En sammanfattning från originalet på tyska gjord av Gunilla Gren
1991 utgav Dietrich Emme sin bok ”Martin Luthers Weg ins Kloster” Eine wissenschaftliche Untersuchung in Aussätzen; Regensburg 1991. Boken har haft stor betydelse för att utröna varför Martin Luther inträdde i klostret i Erfurt.
Dietrich Emmes bok och hithörande publikationer är det först gjorda försöket, att i Lutherforskningen ge en detaljerad biografisk framställning av de för Luthers utveckling så betydelsefulla studieåren i Erfurt.
Han har ofta frågat sig varför han så intensivt har sysselsatt sig med Martin Luther, trots att han inte är någon teolog.
I en resehandbok ”Skattkammaren Tyskland” läste han, att Luther, att studerade juridik i Erfurt efter en barndomstid i armod och stränghet . Vid ett blixtnedslag år 1505 lovade han att bli munk och gick in i Augustinerklostret i Erfurt.
När Dietrich Emme bemödade mig om att förstå de närmare omständigheterna kring Luthers inträde i klostret fick han hjälp av en bok ”Historielögner” han hittade på ett antikvariat av en anonym författare. Där läste han: ”Orsakerna till Luthers inträde i klostret anges på olika sätt av historikerna. Enligt Oldecop var det ett blixtnedslag, som träffade reformatorns vän. Också Cochläus har denna version. Mot detta finns det i de äldsta protestantiska Lutherbiografierna av Mathesius, Melanchton och Selnecker uppfattningen, att Luthers vän dödats i en duell, och Luther vid samma tid hade blivit förskräckt av ett häftigt åskväder. Luther själv förklarade ju i ett av sina brev (De Wette II, 101), att han avlagt en ’tvungen och förhastad lögn’”.
Har Luther gått in i klostret eller har han blivit förd in dit, eftersom han hade dödat en studiekamrat i en duell? Denna fråga sysselsatte ivrigt Dietrich Emme, och han samlade allt material han kunde få tag på och som var till nytta för hans frågeställning.
Särskilt intresserade han sig för biografier av jurister. På tyskt område finns talrika ”Kulturjurister”. Han nämner flera biografier från 1970- och 1980-talen.
Med boken ”Martin Luther. Hans ungdoms- och studenttid”, Regensburg 1986, har Dietrich Emme under flera år självkritiskt kontrollerat sina uppgifter. Därvid har det visat sig, att den av honom visade levnadsbeskrivningen av den unge Luther inte var i behov av några ändringar eller rättelser, men väl att hans bok genom vidare arbeten måste preciseras, förklaras och avgränsas. Detta skedde genom de i föreliggande bok upptagna bidragen. Han har ordnat dem i den ordningsföljd de blivit till.
- Varför blev Martin Luther munk?
- Varför gick Luther i kloster?
- Luthers första klostertid
- Martin Luthers bekännelse, tillika en inledning till Luthers bordssamtal.
- Frågor om Luthers klosterlöften.
Det har förekommit två dueller, där Luther deltog under sin studenttid. Den första duellen ägde enligt Dietrich Emmes efterforskningar rum mellan Luther och Conrad Wigant den 16 april 1503 i närheten av Stotternheim. Vid denna duell sårades Luther livsfarligt. Den andra duellen utkämpades mellan Luther och Hieronimus Buntz i januari 1505 och härvid dog Buntz. Var det skedde är fortfarande en öppen fråga.
Vad beträffar Luthers egentliga upplevelse av åskvädret, bör man inte förbise, att Luther själv, så långt man vet, inte går tillbaka till uppfattningen att han skulle ha lovat att bli munk på grund av något åskväder, varken i sina skrifter eller i sina brev vid inträdandet i klostret. Första gången detta omtalas är i ett bordsamtal hos Luther den 16 juli 1539 skildrat av Anton Lauterbach. Luther skulle ha blivit så skrämd av åskvädret att han avgivit klosterlöften. Men i den efterskrift som senare gjorts till detta bordssamtal, kan man inte hitta något om ett åskväder, i vilket Luthers vän skulle ha slagits ned av blixten.
Det är i alla händelser riktigt, att Luthers dåvarande studiekamrat Crotus Rubianus skrev till Luther den 16 oktober 1519 från Bologna, att Luther vid återvändandet från föräldrarna likt en andra Paulus genom en blixt från himlen slagits ner till jorden utanför staden Erfurt och drivits in i klostret. Om Crotus skulle ha erinrat om ett verkligt åskväder och om han skulle ha blivit bevisad om att ett sådant verkligen ägde rum i trakten av Erfurt vid Luthers inträde i klostret, så skulle ett sådant åskväder inte ha varit orsak till att Luther trädde in i klostret. Som Emme har påvisat har vändningen i Luthers liv framkallats genom den med Buntz utkämpade duellen.
Luthers ofrivilliga inträde i klostret torde hänga samman med att Luther 1517, samma år som de 95 teserna offentliggjordes , nästan anonymt och sedan 1520 med sitt namns nämnande, utgav en avhandling: ”över dem som flyr in i kyrkan”. Denna traktat har hittills knappast beaktats i Lutherforskningen.
I föreliggande boks andra del intar bidragen med Luthers humanistiska vänkrets ett stort utrymme. Luther hade under sitt studium vid artistiska fakulteten förbindelse med humanisterna.
Som student tillhörde Luther den trängre kretsen i Erfurts humanistiska Sodalitas. I en dikt av Helius Eobanus Hessus, en studievän till Luther, skildras den kamp, som utkämpades hos Erfurts studenter. Den behandlar i poetiska framställning den gatukamp som ägde rum i Erfurt sommaren 1505. Hessus lät publicera denna dikt beträffande det uttåg som skedde hösten 1505 bland Erfurts studenter vid tiden för pesten utan att ange ort och år. Såvitt Emme kan förstå befann Luther sig vid denna tid redan i klostret. Vid inträdet i klostret hade Luther upplevt pestepidemin och den sociala oro som fanns i Erfurt. Han hade även upplevt sin studiekamrat Hieronimus Buntz’ död.
Den tyske reformatorn Martin Luther ville bli jurist och hade studerat juridik innan han inträdde i augustiner- eremitklostret i Erfurt den 17 juli 1505. Frågan varför Martin Luther blev munk skall enligt den allmänna uppfattningen ha tillhört det olösliga i historien.
Sedan Luther avslutat sin skolutbildning i Mansfeld, Magdeburg och Eisenach begav han sig i början av år 1501 till Erfurt för att studera vid universitetet där.
Luther skrevs in vid den artistiska fakulteten. Innan man studerade ”högre” studier (medicin, juridik, teologi) måste man vid denna tid förberedas vid den artistiska fakulteten. Den artistiska (filosofiska) fakulteten var en av de fyra fakulteter som fanns vid de medeltida universiteten. Dessutom fanns medicinsk, juridisk och teologisk fakultet. I den artistiska fakulteten lärde man sig ”de fria konsterna”, som bestod av latinsk grammatik, retorik, logik (dialektik), aritmetik, geometri, astronomi och musik. Tyngdpunkten i utbildning i den artistiska fakulteten låg i de tre disciplinerna grammatik, retorik och logik. De utgjorde grund till den högre utbildningen.
Under Luthers tid bodde studenterna tillsammans i gemenskaper. De tillhörde en ”bursa”. (Bursa= portmonnä). Man hade gemensam kassa. Det var fråga om stiftelser eller hushåll i privat drivna anstalter. Ofta stod dessa kollegier i anslutning till boendegemenskaper bland lärarna.
Luther inträdde i ”Porta coeli” (Himmelsporten), en av de mest ansedda bursorna vid den artistiska fakulteten i Erfurt. Staden Erfurt hade 20 000 invånare (hälften så stor som Rom), var en viktig handelsplats och hörde till Tyskland mest betydande städer. Dess universitet grundades 1392. Erfurts Universitet hade av påven som första högskola fått tillåtelse att utöver den andliga (kanoniska) rätten även lära den världsliga (romerska) rätten. I hela Tyskland hade den juridiska fakulteten i Erfurt stort anseende. Härifrån har det kommit en rad betydande andliga och världsliga dignitärer, bl.a. flera ärkebiskopar.
Innan Luther började studierna vid den artistiska fakulteten fick han avlägga de föreskrivna ederna, för rektorn vid universitetet, för dekanen vid den artistiska fakulteten och för doktorn vid Himmelsporten. Studenterna vid Himmelsporten måste svära att förhålla sig beredvilliga att hjälpa till och att vara fridsamma och att inte såra någon genom ord eller handling. Det var förbjudet att ta med sig vapen för att angripa någon. Först vid högre studier var det tillåtet att bära värja.
Sederna hos dem som tillhörde universitetet var på den tiden barska och lösaktiga. Slagsmål bland studenterna och övergrepp mot utomstående hörde till dagordningen. Rivaliteter utkämpades inte sällan med vapen. Vid universitetet i Wien tilläts disputationer även på söndagar, eftersom det var bättre att kämpa med Andens vapen än ”ute med slagskämparna”. I Erfurt var det inte bättre än på andra ställen.
Alltsedan kejsaren Maximilian I förkunnade den ”eviga landsfreden” år 1495 var varje egenmäktigt användande av vapenmakt förbjudet. Lagöverträdelser kunde straffas med dödsstraff. Detta gällde principiellt inte dem som tillhörde universitetet, eftersom universitetsdomare fanns tillhands för dem, vilka dömdes enligt kanonisk rätt. En ny situation inträdde emellertid när universitetet i Erfurt den 3 juli 1503 avstod från sitt privilegium med specialdomstol och underställde dem som tillhörde universitetet generaldomstolen i Erfurt.
Luther anmälde sig så tidigt som möjligt först till ”Bakkalar-” och senare till magisterexamen. Den 29 september 1502 avlade Luther Bakkalar-examen.
Som bakkalar fick Luther bära värja. På tisdagen i Påskveckan 1503 råkade Luther ut för en farlig situation. I ett av von Veit Dietrich skildrat bordssamtal står det , att han skulle resa till hemstaden, men på vägen råkade han ut för en olycka. Med sin värja slog han sig på benet, som kraftigt började blöda. Slutligen anlände en läkare. Luther var i dödsfara och ropade: O, Maria hjälp mig.
Det är inte sannolikt att Luther skadade sig själv med värjan. Efter denna händelse måste han lämna Himmelsporten och flytta över till det mindre ansedda Georgenburse. Han förberedde sig nu gör magisterexamen. Luthers magisterexamen ägde rum i början av januari 1505. 17 kandidater hade anmälts till examen. En av de sjutton, Hiernonimus Buntz de Winsheim, dör under tiden mellan magisterexamen och magisterpromotionen. Det uppgavs, att han dog av lungsäcksinflammation. Vid tiden för magisterpromotionen greps Luther av svårmod och melankoli, trots att han gått genom magisterexamen glänsande. Vid denna tid grubblade Luther mycket över synden, nåden och tron. Han studerade bibeln.
Luther har i åratal kämpat med frågan, hur han skall finna en nådig Gud. Inför Johannes von Staupitz, generalvikarien för augustiner-eremiterna klagar Luther: ”O , min synd, synd, synd”. Han blev tröstad genom aposteln Paulus’ förkunnelse, att människan inte kan finna Gud genom goda gärningar utan endast genom tron (sola fida).
Luther började sina juridiska studier den 19 maj 1505. Den juridiska fakulteten i Erfurt öppnade alltid sommarterminen denna dag, den helige Ivos dag, juristernas skyddspatrons dag. Luther studerade nu juridik omkring fyra veckor och tog sedan ferier och lämnade Erfurt. Den 2 juli 1505 råkade Luther enligt den kända traditionen ut för åskväder vid Stotternheim i närheten av Erfurt. En vän som följt med honom skall då ha slagits av blixten. Tills sina vänners och bekantas förvåning och utan föräldrarnas vetskap inträdde Luther fjorton dagar senare den 17 juli i klostret. I den ovan nämnda anonyma boken ”Historie-lögner, Paderborn 1895, anges olika skäl till Luthers inträde i klostret.
I sin kommentar till Galaterbrevet omnämner Luther att han hållit Gal 6:1 vid liv. Denna vers lyder: ”Bröder, om någon ändå skulle ertappas med en överträdelse skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad”.
I sin bok om Martin Luthers ungdoms- och studenttid har Dietrich Emme utrett om den 22-årige juridikstuderanden Martin Luther gick in i Augustiner- eremitklostret, eftersom han hade dödat en studentkamrat. Varför Luther plötsligt avbryter sina juridikstudier, som påbörjats den 20 maj, och blir munk är en omdiskuterad fråga. Enligt traditionen skall Luther i dödsnöd i anslutning till ett åskväder den 2 juli 1505 vid Stotternheim ha lovat att bli munk. Luther själv säger, att hans beslut var ofrivilligt och framtvingat på grund av ängslan för en plötslig död. Luther berättar också att han höll på att förblöda då en dithämtad läkare skötte om honom. Han var då i dödsnöd och ropade: O, Maria hjälp. Natten därpå brast såret sönder i sängen, varvid han åter ropade till Maria. I boken har Emme utrett, att Luther i detta olycksfall den 16 april 1503 inte sårade sig själv utan deltog i en duell. Luther som då var ”Bakkalar” kunde på grund av denna duell inte bo kvar på Himmelsporten. Trots att han som Bakkalar hade tillåtelse att bära vapen var det straffbart att använda sig av vapen. Trots detta förbud förekom det dueller med dödlig utgång.
Efter det att Luther den 6 januari 1505 hade avlagt magisterexamen vid den filosofiska fakulteten, dog Hieronymus Buntz i en studentduell, där Luther skadade sin kontrahent med dödlig utgång. Man vet dock inte om Luther handlade i strid med lagen. Det är möjligt att det fanns förutsättningar att vara en nödvärnshandling. Dessutom måste man ta hänsyn till att rätten att komma med knytnävarna på den tiden ännu var allmänt antagen i folkmedvetandet. Kejsaren Maximilian I hade visserligen på riksdagen i Worms 1495 förkunnat den ”eviga landsfreden”, varvid varje egenmäktigt vapenutövande skulle bestraffas. Det gällde i synnerhet bland studenter. Dock förekom oroligheter. I Erfurt kulminerade den socialpolitiska oron 1510. Studenten Alberts Radkens bortgång kort tid efter Bakkalarexamen i mitten av februari 1505 väckte stort uppseende. Då Radkens var en gunstling till den berömde avlatspredikanten och kardinalen Raimund Peraudi, hade dödsfallet en politisk betydelse långt utöver Erfurts gränser.
I denna förvirrade tid började Martin Luther den 20 maj sina juridiska studier sedan han i början av februari 1505 promoverats till magister vid den filosofiska fakulteten.
Emme gör i sin bok upp med frågan om Luther, som traditionen menar, besökt sina föräldrar vid ett speciallov i juni 1505. Han har förnekat detta, eftersom fler skäl talar för att Luther sökt upp sin gynnare och förtrogne Johannes Braun, stiftsvikarie i Eisenanch. Uppenbarligen har Luther haft någon viktig angelägenhet att tala med Braun om. Den 2 juli 1505 återvänder Luther från Eisenach till Erfurt och inträder där den 17 juli 1505 i augustiner- eremitklostret.
”En hittills obekant upplevelse hos Luther” skall enligt utgivaren av Weimarutgåvan (av Luthers verk) ligga till grund för Luthers anspelningar på Gal 6:1. ännu tydligare blir Luther i en predikan år 1529: Jag själv har varit munk som på allvar ville vara from, men ju djupare jag trängde in, desto större människodödare har jag varit.
I ett annat av von Veit Dietrich skildrat bordssamtal heter det till och med: ”Singulari Dei consilio factus sum monachus, ne me caperent: Alioqui essem facillime captus. Sic autem non poterant, quia (efter Guds utomordentliga rådslut har jag gjorts till munk, för att de inte skulle hålla mig fången. Annars skulle jag lätt ha blivit fången. På så sätt kunde de inte detta, eftersom hela orden tog sig an mig).
Weimarutgåvan börjar med den kyrkorättsliga avhandlingen ”Tractatulus Doctoris Martini Luttherii, Ordinarii Universitatis Wittenbergensis, De his qui ad Ecclesias confugiunt, tam iudicibus secularibus quam Ecclesie Rectoribus et Monasteriorum Prelatis perutilis” (En kort avhandling av doktor Martin Luther, ordinarius vid universitetet i Wittenberg: över dem som flyr in i kyrkan, mycket nyttigt för världsliga domare, kyrkliga ledare och prelater i klostren). I denna traktat, som utgavs anonymt 1517 och offentligt med Luthers namn 1520, om den kyrkliga asylrätten erinras om, att även enligt den mosaiska lagen är inte den person skyldig till döden, som oavsiktligt dödar av misstag utan att ha varit fiende. Allt tyder på att avhandlingen publicerades - samma år som de 95 teserna första gången trycktes med syfte på personligt rättfärdigande. Det är en skrift, menar utgivaren av Weimarutgåvan, som ”vi annars inte känner av Luther och som hittills hade undgått alla forskares blick”.
I klostret finner Luther ingen samvetsfrid. Han är menar Luther ett exempel på det ”som kan vara ett lidande på grund av medvetandet om en synd”.
På grund av sin syndaskuld har Luther företagit sin Romresa. ”Principalis autem status meae profectionis in Romam fuit (den huvudsakliga orsaken till min resa till Rom har emellertid varit) att jag ville avlägga en fullständig bikt från ungdomstiden och bli from, quam ego talem confessione, Erfordiae bis feceram (även om jag två gånger avlagt en dylik bekännelse i Erfurt”. ”Det är dock betänkligt”, menar utgivaren av Weimarutgåvan, ”att så skjuta Luthers eget vittnesbörd åt sidan, så som det skett i andra böcker om Luthers resa till Rom. Luther måste sedan länge och efter långa, svåra kamper ha insett, att Guds nåd inte låter sig framtvingas. ”Alltså har jag också”, berättar Luther, ”varit en stor helig man, men mitt lilla krus har brustit sönder”.
Trots att Luther tillhört de personligheter, vars uppträdande haft följder för hela världshistorien, befinner sig forskningen om hans liv ännu delvis i begynnelsen. Fram till idag finns det inte några källorienterade, helt vetenskapliga skildringar som ger en rättvis total skildring av Luthers liv. En sådan, ”i detalj tillförlitlig” bok om Luthers liv är emellertid enligt von B. Lohse (som 1983 utgav en bok om Luther), ”sedan länge en av de största ”Desiderate” i Lutherforskningen.
Denna brist i Lutherforskningen har till följd, att den traditionella Lutherbilden i många avseenden inte står i överensstämmelse med de historiska förhållandena. Den hittills inte klarlagda grundforskningen beträffande skilda avsnitt är en bidragande orsak till de svårigheter som finns att sysselsätta sig med Luthers teologi.
överallt i Luthers verk kan man, skriver Th. Beer (1980) spåra en inre nöd i alla de ställen i Skriften som talar om Jesus som domare och laggivare. Luthers frågeställning, vad Kristus betyder för mig, ”pro me”, ser Beer som kärnpunkten i Luthers teologi. Med hänsyn till denna existentiellt upplevda teologi, är det förvånande, att man hittills lagt så liten vikt vid att undersöka vilka händelser i Luthers liv som har varit av betydelse för utvecklingen av hans teologi. Redan på grund av denna frågeställning skulle de biografiska verken över Luther ha tillmätts högre värde än hittills. Man menar vanligen, att man måste hålla fast vid den traditionella Lutherbilden för att inte äventyra den ekumeniska dialogen. Men därvid förbiser man att först en källorienterad, med största precision framställd Lutherbiografi, skapar grund för ett närmande till kyrkorna.
I flerårig privat forskning (till yrket är han jurist) har Dietrich Emme bemödat sig om att framställa de 22 första levnadsåren hos Luther med hänsyn till de dåvarande tidsförhållandena. Tyngdpunkten har han lagt vid frågan varför Martin Luther blev munk.
Anledningen till Luthers inträde i klostret den 17 juli 1505 var en utkämpad duell, kort tid efter hans avlagda magisterexamen , varvid han sårade sin kontrahent Hieronimus Buntz från Windsheim med dödlig utgång. Mot bakgrund av hans biografiska forskningar över Luthers ungdoms- och studenttid framstår också klosteråren i nytt ljus. Luther bekänner att han inte frivilligt blivit munk, utan att han föranledd av skräck och fasa för en plötslig död avlagt en ”tvungen och nödtvungen lögn (terrore et agone mortis subitae circumvallatus vovi coactum et necessarium votum). I ett bordsamtal blir Luther ändå tydligare. Han bekänner, att han ”gjorts till munk” för att gå sitt tillfångatagande till mötes. ”Enligt Guds utomordentliga rådslut har jag gjorts till munk, för att de inte skulle kunna ta mig tillfånga. Annars skulle jag lätt ha blivit fasttagen. Men på så sätt kunde man det inte, eftersom hela orden tog sig an mig”.
Att han gjorts till munk skall man ordagrant förstå på det sättet att han förts in i klostret.
Sedan Universitetet i Erfurt - med verkan från den 3 juli 1503 - avsagt sig sin speciella domsrätt (universitetsdomsrätt), var Generaldomsrätten i Erfurt brottsmålsdomstol även för dem som tillhörde universitetet. Som andlig domsrätt kunde Generaldomsrätten - till skillnad från den världsliga stadsdomstolen inte ådöma några ”blodsutgjutande straff” ( aga, lemlästning, dödsstraff). Den kanoniska (andliga) rätten erkände dock att straff kunde utgöras av inspärrning i ett kloster, nämligen den temporära eller livslånga inspärrningen. På grund av att Luther varit indragen i en duell, måste han lämna ”Himmelsporten”. Mot bakgrund av Emmes forskningsresultat måste den av Luther publicerade avhandlingen om den kyrkliga asylrätten i Lutherforskningen beaktas mer än tidigare. (Martin Luther: Traktat om den kyrkliga asylrätten). De av Dietrich Emme framförda forskningsresultaten om Luthers ungdoms- och studenttid kan även klarlägga början av Luthers klostertid.
Lutherforskaren K.Jürgen, som 1846/1847 gav ut en bok om Luther, har visat på att intet förefaller vara ”mörkare” än Luthers ”förhållanden, tillstånd och utveckling i klostret i Erfurt”. Detta konstaterande har giltighet ännu idag. Svårigheten att klarlägga Luthers utveckling under de första klosteråren skall inte minst föras tillbaka på, att den autentiska latinska ordalydelsen vid den för Luthers tid gällande klosterstadgan hittills varit oviss.
Enligt Luthers egna uppgifter blev han i början trakasserad av munkarna. Han blev tvingad att utföra de mest förnedrade uppgifterna och blev hindrad att utöva vetenskapliga studier. Dessa uppgifter stå i överensstämmelse med uppgifter från Luthers läkare Matthäus Ratzeberger, som menade att Luther i det närmaste var klostrets husdräng. På liknande sätt berättar även Luthers medarbetare Johann Mathesius om Luthers första klostertid.
På grund av klosterstadgan skulle inte någon genast tas emot av orden, utan först skulle den beredvilliges tänkesätt och vilja att inträda prövas. Om kallelsen kom från Gud och om de (dvs de beredvilliga, postulanterna) förblev ståndaktiga i sin föresats och om de var lämpade personer, kunde priorn och majoriteten i kapitlet ställa upptagande i orden i sikte. I Lutherforskningen ges övervägande påståendet, att Luthers prövningar och förödmjukelser under postulanttiden inte överskridit den vanliga mängden, och de på annat sätt lydande berättelserna av Ratzeberger och Mathesius skulle betraktas som ”framställning i novellform” och som ”polemisk överdrifter” utan större värde.
Mot detta står de detaljerade annorlunda lydande berättelserna hos Luther (Weimarutgåvan). Luther berättar att de flesta i klostret hatade honom. Trots att han redan var magister, alltså den högsta rangen vid den artistiska fakulteten, blev han tvingad att utföra de lägst stående sysslorna.
Från ett annat bordssamtal framgår det, att det varit svårt att uppta Luther i augustiner- eremitklostret i Erfurt. Enligt Luthers angivelser hade han efter det att han blivit magister i början av år 1505, samma år blivit munk Detta bordssamtal har lämnats utan hänsyn av Lutherforskarna i allmänhet.
Man måste få svar på följande fråga: Luther tilläts som novis mot slutet av 1505, och först sedan han avslutat novisåret, alltså i slutet av 1506, upptogs Luther definitivt i augustiner- eremitorden. Under tiden från inträdet i klostret (17 juli 1505) till slutet av 1505 var Luther klostrets husdräng. Under denna tid hade Luther alltså inte en gång ställning som postulant eller lekbroder.
Under sina första år i klostret lärde Luther känna en skrift, som skulle få största betydelse för utgestaltningen av hans teologi. Luther berättar med stor trosiver att han läst ett stridssamtal, som ägt rum mellan Athanasius och Arius inför domaren Probus i närvaro av Konstantin den store. Luther syftar på en dialog av Vigilius, biskop i Thapsus, författad år 480, på oriktigt sätt tillskriven Athanasius. Hittills saknas undersökningar över vilket inflytande Vigilius’ skrift haft på Luthers teologi.
Teologie professorn Hieronymus Dungerssheim i Leipzig, en samtida med Luther, hade förkastat Luther. Med sin lära stod han i motsats till kyrkofäderna. Luthers hat till klosterlivet, uppgivandet av prästämbetet, hans brottning med en nådig Gud, han lära om den trälbundna viljan, särdragen i hans teologi skall enligt Dietrich Emmes åsikt värderas på nytt sätt mot bakgrund av hans ofrivilliga inträde i klostret.
En duell med dödlig utgång har enligt Dietrich Emmes forskningsresultat varit orsak till att den 22-årige filosofie magistern och juridikstuderanden Martin Luther den 17 juli 1505 lämnade universitetet i Erfurt och inträdde i augustiner-eremitklostret i Erfurt. Som Luther själv berättar skedde hans klosterinträde inte frivilligt utan han blev tvingad till detta steg. Då Luthers inträde i klostret sammanhängde med ett mot honom ådömt straff, måste han i klostret till en början utföra de lägst stående uppgifterna, tills han befriades från detta tvångsarbete genom förord från Erfurts universitet. Mot slutet av 1505 tilläts han ingå i novitiatet, prövoåret.
För utarbetandet av dessa biografiska bakgrunder har ett bordssamtal, som hittills inte beaktats i Lutherforskningen varit till hjälp. Luther bekänner, att han har gjorts till munk, för att slippa gå ett tillfångatagande till mötes. Det av endast två satser bestående bordssamtalet har i den kritiska fullständiga utgåvan av Martin Luthers verk, den så kallade Weimarutgåvan avtryckts i följande form:
Singulari Dei consilio factus sum monachus, ne me caperent. Alioqui essem facillime captus. Sic autem non poterant, quia hela orden tog sig an min sak. (Enligt Guds utomordentliga rådslut har jag gjorts till munk, för att de inte skulle ta mig fången. Annars skulle jag lätt ha blivit tillfångatagen. Men på så sätt kunde de det inte, ty hela orden tog sig an mig.)
Då det i ett bordssamtal finns upptecknade ord av Luther, kan man fråga sig om Luther verkligen yttrat sig om sitt inträde i klostret på detta sätt. Men Luther har inte själv skrivit bordssamtalen utan de har skrivits av personer som varit närvarande vid bordet.
För att kunna bedöma om ett bordssamtal skall gälla som historisk källa, måste man göra en undersökning på två sätt:
Först måste man fastställa i vilken källa efterskriften från bordssamtalet har sitt ursprung.
Först därefter kan man fälla en dom över värdet på den enskilda handskriften och den enskilda efterskriften till bordssamtalet.
För forskningen i bordssamtalen och för Lutherforkningen i allmänhet var det ödesdigert, att Luthers bordssamtal till slutet av 1800-talet endast var bekant i den av Johann (Johannes) Aurifaber (egentligen Goldschmied) återgivna formuleringen. Aurifaber (1519-1575) hade först under Luthers sista levnadsår möjlighet att vara med och skriva något bordssamtal. De flesta av de av Aurifaber efterlämnade bordssamtalen grundar sig på efterskrifter av bordskamrater som var en generation äldre än Aurifaber. Med anteckningarna från bordssamtalen -som avskrifter återupptäcktes de först mot slutet av 1800-talet - har Aurifaber delvis förfarit mycket egenmäktigt.
Innan Aurifaber 1551 blev hovpredikant i Weimar hade han en längre tid verkat som fältpredikant och troligen under denna tid fått förkärlek för hårdheter, kraftuttryck och smaklöshet, och det var något han även gärna lade i Luthers mun. å andra sidan kan man fastställa att Aurifaber bemödade sig om att ta bort anstötliga och råa uttryck hos Luther. Då Aurifaber dessutom tillhörde en annan generation än Luther, är det vilseledande att jämställa Aurifabers bordssamtal med Luthers språk.
å andra sidan kan Lutherforskningen inte avsäga sig Aurifabers samling av bordssamtalen. Här finns talrika samtal som inte återfinns i andra bordssamtal. Aurifabers fullständiga samling upptogs i Weimarupplagan (WA). Så långt Aurifaber är beroende av förlagor står hans text med små bokstäver och alltid i anslutning till motsvarande text i förlagan.
Weimarutgåvan innehåller en avdelningen ”Bordssamtal” utgivna 1912-1921 med ursprungliga texter, som delvis eller helt publicerats för första gången. En avdelning utgörs av den avtryckta samlingen ”Veit Dietrichs efterskrifter”. De första egenhändiga efterskrifterna av von Veit Dietrich kan man dock inte hitta. Det finns endast avskrifter av de ursprungliga skrifterna. Det finns dock en avskrift av von Dietrichs egen hand i Nürnbergs stadsbibliotek.
Von Dietrich föddes i Nürnberg 1506 och studerade i Wittenberg, först medicin och sedan teologi. Delvis var han Luthers sekreterare. Uppslaget att vara med att skriva bordssamtal hade von Veit Dietrich fått av Konrad Cordatus, som i sin tur fått uppslaget genom de från 1531 begynnande efterskrifterna av Luthers predikningar av von Anton Lauterbach. Cordatus tidigaste efterskrifter av bordssamtalen går tillbaka till augusti 1531 och hans senaste till år 1537. Cordatus berättar att han gjort sina anteckningar vid Luthers bord och von Dietrich har härmat honom.
Bordskamraternas efterskrifter finns mestadels i en egendomlig blandning av latin och tyska, och på detta sätt har även Luther talat vid bordet. Den förste av bordskamraterna som hade för avsikt att publicera bordssamtalen var Aurifaber. Bordskamraterna bytte efterskrifter med varandra.
Medler som föddes 1512 i Hof tillverkade en avskrift av von Dietrichs efterskrifter, som han på nytt sätt ordnade och kompletterade med egna och främmande efterskrifter från åren 1531-1536. Den ursprungliga skriften till den av von Medler sammanställda samlingen om Luthers bordssamtal har försvunnit och finns endast i avskrifter.
Följer man dessa avskrifter har Luther - enligt Medler - förklarat att han gjorts till munk för att hans motståndare (vedersakare, fiende) inte skulle ta honom tillfånga. Medlers textvariant tillkännager att det inte endast rör sig om en avskrift till von Dietrichs efterskrifter utan om en så kallad ursprunglig parallelltext. Ursprungliga paralleller föreligger endast i de ursprungliga skrifterna. De har uppstått genom att flera bordskamrater samtidigt hörde samma tal av Luther och skrev mer eller mindre oavhängigt av varandra. Avledda paralleller har vi, när flera avskrivare skrivit av en och samma bordskamrat. Skenbara paralleller har slutligen uppstått genom att Luther på skilda tider behandlat samma tema på olika sätt.
När flera bordskamrater samtidigt skrivit, dvs då ursprungliga parallelltexter föreligger, har sådana efterskrifter naturligtvis särskild ställning. Veit Dietrich började skriva när han var 25 år. Vanligtvis är de som skrivit av de ursprungliga bordssamtalen unga. Flera fel har begåtts vid utskrivandet.
Den av von Veit Dietrich och Nikolaus Medler upptecknade bekännelsen av Luther är ett exempel på vilken betydelse bordssamtalen har för den biografiska Lutherforskningen och för reformationshistorien i allmänhet. Bordssamtalen är knappast en uttömmande källa för teologer, historiker, jurister, psykologer och sociologer, men de ger en inblick i den tidens förhållanden.
Vi är särskilt väl underrättade om Luthers bordssamtal 1531-1533 genom flera samtidigt skrivna bordssamtals -efterskrifter. Från Luthers sista levnadsår finns åter många efterskrifter till bordssamtalen från flera bordskamrater.
Konrad Cordatus, född 1476 i Weissenkirchen i österrike som son till föräldrar tillhörande hussisterna, hade studerat teologi i Wien och promoverats till teologie doktor. Flera gånger uppehöll sig Cordatus i Rom och han berättade om predikningar, som munkar, även augustinermunkar, hållit där mot påven Julius II. Särskilt omnämner Cordatus ”Egidus, en mycket lärd romare”. Det var Egidio von Viterbo, ordensgeneralen för augustinerna. När Cordatus 1517 anslöt sig till den reformatoriska rörelsen fick han lämna sitt predikoämbete och satt många år i fängelse, men befriades slutligen. 1524 sökte Cordatus tillflykt hos Luther i Wittenberg. 1531 började han skriva bordssamtal.
Luther fick med åren en alltmer pessimistisk livsinställning. Luthers ålderspessimism finner nedslag i bordssamtalen. Denna pessimism utsträckte sig även till hans livsverk. Han hade svårt att börja predika, då han visste att så mycken otacksamhet skulle bli följden.
Kritiker till Dietrich Emmes offentliggöranden av Martin Luthers första tid gör gällande, att det inte skulle kunna anses bevisat, att Luther blev munk, eftersom han sårat en studiekamrat till döds i en duell. Men han ser sig besannad i sina slutsatser.
Den protestantiske teologen Nikolaus Selnecker (1530-1592) berättar, att Luther hemligt och på natten inträtt i augustiner- eremitklostret i Erfurt, och under två dagars tid hade Luthers studentkamrater och vänner uppmärksamt bevakat klostret och väntat att Luther skulle komma ut igen. Dock hade ingången till klostret förblivit så fast sluten, att det under en månad inte var tillåtet för någon att tränga fram till Luther. (Nikolaus Selnecker: Oratio de divo Luthero, et de confessione Augustana, 1590).
Selneckers berättelse har hittills blivit föga beaktad i Lutherforskningen, och man har ansett att Selneckers angivelser var ”fraser, förväxlingar och fria tillägg”. Mot bakgrund av Emmes forskningsresultat måste man tillmäta Selneckars berättelse nytt värde.
I ett brev från den 9 september 1521, som Luther skrev till Melanchton under skyddshäktet i Wartburg, menar Luther, att han fruktar, att han avlagt sina klosterlöften på ett ”gudlöst och förryckt sätt”. Luther hade sysselsatt sig med Melanchtons skrift ”Loci comunes rerum theologicarum”, med den ”första vetenskapliga formuleringen av den teologiska vinsten av reformationen”. Melanchtons krav att ett löfte måste upphävas, när man inte kan hålla det, bemötte Luther med hänvisning till ordet i Bibeln: ”Lova och håll ditt löfte”. Annars skulle även skilsmässa kunna rättfärdigas, ”om det gifta folket inte längre har fördrag med varandra”. För Luther var bindningen till löftet avhängigt enbart av om löftet var ”giltigt eller inte giltigt”. Endast ett i ”evangelisk frihet” avlagt löfte är bindande för Luther, ett löfte varigenom man inte uppnår ”salighet eller rättfärdighet”. Om Luther hade vetat detta, när han avlade sitt klosterlöfte, bekänner Luther ”skulle jag aldrig ha avlagt löftet, fastän jag är oviss med vilket sinnelag jag gjort löftet. Jag har mer blivit sliten dit än dragen.”
I sitt till Melanchton riktade brev från den 9 september 1521 bifogar Luther 139 av honom författade teser om munklöftet ”De votis”, och några få dagar senare ännu 141 teser, såväl som sin skrift ”Martin Luthers dom över munklöftena (De votis monasticis M.Lutheri iudicium)”. Förordet till detta verk innehåller Luthers äldsta offentliga bekännelse om bakgrunden till inträdet i klostret. Mot faderns vilja och utan hans vetskap har han har han påtagit sig munkväsendet. ”Det var inte med lust och vilja jag blev munk, ändå mindre på grund av bukens vilja, utan full av skräck och ångest för en plötslig död gav jag en nöd och tvungen lögn.
även i efterskrifterna till Luthers bordssamtal berättas, att Luthers föräldrar inte var införstådda med sin sons inträde i klostret, och Luther blev munk mot sin faders uttryckliga vilja. I ett av Anton Lauterbach upptecknat bordssamtal står det, att Luther blev tvingad till klosterlivet genom gudar, trots att föräldrarna och alla hans vänner var mot det. Den från nästan alla Lutherbiografier övertagna framställningen, att Luther före sitt inträde i klostret skulle ha besökt sina föräldrar i Mansfeld, är otrolig. Denna version kommer från Luthers ungdomsvän Crotus Rubianus i hans till Luther från Bologna skrivna brev den 16 oktober 1519. Från detta brev går även föreställningen tillbaka, att Luther skulle ha slagits ner till marken av ett blixtnedslag nära staden Erfurt, en händelse som Luther inte omnämner i sina brev, utan som fasthålls i en av Anton Lauterbach upptecknad efterskrift den 16 juli 1539, alltså 34 år efter Luthers inträde i klostret.
Luther själv har värjt sig för att någon kult skulle uppstå kring hans person. Brevet från Crotus Rubianus den 16 oktober 1519 är ett åskådligt exempel på bemödanden från inflytelserika kretsar att låta Luthers person och liv framstå i förklarat ljus. Luther prisas som ”Faderlandets fader”, värdig en gyllene staty och en årlig fest.
Som det omnämns i Dietrich Emmes Lutherbiografi har den protestantiske teologen Paul Tschackert 1897 hänvisat till en redogörelse 1538 av Luthers vän och medarbetare Justus Jonas. Enligt denna begav sig Luther från Erfurt till Gotha för att köpa juridiska böcker Denna hänvisning bör inte ignoreras i Lutherforskningen, och den får en ny vikt genom det forskningsarbete som utförts av Reinhold Weijenborg och av Dietrich Emme. Emme menar att Luther innan han inträdde i klostret flydde från Erfurt till Gotha över Eisenach. Hjälpsökande vände sig Luther där till sin vän och gynnare Johannes Braun, ty genom den tragiska utgången av duellen hade Luther kommit i en prekär situation.
Weijenborg har uppmärksammat ett av von Dietrich upptecknat bordssamtal av Luther, där det finns en egen bekännelse av Luther på grund av ett fel begånget i ungdomen. I bordssamtalet skildras att en vän till Luther - Weijenborg har förklarat, att Luther själv talar - genom en kvinnas tillgivenhet störtar i stor konflikt. Weijenborg har i originalmanuskriptet till Dietrichs efterskrift av bordssamtal, vilket bevaras på Nürnbergs stadsbibliotek, sett att denna efterskrift, inte som i Weimarutgåvan, försetts med anteckningar och efterlämnats ofullständig. Täckt av svart bläck men ännu läsbart har orden ”mulier mariata” skrivits bakom orden ”Fuerat autem” i originalmanuskriptet. Luther berättar alltså om konflikten med dragningen till en gift kvinna. Djävulen måste väl varit med i spelet, då ett stort antal människor trots medvetandet om det förkastliga i sitt handlande ständigt på nytt begår äktenskapsbrott, menar Luther.
Enligt bordssamtalet bemödade sig Luther att möta frestelserna med att ivrigt läsa Psaltarpsalmen Miserere (Ps 51) och med att spela på luta. I sin Lutherbiografi har Emme förklarat, att Luther som Bakkalar varit med om en duell, i vilken Luther sårades svårt av sin kontrahent, och att Luther på grund av denna händelse måste lämna Collegium Amplonianum och ansluta sig till det mindre ansedda Georgenburse. Genom efterskriften till bordssamtalet av Veit Dietrich erfar vi nu, att Luther då befann sig ensam hemma i rummet och att denna omnämnda gifta kvinna skickades till honom. Det var hon som gav Luther sjukvård efter hans första skada i duellen. ”Där det inte finns någon kvinna”, sade Luther, där suckar den sjuke, eftersom hon har blivit född att tjäna”.
När Luther åter varit med om en duell i januari 1505 kort efter sin magisterexamen och därvid sårat sin kontrahent Hieronimus Buntz till döden- något som i detalj närmare redogjorts - bemödade sig universitetet i Erfurt om, att denna händelse inte skulle bli känd. Då Luther skulle tagas tillfånga - enligt eget intygande - har han flytt från Erfurt ”ty på andra sidan bommarna utanför stadsportarna upphörde stadsherrens rätt”, alltså rätten hos ärkebiskopen i Mainz och dennes ställföreträdare i Erfurt. Som munk kunde Luther åter låta sig ses på Erfurts gator, ty som augustiner-eremit lydde han inte under ärkebiskopens domsrätt. Luther har uppenbarligen i förväg fått kunskap om sitt kommande tillfångatagande, och i detta sammanhang saknar det inte betydelse, att Gerlach von der Marthen, far till Luthers studiekamrat Herbord von der Marthen, var ställföreträdare i Erfurt för den dåvarande ärkebiskopen Jacob von Liebenstein i Mainz. Herbord hade promoverats till magister år 1504, en termin tidigare än Luther, och liksom Luther hade han sedan påbörjat juridikstudier. Herbord och hans bror Gerlach tillhörde en humanistkrets, som från 1503 samlades kring Gothaer- kanonikern (domsherren), den privatlärde Mutian. Mutian blev, trots att han endast i ringa utsträckning blev känd, den störste och mångsidigaste lärde under denna tid. En av medlemmarna i Mutian-kretsen var Ludwig Londergut, som liksom Luther tagit magisterexamen i januari 1505, där Londergut var den bäste och Luther den näst bäste.
”En naturlig död” har Hieronimus dött, hade Pistoris låtit skriva in i dekanatsboken. Pistoris och den filosofiska fakulteten kunde inte ha varit angelägna om att den verkliga dödsorsaken- en med Luther utkämpad duell - blev känd. Pistoris - han var ledare för humanisterna i Erfurt - kunde vänta understöd från en personlighet, som hade mycket stort inflytande i Erfurt, Johanes Sömmering, doktor i båda rätterna, professor i kyrkorätt, vicekansler för universitetet - som sådan företrädde han kanslern, ärkebiskopen i Mainz - såväl som ordförande i Erfurts generaldomstol. Sömmering präglades av ”stor andlig liberalism och visade ofta böjelse till humanismen”, så Mutian räknade honom till ”de våra”. Mutian uppskattade däremot föga generaldomaren och notarien vid Erfurts generaldomstol, doktorn i båda rätterna, Jakob Doliatoris från Einbeck. Mutian hade själv studerat filosofi och juridik vid Erfurts universitet och hållit många föreläsningar där. även efter sin återkomst från Italien och sin överflyttning 1503 till Gotha bibehöll Mutian en regelbunden kontakt med universitetet och staden Erfurt. En allt större skara av Erfurts studenter vallfärdade till honom i Gotha. Mutian stod i förbindelse med alla betydelsefulla humanister och han har även känt Luthers faderlige vän och gynnare Johannes Braun, präst vid Mariakyrkan i Eisenach.
Den av Dietrich Emme gjorda hänvisningen i hans Lutherbiografi, att Luther flytt till Braun i Eisenach för att undfly det hotande tillfångatagandet, står inte i motsats till påståendet, att Luther skulle ha gått från Erfurt till Gotha, ty vägen till Eisenach går över Gotha. Luthers ovan omnämnda anmärkning, att även de andliga inte var införstådda med hans inträde i klostret, ger slutsats åt de svårigheter som finns i samband med hans inträde i klostret. Augistiner-eremiterna var uppenbarligen inte utan vidare beredda att uppta Luther bland sig, ty trots att Luther i slutet av juni eller början av juli 1505 påbörjade återvägen från Gotha till Erfurt, begav han sig först två veckor senare till augustiner-eremitklostret i Erfurt.
Weijenborg förklarar, att Luther då han kom från Gotha inte omedelbart återvänt till Erfurt utan att han kort före Erfurt avvikit i nordostlig riktning mot Stotternheim, 3,5 km norr om Erfurt. Det var alltså vid denna ort Luther hade sårats livsfarligt med värjan och där han enligt Emmes undersökningar utkämpat en duell med en studiekamrat. Weijenborgs slutsats, att Luther på sin återfärd från Gotha uppehållit sig några dagar i Stotternheim, bekräftas av de av Emme givna forskningsuppgifterna, varefter Luther som asylsökande fått klosterporten öppnad.
Trots att Stotternheim hörde till Erfurts stadsstat behövde Luther knappast frukta att han skulle bli tillfångatagen där och ställas inför Erfurts generaldomstol. Till Erfurts territorium hörde ett 610 kvadratkilometer stort område, men det styrdes inte direkt från Erfurt utan av fogdar.
Det är inte någon tillfällighet att Luther sårades i sin duell i närheten av Stotternheim utanför Erfurts egentliga stadsområde, ty på grund av de författningsrättsliga förhållandena i Erfurts stadsstat brukade studenterna vid uppgörelse på grund av gräl om hedersplats ha mindre att frukta i Stotternheim eller andra mindre orter än innanför Erfurts stadsmurar. När Luther skulle tillfångatagas efter sin utkämpade duell i anslutning till magisterexamen, har han som ovan framställts flytt från Erfurts överhöghetsområde till Gotha och Eisenach; därifrån har han sedan gått till Stotternheim eller Schwerborn för att ”hemligt och på natten” inträda i det innanför Erfurts stadsmurar belägna augistiner-eremitklostret.
Luther hade också privata skäl att bege sig till Stotternheim eller Schwerborn före sitt inträde i klostret, ty här ville han ta avsked av sina därvarande vänner och bekanta. Uppenbarligen lämnade Luther här även fru och barn. Man kan i detta sammanhang erinra sig en anmärkning i en predikan hos Luther år 1526 : ”Vi har varit pilgrimer, då man lämnade kvinna och barn och jagades in i klostret. Hur smärtsamt hans avsked var har Luther själv skildrat i ett bordssamtal. I ett brev till sitt överhuvud i klostret Johann von Staupitz den 9 februari 1521 visar Luther sig själv en skoningslös kritik, som blir förståelig först mot bakgrund av dessa forskningsuppgifter. Skall jag alltid vara skyldig till högmod, girighet, att vara äktenskapsbrytare, mördare, fiende till påven och att vara skyldig till alla laster, skriver Luther, när han blev bannlyst av påven Leo X, ser sig övergiven av alla, även av Staupitz, när han blott inte, fortsatte Luther, anklagas för det gudlösa stillatigandet.
Då Luther senare frigjort sig från att vara munk har de av Emme utarbetade biografiska detaljerna betydelse, inte minst för svar på frågan om Luther har brutit sitt munklöfte eller inte. Detta skulle inte vara fallet, om Luthers klosterlöfte inte varit juridiskt bindande. Mot det juridiskt bindande i Luthers löfte har man anfört att Luther inte frivilligt blivit munk utan att det har skett eftersom han avgivit ett löfte under anropande av den heliga Anna och inte under åberopande av Gud.
Frågan om Luther var bunden av sitt klosterlöfte eller inte skall besvaras i en separat undersökning.
Med utgångspunkt från breven skulle man kunna besvara den hittills inte klargjorda frågan, var Luther bodde under sina studentår och i vilken ”Bursen” han studerat. Redan i början av sina studier (april 1501) var Luther medlem av den ansedda ”Himmelsporten (Porta coeli)”. Tack vare uppgifter från Porta coeli är det möjligt att få en ingående beskrivning från dessa avsnitt av Luthers liv. I slutet av april eller början av april 1503 måste Luther, som sedan dess var Bakkalar vid den artistiska fakulteten, på grund av en duell, där han nästan förblödde, lämna Himmelsporten och byta till den mindre ansedda Georgenburse. En andra duell, i vilken Luther sårade sin kontrahent, var orsak till att Luther, som då var filosofie magister och student i juridik, den 17 juli 1505 mot sin vilja inträdde i augustiner-eremitklostret i Erfurt.
Det i Weimarupplagan avtryckta brevet från den 22 april 1507 gällde enligt den allmänna åsikten som det äldsta brevet från Luther, eftersom det var undertecknat med Luthers namn och inte med täcknamn. I detta brev inbjöd Luther stiftsvikarien vid Mariakyrkan i Eisenach, Johannes Braun, till sin första mässa den Fjärde söndagen efter påsk (2 maj 1507). Som Luther senare berättar hade han vid offertoriet, vid frambärandet av bröd och vin på altaret, nästan dött av skräck, och om hans prior inte hade hållit honom tillbaka, hade han sprungit bort från altaret.
Denna tradition i litteraturen har bedömts som otrolig, som vanlig ångest inför Guds dömande majestät hos dem som skulle fira sin första mässa, eller så har det med hänvisning till liknande förekomster hos dem som skall fira sin första mässa gjorts gällande, att Luthers avsikt vid den första mässfirningen att springa bort från altaret inte varit något som förekommit endast en gång, utan detta har sin grund i Luthers strävan att nå fullkomlighet. Ingen har hittills kunnat ge en helt övertygande förklaring på förhållandena vid Luthers första mässa. Men genom Emmes forskningsresultat framstår det som skedde vid Luthers första mässa i nytt ljus. Luther hade inte frivilligt blivit munk, utan han hade tvingats till det, och hans inträde i klostret ägde rum gentemot ett avdömt straff. ”Jag ser ett helt stort register fullt av mina synder”, bekände Luther i en predikan hållen 1530.
I klostret försökte Luther bestå inför Gud och Kristus genom överdrivna gärningar att bli rättfärdig. ”Jag ville tvinga Gud, att göra mig rättfärdig genom mina handlingar och mitt hårda liv”. Genom överdriven fast, bön, vaka, genom att uthärda frost, hunger och törst, genom att uthärda fientlighet från medbröderna, genom svåra och förödmjukande arbeten, genom samvetskval, genom fruktan för Guds vrede, genom skräck för Kristus som den stränge domaren var Luther slutligen så utmattad, att han nästan blev vansinnig och vara nära döden, om ”inte Gud hade räddat mig”. ”Genom vidöppna portar” hade han, säger Luther, ”inträtt i paradiset”, när han efter lång kamp förnummit att Guds rättfärdighet inte skall förstås på ett aktivt utan på ett passivt sätt. Guds rättfärdighet kunde människan inte förtjäna genom sina handlingar utan endast genom tron.
Det var Johann von Staupitz, då 42 år gammal och vikarie för över 30 augustiner-eremitkloster i Tyskland, som tog sig an den förtvivlade Luther. ”O min synd, synd, synd!” klagade Luther för honom, och Luther erinrade sig ännu under senare år det djupa intryck Staupitz’ ord om boten gjort på honom. ”Den sanna boten är endast den, som börjar med kärlek till rättfärdigheten och till Gud”.
För forskningen om reformationens första tid är det en stor förlust att endast få brev i den korrespondens som finns mellan Staupitz och Luther finns bevarade. Endast i sällsynta fall har Luther bevarat såväl de brev han fått från Staupitz som sina egna brevkoncept. Luther har inte heller bevarat de böcker han själv skrev.
även annan korrespondens med Luther har fullständigt gått förlorad eller finns endast i brottstycken. Så är t ex fallet med den skriftväxling som ägt rum med Johannes Bugenhagen, Luthers medarbetare och biktfader.
Den uppteckning av brevväxling som finns i Weimarupplagan påbörjades 1930. Det sista brevbandet offentliggjordes 1968 och på det följde fem kompletterande band. Då breven i Weimarutgåvan alltid återges med den ursprungliga texten är Walchsche Lutherutgåvan en god arbetshjälp vid översättningen från latin. Walchsche Lutherutgåvan har ännu idag betydelse främst genom utgivningen av historiska dokument från reformationen. De av Luthers brev som finns i behåll har betydelse inte endast för reformationens historia utan de är förstklassiga källor också för den biografiska detaljforskningen. Luther har lagt ned mycken möda på sina brev, även om han säger att han ogärna skriver brev. Särskilt den unge Luther klagade över att brevskrivandet tog lång tid i anspråk och hindrade honom från annat. I ett bordssamtal klagar Luther över att inte endast brevskrivandet utan även arbetet i allmänhet tog så lång tid. Det rörde sig om fyra predikningar varje vecka, två föreläsningar, höra rättsärenden, skriva brev och böcker.
I motsats till fallet med skrifterna var det först på slutet av 1600-talet och början av 1700-talet man ägnade mer uppmärksamhet åt Luthers brev, under pietismens tid, när man började intressera sig för Luthers person och levnadsvillkor. Till en början var Luther inte införstådd med något offentliggörande av sina brev. 1545, ett år före Luthers död publicerade Luthers medarbetare Caspar Cruciger, professor i Wittenberg, troligen med Luthers medgivande, några av Luthers brev, och åtminstone år 1530 har Veit Dietrich börjat samla Luthers brev. Den främsta platsen bland de samtida brevförfattarna intog Johann Aurifaber, som publicerade omkring en tredjedel av alla kända Lutherbrev. Det skedde dock inte i något vetenskapligt syfte. Sådant anspråk fanns först i den brevutgåva som utgavs 1825-1828 av von Wette och framför allt av den utgåva av breven som påbörjades 1884 av Enders och fortsattes av Fleming och Albrecht. Denna utgör grunden till den avdelning av ”Brevväxling” som finns i Weimarutgåvan.
Johann Mathesius, som utgav en av de första biografierna om Luther, sade att Luther i sitt personliga umgänge varit ”en mild och anspråkslös ande”, och ofta har det gjort Luther ont att ”hans skrifter brusar som störtregn”. Men Luther ursäktade sin häftighet som orsakad av motståndaren. Var denne skarp blev han skarp tillbaka. Mot dem som behövde hjälp var Luther ödmjuk, försäkrar Mathesius. Martin Luther var inte endast teolog och försvarare av tron allena utan bistod även i rätten de fattiga som tog sin tillflykt till honom. I många brev söker han trösta de bedrövade.
Det förekom även att Luther anropades som medlare i tvistefrågor, så t ex i äktenskapstvister.
I nödfall gick Luther även på ett sätt emot de protestantiska överheterna. Framför allt den äldre Luther visade civilkurage mot högt uppsatta personligheter, något som hittills inte beaktats i biografierna. I sitt brev den 23 februari 1542 anklagar Luther det osociala förhållandet hos greve Albrecht från Mansfeld.
Under Luthers sista levnadsår fick de onda tankarna alltmer överhanden. Om adeln yttrade han sig med vrede och avsky, och om de tyska furstarna talade han föraktfullt, trots att de antagit nästan hela hans tro. Vi lever i djävulens rike till det yttre, men vi lever innerligt i Kristi rike, skriver Luther den 1 september 1544 till Konrad Cordatus. I ett tröstebrev till Hans von Taubenheim skriver han: ”Världen är inte endast djävulens utan själva djävulen”. I början hade han menat: ”Vi hade djävulen endast i klostren” (från ett bordssamtal). Luther säger i en predikan om Joh 14 och 15, att om han som munk haft kunskap om världens ondska, ”skulle jag aldrig mer ha öppnat munnen”.
”Ingenting skulle vara mer intressant att veta, än vad som drev Luther just in i augustiner-klostret vid hans beslut att bli munk” skriver Theodor Kolde i sitt 1879 publicerade verk om den tyska augustinerkongregationen och Johann von Staupitz. Hittills hade ingen givit något övertygande svar på denna för reformationens historia så viktiga fråga. Martin Brecht ger t ex i sin Lutherbiografi 1983 en allmän hänvisning, att Luther inträtt i ett stort blomstrande kloster, som gladde sig över ett gott rykte. På grund av ingående undersökningar är det nu möjligt för Dietrich Emme att förklara, varför Luther blev just augustinermunk.
Luthers bekännelse, tecknad av von Veit Dietrich, att han blivit gjord till munk för att man inte skulle ta honom tillfånga, hänger samman med duellen i januari 1505 utkämpad av Luther i anslutning till hans magisterexamen. Då Erfurts universitet från den 3 juli 1503 avsagt sig sin egen domsrätt skulle straffet för duellen- i vilken Luthers kontrahent Hieronymus Buntz från Windsheim dog till följd av duellen - utdömas av den ärkebiskopliga andliga domsrätten i Erfurt. Luther skulle ha blivit tvingad att ställas inför denna domsrätt, om han inte tagit sin tillflykt till klostret. Straffboken för den dåvarande domsrätten i Erfurt finns endast i brottstycken från tiden 1496-1533, och det finns där ingen hänvisning till Martin Luther. Med hänsyn till den asyl som beviljades Luther i klostret är det föga troligt att den icke funna akten från Luthers duell skall hittas. Dock följde Luthers inträde i klostret under kringgående av den allmänna domsrättens behörighet. Beträffande den duell som utkämpats mellan Luther och Hieronymus Buntz är det lagstridiga i gärningen och någon skuld hos Luther visserligen inte klargjord. Det finns hänvisningar att det handlar om en dåtida vanlig rangstrid med vapen mellan studenter, och att Luther retats till kamp genom sin motståndare på grund av avund. Detta förklarar teologen Nikolaus Selnecker (1530-1592) i en levnadsbeskrivning om Luther. Han skriver, att när djävulen märkte gudsfruktan och flit hos den unge Luther, försökte han snärja honom. Ett åsknedslag skrämde honom och fick honom att avlägga ett löfte att lämna världen och bli augustinermunk. Detta skedde utan föräldrarnas vetskap och trots vännernas motstånd och inte utan samvetsanklagelse, något Luther ofta bekänt.
I företalet till sin 1521 publicerade bok om klosterlöftena förklarar Luther, att han inte önskat bli munk, utan i plötslig dödsfara hade han avlagt ”en framtvingad och nödtvungen lögn”. Alphons Victor Müller visar i en bok utgiven 1920, att detta är den äldsta och mest direkt källa vi har om motiven till Luthers inträde i klostret, även om detta är något som återges mer än 15 år efter händelsen. Universitetet i Erfurt hade största intresse av detta, då det med anledning av Hieronimus Buntzs död inte gjorts någon undersökning från generaldomstolens sida, men universitetet hade dock försatts i yttersta oro, när studenten Albert Radkens från Hamburg - han var gunstling till den inflytelserika franske kardinalen och avlatspredikanten Raimund Peraudi - i februari 1505 liksom Hieronimus Buntz dog kort tid efter examen.
Den dåvarande dekanen vid den artistiska fakulteten Maternus Pistoris- som även var ordförande vid Luthers magisterexamen lät anteckna i dekanatsboken, att Radkens inte promoverats till Bakkalar, eftersom han som man påstod blivit sjuk och tre dagar senare dött en naturlig död. Då universitetet blev representerat genom sin rektor, och då utövandet av universitetets domsrätt till den 3 juli 1503 låg i hans händer, kan man anta att Pistoris beträffande Albert Radkens inskrivning i dekanatsboken inte var okunnig om vad den för vinterterminen 1504-1505 valde rektorn Johannes Werneri företog sig. Omkring fyra veckor tidigare hade Pistoris i anslutning till den magisterexamen Martin Luther avlagt låtit införa följande anmärkning bakom namnet ”Hieronymus Buntz från Winsheim i dekanatsboken: ”Inte promoverad eftersom han insjuknade i en lungsäcksinflammation och inte långt senare dog en naturlig död, lärd och from”. Lungsäcksinflammation var ofta dödsorsaken bland studenter som utkämpat en duell. Trots den uttryckliga hänvisningen, att Hieronymus Buntz dött en naturlig död, kan man av dekanatsanmärkningen dra slutsatsen, att en duell varit dödsorsaken till Hieronymus Buntz’ död.
Hur vapenglada Erfurts studenter var framställs i träsnitts- illustrationer i böckerna av diktaren Helius Eobanes Hessus (1488-1540). Hessus hade själv studerat vid Erfurts universitet från 1504 och kände till förhållandena under Luthers studenttid.
även i andra universitetsstäder t.ex. Wittenberg förekom dueller bland studenterna. Då bestämda duellregler utformades först efter det 30-åriga kriget, kunde duellangelägenheter på Luthers tid ännu utkämpas egenmäktigt. Därför är det i det enskilda fallet inte möjligt att fastställa vem av kontrahenterna som började anfalla och vem som gjorde bruk av sin rätt att försvara sig. Studenterna hade därför ingen förståelse för detta, ty om den överlevande i en duell blev bestraffad, trots att kyrkan redan 1215 förbjudit dueller, så hade man ännu under högmedeltiden fasthållit föreställningen att Guds vilja avgjorde utgången av duellen. Det är även känt från Luthers vänner att de inte ville finna sig i Luthers bestraffning, att han blev förvisad till klostret. En gammal tradition omtalar att Luthers vänner förgäves iakttagit de stängda klostermurarna och undersökt, om de inte kunde få honom ut därifrån.
Luthers inskrivning i klostret var den enda möjligheten för Erfurts universitet att avhålla generaldomstolen från att blanda sig in i skolans inre angelägenheter. Omvägen genom den domsrätt som utövades av ärkebiskopen i Mainz och som representerade Erfurts generaldomstol var dock endast möjlig genom samverkan från inflytelserika personligheter.
Efter det att Luther promoverats till magister i början av februari 1505 - man kunde inte få doktorstiteln vid den artistiska fakulteten - började han juridiska studier den 20 maj 1505. Då han börjat studera juridik har han sökt komma in på juristernas ”Burse”, som var anslutet till ”Kollegium Mariae Virginis”, där teologen Joducus Trutfetter, en av dåtidens högst ansedda lärde i hela Tyskland, var verksam. Trutfetter var sedan 1501 även dekan för juristernas kollegium och höll filosofiska föreläsningar där. Trutfetter var andlig ledare för många inflytelserika personligheter i Erfurt.
Då Trutfetter 1493 blev dekan för Mariakyrkan i Eisenach uppstod en nära bekantskap mellan honom och Luthers vän och gynnare Johannes Braun, stiftsvikarie vid Mariakyrkan i Eisenach. När Luther i slutet av juni 1505 begav sig till honom på grund av ”åskvädret”, skall även Braun ha sett Luthers inträdande i klostret som enda utvägen att förhindra Luthers olycka. Likväl skulle ingående undersökningar från generaldomstolen angående bakgrunden till duellen mellan Luther och hans kontrahenter - framför allt av Huthenne, Werneri och Pistoris - komma i vanskligt läge. Werneri var - liksom Trutfetter en kollega vid juristkollegiet, och som rektor för vinterterminen 1504/1505 måste han vara medansvarig för de av Pistoris föranledda och av Huthenne styrkta anteckningarna beträffande dödsorsaken hos Buntz och Radkens. Pistoris hade även närmare förhållande till Trutfetter. För att anteckningar som gjort med anledning av dödsfallen av Buntz och Radkens inte skulle vara föremål för ytterligare undersökningar torde Pistoris som dekan för den artistiska fakulteten vinterterminen 1505/1505 även ha inverkat på Trutfetter att möjliggöra Luthers inträdande i klostret. Luthers anmärkning i sitt brev till Trutfetter den 9 maj 1518, där han tackade honom för allt gott, tyder på att Trutfetter inverkat på Luthers inträdande i klostret.
För att inte behöva ställas inför generaldomstolen kom nu endast ett kloster i fråga, vilket inte var underställt ärkebiskopens domsrätt. Exempel på sådant kloster var augustinereremiterna, ty 1257 hade påven Alexander IV gett augustiner-eremiterna privilegiet att i domsärenden vara direkt underställda den påvliga domsrätten. Luthers inträdande i klostret sker inte utan instämmande av Doliatoris, augustinereremiternas påvlige domare. Luthers inträde i klostret skedde för att avtjäna ett straff, och mot denna bakgrund kan man förklara att Luther i början av sin klostervistelse behandlades som en klosterslav. Upplysande i detta sammanhang är Luthers bekännelse, att han i den bikt han avlagt sedan han inträdde i klostret sagt allt han gjort sedan ungdomen. Det av von Veit och Christopherus skildrade bordssamtalet visar, att Luther inte frivilligt blivit munk, utan som det står i ett annat bordssamtal, genom auktoritet. Det augustiner-eremitkloster i Erfurt, dit Luther kom, hörde till de omkring 30 tyska reformerade augustiner-eremitkloster, som utgjorde en ”orden innanför orden”. 1503 blev Johann von Staupitz generalvikarie för den tyska kongregationen. Han gjorde anspråk på att handla självständigt. På grund av ett undantagsmedgivande beträffande ett inträdande i klostret var förbehållet generalvikarien, kunde därför Luthers inträde i klostret på grund av särskilda omständigheter inte ske utan Staupitz’ samtycke. Från år 1506 hade Staupitz och Trutfetter nära kontakt med varandra. Beträffande Luthers inträde i klostret kunde därför en omedelbar överenskommelse göras mellan Trutfetter och Staupitz.
Trots att Lutherforskningen inte hittills varit i stånd att närmare ange när Luther och Staupitz träffats första gången kan Dietrich Emme nu avhjälpa denna brist. Den 3 juli 1506 slöt augustinerklostret i Erfurt ett fördrag med staden Erfurt, varvid det blev tillåtet för klostret att riva två av sina hus och att istället uppföra nya byggnader eller att förvandla denna plats till trädgårdsland. Detta fördrag har förseglats av Johann von Staupitz, som alltså befann sig i Erfurt vid denna tid. Av andra källor framgår att Stupitz en månad tidigare uppehållit sig i Wurzen nära Leipzig, men nu har han en tid uppehållit sig i Erfurt. Luther berättar att han två gånger avlagt en generalbikt i Erfurt, alltså en bikt som omfattade hela hans hittillsvarande liv. Att Luther och Staupitz träffades så tidigt, har man inte känt till tidigare.
Det är av världshistorisk betydelse att mötet mellan Luther och Staupitz skedde i juli år 1506 i klostret i Erfurt. Det var nämligen Staupitz som redan vintern 1508 utsåg Luther att överta en lärostol i moralfilosofi. Det var Staupitz som tvingade Luther att promoveras till teologie doktor, det var Staupitz som drev Luther att ta upp kamp med påven, det var Staupitz som utövade ett avgörande inflytande på den lutherska teologins utveckling. Luther säger att han inte har någonting från Erasmus. Allt har han från doktor Staupitz, som har velat mig väl. Luther berättar att han även fått en ny förståelse av Kristus genom Staupitz.
Sammanfattning på svenska av första delen av Dietrich Emme: Martin Luthers Weg ins Kloster, Regensburg 1991.
