Sankta Lucia Jungfru & martyr

Lucia från Syrakusa (286-304?)

Minnesdag: 13 december

Skyddshelgon för Syrakusa; för synen; för blinda, sjuka barn, bönder, prostituerade som ångrar sig, glasmästare, chaufförer, sjuksköterskor, sadelmakare, skräddare, vävare, knivsmeder, sekreterare, notarier, vaktmästare och dörrvaktare; i England författare, advokater, tjänarinnor och försäljare; mot ögonsjukdomar, kroppslig och själslig blindhet, blödningar, halsinfektioner och dysenteri.

Den heliga Lucia är en historisk gestalt, född c:a 283 (286) i Syrakusa på Sicilien. Där led hon utan tvivel även martyrdöden, sannolikt under Diocletianus' förföljelse c:a år 304. Hennes minne ärades tidigt, en inskrift på grekiska i Johannes-katakomben i Syrakusa nämner hennes fest redan c:a år 400. Man hittade den år 1894 tillsammans med hennes gravplats, Loculus. Hon nämns även i den romerska mässans kanon och är en av de högst ärade kvinnliga martyrerna. Legenden är kanske mindre sanningsenlig:

Lucia föddes i Syrakusa som barn av rika föräldrar av högre samhällsklass. Fadern var av romersk bakgrund men dog, när Lucia var ung, så det blev modern som tog sig an hennes uppfostran. Modern namn skall ha varit Eutychia, något som tyder på grekisk härstamning. Som så många andra av de tidiga martyrer, som Kyrkan ärar, hade Lucia redan som barn avlagt evigt kyskhetslöfte och hoppades att ge alla sina jordiska ägodelar till vården av de fattiga. Men hon berättade inte för någon om detta beslut, inte ens för modern. När hon växte upp till en vacker ung flicka, lovade modern bort henne till en förnäm hednisk yngling. Lucia lyckades uppskjuta förlovningsfirandet, medan hon innerligt bad till Gud om, att han skulle rädda henne från detta äktenskap.
Modern blev svårt sjuk efter att under flera år ha lidit av blödningar, som ingen läkare kunde bota. Då övertalade Lucia henne att företa en vallfärd till det populära pilgrimsmålet Catania, mindre än 8 mil från Syrakusa. Där fanns graven till den heliga jungfrun och martyren Agatha, som blev dräpt 52 år tidigare under kejsar Decius' förföljelse. Moder och dotter reste till Catania. I bönen visade sig den heliga för Lucia och sade: "Min syster, varför ber du mig om något du lika väl själv kan ge din moder? Din tro har botat henne!"

Som tack för detta mirakel lovade modern, att flickan skulle få leva ogift och ge hemgiften till de fattiga. Men den kommande brudgummen, som blev kränkt och fylld av sårad stolthet, angav henne som kristen för kejsar Diocletianus' ståthållare på Sicilien, Paschasius. Detta skedde år 303, som var det blodigaste året under kejsar Diocletianus förföljelse av de kristna. Hon blev fängslad och torterad, men hon var ståndaktig och klagade inte. Då blev hon dömd "ad lupanare", att sändas till bordellen som straff. Där skulle hennes kyskhet gå förlorad, och den Helige Ande, som skulle upplysa henne, vika ifrån henne.

Hon skulle fraktas på en oxkärra till hån och spe genom staden, men tusen man och flera oxar klarade inte att dra jungfrun. Den rasande ståthållaren lät då samla ved runt hennes fötter och prövade att bränna henne, men åter blev hon räddad av Gud. Därefter hällde han kokande olja över henne, men hon fortsatte att vara oskadad. Då blev ståthållaren mycket vred, och hon dömdes att bli dödad med svärd, och bödlarna stack ett svärd i halsen på henne. Men Lucia levde så länge, att en präst hann att komma och ge henne sakramentet. Då först dog hon. Men innan hon dog, förutsade hon det straff som skulle möta Paschasius: förföljelsen mot de kristna skulle snart ta slut, kejsar Diocletianus skulle inte längre regera och Maximianus skulle dö. Tyvärr kan inte denna vackra berättelse godtagas utan kritisk inställning. Detaljerna i legenden har möjligen endast tagits från liknande skildringar av jungfrurs martyrdöd. Det är även ett faktum, att kejsar Maximianus inte dog omedelbart efter det att hans regeringstid var över, så som profetian hade sagt. Det är även svårt att tro, att en hednisk guvernör skulle bära namnet Paschasius (avlett av "påsk"). Men andra delar av legenden kan man kanske fästa större tillit till. Det finns inget skäl att tvivla på tid och plats för den heliga Lucias' martyrium - Syrakusa på Sicilien, c:a 303/304, och dödssättet verkar inte heller osannolikt. Man får hoppas att sammanställningen av den heliga Agatha och den heliga Lucia inte är senare tiders utbrodering. De två helgonen var Siciliens två viktigaste och mest kända helgon.

Lucias namn, som framkallar föreställningen om ljus (latin lux), var kanske orsaken till, att hon blev skyddshelgon för synen, och att det därmed blev vanligt att anropa henne om hjälp mot ögonsjukdomar. Men legenden har ofta mer dramatiska förklaringar, och i konsten framställs hon ofta med två ögon på ett fat.

Legenden berättar, att en hednisk yngling blev förälskad i den kristna jungfruns ovanligt vackra ögon, något som fick henne att riva ut dem och skicka dem till honom på ett fat. Detta ledde till, att han ögonblickligen lät döpa sig. Och Lucia fick glädje av sitt offer, för försynen utrustade henne med ett par ännu skönare ögon än tidigare. Vad som skedde med den unge mannen, säger legenden ingenting om.

Lucias legend härstammar troligen från 400-talet. Även om detaljerna inte är pålitliga, finns det inget tvivel om den stora ära, som kom henne till del i den tidiga Kyrkan. Hon är en av de få kvinnliga helgon, som uppträder i Gregorius den stores Kanon, och det finns särskilda böner och antifoner för henne i hans Sakramentarium och Antifonarium. Hon blir även ihågkommen i det äldsta Martyrologium Romanum. Hennes namn finns även i grekiska liturgiska böcker, i marmorkalendern i Neapel och i Hieronymus' martyrologium från 500-talet. Den helige engelsmannen Aldhelm av Sherborne (död 709) är den förste författare, som använder hennes akter för att ge en fullständig berättelse om hennes liv och död. Det gör han i prosa i Tractatus de Laudibus Virginitatis och därefter på vers i dikten De Laudibus Virginum. Den heliga Beda, den ärevördiga, tog sedan in berättelsen i sitt Martyrologium.

Redan under bysantinsk tid restes det över Lucias grav en kyrka, som fortfarande finns bevarad, även om den är ombyggd många gånger (dagens kyrka är från 1100-talet). Till höger om koret står den granitpelare, vid vilken hon troligen avrättades. I Rom infördes Lucias fest på 500-talet.

Det är osäkert, vad som hände med hennes reliker, men munken Sigebert av Gembloux (1030-112) säger i sin Sermo de Sancta Lucia, att hennes kropp låg oförstörd på Sicilien under 400 år, innan hertig Faroald av Spoleto erövrade ögonen och överförde den heliga kroppen till Corfinium i Italien. Därefter tog kejsar Otto den store år 972 den med sig till Vincentklostret i Metz i Frankrike. Därifrån togs en arm till klostret i Luitburg i biskopsdömet Speyer, en händelse som Sigebert själv påminner om på vers.

Men det finns även andra versioner. I Syrakusa bevarar man fortfarande ett revben av Lucia, men de andra relikerna tog bysantinerna med till Konstantinopel. Då staden erövrades 1204, fann fransmännen där några reliker av Lucia, och dogen i Venedig försäkrade sig dem till Georgklostret där. De bevaras nu i kyrkan S:t Jeremia och S:a Lucia i Venedig, där de ärades av den salige påven Johannes XXIII, medan han var patriark av Venedig. År 1513 gav venetianarna hennes huvudskalle i gåva till kung Ludvig XII av Frankrike, och han gav den till katedralen i Bourges. Men en annan version berättar, att detta huvud fördes till Bourges från Rom, dit det hade överförts under den tid relikerna vilade i Corfinium.

Man minns Lucia den 13 december i kyrkan både i väst och öst. Hennes fest firas som en ljusfest under årets mörkaste månad, särkilt i Italien och Sverige, men även i övriga Skandinavien och andra städer i Europa, till exempel Ungern, Serbien och Kroatien. I Sverige härstammar seden från år 1780. Före den gregorianska kalenderreformen var Lucianatten den längsta under året. Sången Sankta Lucia är fortfarande populär på Sicilien och i Skandinavien. Hennes minnesdag är även markerad på den norska primstaven. I Canon Romanus eller mässans Kanon (Eukaristisk bön I) står hon efter förvandlingen bland de sju kvinnor, som anropas som förebedjare i strofen Nobis quoque. Det var sannolikt Gregorius den store, som satte in hennes namn. Hon nämns även i den ambrosianska Kanon.

I domkyrkan i Syrakusa, en praktfull basilika, som är byggd inne i ett antikt tempel, är ett kapell vigt åt henne. Där står en krönt silverstaty med palmkvist och oljelampa. Annars är hennes attribut två ögon på ett fat eller ett svärd. Påven Honorius I byggde en kyrka till hennes ära i Rom, Santa Lucia in Selce =kiselsten).

Översättning av Gunilla Gren från www.katolsk.no

---

Lucialegenden berättad för barn
av Yvonne Lijefors, Malmö

Lucia föddes omkring år 286 i Syrakusa på Sicilien. Hennes mor var kristen. Redan som barn avlade hon ett löfte om att helt leva för Gud och förbli "jungfru". Hon talade inte om det för någon, inte ens för sin mor. När Lucia blev giftasvuxen valde hennes mor en förnäm hednisk brudgum åt henne, men Lucia vägrade att gifta sig. Hon bad att modern skulle dela ut hennes förmögenhet till de fattiga. Då kände sig mannen kränkt och han anmälde henne som kristen.

Lucia blev gripen, kastad i fängelse och torterad men hon vägrade ge upp sin tro. För att förödmjuka henne dömde ståthållaren henne till att arbeta på stadens offentliga bordell, men när hon skulle transporteras dit på en oxkärra så att folk skulle håna henne och spotta på henne kunde inte oxarna dra loss kärran, den var som fastfrusen. Man hällde kokande olja över henne, men hon skadades inte. Slutligen genomborrades hennes hals med ett svärd, efter det att man stuckit ut ögonen på henne. Året var 304. Trots detta fortsatte hon att be och att predika för folket som var närvarande vid hennes martyrium. Hon dog först efter att ha fått viaticum, nattvarden för de döende. Lucia målas ofta med ett svärd genom halsen och med sina ögon på en bricka. Hon vördas som de blindas skyddshelgon.

Mitt i mörkret går hon "klädd i ljus" mot sin brudgum, som en klok jungfru med tänd lampa. Lucia representerar Kyrkan och själen som smyckar sig som brud inför bröllopet.

Då ståthållaren ville döma henne att arbeta på bordell för att kränka henne sade Lucia: "Kroppen blir inte fläckad om själen inte accepterar det onda. Om du låter någon våldta mig mot min vilja kommer min kyskhet att bli värd en dubbel krona." Såsom kyrkolärarna förklarar hon får inte två glorior för sin kyskhet utan blir tvåfaldigt belönad, för sin kyskhet och för den förolämpning hon fått utstå.

Ofta frågar man varför Lucia har ljus på huvudet. Det finns en legend som berättar att hon ville komma med mat till fångarna. Fängelsehålorna var ofta under jorden och man fick gå genom mycket mörka gångar. Eftersom Lucia ville ta med sig så mycket mat som möjligt måste hon använda bägge händerna och då var hon tvungen att sätta fast ljus på huvudet för att kunna se vart hon gick.

Redan på svenska runstavar och norska kalenderstavar är Lucias dag, Lussimässa, allmänt betecknad som viktig bemärkelsedag.

Våra dagars svenska luciafirande har helt förlorat kyrklig anknytning utan är kommersialiserad, ev tänker man på att hon är "ljusbärarinna" under denna mörka tid.

I Katolska Kyrkan finns hon med i mässans böner och hon finns med redan i de äldsta martyrologierna och kalendarierna. Hon firas dock inte med särskilda fester utan som en minnesdag, som andra martyrer och helgon. I Syrakusa, hennes födelsestad, firar man henne med processioner. I Sverige har vi ibland ett luciatåg, ofta barn, då man påminner om att Lucia blev martyr för sin tro.