En fri kyrka?/del 4

Allt fler präster upplever i dag att kyrkans förkunnelse saknar "bett". Ordet har infantiliserats och Frälsaren förvandlats till en gullig moralrådgivare. Maciej Zaremba följer spåret bakåt i tiden och påminner om teologernas kapitulation inför positivismen på 50-talet.

Evangelium enligt Hedenius

"Det bästa med våra liv är att de pågår just nu", säger prästen och ler vänligt från den förgyllda predikstolen. Fortsättningen är en trevande utveckling av detta tema.

Det skulle vara en enkel uppgift att sammanställa en litterär antologi på temat "Svenska författare recenserar predikan". Den skulle bli monoton; troligen en räcka variationer på satsen: "... förkunnelsen har blivit ett välment, sövande svammel utan stadga och krav ...", för att citera Sven Delblanc. Men det är något överraskande att så många präster instämmer i den bedömningen.

"Vi talar inte till vuxna människor", säger Kerstin Billinger i Stockholms stift. "Kyrkans förkunnelse har inget bett, det pågår en flykt från religionens centrum till något som liknar religiös underhållning", menar teologen och prästen Håkan Eilert i Lund. "Vi har gjort Jesus alldeles för gullig", beklagar Stockholmsbiskopen Caroline Krook och efterlyser den Jesus som kunde säga "I huggormars avföda" till hycklande fariséer. "Vi säger att han aldrig avvisade någon, men det fanns dock de som gick bedrövade bort." Hon anser att kyrkan talar för litet om Jesus, men alltför mycket om "Skaparen, naturen, alltings ursprung, mål och mening, inte om Guds ande utan om Guds energier eller kanske bara om energier". I värsta fall, menar Caroline Krook, blir kyrkans tal till ett "new age-sammelsurium".

Infantiliseringen av Ordet har en motsvarighet i bildspråket. De mest populära kyrkomålarna Einar Forseth och Waldemar Lorentzon har sedan 30-talet fyllt kyrkorummen med schematiska, men gärna spänstiga (och påtagligt ariska) seriefigurer till Kristusgestalter lär jag hos Elisabeth Stengårds utmärkta avhandling "Såsom en människa" (Verbum, 1986).

Kanhända är denna trivialisering priset man betalar för folkkyrkligheten. Vill man behaga alla måste uttrycken blir så menlösa att det inte tilltalar någon. Det egendomliga är att med undantag för några kyrkopolitiker är nästan ingen inom kyrkan till freds med de välmenande trivsamheterna. "Kyrkans famn är numera så vid att man faller igenom", utbrister en präst i Skarpnäck.

Men om nu så många ansvariga är så rörande överens - varför fortsätter då kyrkan att låta som den gör?

Det finns de som menar att kyrkans budskap är kongenialt med dess identitet. Den bygger inte längre på uppenbarelsen, menar man, utan snarare på en sorts psykologiserande mischmasch med lagom delar feminism, socialetik, new age och naturdyrkan och där Gud på sin höjd accepteras som en projektion av människans andliga behov, medan Kristus förvandlats från Frälsaren till moralisk förebild bland andra. Och man antyder att Svenska kyrkan, bakom ryggen på kyrkofolket, bytt ut kristendomen mot en konfessionslös "folkreligion" av det slag socialdemokratin efterlyste på 30-talet. (Se min artikel 3/12.)

Problemet med denna tolkning är att de som torgför den ofta uppträder med mycket tvärsäkra anspråk på att företräda kristendomens sanning och med en påtaglig böjelse för att klippa av dispyter medelst bibelcitat. Själv tror jag att denna analys är överdriven och knappast stämmer på kyrkan som sådan.

Det hindrar inte att man av debatten faktiskt kan få intrycket att det finns två sorters präster i Sverige - de som räds Bibeln som vore den en farlig eller rent av litet komprometterande skrift och de som håller fast vid den, men med ett grepp som liknar fattningen om ett klubbskaft. Det är inte någon sann bild av konflikten, men en ganska riktig av debattklimatet: misstänksamhet, räddhåga och emellanåt en patologisk benägenhet att etikettera oliktänkande. Utan tvivel bidrar politiseringen av kyrkan, helt naturligt åtföljd av en korrumperad utnämningspolitik, till att polarisera ståndpunkterna och nära konspirationsteorier.

Men om kyrkan nu inte avfallit från Skriften, varför talar den helst om något annat? Därför, svarade redan 1981 Gustaf Wingren (teologiprofessor och en av av Sveriges främsta predikoforskare), att kyrkan inte längre vet hur den skall tala om Skriften. Om man med teologi menar både en tolkning av Ordet och en analys av den nutid då ordet skall förkunnas, så är Sverige det enda land där det sedan 50-talet inte bedrivs något teologiskt arbete, skrev Wingren i stridsskriften "Tolken som tiger".

På 50-talet döptes faktiskt teologi om till "tros- och livsåskådningsvetenskap" ("Anderssons tros och livs", säger studenterna). Det var inget oskyldigt namnbyte utan ett försök att komma ur en djup identitetskris. År 1949 utsattes den svenska kristendomen för en beskjutning som man tycker borde ha bommat med god marginal, men som märkligt nog sårade i självaste hjärteroten. Ingemar Hedenius religionskritik i "Tro och vetande" hade enklaste tänkbara utgångspunkt: Tror ni eller tror ni inte att Jesus gick på vatten? Bevisa det ni tror på samma sätt som man bevisar andra fakta - eller upphör att tro på dumheterna. Hedenius accepterade inga tankebyggen som hyste inbördes motsägelser och han krävde att de troende skulle tala om religionen på ett språk lika genomskinligt som i en bruksanvisning.

Man kan tycka att det borde varit lätt att avvisa honom. Herr Hedenius, vi tror för att vi inte vet, och i övrigt är Bibeln varken lagbok eller en samling fakta utan en metaforisk berättelse som måste tolkas som en dikt av Tomas Tranströmer. Metoderna skall vara stringenta som i allt humanistiskt arbete, men det finns en gräns där empirin upphör och den inkännande tolkningen tar vid. Eller, med den brittiske rabbinens Clive Lawtons ord: "Kvällstidningar innehåller tusentals hårda fakta och aldrig någon sanning. I Bibeln finns nästan inga kontrollerbara fakta - men desto fler djupa sanningar. Men de ligger inte i öppen dager." Ett sådant svar hade varit att hävda den tolkande vetenskapens egenart mot positivismen. Men kanske var det för utmanande att svara så i ingenjörernas decennium. Teologin kapitulerade. Det vill säga: Inför valet att framstå som "ovetenskaplig" eller att begränsa sitt fält till frågor som kunde besvaras med fakta eller logisk analys valde man det senare. "Tala aldrig om någonting annat än det du kan peka på med pekfingret", rådde man doktoranderna. Och därmed förvandlades Bibeln till ett "material" som inte längre gick att tolka. Men det gick an att kommentera kommentarerna - där kunde man leva upp till positivismens krav.

Det var som om litteraturkritikern upphörde med att försöka berätta hur och varför hon berördes av det hon läst - och nöjde sig med att granska vad andra tyckt om boken, samt vilka metodfel de begick på vägen. All existentiell brottning upphörde, den gick ju inte att bedriva med "vetenskapliga metoder". Det säger sig självt att en sådan teologi snabbt blir en smula inåtvänd. Och den blev inte mera angelägen av att teologerna blev mycket måna om att undvika all beblandning med kyrkan.

Man måste dock se i vilken tid dessa förvandlingar ägde rum. Teologins förfall hade samma orsaker som Michel Foucaults flykt från Uppsala: på 50-talet och långt därefter inordnade sig humaniora över lag i de positivistiska kunskapsidealen. I dag har kanske litteraturvetenskapen återhämtat sig (men inte juridiken). För teologins vidkommande blev denna självkastrering dubbelt förödande, menar Wingren. När tolkningen väl upphört blev den nakna bokstaven allenarådande.

Så blev Sverige unikt i det avseendet att frågan om kvinnligt ämbete fixerades vid några rader hos Paulus, i stället för att behandlas mot hela bakgrunden av Bibelns människosyn. Detta hade ju krävt tolkning och värdering - alltför farliga vatten för Hedenius lärjungar. Följaktligen finner Wingren, men också Krister Stendahl, att den "värdefria" teologin är genom sina underlåtelser medansvarig till kvinnoprästmotståndet.

När teologerna kom att omhulda samma sanningskriterier som ingenjörerna upphörde alla intressanta diskussioner. Det kan ju inte gärna finnas flera stridiga tolkningar av hållfasthetsläran, det kan bara finnas bra eller odugliga ingenjörer. Det är av det skälet, tror jag, som de kyrkliga debatterna så ofta kom att urarta till citatfäktning och underkännande av den andres kompetens eller rent av hennes (det blir ofta just hennes) kristna halt.

Det säger sig självt att en sådan teologi blir av begränsat värde för den som skall stå i predikstolen. En paradoxal situation uppstår: en judisk eller katolsk teolog (eller en författare som Lars Ahlin eller Birgitta Trotzig) har mycket mer existentiellt brännande att erbjuda en prästkandidat än decennier av svensk teologiforskning.

När teologin tystnar finns det andra som tar över. Det är symtomatiskt att Sveriges meste predikant numera heter Torbjörn Tännsjö, och att ansvaret för att bemöta hans käcka idéer att eliminera mindre dugliga barn inte axlats av kyrkan eller av teologerna, utan av engagerade lekmän som Yrsa Stenius och Lars Gyllensten.

Det förefaller dock som om Hedenius era var till ända. I Lund finns den enda professuren i teologi och där avvisar professor Werner Jeanrond de flesta av de tillspetsade positivistiska kraven. Det är lika befängt, säger han, att kräva total motsägelsefrihet i bibeltydningen som i tolkningen av Sofokles "Antigone". "Livets tragik försvinner inte bara för att man i Uppsala eller Lund inte gillar det. Därför måste teologen arbeta konstruktivt, det vill säga våga tolka Bibeln kritiskt och självkritiskt i en historisk situation i stället för att gömma sig bakom en objektivistisk fasad." Och följaktligen, menar han, måste hon göra sig sårbar i den offentliga debatten. Jag skriver "hon", därför att professor Jeanrond särskilt berömmer feministteologerna Anne-Louise Eriksson och Cristina Grenholm för att ha återerövrat tolkningsperspektivet.

Själv katolik hyser Werner Jeanrond ingen förståelse för Roms avvisande av kvinnliga präster. "Det finns inga teologiska argument alls mot kvinnligt ämbete." Däremot anser han inte att man kan behandla Bibeln som ett smörgåsbord. Och han berättar om en katolsk präst i Dublin som lyckats utverka tillstånd från Rom att hoppa över: "Ni kvinnor, foga er efter era män, som efter Herren, ty en man är sin hustrus huvud ..." i Efesierbrevet. Han gjorde fel, menar Jeanrond. "Det är min uppgift att läsa som det står - och sedan förklara hur seder och traditioner, även den kristna, förändrats med tiden." Jeanronds tyngsta kritik av Svenska kyrkan är att den försummar själva Gudsbegreppet och tolkningen av Jesus som Kristus. "Svenska kyrkan kan inte bestämma sig för vad den vill. Vill den vara en öppen kyrka för alla utan något centrum - eller vill den ha ett centrum utan att bekymra sig alltför mycket om periferin. Och där står man - och denna öken måste man gå igenom. Det finns ingen annan väg."Det är inte bara i Lund som det blåser nya vindar. Professor Anders Jeffner i Uppsala, som i årtionden framställts som inkarnationen av den Hedeniuska tros- och livsvetenskapen, är benägen att ge Gustaf Wingren rätt i hans tidiga kritik och han beklagar att teologerna "försummat etiken".

Jag har nu skrivit mycket om hur Svenska kyrkan gradvis fjärmat sig från vad många menar att en kyrka bör vara. Det framstod som mest angeläget. Jag vet att det inte har funnits plats att skildra all den tillgivenhet, för att inte säga kärlek, som den sargade institutionen trots allt - eller kanske just därför - väcker bland sina präster, sitt kyrkfolk, sina dissidenter och även en och annan politiker. I all denna hängivenhet finns levande vatten.

---

Detta är den fjärde och sista artikeln i serien om Svenska kyrkan.

Publ. på KatolikNU Med tillstånd av Maciej Zaremba