Jungfru Marias Obefläckade avlelse

I undervisningen om Marias obefläckade avlelse lär katolska kyrkan, att den Saliga Jungfrun Maria ända från avlelsen var fri från varje fläck av arvsynd. Det betyder helt enkelt, att hon från början befann sig i nådens tillstånd och delade Guds liv och var fri från de syndiga begär som ansatt den mänskliga naturen efter syndafallet.

Lärosatsens historik

Det finns två avsnitt i Skriften, vilka pekar på denna sanning. Vi betraktar först Genesis 3:15, där vi ser parallellen mellan Maria och Eva, något som redan de tidiga kyrkofäderna talade om. "Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall trampa sönder ditt huvud och du skall stinga den i hälen". Judarna såg detta avsnitt som något som refererade till striden mellan Kristus och Satan. Kyrkan ser i kvinnan en profetisk förebild till jungfru Maria (Vat II, Lumen gentium).

Om det skall finnas fullständig fiendskap mellan kvinnan och ormen, kan hon aldrig på något sätt vara underkastad honom ens en kort stund. Detta innebär en obefläckad avlelse.

Vi kan också dra denna slutsats från Luk 1:28, där ängeln kallar henne "full av nåd". Om vi kan lita på översättningen, vilket vi kan och vill göra, kan vi kortfattat säga, att vi i denna vers ändå starkare kan se den fullständiga fiendskapen gentemot ormen - ty Guds nåd står i fullständig motsats till Satans herravälde. Om Maria var "full av nåd" förefaller det som om hon avlats obefläckad.

Vi vänder oss till de tidiga kyrkofäderna. För det första kan vi säga, att många av dem, men inte alla gör allmänna påståenden om Marias helighet. Det skulle kunna innebära en obefläckad avlelse. För det andra omnämner många henne som den nya Eva. De skulle kunna ha resonerat så här: den första Eva hade en obefläckad start i livet - någon synd hade ännu inte begåtts. Så den nya Eva, som delade lotten att sakna del i arvsyndens skada, skulle också ha en obefläckad start. Emellertid var det ingen av kyrkofäderna, som följde detta resonemang. ( Ett fåtal kyrkofäder försökte t.o.m. finna synder hon skulle ha begått, så var det t.ex. för Johannes Chrysostomos i han predikningar över Joh.21.)

Under medeltiden förnekade författare som Bernard av Clairvaux och Thomas av Aquino lärosatsen.
Vid denna tid var data från Skriften och kyrkofäderna ännu inte klara. Dessutom var förståelsen av arvsynden inte så klar den skulle kunna vara. Ofta hade man en föreställning att det innebar ett positivt inslag och inte att bara sakna den nåd Gud kallar oss till. Man trodde, att detta positiva inslag överfördes från föräldrar till barn genom fortplantningsakten (som i sig ansågs vara syndig även om den blev förlåten av Gud), och på så sätt var det svårt att förstå hur det kunde finnas en obefläckad avlelse. Talet om avlelsen har hittats hos några, men långt ifrån alla, kyrkofäder. Nu vet vi naturligtvis att detta var fel uppfattning. Slutligen kunde man vid denna tid i allmänhet inte förstå hur en obefläckad avlelse hos Maria skulle undgå att ta bort något av försoningens universalitet genom Kristus.

Efter en tid har emellertid det teologiska tidvattnet börjat vända, och invändningarna, som länge fördunklat innebörden i den gudomliga uppenbarelsen, har börjat övervinnas. Detta har till stor del skett tack vare den vördnadsvärde franciskanen John Duns Scotus och hans verk. Han visade, att det var en större försoning för Gud att bevara Maria från arvsynd än att tillåta henne att falla och sedan rädda henne. Scotus skrev ( med citat från J.B.Carol, Mariologi I): " Antingen var Gud i stånd att göra detta och ville det inte, eller var det så att han ville bevara henne och inte kunde det. Om han var i stånd och ändå inte ville utföra detta med henne, då var Gud girig mot henne. Och om han ville utföra det med henne, men inte var i stånd att göra det, så var han svag, ty ingen som är i stånd att ära sin mor skulle misslyckas att göra så."

Vi lägger också åter märke till, att bakom de flesta invändningarna fanns den ganska positiva uppfattningen om arvsynden. Om vi hoppar fram åtskilliga århundraden till den klarare förståelsen av arvsynden vi nu har, kan vi avlägsna denna invändning. Påven Johannes Paulus II uttryckte denna uppfattning i en allmän audiens 1 okt 1986: "I kontexten är det uppenbart att arvsynd hos Adams avkomlingar inte karaktäriseras av personlig skuld. Det är brist på heliggörande nåd i en natur, som genom de första föräldrarnas fall har vänts från sitt övernaturliga mål. Det är en synd i naturen, analogt jämförbar endast med personlig synd. "Med andra ord: Det är endast bristen eller avsaknaden av det Gud ville att vi skulle ha och som vi skulle ha ärvt från våra första föräldrar."

Nu åter till historiken . Efter det att denna ändring i det teologiska tidvattnet gått långt ifråga om att avlägsna invändningar, började påvarna göra påståenden av varierande klarhet. Sixtus IV lovprisade 1477 det liturgiska firandet av den obefläckade avlelsen. Samme påve stödde ytterligare denna uppfattning 1483 och fördömde dem som sade, att det var syndigt att predika och tro på den obefläckade avlelsen. Konciliet i Trient förklarade tydligt i dekretet om arvsynden: "det är inte dess intention att i detta dekret inkludera…den välsignade och obefläckade jungfrun Maria, Guds Moder. Snarare är det så att Sixtus IV:s konstitutioner om lycklig hågkomst bör iakttagas."

Efter Trient mildrades attackerna mot den obefläckade avlelsen mycket. Senare, 1567, fördömde påven Pius V det misstag Baius gjort, då han sade, att vår fru var underkastad arvsynd. Och år 1568 införde samme påve den obefläckade avlelsens fest i romerska breviariets kalender. Alexander VII uttryckte 1661 lärosatsen till stor del så som Pius IX senare gjorde det. Påven Clemens XI gjorde den 8 december till en obligatorisk helgdag. Vidare förklarade det 6:e provinsiella konciliet i Baltimore i USA år 1846 den obefläckade Maria som USA:s skyddspatron, och påven Pius IX bekräftade denna dedikation den 7 februari 1847.

Resultatet var, att omkring ett och ett halvt århundrade innan 1854 års definition trodde hela kyrkan på den obefläckade avlelsen. Slutligen definierade Pius IX denna lärosats i Ineffabilis Deus och tillade, att Maria avlats obefläckad genom ett föregripande av Kristi förtjänster. Detta är inte något underligt, ty för
Guds öga är all tid närvarande.

Nu fortsätter kyrkan att belysa grunden i Skriften för läran om den obefläckade avlelsen. Pius XII skrev 1953 i Fulgens corona " Grunden till denna lära ses i den heliga Skriften själv, där Gud efter det olyckliga fallet hos Adam, vände sig till ormen med dessa ord…'Jag skall sätta fiendskap…'. Men om vid någon tid den välsignade jungfrun Maria befläckats i sin avlelse med den ärftliga syndfläcken och hade varit utan gudomlig nåd, då skulle det, om det också bara var för ett kort ögonblick, inte ha funnits denna eviga fiendskap mellan henne och ormen…utan det skulle istället ha funnits en viss underkastelse."

Föregripande försoning

Vi har sagt, att Maria behövde försoning, trots att hon aldrig var belastad med arvsynd. Inte heller hade hon någon förpliktelse att ådra sig den, vilket några löjligt sagt: Det kan inte finnas någon förpliktelse till någon synd. Vi kan endast säga, att hon skulle kunna ha haft arvsynd på det sätt som just förklarats. dvs hon skulle ha kunnat blivit född utan nåd, om det inte hade funnits föregripande nåd. Ordet föregripande betyder att det är något som sker i förväg. Nåden hon fick vid sin avlelse gavs i förväg (latin praevenire) i fråga om Kristi meriter, vilka förtjänade denna nåd.

Naturen beträffande Marias nåd vid den obefläckade avlelsen

I Luk 1:28 hälsar ärkeängeln Maria som "full av nåd". De flesta framställningar idag använder inte den återgivningen utan ett svagare uttryck. ändå är det korrekt översättning som vi kan se i Kyrkans läroämbete (Pius XII, Fulgens Corona och i ett konstant bruk i kyrkan) och också från språkvetenskapen. Det grekiska ordet i evangeliet är kecharitomene. Det är perfekt particip i passiv form av verbet charitoo. En perfekt particip i passiv form är mycket stark. Dessutom hör charitoo till en grupp verb som slutar med de grekiska bokstäverna omicron och omega. Ett gemensamt drag är att de avser att sätta en person eller ett ting i det tillstånd som anges av roten. Sålunda betyder leukos vit, och leukoo betyder att göra vit. Då skulle charitoo betyda att ge delaktighet i nåden. Ordet charis kan betyda antingen favör eller nåd. Men om vi översätter det med favör, måste vi strängt minnas att favör inte bara betyder att Gud sitter där och ler åt någon utan att ge något. Det skulle vara pelagianskt och frälsning skulle vara möjlig utan nåd. Så förvisso är det så, att Gud ger något och detta något är nåd, att han ger del av sitt eget liv. Så charitoo betyder att ge delaktighet av nåden Men sedan används kecharitomene också i fråga om namnet Maria. Det är ungefär som när vi säger att någon är Mr. Tennis. Det betyder, att han är fulländad ifråga om tennis. Så då skulle kecharitomene betyda Miss Grace, fulländad nåd. Följaktligen skulle vi kunna dra slutsatsen att fulländad nåd innebär en obefläckad avlelse.

överflödande nåd: Pius IX skrev 1854 i dokumentet Ineffabilis Deus, som definierar den obefläckade avlelsen: "Han (Gud) bevisade henne en så stor kärlek, mer än andra varelser, att han i henne ensam fann ett sällsamt välbehag. Därför fyllde han henne så underbart, mer än alla änglalika andar och alla helgon, med ett överflöd av himmelska gåvor, som togs från treenighetens skattkammare. Därför skulle hon fri från varje fläck av synd och fullständigt skön och perfekt visa en sådan fullhet i fråga om oskuld och helighet att man inte kan tänka på någon större underställd Gud, och att ingen annan än Gud kan förstå det."

Vad skall man säga om Jesu ord i Luk 11:27-28 (Matt 12:46-50 och Mark 3:35)? En kvinna i mängden utropade: "Saligt är det moderliv som har burit dig." Han svarade: "säg hellre saliga de som hör Guds ord och tar vara på det".

Värdigheten att vara Guds Moder är en skenbart oändlig värdighet, något vi sett i Pius XI:s ord. ändå lär oss här vår Herre, att den helighet som kommer från att höra Guds ord och hålla det, fortfarande är något större. Hennes helighet måste förvisso vara stor - så stor "att man inte kan tänka på någon större underställd Gud och ingen annan än Gud kan förstå det."

Trots att Maria var full av nåd vid början av sitt liv, skulle hon ändå växa, dvs hennes kapacitet för nåd skulle öka.

I allmänhet växer en själ i proportion till följande orsaker: (1) Ju större värdighet desto större förtjänst. I hennes fall gäller, att värdigheten att vara Guds Moder är den högsta möjliga för en varelse. (2) Ju större arbete desto större förtjänst. Hennes samarbete i försoningen innebar det största verk möjliga för någon varelse. (3) Ju större kärlek desto större förtjänst. Att älska Gud betyder, tillgivenhet i vår vilja inför hans vilja. Hennes vilja höll fulländat fast vid hans, utan något hinder alls, så att hon t.o.m såg vanliga hushållsplikter som ytterst värdefulla, och något som hon betraktade som Guds vilja med henne.

från Theology 523: "Our Lady in Doctrine and Devotion", av Father William G. Most; översättning av Gunilla Gren