonomiska liv huvudsakligen borde vara en angelägenhet för privata initiativ.

26. Den universella disributionen av varor.

Kyrkans läroämbete har också fastställt och detta inte mindre orubbligt, att privat egendom har en social funktion (eller med Johannes Paulus II:s ord arrenderas till samhället). Det innebär att varor avsedda för allmänt bruk följaktligen måste nå ut till var och en. Gud avsåg, att jorden och det den innehåller skulle vara till nytta för alla människor och alla nationer. Följaktligen måste de åstadkomna varorna vara lika mycket tillgängliga för var och en. Detta är något som handlar om rättvisa och kärlek. Vilka former ägandeskapet i skilda och varierande omständigheter än må föreskriva som legitima institutioner i skilda länder, får denna universella distribution av varor aldrig förbises. Därför får människorna, när de använder sig av dessa varor, inte betrakta de ting de till det yttre legitimt äger, som något som exklusivt är deras egna. I den meningen att dessa varor också skall komma andra till nytta, är de samtidigt gemensamma.

Resultatet av detta är, att staten måste respektera och försvara rätten till ägandeskap och förhindra att orättvisa begås mot detta. Detta sker samtidigt som den behöver egendom för att fullfölja sin sociala funktion.

27. Offentligt ägande.

Respekt för vars och ens ägande utesluter inte det legitima i offentligt ägande av vissa produktionsmedel. Positionen med strikt ägande av vissa produktionsmedel är felaktig, om man håller fast vid, att det skulle vara en obestridd dogm i det ekonomiska livet att man privat får äga produktionsmedel. Den grundläggande princip, som styr detta ämne, kan summeras på följande sätt: a) Regeringen eller offentlig korporation är underordnad privata organisationer. b) OffentligT ägande är berättigat, när egendomen i fråga är förenad med så stor makt, att detta i privata händer skulle utgöra ett hot för det allmännas bästa. Eftersom sådana förpliktelser hos offentliga företag tenderar att öka, är det normalt att omfattningen på det offentliga ägandet utökas. Men principen om underordning måste alltid iakttagas, så att inte det offentliga ägandet utsträcks utöver sådant som är sanna och manifesterade behov för det allmännas bästa till sådan punkt att privat ägande förminskas eller upphävs.

28. Socialisering.

Om vi med socialisering avser det aktiva deltagandet i att leda alla som utgör en del av den offentliga eller privata korporationen, är detta säkerligen önskvärt. Därför är förslag till gemensamt ägande av arbetsplatsen, att dela vinsten, att ha aktier bland arbetarna och liknande drag, lovvärda. Denna typ av socialisering åstadkoms inte genom fullständigt uteslutande av privat ägande av produktionsmedlen, eftersom den enkla omvandlingen av dessa medel från privata till offentliga skulle endast orsaka att de fick monopolistisk administration och en disposition att byta ägare. Socialism är inte samma sak som expropriation eller nationalism. Den är helt enkelt ett praktiserande av principen om arbetets företrädelserätt.
Beträffande socialisering i betydelsen nationalism se avdelning 27.

29. Lön.

Arbetet ger medel till livsuppehället. Principen måste betraktas på flera nivåer. Universellt sett ger arbetet medel till livsuppehället för hela människosläktet. I nationens liv förser det resurser till dem som bygger upp den politiska gemenskapen på de mest elementära nivåerna, det ger medel till familjens och individens uppehälle. Detta innebär, att resultatet av det man får i hela den produktiva processen måste utsträckas till alla människor, till dem som inte betraktas som produktiva likaväl som till dem som aktivt arbetar tack vare ett korrekt distributions- system. Denna distribution av varor sker vanligen genom två kompletterande system: lön och olika sociala förmåner. Bland dessa finns först och främst en rättvis uppskattning av utfört arbete, något som är det mest betydelsefulla, eftersom det är ett specifikt medel att distribuera varor.

Arbete är inte endast en del av merkantilism, något som skall underordnas lagen om tillgång och efterfrågan, som liberalismen brukade hävda. Inte heller är det enda källan till ekonomiskt värde, vilket marxismen framhöll. Följaktligen är den rätta fördelningen av ett företags vinster mellan kapital och arbete av principiell betydelse. Lönegraden måste därför fixeras i relation till ett till ett företags tillstånd. Å andra sidan måste lönen, eftersom arbetet är det medel, varigenom personen försörjer sig själv och de som är beroende av honom, ta hänsyn till såväl den anställda personalens behov som deras familjers.

Slutligen måste lönegraderna återspegla det ekonomiska livet i det politiska samhället, ty detta har en viktig betydelse för det allmännas bästa. Principen förhindrar privilegierade grupper och överdriven ersättning för uppgifter av föga betydelse. En ansträngning måste göras att anställa så många som möjligt och att upprätthålla en fördelaktig balans mellan löner och prisutveckling. Denna dimension för det allmännas bästa måste betraktas inte endast inom ett givet land utan också internationellt. Beloppet på vars och ens lön måste också ses i relation till arbetarens bidrag till företaget och hans personliga produktivitet.

30 Sociala förmåner.

Ett företags ekonomiska ställning kan ofta förhindra att man ger utbetalning av lön, som är tillfredsställande att möta den livsnivå på vilken den anställde och hans familj är berättigad med hänsyn till det bidrag hans arbete utgör för hela samhället. Då detta inträffar, måste lönen kompletteras med olika social förmåner, som tjänar som alternativa medel att ge förmåner. I detta avseende är det grundläggande kriteriet att tillfredsställa de fundamentala rättigheter, som tidigare antytts, i förhållande till totala summan av de varor som produceras inom det politiska samhället, och så långt det är möjligt inom det internationella samhället.

Sammanfattning

Principerna i kyrkans sociallära – från vilken endast en kort panorama - utblick har gjorts här – är till för att betjäna de troende katolikerna som en säker vägvisning i deras uppgift att helga världen. Dessa principer framlägger de fundamentala riktlinjerna för handlingar, som vill förmå saltet och ljuset i den kristna tron att göra det jordiska samhället fruktbart och låta det kristna korsets frälsande kraft lysa där.

Författaren

Javier Hervada innehar en lärostol i kanonisk lag och titeln professor i filosofi i lagen och den naturliga lagen vid universitetet i Navarre (Pamplona, Spanien). Han är också redaktör för tidningen Persona y Derecho ( personen och lagen) och för De mänskliga rättigheternas avdelning i Cersip. Han är medlem av Den internationella föreningen för laglig och social filosofi.

Av Javier Hervada. översatt av Gunilla Gren med uttryckligt tillstånd från Augustinska klubben vid Columbia Universitet, Augustinska klubben vid Columbia Universitet (Augustine Club at Columbia University) 1995. http://www.columbia.edu

Last page
Till KATOLIKnu