Lucia

Vår svenska Lucia är unik i världen. En förnäm invandrerska, därtill en medieskapelse av sent datum. Men släktrötterna finns att söka i det svenska bondesamhällets glada lussefestande och spexande lussebrudar. I Småland smörjdes kråset med både grissylta och brännvin under lusse långnatt. Lussekossor, med ljuskrona mellan hornen, deltog i det glättiga glammandet.

Mången utländsk besökare som råkat befinna sig i Sverige den 13 december har förundrats över varför de protestantiska svenskarna så intensivt och glatt firar det katolska helgonet Lucias dödsdag. Numera händer det till och med att svenska Lucia bjuds till det unga flickhelgonets hemtrakter i Syrakusa på Sicilien. När Lucia visat sig där i all sin ljusglans har italienarna blivit lika djupt rörda som svenskarna. Inte minst för att vår välkända Luciasång från början var en båtsång, skriven i Neapel år 1852.

I sin nuvarande form sägs alltså Lucia härstamma från det sicilianska helgonet, som så många svenskar känner till.

I Torskinge medeltidskyrka i västra Småland finns en vacker mässhake från 1500-talet bevarad. På den visar ett silkesbroderi Lucia när hon genomborras av bödelns svärd. Men trots detta och trots att Lucias namn på medeltiden var markerat i kyrkostiftens kalendarier så blev hennes dag aldrig någon stor högtidsdag. Därför kände inte svenskarna till Lucia så väl.

Däremot visste alla att natten till Luciadagen var årets längsta natt. På medeltiden inföll nämligen vintersolståndet vid Lucia eftersom svenskarnas tideräkning då var annorlunda. Detta berodde på ett räknefel i kalendern som dock rättades till år 1753, när den gregorianska tideräkningen infördes.` Men i folkton fortsatte man envist att betrakta "lusse långnatt" som årets längsta och mörkaste natt: "Det sades att solen stannade några ögonblick den dagen liksom all växtligheten; det kallades för solvännet," mindes man så sent som år 1952 i småländska Hässelby socken. Härifrån berättas också om Luciadagens arbetsförbud, som för övrigt rådde i hela Småland även i andra svenska landskap förr i tiden. Till Lucia skulle all tröskning, vävnad och spånad, vara avslutad, likaså lant- och åkerarbetet, såsom gödsel utkörd till åkern. Hur det kunde gå för den som trotsade arbetsförbudet framgår av en varning från Urshults socken: "Lucianatten skulle alla vattenverk stannas. Då kom där en liten gubbe på natten. Var då till exempel en kvarn i gång så gick alltid något sönder." Det varnades också för att väva på själva Luciadagen. Då skulle tyget brinna upp. Farorna som lurade på de obetänksamma troddes ha ett samband med Lucia, eller med lussegubben. Hur långt bort smålänningarna var från det goda helgonet märks på följande uttalande som jämför Lucia med Hin onde själv! Så här berättade en lärare född år 1849 i Vrå socken: "Lucia var här i folktron det samma som Lussifär och under Lucianatten var man spökrädd och höll sig helst inom stängda dörrar."

Lussefirande med kossa

Det betydde inte att folk satt och hade tråkigt. På medeltiden, när Sverige var katolskt, inleddes adventsfastan på Lucias dag. Men före späkningen inför julen skulle det festas om rejält. Det här glada festandet under 1usse långnatt", i folkmun kallat för 1ussebiten", fortsatte svenskarna med långt efter reformationen. Många var bestyren som föregick fastan. Innan Luciadagen brukade julgrisen vara slaktad och förvandlad till korv och sylta i långa banor. Grishuvudet som sparades till jul blev en vacker bordsprydnad. Så här kunde lussenattens fröjder te sig i Småland kring mitten av 1800-talet: "På lussidagen skulle man äta sju frukostar i rad. Lussifirandet gick till så att ett fruntimmer kläddes svartklädd med hvita stjärnor eller hvitklädd med svarta stjärnor samt på huvudet en krona av myrten eller dylikt och i kronan tre ljus som skulle brinna under det hon dansade med dem alla öfver lag. Efter dansen klädde de övriga ut sig på ett sätt som skulle göra dem oigenkännliga och sedan någon lek".

"En typ av lek som ansågs oerhört festlig och skrattretande bland småländska ungdomar var att klä ut fruntimmer i karlkläder och karlar i fruntimmerskläder. Något löjligare kunde ingen tänka sig. Från Värnamo finns en skildring av hur ett ungdomsgäng år 1890 drog runt från gård till gård när mörkret föll och "lusade" på det viset, säkerligen till många vuxnas förtret. Man klädde även ut sig till "lussegubbar" satte på sig masker, så kallade skråpukansikten, eller klädde ut två personer till lussebrud och brudgum, sjöng lussevisor, spelade och spexade för brännvin, kaffe eller pengar. Ett annat skojigt påhitt var lussekossan: "Man kunde taga ut en kviga eller, en ko, leda den en hel mil under Lucianatten med en brinnande Lucia-krona mellan hornen," står det i en uppteckning från det tidiga 1800-talets Forsheda socken. Någon mild, stjärnögd Lucia kände de flesta ute på landsbygden inte alls till vid den här tiden och knappast heller under övriga 1800-talet. Men tiderna förändras. Under senare delen av 1800-talet kom de stora religiösa väckelserna som strängt förklarade den här sortens lussefirande för opassande.

Lucia firades också i finare herrehem och bland de adliga. De var förstås inte bättre än vanligt folk.

Från Värnamotrakten berättade överstelöjtnanten Henrik Lilliecreutz Lund år 1923 om sina släktingar fröknarna Renstierna på Lundbyholm, som på lussenatten hade för vana att rida till Hörle för att ge de unga baronerna Lilliecreutz lussebiten på sängen. "Det var väl på Gustav den tredjes mera lättfärdiga tid," sade överstelöjtnanten menande.

Helgoncirkeln sluts

Motsatsen till äldre tiders mer "oanständiga" lussefirande blev vår egen tids oskuldsfulla Lucia. Hon kan spåras till julklappsutdelande flickor utklädda som änglalika Jesusbarn i tysk, protestantisk högreståndsmiljö. Vår Lucia skulle alltså vara en försvenskning av denna vitklädda "Kindchen Jesus". I Sverige fick hon heta "Kinken Jes" när hon på 1700-talet med ljuskrans i håret dök upp på julaftonen för att dela ut godsaker och bullar, företrädesvis till små snälla adliga barn. Det var långt före jultomtens tid. En annan teori gör gällande att Lucia kan härledas ur en gammal svensk tradition med skönsjungande stjärngossar och vitklädda änglar som uppträdde i olika jul- eller stjärnspel under adventstid och julhelg. Vem det nu var av dessa båda änglalika varelser som slutligen fick bli helgonet Lucia så hade man vid slutet, av 1700-talet i Västergötland och angränsande landskap kring Vänern börjat införa en vacker sed på Luciadagens morgon: En vitklädd uppenbarelse med vaxljus som dröp kring håret och med vingar på ryggen kom och sjöng så vackert i arla morgonstund. Frukost på sängen bjöd hon också på. Med tiden anslöt sig de skönsjungande stjärngossarna och andra änglar som fick bli Lucias tärnor. Under 1800-talets lopp spreds traditionen så sakta över hela Sverige, från städerna till landsbygden. Snart började journalister på allvar intressera sig för Lucia och hennes följe. 1927 anordnade Stockholms Dagblad en tävling mellan olika Luciakandidater genom att låta läsarna rösta fram Stockholms Lucia. Snart uppträdde det första Luciatåget på huvudstadens gator. Sedan vet vi hur det gick. När det katolska helgonet Lucia i svensk tappning numera framträder i ]jus och värme då vi som bäst behöver lite glädje i mörkret kan man nog lugnt säga att "helgoncirkeln" är sluten.. Det har vi svenskar lyckats bra med.

Legenden om helgonet Lucia

Enligt den katolska kyrkan så var Sankta Lucia en ståndaktig ung jungfru som led martyrdöden för sin kristna tros skull. Som straff lär hon ha fått ögonen utstuckna varpå hon avrättades. detta inträffade den 13 december år 304 i Syrakusa på Sicilien under kejsar Diocletianus förföljelse av alla kristna. Sankta Lucia är de synskadades skyddshelgon och invid hennes grav i kyrkan San Geremia i Venedig finns ett anslag som uppmanar folk att lämna glasögon till de synskadade i tredje världen.

Många är legenderna som berättar om Sankta Lucia. En av dem talar om att hon var trolovad med en hednisk yngling. Eftersom Lucia inte ville gifta sig med honom skänkte hon bort hela sin hemgift till de fattiga. Som hämnd anmälde fästmannen till ståthållaren att Lucia var kristen och den modiga flickan straffades med döden. Namnet Lucia kommer av det latinska ordet lucidus, som betyder lysande. Eftersom hennes dag infaller under den mörkaste tiden på året har hon blivit som ett levande ljus för oss i Norden.

Ewa Bigestans
(artikeln är publicerad med författarinnans tillstånd)

Citaten är hämtade från Nordiska museets folkminnesarkiv.

Läs mer om Luciafirandet:

Tillhagen C-H, Arbetsliv och julglädje 1985
Löfström Inge, Julen i tro och tradition
Von Sydow C W, Lucia and Christkindlein 1931
Celander H, Stjärngossarna 1950
Swahn J ö, Maypoles, Crayf isch and Lucia 1994
Bromeé C, Efterföljare -En helgonkalender 1978