Kyrkofäderna använde ett rikt bildspråk, blomspråk som anknöt till skrifterna och naturen och som tillägnades Jungfru Maria. Det användes också i liturgin vilket la grunden till en folklig tradition med hundratals blomsternamn syftande på Marias liv, mysterier och dygder.
När kristendomen spreds från land till land, från nation till nation, fann missionärerna att det var lättare att integrera seder och bruk som användes i hedniska religioner och som inte var oförenliga med deras tro, än att försöka utrota dem. Det rörde sig ofta om blommor och andra växter. Växter som hitintills helgats åt Venus eller åt hennes skandinaviska motsvarighet Freja associerades nu med Maria, Jesu Moder. Den växt som förr på Island kallades för "Frejas hår" blev "Vår Frus hår". Många av de växter som i folkmun fått namn som visade att de helgats åt Jungfru Maria fick efter reformationen byta namn igen och ägnades åt flickor eller kvinnor i allmänhet. Eva Burman påpekar dock i sin bok "Maria blomster" att det var upplysningstiden med Linné i spetsen som på 1700-talet satte igång ett fullständigt utrotningskrig mot blomnamn med kristet religiös anknytning.
Det finns dock två blommor som framförallt symboliserar Jungfru Maria och det är rosen i öst och liljan i Väst. Den vita liljans kronblad är symbol för hennes fläckfria kropp och de sex gyllene knapparna symboliserar det gudomliga ljuset i hennes själ. ängeln Gabriel målas ofta med en liljekvist med tre blommor i handen. De tre blommorna skulle symbolisera Treenigheten.
Enligt en välkänd legend trodde inte S:t Thomas på att Maria upptagits till himmelen och han lät öppna hennes grav. I stället för hennes kropp fann han graven fylld med liljor och rosor.
När den helige Dominikus instiftade rosenkrans-andakten betecknade han de enskilda bönerna som små rosor. Maj månad - Jungfru Marias månad var tidigare ägnad åt Flora, blommornas och vårens romerska gudinna.
På 1100-talet talade S:t Bernard om Maria som: Kärlekens ros, kyskhetens lilja, ödmjukhetens viol... och himmelens gyllene Lövkoja.
Konciliet i Trent fastslog att det var tillåtet att vörda Guds Moder och att be om hennes förbön. Symbolen för denna Maria-fromhet blev pingstliljan. De snövita kronbladen syftar på Marias obefläckade hjärtas renhet, den gula och röda cirkeln i blommans mitt symboliserar den gyllene krona som hon kröntes med i himmelen.
En av de första vårblommorna, Vårlöken, kallas också Vårfrudagslök. Den lilla gula liljan kommer upp redan i mars då vi firar Marie bebådelsedag eller Vårfrudagen den 25 mars.
I Sven Wingårds bok: "Blomsterspråk. Fakta, folktro och folkliga namn" finner man att många blommor fortfarande har folkliga namn som anknyter till Maria:
Gullvivan fick namnet himlanyckel av den tyska 1100-talsabbedissan Hildegard von Bingen. Namnet fick sedan flera variationer bl a Jungfru Marias nycklar eller Jungfru Marie nyckelknippa. Man kan verkligen tänka sig att blommorna längst upp på stjälken liknar en nyckelknippa.
En anspråkslös väldoftande ört ur familjen måraväxter, Myska Galium odoratum, kallas också Mariegräs, Jungfru Marie gräs. Gulmåran, också en mårväxt, kallas i folkfantasin för Jungfru Marie sänghalm, då den antogs ha använts till bädd åt Jesusbarnet i krubban. även backtimjan kallas för Jungfru Marie sänghalm då legenden säger att också den fanns i krubban.
En växt ur familjen rosväxter, daggkåpan har fått flera Marianamn: Jungfru Marie kåpa, Jungfru Marias förkläde, Jungfru Marias kjol, Mariekrage.
En annan rosväxt "Brudbröd" kallas också för Jungfru Maria bröd.
Orkidén guckuskon kallas ibland för Jungfru Marie sko, Jungfru Marie toffel eller Mariasko.
Vår vanligaste orkidé "Fläckigt nyckelblomster" kallas också beroende på var den växer i vårt land för Jungfru Marie förkläde, Jungfru Marie rock, Jungfru Marie spinnrock och Jungfru Marie hand.
Slåtterblomman, som blommar i slåttertid, har ibland av målare kallats för Jungfru Marie hjärta.
En av de vanligaste blommorna i vårt land "Käringtand" har fått många lokala namn. I Uppland fick den ibland namnet Jungfru Marias kyrknycklar. Eva Burman talar om Jungfru Marie kängor.
I sin bok Maria blomster talar Eva Burman om liljekonvaljen som Vår frus tårar. Genom sin renhet och sin doft har den blivit en symbol för jungfru Maria, speciellt för den obefläckade avlelsen.
Rosmarin är ett Mariablomster precis som många andra växter vilka innehåller eteriska oljor. De är symbol för den Helige Ande som verkade i Maria.
Oxtunga "Jungfru Marie nyckelband": Marie hade inte bara nycklar till himmelriket utan hon var också Vår Fru, d v s den goda husmodern som hade hand om nycklarna till matkällare och till gårdens alla dörrar. Hon kunde också karda, spinna och väva. (Joh 19:23 Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en på varje soldat. De tog också långskjortan, men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke.) Kråkvicker kallas också Jungfru Marie kardor.
Madonnaliljan är den vitaste av alla liljor och Marias blomma framför alla andra och symboliserar hennes renhet och oskuld. Har liljekvisten tre blomsterkalkar avser den (Eva Burman) Marias jungfrulighet: före, under och efter inkarnationen.
Sileshår har många namn som syftar på Maria: Jungfru Marie tårar, gyllne Jungfruhår och Jungfru Marie ögonhår.
Den vitstrimmiga tisteln "Mariatistel" fick sitt namn av legenden om hur några droppar modersmjölk föll på tisteln under den heliga familjens flykt till Egypten.
Kungsljuset bär ibland namnet Jungfru Marie kyrkoljus.
På den tredje skapelsedagen gav Vår Herre liv åt alla träd, alla buskar och alla örter. När han namngivit dem alla - alla utom en liten blå blomma, viskade denna blygt: "Non ti scordar di me" (förgät mig ej).
Vår Herre hörde den lilla blå blommans viskning och svarade leende: "Så må din blyga bön bli ditt namn. - Denna fromma legend från Italien vill förklara blommans namn på italienska.
Förgätmigej, glöm mig ej, är det vanliga namnet på blomman i många länder. Engelskan har forget - me - not och tyskan Vergissmeinnicht.
Örtens vetenskapliga släktnamn är Myosotis som kommer från grekiskan och betyder musöron. Hur något så älskligt som förgätmigej kunnat få ett sådant namn är för mig obegripligt. Det var den tyske läkaren Hieronymus Bock på 1500 - talet som gav växten det namnet. Enligt hans uppfattning liknade de små bladen musens öron.
Då är liknelsen vid ögon mer träffande: Franskans les yeux d'enfant Jésus (Jesusbarnets ögon) och vårt gamla allmogenamn Jungfruns ögon.
De små blommorna är blå, blå som himlen och blå som havet. Den blå färgen är Marias. Ofta är hon iklädd en blå klädnad på målningar i våra kyrkor. Under medeltiden var den blå färgen förbehållen högättade personer. Och som en högvälboren jungfru framställs ofta Maria av konstnärerna. För att ytterligare understryka vilken förnäm person Maria är, får den blå manteln ibland även ett hermelinsbräm. Så har Albertus Pictor och hans lärjungar framställt henne i några uppländska kyrkomålningar. Där har de bland annat skildrat hennes kyrkogång.
Jungfru Marie kyrkogång. Maria är en högättad jungfru på den här målningen. Manteln är blå, de förnämas färg. Trappstegen symboliserar både Maria och den frälsningens trappa, som leder till det himmelska templet. Kalkmålning av Albertus Pictor. 1480- talet. Härkeberga kyrka, Uppland.
Det finns en rar legend om Marias kyrkogång. När Maria var tre år gammal, så berättas det, förde Anna och Joakim (föräldrarna) henne upp till Herrens tempel. Maria gick själv och utan hjälp uppför trappans femton steg. Och -Maria var i Herrens tempel lik en duva som blir matad, hon fick sin föda av en ängel".
Någon liten tös har inte Albertus Pictor och hans medhjälpare målat utan snarare en ung flicka på väg att bli jungfru. Marias ålder varierar i olika versioner av legenden.
Trappstegen symboliserar både Maria och den dygdens trappa hon själv vandrar för att leda mänskligheten upp mot frälsningen. Femton steg har Marias trappa och femton steg hade trappan upp till Jerusalems tempel, så berättas det. I många framställningar av Marias tempelgång är huvudmotivet inte Maria utan trappan, som inte alltid har femton steg. Den skulle inpränta i åskådaren att Maria är frälsningens trappa som leder till det himmelska templet. Under medeltiden var det här motivet mycket vanligt.
Under medeltiden blomstrade symbolspråket. Vanliga människor kunde inte läsa. Den förmågan var i stort sett förbehållen prästerskapet och kyrkans män. Men symbolspråket - det stumma språket" förstods av alla. Hela kyrkorummet hade en symbolisk och pedagogisk betydelse.
I våra dagar är förhållandet det omvända. Nästan alla människor här i landet kan läsa, men få förstår kyrkornas och växternas symbolspråk. Få förstår "de heliga tecknens betydelse". De som berättar så mycket om hur våra förfäder uppfattade kristenhetens heliga män och kvinnor.
Näst efter liljan anses rosen som den främsta Mariablomman. Långt före Kristi födelse skrev den grekiska skaldinnan Sapfo om rosen som blommornas drottning. Naturligtvis blev blommornas drottning Marias blomma. Men helt utan problem gick det nu inte.
Rosen var en del av livet för både greker och romare. De använde den rent praktiskt som att tvätta sig med rosenvatten, strö rosenblad på golvet, lägga några blad i sängen och stänka rosenparfym på sig. Den betydde också mycket rent mytologiskt.
Som följd av romarnas stora rosenintresse förbjöd den första kyrkomakten dess odlande och dess användande i egenskap av en hednisk sedvänja. Men rosenseden satt alltför djupt rotad för att låta sig ryckas upp. De första kristna utsmyckade till och med katakomberna med rosenmotiv. Det var inget annat för kyrkans styrande än att ta rosen till sitt hjärta och helga den åt jungfru Maria.
Rosen har fascinerat människan i alla tider, redan 500 år före Kristi födelse fanns mer än 600 böcker skrivna om blomman på kinesiska.
De odlade rosorna är otaliga; här återfinns de ljuvligt doftande, de länge blommande, de klängande etc. (…) Folkvisans jungfru Maria
Jag vet en så dejelig ros, är vit som liljeblad, när jag på henne tänker, så görs mitt hjärta glad.
Hennes blad skiner som blyan, hennes hår som purpur klar, Gud låte henne aldrig sörja, utan alltid vara glad.
Folkvisa från 1500 -talet
Blyan var ett mycket fint tyg, förbehållet konungsliga brudar.
I otaliga hymner och dikter från medeltiden är den sköna rosen symbol för Jungfrun. Skönheten är också en av Marias dygder. Hon är den ädela rosen, hon är den dejeliga rosen, hon är den blomstrande rosen av Jeriko...
Maria framställd som rosenkransmadonna. Hon står med Jesus -barnet på en månskära, omgiven av en krans av rosor. Hon hyllas av två knäböjande grupper, t v de andliga med påven i spetsen, t h de världsliga med en kejsare som den främste. Troligen ett nordtyskt arbete från 1500 -talets början. Vadstena klosterkyrka, östergötland.
Gläd dig, Maria, du blomstrande ros av Jeriko!
Din stora glädje kan ingen förstå som Gud Fader lät dig undfå, den stund du födde den signade Krist, vilkens dotter och moder du är förvisst!
O, rosenblomma, vad fröjd och glädje då du först hans fagraste anlete såg, och lade honom till ditt bröst.
Hjälp oss, Maria, välsignade jungfru, att vi med glädje må skåda Guds anlete och giv oss glädje med dig i himmelrik! Amen.
Ur "Marias sju fröjder", svensk bön, 1400 - talet.
Maria är också rosen förutan torn, det vill säga utan törnen. De vassa taggarna symboliserar synden. Maria är den syndfria. I paradiset var rosen vit och taggfri, så berättar legenden. Det var syndafallet som gav rosen törnen och Jesu blod från korset som förlänade blomman den röda färgen.
Den vilda, vita rosen har fått symbolisera tystnaden. "Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta." Ofta har den använts som motiv på biktstolar. I bikten råder tystnadsplikt.
Nyponblomman, och även andra vilda rosenblommor, är full av symboler. De fem kronbladen representerar de fem bokstäverna i Marias namn. De står också för Kristi fem sår. Och enligt S: ta Birgitta symboliserar den vilda rosen fem kronblad: Marias ärbarhet, barmhärtighet, mildhet, skönhet och gudomliga glädje.
Under slutet av medeltiden blev det vanligt att avbilda Maria som rosenkransmadonna. Den heliga jungfrun är omsluten av en rosenbård.
Rosenkrans är ett annat namn för radband. Och det består av ett antal pärlor, utförda i mer eller mindre dyrbart material. Det användes för att räkna böner vid andaktsövningar, inte endast av katoliker utan även av muslimer och tibetanska munkar. Bruket att läsa böner efter radband inom den romersk - katolska kyrkan är mycket gammalt. Seden spreds framförallt genom dominikanerna. Legenden berättar att Maria i egen hög person överlämnade ett radband till den helige Domenicus år 1211.
Seden med rosenkransen spred sig hastigt inom kyrkan. En mängd rosenkransbrödraskap uppstod med syfte att läsa rosenkransen flitigt. Det första rosenkransbrödraskapet stiftades år 1475 av en munk som hörde till dominikanerorden.
Det är också från denna tid som Maria avbildas som rosenkransmadonna. Hon omges nu av en krans med rosor bestående av serier på tio mindre och en större, syftande på rosenkransen.
Förr i världen ansåg man att de flesta växter var ämnade till något gott och nyttigt åt människan. Vår Herre hade satt sin signatur på växten för att vi skulle veta vartill den skulle användas. Man ansåg nämligen att det fanns en överensstämmelse mellan växtens yttre beskaffenhet och dess verkan, främst som läkemedel. Det är detta som kallas signaturläran.
Troligen är signaturläran orsak till att de fläckiga blomstren räknas till Marias blommor. Dessa skulle bota syndens fläckar eller kanske rent av förhindra att de uppstod.
Fläckigt nyckelblomster, Dactylorhiza maculata, har flera namn som syftar på Guds moder: Jungfru Marie nycklar, Jungfru Marie förkläde, Jungfru Marie rock, Jungfru Marie spinnrock och Jungfru Marie hand. Namnen skiftar från landskap till landskap.
Jungfru Marie nycklar är vår vanligaste orkidé och växer i fuktiga skogsmarker och på ängar. Den finns till och med i fjällen och har inte särskilt höga krav på näringshalten i marken. Ofta bildar den små bestånd där den växer. översidan av bladen är nästan alltid fläckiga, vilket har gett blomman namnet fläckigt nyckelblomster.
Orkidéerna har alltid intagit en särställning i blomsterälskarnas hjärtan. Växtens latinska namn var tidigare Orchis maculata. örter med sådana här speciella rotknölar, som Jungfru Marie nycklar har, fick namnet orchis på grekiska. De var sinnebild för bördighet och fruktsamhet. Hela växten var helgad åt Demeter, skördens gudinna. Hon vandrade över fälten klädd i blomsterskor från Orchis maculata och av så vackra skor måste naturligtvis skördarna bli rika.
Med tiden blev örten helgad åt vår nordiska fruktbarhetsgudinna Fröja, för att sedan bli jungfru Marias. Hela tiden hade den kvar sin magiska betydelse vid havandeskap. önskade paret en son, skulle mannen äta av de trinda rötterna. Ville man däremot ha en dotter, skulle kvinnan äta de tunna rötterna.
Växten har nämligen två rötter. Den ena är svart och tunn, den andra är vit och trind. Årets blomma kommer från den svarta knölen, medan den vita lagrar upp näring för nästkommande blomning. Rötterna är även handlika med fyra fingrar - tummen saknas. Växtens Marianamn, Jungfru Marie hand, syftar på detta. just genom dessa handlika rötter har örten blivit en symbol för den katolska lärosatsen om Maria: som himlens, jordens och underjordens härskarinna. "Hon är himmelens drottning, jordens fru och helvetets härskarinna."
I sin egenskap av nyckelinnehavare kunde Maria öppna inte endast himmelrikets portar utan även underjordens. På 1300 - talet skrevs följande jubelsång till Marias ära som behandlar det här ämnet. (Davids nyckel är den som Maria är i besittning av.)
Davids nyckel, du som öppnar himlen. O, Maria, kom till de olycksaligas hjälp, till dem som prövas av bittra plågor! För dem bort från fängelsets boningar.
Fläckigt nyckelblomster är vår vanligaste orkidé.
När Zeus gemål Hera satt och ammade Herakles tog hon ett ögonblick den starke gossen från sitt bröst. En stråle av modersmjölken sprutade rakt ut i rymden och på så sätt uppstod vintergatan. På engelska heter den The milky way, mjölkgatan. All Heras mjölk blev nu inte till stjärnor. En droppe föll till jorden och där den föll växte en vit lilja upp.
Så förklarar den grekiska sagan uppkomsten av madonnaliljan, Lillum candidum. Den liljan är den vitaste av alla liljor. Candidum betyder inte endast vit utan bländande vit.
Madonnaliljan hör hemma i medelhavsområdet och är känd sedan urminnes tid. Det är denna lilja som är liljan bland törnen. Så har man hittat blomman växande vild trettio mil från Saloniki. Det exakta hemlandet vet man inte. Man har funnit vissa bestånd i norra Frankrikes och Syriens bergstrakter. Dessa har inte varit fertila, det vill säga de har inte lämnat grobart frö. Man anser att de varit minnen från de gamla romarnas fältplatser.
Vi får nog anta att soldaterna inte varit några dyrkare av sköna blommor utan att de odlade liljan för nyttans skull. Förr ansågs nämligen
madonnaliljan som ett utmärkt sårmedel: "vit liljas kraft är uppmjukande" står det i en gammal flora från 1700 - talet.
Men annars är madonnaliljan mest känd som kvinnoläkemedel -barnmorskans andra hand har den kallats. En salva som innehöll madonnaliljans blommor användes för att mjuka upp barnsängskvinnans förlossningsvägar. Dessutom bjöds den födande kvinnan ibland på en dryck som innehöll pulvriserade ståndarknappar av liljan. Den drycken skulle påskynda förlossningen, ansågs det.
Denna kvinnoblomma är jungfru Marias blomma framför andra. Den symboliserar hennes renhet och oskuld. På många målningar där Maria är avbildad återfinns även den vita liljan. Ibland är inte Maria ens avbildad utan endast madonnaliljan. Men människorna visste då vad liljan symboliserade.
De blommor som är målade på tavlor med bibliska motiv är inte ditsatta på måfå. Konstnären har inte valt dem för att de var vackra eller för att han var särskilt förtjust i dem. Nej, de betyder alltid något och detta kände såväl kyrkans män som vanliga människor till. Innebörden av dessa symboler har i stort sett gått förlorad för oss.
Ibland finns endast en blomma avbildad och då är det oftast madonnaliljan. Har liljekvisten tre blomsterkalkar avser den Marias jungfrulighet: före, under och efter inkarnationen. Det religiösa symbolspråket är oerhört rikt och utvecklades ständigt under medeltiden.
När flera Mariablommor är avbildade är det nästan alltid sju olika sorter. Sjutalet är intimt förknippat med den heliga Jungfrun. Vill konstnären framhäva Marias ödmjukhet målar han violer och vill han framhäva henne som den mäktiga himladrottningen sätter han dit iris. Målaren kan välja ur ett rikhaltigt förråd av blommor som syftar på Maria och hennes son.
När det talas om liljor i bibeln avser man blommor i största allmänhet, "se liljorna på marken". Och "jag är ett ringa blomster i Saron, en lilja i dalen".
Madonnaliljan är underbart vacker men svårodlad. Ett av skälen är att lökarna är mottagliga för sjukdomar, bland annat gråmögel. Det är dessutom svårt att få tag i friska lökar. Men lyckas man med det sistnämnda skall man plantera lökarna grunt till skillnad från andra liljor. Dessutom tycker de inte om att ha sol direkt på jorden, någon låg perenn är därför lämplig att sätta framför. jorden måste vara väldränerad för att minska på gråmögelangreppen. Sedan gäller det att gå den dagliga inspektionsturen i trädgården och plocka bort eventuella små röda skalbaggar som älskar att kalasa på liljor. Men stämmer allting och man lyckas frambringa några madonnaliljor kan man känna sig mycket stolt. Själv tycker jag att det är extra roligt att odla blommor som är historiskt intressanta.
Gullviva, Primula veris, bär också det fromma blomnamnet Jungfru Marie nycklar. Vi är vana att anse Vår Herre och Sankte Per som förvaltare av nyckelämbetet. Men Maria är den tredje innehavaren av nycklar till himmelrikets port. Det berättas att Eva vid syndafallet fråntogs nycklarna till Himlaporten och att det var dessa som Maria erhöll av Vår Herre. Vad Eva förbröt gottgjorde Maria genom att tro på ängeln Gabriels budskap, vilket skildras i nedanstående hymn från 1400 - talet:
Himmelens port stängdes genom Eva, människornas släkte överlämnades åt sorger; genom dig, o jungfru, återskänktes friheten, och det himmelska riket kan återuppnås.
Maria kunde med hjälp av nycklarna vara behjälplig med det mesta. Till Maria kunde man alltid gå med sina problem, stora som små. Så sent som i slutet av 1800 - talet berättas från Norberg att de unga männen gick ut och plockade en bukett gullvivor. Den skulle de ha med sig när de gick till den utvalda och friade. De läste då bönen:
Snälla jungfru Maria med dina nycklar små upplås Annas hjärta då jag ikväll ska sta och fria.
Något år senare, när kvinnan låg i barnsäng, läste man kanske följande bön för att underlätta födselarbetet:
Jungfru Maria, låna mig nycklarna dina till att öppna mitt liv och föda mitt barn.
Förr i världen såg nycklar till låsen helt annorlunda ut än i våra dagar. Den nyckeltyp som användes till medeltidens bultlås liknar gullvivans blomma.
Namnet gullviva härstammar också från medeltiden. Den enstaka blomman liknar de huvudbonader som kvinnorna bar under medeltiden. Dessa kallades hvivir, vilket med tiden blev hufvor. Gullviva skulle alltså betyda gul luva.
Gullvivan har haft en mängd namn. I många ingår nycklar; förutom Jungfru Marie nycklar har den kallats majnycklar, Sankte Pers nycklar, Jungfru Marie nyckelknippa. Dessutom har den fått heta jumfrusärkar som syftar på den heliga Jungfrun. Allmogen har också kallat blomman för yxlägg som betyder yxa med skaft. Det är ett växtbeskrivande ord som avser blomvippans förhållande till stjälken. örten har också kallats gökbyxor och kattstövlar. Kärt barn har som sagt många namn.
Det latinska namnet, Primula veris, betyder "vårens lilla första". Visserligen blommar både hästhov, blåsippa och vitsippa före gullvivan. Kanske beror namnet på att bladen visar sig så fort snön smält bort.
Eller att våren inte kommer på allvar förrän gullvivan blommar i slutet av maj eller början av juni.
Maj är Marias månad och i den månaden låser den heliga Jungfrun upp sommaren - symbol för paradiset. Skalden Atterbom kände till den här symboliken och skildrade gullvivan i diktcykeln "Blommorna" som följer:
De gyllne små nycklar till sommarens sal mig himmelens drottning har räckt: Kom! Tag dem! Låt upp den, där står till ditt val otaliga skönheters släkt.
En sådan här legendomspunnen blomma har naturligtvis sin tillkomst knuten till det himmelska. Det berättas att Sankte Per tappade sina guldnycklar till himmelrikets port och de föll genom molnen ner till jorden. Han sände då iväg en av sina änglar för att söka reda på nycklarna. ängeln fann dem liggande på en äng, och där de legat växte de första gullvivorna upp.
Gullvivan växer på ängar och betesmarker. Den vill ha kalkrika lerjordar som inte är alltför fuktiga. För att trivas vill den dessutom ha sol. Blomman är älskad, alltför älskad. Den har plockats så flitigt att den har blivit fridlyst i delar av vårt land.
Liljekonvalj, Convallaria majalis, sprider sin väldoft under en av årets höjdpunkter. Först skjuter de gröna bladspjuten upp helt trevande för att sedan plötsligt veckla ut sig och låta de vita blomklockorna komma fram och sprida sin väldoft under ett par snabbt flyende veckor i maj och juni.
Den örtlärde Karlfeldt skriver i sin essä "Tankar och tal" följande tänkvärda ord om dofter:
"Det förtvivlade är att man inte kan beskriva dofter - - - . Man går omkring dem med liknelser och trevande ord, men själva kärnan kommer man icke till. Hur skulle man förtydliga eller ens antyda en liljekonvaljes doft för den som aldrig känt den?"
Nej, konvaljens doft måste man uppleva där den växer i skogar och lundar. De artificiellt drivna blommorna är anemiska och ett hån mot naturen.
Botanikerna kallade tidigare örten för Lilium convallium. Liljekonvalj eller endast konvalj är en direkt översättning från blomsterlatinet. Linné döpte om den till Convallaria majalis, med andra ord konvaljen som blommar i maj.
Liljekonvaljen hör till liljesläktet, ett mycket gammalt namn är bockbladslilja. Blomman har varit älskad av diktare och pekoralister, men även av allmogen som såg mer till nyttan än till skönheten. Det framgår av blommans många namn såsom: kovaljeblomma, majelilja, majeblomster, buckbladsblomma och gliseblad. Glis utmärker något skinande vilket passar in på konvaljens blad.
I flera länder har konvaljen gått under Marianamnet Vår Frus tårar. Genom sin renhet och sin doft har den blivit en symbol för jungfru Maria, speciellt för den obefläckade avlelsen.
Det är inte endast växter som symboliserar Marias kyskhet utan även ett djur. Detta är så vackert och fantasieggande att jag gör en utvikning från blomstrens värld.
Under medeltiden fanns flera sagodjur i människors föreställningsvärld. Ingen hade naturligtvis sett dem, men alla visste mycket väl
hur de såg ut. Där fanns drakar, gripar och enhörningar. Ett vackrare djur än enhörningen kan man svårligen tänka sig. Det helvita djuret är en blandning av rashäst och hjort med ett elegant litet getskägg och en yvig lejonman. ögonen är blå och i pannan sitter ett kraftigt spiralvridet horn som är tecken på kraft och styrka.
I den kristna symboliken blev det vackra djuret bland annat sinnebild för Marias kyskhet. Enhörningen kan endast fångas av jägaren om den lägger sitt huvud i en ren jungfrus sköte. Ofta jagas den av tre hundar som symboliserar: Kärleken, Sanningen och ödmjukheten.
Fabeldjuret enhörningen kan endast fångas om det lägger sitt huvud i en ren jungfrus sköte. Enhörningen ansågs symbolisera Kristus inkarnation, hans syndfria liv och Marias kyskhet. En av jägarna brukar vara ängeln Gabriel som driver djuret (=Kristus) in i Marias sköte. Därigenom låter sig Kristus fångas när han antagit mänsklig gestalt.
- Kalkmålning, Albertus Pictors skola. 1490 - talet. Odensala kyrka, Uppland.
Jägaren är ingen mindre än ängeln Gabriel som driver det vackra djuret in i Marias sköte. Vid detta tillfälle är enhörningen Kristus som låtit sig fångas när han antagit den mänskliga naturen i Marias sköte. Ibland är det inte lätt att förstå medeltidens invecklade symbolspråk.
Dyrkan av Maria som den rena Jungfrun växte sig allt starkare under medeltiden med klosterväsendets krav på kyskhet.
Den för oss protestanter smått obegripliga dogmen om Marias obefläckade avlelse hade dock svårt att vinna gehör och bli stadfäst. Inte förrän i mitten av 1800 - talet fastställde den katolska kyrkan den svårsmälta dogmen. Då hade under närmare sjuhundra år många lärda män och kvinnor sökt förklara denna händelse i mer eller mindre obegripliga termer. Vår egen heliga Birgitta berättar i en av sina uppenbarelser, hur Kristus själv kommer till henne och talar om hur den obefläckade avlelsen gick till:
"Jag gick in i Jungfruns sköte liksom den strålande solen genom den klaraste ädelsten. Ty liksom solen icke skadar glaset, när den tränger in därigenom, så förstördes icke jungfruns jungfrulighet, när jag antog mandom."
Liljekonvaljen är inte endast en symbol för Marias obefläckade avlelse. Den väldoftande blomman är också ett rätt vanligt Jesusattribut vid krubban. I det sammanhanget symboliserar den världens frälsning.
Länk till denna hemsida på engelska om ämnet:
Mary's Gardens HomePage
Se även:
Sven Wingård "Blomsterspråk, Fakta, folktro och folkliga namn" SR förlag 1997
Eva Burman "Maria blomster" Rabén & Sjögren 1989
