Upprättandet av karmelitklostret i Glumslöv år 1962

1 Inledning.

1. 1 Introduktion

ämnet för denna uppsats genomsyras av de historiska bakgrundstankarna, som framkom vid riksdagsdebatten 1961 och som i sin tur ledde till upprättandet av karmelitklostret i Glumslöv år 1962. Idén till uppsatsen fick jag dels genom att deltaga i Yvonne Maria Werners seminarium över ämnet Kyrka, ideologi och makt, och dels genom att läsa hennes intressanta artikel Svenskhet och katolicism- Ett komplicerat förhållande. Jag hoppas att uppsatsen skall visa att vårt svenska sätt att behandla oliktänkande och invandrare idag (som t. ex. dagens svenska muslimer), på intet sätt är något nytt i det svenska samhället, utan har djupa rötter.

1. 2 Om karmelitorden

Karmelitorden har sitt ursprung på berget Karmel i det Heliga landet. Den har inte, i

motsats till andra ordnar, grundats av någon känd person, utan den uppstod istället i slutet av 1100- talet, då ett antal eremiter slöt sig samman i en kommunitet. Ordens andliga ideal fann man förkroppsligat i den gammaltestamentlige profeten Elia, som hade levt som eremit på berget Karmel. Den första klostergemenskapen på berget Karmel bestod säkert till största del av de västerlänningar som, genom korstågen, dragit till Främre Orienten.

Orden hade precis hunnit etablera sig i det heliga landet, då många av bröderna började flytta till västerlandet. Huvudorsaken till detta var saracenernas invasion 1237, som gjorde att det ena efter det andra klostret fick överges. Till sist lades även klostret på Karmelberget i aska år 1291, och eremiterna mördades. En annan orsak var det stora intryck eremiterna gjort på vissa furstar. Det ledde till att vissa munkar följde med furstarna när de återvände till sitt hemland. Det första karmelitklostret i Europa grundades troligen i Valenciennes år 1235.

Karmelitorden kom relativt sent till Skandinavien. Karmeliternas existens i Skandinavien blev kortvarig: litet mer än hundra år (1400- c:a 1540). Av nio kända kloster var det bara ett som låg inom dåvarande Sveriges gränser; klostret i örebro. Inom nuvarande svenska gränser fanns det ytterligare tre kloster: Landskrona (grundat 1410), Varberg (grundat c:a 1475) och Sölvesborg (grundat c:a 1485). Reformationen innebar att karmeliternas öde var beseglat och att de tvingades lämna Norden. Det skulle dröja fyrahundra år innan de återigen kunde sätta sin fot på svensk mark.

Karmelitorden, som består av en manlig och en kvinnlig gren, är känd för sin kontemplativa livshållning. Man betonar strikt avskildhet och asketism och lägger stor vikt vid den

inre bönen. Flera katolska helgon har varit karmeliter, så exempelvis Teresa av Ávila och Johannes av Korset.

1. 3 Bakgrund, precisering och avgränsning.

Målet för denna uppsats är att skildra riksdagsdebatten den 5 maj 1961. För att tydligare klargöra de frågor som jag tänkt ställa i uppsatsen tror jag det är nödvändigt att först teckna bakgrunden till denna riksdagsdebatt.

År 1922 hade de flesta kontemplativa kloster i Belgien förbundit sig för att stödja en katolsk mission, d.v.s. ett område, där den katolska kyrkan bedrev missionsverksamhet. Karmelit-klostret i Gent (ett nunnekloster) valde Sverige. År 1952 reste den katolske kyrkoherden i Helsingborg, monsignore Bernt David Assarsson, ner till Belgien och besökte klostret. Vid detta besök bad Assarsson dem att grunda ett kloster i Sverige.

Fyra år senare, den 17 april 1956 kom den första gruppen av belgiska karmelitnunnor till Sverige. I början av sin vistelse i Sverige övervägde nunnorna att förlägga sin verksamhet till Stockholmstrakten, men valet föll slutligen på Glumslöv i Skåne. Glumslöv, som ligger strax norr om Landskrona, var ett bra val, ansåg Assarsson, med hänsyn till att det före reformationen funnits ett karmelitkloster i Landskrona. Den 17 september 1956 slog sig nunnorna ner i en trädgårdsmästarvilla i Glumslöv, som man förvärvat strax innan. Villan gjordes om till ett provisoriskt kloster. År 1958 fick det provisoriska klostret sin första svenska postulant, Maj-Britt Andersson. Samma år gjordes en anhållan av Theresiastiftelsen i Lund till Kungl. Maj: t om tillstånd att upprätta ett kloster för karmelitnunnor i Glumslöv. Denna stiftelse hade som ändamål att stödja den verksamhet som systrar av den katolska karmelitorden bedrev i Sverige.

Denna ansökan möjliggjordes genom att klosterförbudet i princip hade hävts genom religionsfrihetslagen av år 1951. Denna hade föregåtts av Dissenterlagskommittens betänkande med förslag till religionsfrihetslag. Där sade man följande:

Skall religionsfrihetens princip innebära icke blott rätt för den enskilde till fri utövning av sin religion utan även möjlighet för ett trossamfund att för sina medlemmar ordna de religiösa förhållanden på ett sätt som överensstämmer med samfundets åskådning, synes även klosterförbudet i dess nuvarande ovillkorliga form böra upphävas.

Vid religionsfrihetslagens införande hade det dock sagts att riksdagen måste få tillfälle att yttra sig om någon ansökte om tillstånd för upprättande av kloster. Vidare sades det i Dissenterlagskomittens betänkande att:

Antalet kloster, som efter ett upphävande av det nu gällande ovillkorliga klosterförbudet kan komma att finnas,synes böra stå i en rimlig proportion till antalet svenska romersk- katolska trosbekännare. Om kloster grundas, bör det ske med tanke på de svenska romerska katolikernas behov. Otvivelaktigt skulle kloster, som bestå av utländska medborgare, te sig som ett mycket främmande inslag i svenskt religiöst liv och skulle kunna förorsaka onödiga religiösa motsättningar, i synnerhet som man även i framtiden har att räkna med en viss misstro gentemot klosterväsendet överhuvud. Den romersk- katolska kyrkan har visserligen en så utpräglat internationell karaktär, att det inte torde vara lämpligt att helt utesluta möjligheten för utlänningar att vara medlemmar av svenska kloster, men som allmän princip torde dock böra gälla att medlemmarna i svenska kloster huvudsakligen skola utgöras av svenska medborgare.

Efter Theresiastiftelsens ansökan konsulterade regeringen fyra instanser; kammarkollegiet, länsstyrelsen i Malmö, Statens utlänningskommission och den lutherske ärkebiskopen i Uppsala. Kammarkollegiet tillstyrkte bifall till stiftelsens ansökan. Dock ställde man en rad villkor för detta bifall. Kammarkollegiet förklarade: "... det vara angeläget att för framtiden tillse, att inte den, som ångrar avlagda löften och önskar utträda ur klostret, genom påföljder av religiös natur avhålles därifrån." Vidare önskade kammarkollegiet att majoriteten av klostrets medlemmar inom några få år till övervägande del bestod av svenska medborgare. Länsstyrelsen i Malmö förklarade att det inte fanns något hinder för att upprätta klostret. Man ansåg dock kammarkollegiets villkor rimliga. Statens utlänningskommission fann inte heller några hinder att kloster upprättades, förutsatt att de utländska klostermedlemmarna underkastade sig gällande lagar för utlänningar. ärkebiskopen i Uppsala uttalade sig negativt i frågan.

I början av 1961 begärde ecklesiastikminister Edenman i en proposition riksdagens yttrande

angående de villkor som borde uppställas för att ett kloster skulle få upprättas. I propo-sitionen föreslog Edenman en rad villkor. Dessa var: 1) Att klostrets medlemmar inom några år till övervägande delen skulle bestå av svenska medborgare. 2) Att den som avlagt klosterlöfte kunde utträda ur orden utan religiösa repressalier 3) Att Theresiastiftelsen skulle vara klostrets huvudman. 4) Att klosterlöfte, som inte var tidsbegränsat, fick avläggas endast av den som fyllt 25 år. 5) Att offentlig myndighet ägde tillträde till klostret och rätt till insyn i dess verksamhet samt att myndigheterna inte kunde förvägras att träda i omedelbar förbindelse med enskilda klostermedlemmar. 6) Att all verksamhet som klostret bedrev (vård, fostran av barn och ungdom, undervisning, sjukvård eller socialvård), skulle följa "vad i lag och författning föreskrives om sådan verksamhet i allmänhet". 7) Att utländska medborgare, "som är klostermedlem eller eljest uppehåller sig i klostret", skulle följa vad som var stadgat i utlänningslagen. Theresiastiftelsen godtog alla propositionens villkor. I Kammarkollegiets förundersökning hade man förhört sig om hur Katolska kyrkan såg på klosterlöftenas bindande karaktär. Från katolsk sida svarade man att befrielse från klosterlöftet alltid beviljades, om ansökan gjorts. För den som lämnade kloster utan ansökan blev påföljden att han eller hon blev exkommunicerad, d. v. s. förbjuden att mottaga sakramenten. Detta förbud upprätthölls emellertid utan yttre maktmedel. Det var en samvetsfråga för den enskilde, om han eller hon ville rätta sig efter Katolska kyrkans stadganden eller ej.

Efter det att regeringen framlagt sin proposition i klosterfrågan inflöt en motion, som menade att klostret redan från början skulle ha en majoritet av svenska medborgare. Riksdagens första lagutskott beslöt efter flera timmars häftig debatt att anbefalla motionen med åtta röster mot sex. Mot detta ställdes en reservation som i stort sett följde ecklesiastikministerns proposition.

Dessa händelser utgör bakgrunden till de debatter i första och andra kammaren, som jag vill skildra i denna uppsats. Den första frågan som jag vill ställa är: Vilka olika linjer företrädde riksdagsledamöterna. Hur röstade de i voteringarna? Denna del blir därför till stor del en återgivning av de båda kamrarnas debatter. Följdfrågan blir då: Varför röstade man som man gjorde? Vilka bakomliggande skäl fanns för en viss linje?

Efter riksdagsdebatten följde en livlig tidningsdebatt. Av utrymmesskäl kommer denna ej att behandlas i uppsatsen. I introduktionen talade jag om likheten mellan denna debatt och den som förs idag om bl. a. muslimska moskébyggen. Jag kommer i min uppsats dock inte att dra

några paralleller eller jämföra med dagens situation. Detta val görs av utrymmesbrist. Jag önskar dock att läsaren är medveten om och ser kontinuiteten mellan då och nu.

1. 4 Material och forskningsläget

För den undersökande delen av uppsatsen har jag använt mig av första och andra kammarens riksdagsprotokoll från den 5 maj 1961. För att få en heltäckande bild av debatten har jag även studerat Dissenterlagskommitténs betänkande med förslag till religionsfrihetslag år 1949 (kap. XIII), Kungl. Maj:ts proposition nr 47, motionen i andra kammaren nr 666 och första lagutskottets utlåtande nr 34 samt reservationen mot detta år 1961.

Som bakgrundslitteratur för mina hypoteser har jag använt mig av en rad artiklar och böcker. De mest använda böckerna har varit Stig Strömholms Europa och rätten samt Yvonne Maria Werners Världsvid men främmande- Den katolska kyrkan i Sverige 1873- 1929. För övrig litteratur hänvisas till litteraturförteckningen.

ämnet får nog sägas vara i det närmaste outforskat. Yvonne Maria Werner håller dock på att skriva en uppsats på tyska, där den katolska kyrkan efter 1945 behandlas. I denna finns en kort genomgång av klosterfrågan.

1. 5 Hypoteser

För att kunna förstå riksdagsdebatterna och de enskilda riksdagsledamöternas ställningstagande måste man ha vissa hypoteser eller tolkningsramar. Ledamöterna av riksdagens båda kammare var ibland medvetna och ibland inte, om de större historiska skeenden, som formade deras eget tänkande och ställningstagande. I klosterfrågan stod två synsätt emot varandra; ett katolskt, som tog sin utgångspunkt i den klassiska naturrätten, och ett svenskt, som bl. a. hämtade sitt idéarv från reformationen.

I mitt förarbete har jag tyckt mig finna tre ideologiska krafter, som allt sedan reformationstiden på 1500-talet styrt förhållandet mellan "svenskhet" och katolicism. Dessa har jag valt att kalla; det juridiska-, det religiösa- och det politiska perspektivet. Det religiösa

och politiska perspektivet sammanvävs i Sverige under 1900- talet. Med termen det juridiska perspektivet åsyftar jag läran om rättsreglerna och deras tillämpning. Termen det politiska perspektivet innefattar de beslutsfattande organen i riket, både det tidigare monarkiska systemet och den senare demokratiskt valda regeringen och riksdagen. Förhållandet mellan olika politiska ideologier innefattas också i termen. Termen det religiösa perspektivet

omfattar dels teologiska frågor som skilde den katolska och svenska kyrkan åt, dels människors praktiska tillämpning av dessa teologiska frågor. De tre ideologiska krafterna kommer jag att presentera närmare nedan i min undersökning.

1. 6 Disposition

Den undersökande delen av uppsatsen inleds med en bakgrundsteckning. I denna ger jag den historiska bakgrunden till de hypoteser jag redogjort för ovan. Efter detta redovisas debatten i riksdagens båda kammare. I detta avsnitt besvaras den ena av mina frågor i uppsatsen, nämligen de olika riksdagsledamöternas ställningstagande till upprättande av ett karmelitkloster i Glumslöv. Slutligen görs en analys av debatten, där jag försöker besvara frågan varför ledamöterna agerade som de gjorde. Här kopplar jag ledamöternas ställningstagande till mina hypoteser.

2 Debatten

2. 1 Bakgrund

Det historiska förlopp, som ligger till grund för riksdagsledamöternas debatt och ställningstagande, ger oss det mönster, genom vilket vi kan förstå debatten och ledamöternas ställningstagande. Utifrån detta historiska förlopp har jag formulerat mina hypoteser .

Det juridiska perspektivet har ett beroendeförhållande till den teologiska och politiska verkligheten. Både den teologiska och politiska verkligheten ger de ramar inom vilka juridiken kan formas. Något förenklat kan man säga att teologin hade primat över juridiken fram till franska revolutionen, för att därefter alltmer bortträngas av det politiska perspektivet. Med teologin menar jag här inte främst kyrkan och dess dogmer, utan det ur den kristna trosläran härledda norm- och värderingssystemet.

Den centrala punkten där svenskhet och katolicism skiljer sig åt i det juridiska perspektivet är frågan om naturrätten. Detta kommer att få mycket stor betydelse för frågan om religionsfrihet och, i vårt specifika fall, för klosterfrågan. Vad är då naturrätt? För att kunna besvara denna fråga krävs en idéhistorisk tillbakablick. Därmed kommer även frågan om skiljelinjen mellan "svenskhet" och katolicism, att kunna besvaras.

Enligt det naturrättsliga betaktelsesättet finns det en objektiv rätt som gäller för alla människor, oberoende av tid och rum. Denna rättsuppfattning grundas antingen i naturens eviga ordningar eller i en gudomlig vilja. Föreställningen är mycket gammal. Den går att finna redan i antiken hos grekiska och romerska filosofer. Det var främst stoikerna som var präglade av det naturrättsliga tänkandet. Hos de stoiska filosoferna blev den naturliga rätten identisk med en gudomlig vilja, som det gällde att uppnå harmoni med. Detta kunde människan, i kraft av sitt förnuft, ansåg stoikerna. Rakt motsatt uppfattning hade den ursprungliga judendomen. Enligt denna var det rätta rätt emedan det uttryckte Guds vilja,och inte eftersom det var förnuftigt eller gott efter någon humanetisk måttstock. Kristendomen var från början ambivalent till naturrätten. Strömholm framhåller att Paulus ställde sig skeptisk. Samtidigt fanns det kristna filosofer redan på hundratalet, som tänkte i naturrättsliga banor. Den mest kända av dessa är Justinus Martyren. Som vi skall se nedan är naturrätten ett konfliktområde inom kristendomen, som fortsatt in i våra dagar.

Genom den skolastiska filosofin under medeltiden kom naturrätten att ingå som en naturlig del av den kristna läran. Man utgick här ifrån att människan, med hjälp av sitt förnuft, kan nå insikt om Gud och om tingens innersta väsen, vilket i sin tur innebär att människan kan komma till insikt om vad som är rätt och fel. Den store grundläggaren av detta system är Thomas av Aquino. Dessa tankar utgör fortfarande idag grunden för den officiella katolska moral- och socialläran.

Reformationens syn på naturrätten är ambivalent. Den har i stort sett samma skeptiska syn på naturrätten som Paulus. Rent praktiskt har nog Stig Strömholm rätt när han menar att:

Med det medeltida enhetssamhällets sönderfall, den religiösa schismen och nationalstaternas framträdande kom idén om naturrätten att fylla nya praktiska behov; en överordnad rättsordning, som byggde varken på påvedömets eller på det romerska kejsardömets alltmer skeptiskt ifrågasatta auktoritet, hade uppenbara praktiska fördelar att bjuda eller uppfattades rentav som nödvändig i reformationens och de europeiska kolonialistiska furstestaternas värld.

I den lutherska teologin (ortodoxin undantagen), var man dock - genom sola scriptura principen (skriften allena)- mer skeptisk till den klassiska metafysiken och till den rättstradition som vilade på den. Konsekvensen blev att bibeln fick större betydelse som norm för lagstiftningen.

Skepsisen mot den klassiska katolska naturrätten (som satte Guds vilja som garant för den naturliga rätten) parad med insikten av behovet av någon form av allmängiltig rätt, blev utgångspunkten för den tidiga moderna rättsfilosofiska spekulationen. Bland dessa spekulationer fanns en rationalistisk variant av naturrätten. Denna tankegång fanns redan hos forngrekiska tänkare, men utvecklades särskilt intensivt av europeiska tänkare (Grotius och Descartes) under 1600- och 1700-talet. Tonvikten lades inte vid Gud utan vid de naturrättsliga reglernas karaktär av nödvändig, förnuftsbetingad ordning. En modern form av naturrätt, som utvecklats ur den tidigmoderna rättsspekulationen, är den relativa naturrätten.

Fram till början av 1800-talet kan vi alltså inte - när det gäller det juridiska perspektivet- tala om något specifikt svenskt i motsatsförhållande till något specifikt katolskt. Avvikelser och särdrag finns givetvis, men båda "ideologierna" bygger på någon form av naturrätt. Under 1800-talet sker emellertid en nyorientering, vilken kom att få stor betydelse för den fortsatta utvecklingen och som är nödvändig att känna till för att förstå ställningstagandena i den här aktuella klosterfrågan.

En av de stora föregångarna för det nya tänkesätt som föddes under 1800-talet var Immanuel Kant (1724 - 1804). Kant utgick visserligen från upplysningstänkandet, men i slutändan riktade han hård kritik mot upplysningsfilosofins kunskapsteoretiska förutsättningar (därmed indirekt mot dess förnuftsrätt), och öppnade därigenom vägen för romantikens subjektivism och för den senare relativismen inom den filosofiska spekulationen. Enligt Kant kan vi inte genom förnuftet nå kunskap om "tinget i sig" och därmed existerar det ingen objektiv rättsordning, som står utanför människans subjektiva omdömen och värderingar.

Ett annat historiskt skeende som hade stor betydelse för 1800-talets rättstänkande var den franska revolutionen. Den revolutionära tanken inrymde nämligen också nationalistiska inslag, som förstärktes genom Napoleon och hans krig mot det monarkiska Europa. Napoleons framfart gav näring åt nationalistiska rörelser främst i Tyskland. Det liberala 1800-talet var också nationalismens århundrade. Av stor betydelse för den fortsatta utvecklingen blev filosofen Hegel. Han utgick ifrån att det absoluta förnuftet (världsanden) och den moraliska idén realiserade sig i staten, vilken den enskilde förbehållslöst hade att underordna sig. Så blev den positiva rätten under 1800-talet allt mer dominerande. Existensen av en oberoende naturrätt förnekades. Formen för lagarnas tillkomst, inte innehållet, bestämde deras giltighet. Genom romantiken kom man att se rättens ursprung i det egna folkets oartikulerade rättsföreställningar. Man talade om en kollektiv folksjäl som rättens skapare. Tanken på en sådan abstrakt folksjäl var emellertid svår att vidmakthålla, särskilt som man var väl medveten om att, för att nämna ett exempel, mycket av Tysklands rättstradition var en import från den romerska rätten. Stig Strömholm analyserar utvecklingen så här:

Så småningom övergavs dessa idéer. Kvar som rättens yttersta grund och garant för dess giltighet stod till slut ingenting annat än staten, den faktiska maktapparaten, och klyftan mellan juridisk rättsordning och moralisk rättsövertygelse gapade vidare än någonsin. "Rätt" i teknisk- juridisk mening var endast vad makthavarna befallt och allt vad de befallt. En sådan uppfattning brukar kallas positivism.

Dessa idéer vann ett mycket stort inflytande i Sverige. Filosoferna Christopher Jacob Boström och Axel Hägerström var vältaliga representanter för detta synsätt. När Axel Hägerström utnämdes till professor i praktisk filosofi i Uppsala 1911 påbörjades en metodiskt undersökning av grunderna för moraliska och etiska frågeställningar, vilket i sin tur kom att få avgörande betydelse för naturrätten. Denna fördömdes, då den sågs som en del av metafysiken. Hägerström får betecknas som mycket betydelsefull för den senare rättsutvecklingen, då han kom att utöva ett stort inflytande på flera framstående jurister, bl. a., Vilhelm Lundstedt och Karl Olivecrona. Därför betraktades naturätten, långt in på 1900-talet, som praktiskt taget helt utspelad som rättskälla, i varje fall inom ledande kretsar i Norden. Under 1800- och början av 1900-talet var konservatismen och högkyrkligheten starkt präglade av detta synsätt. När socialdemokratin blev statsbärande parti införlivade man mycket av Hägerströms tankar. Tongivande för detta synsätt var den socialdemokratiske ecklesiastikministern Arthur Engberg ( minister 1932-36).

Efter andra världskriget har dock naturrätten fått ny aktualitet. 1948 års deklaration om de mänskliga rättigheterna innebar ett klart avståndstagande från rättspositivismen och ett erkännande av för- och överstatliga rättigheter. 1948- års deklaration tar dock inte ställning till vad eller vem, som ytterst garanterar naturrätten. Detta var en förutsättning för att den skulle kunna vinna allmänt erkännande. Deklarationen kan tolkas både enligt den klassiska katolska läran om naturrätten och i enlighet med upplysningstidens sekulariserade förnuftsrätt.

Hur har då denna rättshistoria (som jag valt att kalla det juridiska perspektivet), något samband med upprättande av kloster? Det svenska synsättet innebar att det var staten som bestämde om kloster skulle få finnas i landet eller inte. Enligt ett naturrättsligt synsätt ligger avgörandet hos individen. Därför befarade man i regeringskretsar, att en svensk anslutning till konventionen om mänskliga rättigheterna och Europadomstolen, skulle leda till att Sverige tvingades att lätta på de stränga restriktioner, som även efter religionsfrihetslagen 1951 gällde för upprättande av kloster. Låt mig exemplifiera. Första gången frågan om erkännande av Europadomstolen togs upp i riksdagen var med anledning av en motion av Högerpartiet och Folkpartiet 1959. Utrikesminister östen Undén skrev då bl. a. följande i en bakgrundspromemoria ( 3 mars 1959):

Den svenska lagen om religionsfrihet stadgar, att kloster får inrättas här i landet endast med Kungl. Maj:ts samtycke. Antag att en ansökan avslås och en främmande regering i katolskt nit drar Sverige inför domstolen i Strasbourg under påstående att regeringsbeslutet är stridande mot konventionens principer om religionsfrihet. Eller, om det är fråga om enskilda svenskar eller utlänningar, antag att de vänder sig till kommissionen, som i sin tur har rätt att anlita domstolen.

Socialdemokratin menade alltså att lagar, som var fattade i demokratisk ordning, var absolut normgivande. Demokratiskt fattade beslut hade primat över för- och överstatliga rättigheter. Andra världskriget hade lett till att socialdemokratin i praktiken antagit en relativ naturrätt. Denna består av ett minimum av etiskt nödvändiga regler, som måste läggas till grund för den faktiskt tillämpade rättsordningen i ett samhälle på ett visst historiskt och kulturellt utvecklingsstadium. Denna naturrätt är till sin natur föränderlig och beroende av det demokratiska samhällets ställningstagande i olika etiska frågor. Med detta tankesystem i botten blir problemställningen tydlig. Skulle Sverige förbjuda enskilda individer att inträda i kloster i en kyrka som man menade inte motsvarade den uppfattning, som det svenska samhället hade på individens frihet? Som vi skall se i undersökningen nedan, var detta en av vattendelarna i debatten.

Låt mig nu övergå till de religiösa- och politiska perspektiven. Genom Uppsala möte år 1593 blev Sverige ett lutherskt land. Ur katolsk synpunkt betydde Uppsala mötes beslut att kyrkan i Sverige, som från 1520- talet varit i schism med den heliga stolen, nu också blev kättersk. Sverige blev en konfessionell stat. Under perioden efter Uppsala möte ansågs det i hela Europa som mycket viktigt att hela folket i en stat delade en och samma religion. Slag-ordet var: ett folk - en tro. Detta uppnåddes i Sverige genom 1686-års kyrkolag som föreskrev att alla svenska medborgare skulle bekänna sig till kyrkans evangelisk- lutherska tro och den som avföll från landets "rätta" tro skulle mista sitt ämbete och utvisas ur riket. Denna ordning gällde fram till 1860, då en ny dissenterlag tillkom, som gjorde det möjligt för svenska medborgare att utträda ur den svenska kyrkan, t.ex. om man önskade att konvertera till den romersk-katolska kyrkan. 1873 antogs en ny dissenterlag, som liberaliserade lagstiftningen ytterligare. Det skulle dock dröja till 1951 års religionsfrihetslag, innan Sverige fick i det närmaste full religionsfrihet. Genom dessa beslut hade grunden för det religiösa enhetssamhället brutits sönder. Detta innebar emellertid inte att man accepterade den romersk- katolska kyrkan. Dissenterlagarna hade inte tillkommit för att ge katolikerna ökat spelrum, utan för att skapa legala ramar för den växande frikyrkligheten. Under 1890- talet gjordes en rad försök från kyrkligt konservativt håll att hindra den katolska kyrkans framväxt genom en skärpning av dissenterlagen. Detta misslyckades dock på grund av de många frikyrkovännerna bland liberalerna, som såg de egna frikyrkorna hotade. Vissa liberaler, som Paul Peter Waldenström (grundare av svenska missionsförbundet), försvarade till och med den katolska kyrkan.

Genom att enhetssamhället brutits sönder kom också motivering för att man var motståndare till den katolska kyrkan att förändras. För motståndare var man. Denna skeptiska,

ofta fientliga syn på den katolska kyrkan var en levande realitet bland såväl makthavare som vanligt folk ända fram till slutet av 1960- talet. Orsaken till omsvängningen i slutet på sextiotalet torde sökas dels i de stora politiska förändringar som kom tillstånd genom det vi idag kallar 68- rörelsen, dels i att den katolska kyrkan reformerades genom det andra vatikankonciliet, 1962- 65. Ett visst ideologiskt motstånd kvarstod visserligen, aktualiserat vid folkomröstningen om Sveriges Eu- inträde och vid FN:s befolkningskongress i Peking. Detta är dock, som sagts, ideologiskt betingat och inte teologiskt. Vari låg då motståndet mot katolicismen? Före 1860 hade det främst varit de teologiska argumenten (frälsning genom tron allena), men genom dissenterlagarna och den fortgående sekulariseringen ägde en förskjutning i synen på katolicismen rum mellan åren 1860 och 1930. Katolicismen ansågs utgöra ett hot både mot statens intressen och individens frihet. Detta ansåg man både 1860 och 1930, men begreppen hade kommit att fyllas av ett annat innehåll 1930. På 1860- talet ville man värna den religiösa enheten på protestantisk grund, medan man 1930 - detta oavsett partifärg- ville försvara den svenska form av det liberal- demokratiska samhället som nu växt fram och som blivit det svenska samhällets självklara fundament. I denna nya ideologi hade frikyrkorna en given plats, men inte katolikerna. Jag instämmer i Yvonne Maria Werners analys, som visar att motiveringen till misstron mot den katolska kyrkan flyttades från det religiösa till det politiskt- ideologiska planet. Hon säger så här:

Från såväl den ena som den andra utgångspunkten framstod det katolska tros- och lärosystemet med dess hierarkiska ordning och krav på lydnad och underkastelse under det påvliga läroämbetet som både främmande och farligt- inte minst från politisk utgångspunkt. Den katolska kyrkans övernationella karaktär och dess krav på oberoende gentemot statsmakten uppfattades i båda fallen som ett hot mot den nationella identiteten och integriteten. Men denna identitet hade ändrat innehåll. Den var inte längre religiöst utan politiskt- ideologiskt motiverad.

I riksdagsdebatten den 5 maj menar jag mig finna dessa tre perspektiv; det juridiska, det religiösa och det politiska. På båda sidor i debatten knyter man an till dessa perspektiv. Ledamöternas olika "filosofiska" utgångspunkter blir sålunda prövade i en konkret fråga, nämligen upprättandet av ett katolskt karmelitkloster.

2. 2 Debatten

I min redogörelse för debatterna i riksdagens båda kammare kommer jag att börja med att redogöra för första kammarens debatt. Denna debatt föregick nämligen andra kammarens debatt. Debatternas huvudämne var de villkor som skulle gälla för att tillstånd skulle kunna ges att inrätta kloster i Sverige.

Den stora striden förutsågs före debatterna stå mellan den grupp av reservanter i första lagutskottet, som stödde ecklesiastikministerns proposition, och motionärerna och majoriteten av första lagutskottet, som stödde ecklesiastikministerns proposition ända till punkten rörande när en majoritet av klostrets medlemmar skulle utgöras av svenska medborgare. Motionärerna och majoriteten av första lagutskottet menade att klostrets medlemmar redan från början skulle ha en majoritet av svenska medborgare, medan ecklesiastikministerns proposition och reservanterna av första lagutskottet menade att detta var ett mål som skulle nås inom ett par år.

I riksdagsdebatterna visade sig emellertid också en tredje gruppering. Denna var motståndare till katolska kyrkan överhuvud, och ville inte på några villkor ge denna kyrka rätt att inrätta kloster i Sverige.

Per-Olof Hanson (fp), som tillhörde reservanterna, inledde debatten i första kammaren.

Han ansåg att det i och för sig var mycket liten skillnad mellan utskottsmajoriteten i första lagutskottet och reservanternas linje. Dock menade han att motionärernas och utskottsmajoritetens förslag, att majoriteten av klostrets medlemmar redan från starten skulle vara svenska medborgare, innebar att religionsfriheten naggades i kanten. Hansson formulerade sin invändning på följande sätt: "Motiveringarna i motionen går visserligen enligt min uppfattning på skruvar, men tendensen är alldeles klar: man vill om möjligt söka förhindra denna klosterbildning". Han menade vidare att det det inte var kammarens sak att pröva ifall det fanns något behov hos katolikerna att upprätta ett kloster. Detta ansåg han ålog katolikerna själva att pröva. I slutet av sitt inledningsanförande betonade Hanson att han inte hade något skäl att plädera för katolikernas räkning eller att på något sätt " kratsa kastanjer ur elden för dem". Hanson medgav att den katolska kyrkan hade "ganska mycket på sitt samvete när det gäller inskränkningar i religionsfriheten och i fråga om religiös intolerans." Detta, menade Hanson, skulle dock inte leda till att man gav igen med "samma mynt", utan att man fortsatte den långa och hårda kampen för mänskliga fri- och rättigheter. Hanson avslutade sitt anförande genom att yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen, som han menade innebar en anslutning till de av Kungl. Maj:t föreslagna föreslagna villkoren för inrättande av kloster.

Ferdinand Nilsson (cp), tillhörande majoriteten i första lagutskottet, polemiserade mot Per- Olof Hansons sätt att i ena ögonblicket framhålla att det rörde sig om nyanser i skillnaden mellan utskottsmajoriteten och reservanterna, för att i nästa ögonblick framhäva att det var "idéernas vingslag , som gick ut över Europa, och de stora, heliga principerna för religionsfriheten i detta land, som var i fara". Nilsson betonade vikten av att majoriteten i klostret redan från början skulle vara svenska medborgare. Han menade att det skulle skapas ett komplicerat läge om man lät ett kloster komma igång med bara två eller tre svenska och sex belgiska nunnor. Vad skulle hända, frågade han sig, inom ett par år, om fördelning mellan utländskt och svenskt inte hade förändrats. Nilsson menade därför att det var bättre att det redan från början fanns en majoritet av svenskor i klostret. Rent praktiskt verkar detta för Nilsson ha inneburit att det inte skulle inrättas något kloster för tillfället, eftersom det svenska intresset var så svagt. Nilsson påpekade nämligen i slutet av sitt anförande att trots att det fanns flera tusen katoliker i Sverige, endast fanns två som visat sitt intresse att inträda i klostret. Dessa kunde, enligt Nilsson, få sina "önskemål tillgodosedda på många andra håll och inte så långt härifrån". Om intresset för klosterväsendet bland Sveriges katoliker ökade, skulle inte utskottets förslag innebära några svårigheter att inrätta kloster, menade Nilsson. Han yrkade bifall till utskottets förslag.

Georg Branting (s), som tillhörde de uttalade klostermotståndarna, började med att hylla religionsfrihetslagen, som gjort det möjligt för honom att utträda ur svenska kyrkan. Han framhöll därvid att bestämmelsen i religionsfrihetslagen verkligen var en frihetsbestämmelse. Den paragraf i religionsfrihetslagen, som gjorde det möjligt att inrätta kloster i Sverige, menade han emellertid inte vara en frihetsbestämmelse. Branting försäkrade att han varken styrdes av religiösa synpunkter eller var under påverkan av " Fältskärns berättelser" i sitt ställningstagande mot kloster. Dock sade han : " Skall jag vara riktigt ärlig, måste jag väl ändå medge , att i reaktionen mot hela denna historia också inmänger sig ganska naturliga nationella känslor. Jag undrar om inte Gustav Adolf ute på torget skulle ramla av hästen om han begrep vad vi här håller på med !" Branting menade att katolska kyrkan inte hade rätt att åberopa sig religionsfrihetens principer, även om man skulle ha formell täckning för detta i religionsfrihetslagen. Detta vore ju, påpekade han, " som om man skulle åberopa frihetsprinciper för rätten att införa fängelser- låt vara frivilliga sådana". Han pekade vidare på att man inte kunde förneka den katolska kyrkans ansvar för det " sorgligt efterblivna" tillståndet i Spanien och Portugal och på andra håll i världen, och menade att man inte fick göra sig" blind för hela den reaktionära tendens som ligger bakom dess verksamhet och som har så gjort i många hundra år". Därför menade Branting att det inte fanns någon täckning i talet om frihet när det gällde att gynna den katolska kyrkan. Branting föreslog kammaren följande utlåtande: " Första kammaren finner det icke önskvärt att katolska kloster grundas här i riket". I detta anförande instämde 11 socialdemokrater, en kommunist och två centerpartister.

Per- Olof Hanson (fp) reagerade starkt mot Brantings ståndpunkt att katolska kyrkan saknade rätt att åberopa religionsfrihetsprinciperna. Hanson sa: "... om vi godtar ett sådant resonemang och säger: ´Den eller den passar inte in i våra frihetsbegrepp, deras åsikter och uppträdande passar inte oss´? Skulle vi slå in på en sådan väg, skulle det icke drabba bara den katolska kyrkan eller bara religiösa meningsriktningaroch kyrkor. Det skulle vara ett mycket litet steg över till frågan, vilka politiska meningsriktningar vi skulle förbjuda i vårt land därför att de vore frihetsfientliga eller inte hade samma demokratiska grunduppfattningar som vi". >

Ferdinand Nilsson angrep Per- Olof Hansons linje. Han framhöll därvid att utskottet endast hade tagit ställning i en " rent praktisk sak och ingen principfråga".

Algot Möller (s), som stod på reservanternas sida, började sitt anförande med att påpeka att det säkert inte fanns någon i kammaren som hade någon "faiblesse för katolska kyrkan eller klostertanken". Det var dock inte det, menade han, som kammaren hade samlats för att diskutera, den hade inte heller samlats för att bestämma om den katolska kyrkan skulle få inrätta kloster eller inte. Dessa frågor hade avgjorts tio år tidigare genom den nya religionsfrihetslagen. Möller menade att man 1951 godtog principen att man under vissa förutsättningar kunde få upprätta kloster i Sverige. När det gällde antalet utländska respektive svenska medborgare i klostret ansåg han att det inte" skulle finnas anledning att , såsom utskottsmajoriteten gjort, fastställa en kvotering, där man gör medborgarskapet till ett villkor". Möller yrkade bifall till reservanternas förslag. I Algot Möllers yttrande instämde sju socialdemokrater, sju folkpartister och en högerman.

Efter detta gjorde Branting ett kort genmäle. Han erinrade om att det i religions-frihetslagens paragraf 5 stod att kloster endast kunde inrättas med Kungl. Maj:ts tillstånd och på de villkor Konungen föreskrev. Detta betydde inte för Branting att kloster skulle inrättas, än mindre att Sveriges riksdag hade bestämt sig för något sådant, utan att Kungl. Maj:t hade rättighet att inrätta kloster på de villkor som bestämdes. Branting menade också att hans ståndpunkt inte skulle upphäva religionsfrihetens bestämmelser. Dessa önskade han emellertid " ändra på den här punkten i något annat sammanhang".

Nils Elowsson (s), som tillhörde motståndarna till inrättande av kloster, påpekade att han redan 1951, vid religionsfrihetslagens införande, hade varit motståndare till att kloster skulle få inrättas i Sverige. Elowsson menade att ett förbud mot kloster inte skulle vara ett avsteg från religionsfriheten, eftersom han inte betraktade den katolska kyrkan " såsom främst en religiös rörelse". Den katolska kyrkan var, enligt Elowsson, inte främst präglad av religiositet utan av maktlystnad. Vidare framhöll Elowsson att när man såg vad som föregick i de länder där den katolska kyrkans makt var "obeskuren", så var det "ganska naturligt att den, som är verkligt mån om de mänskliga rättigheterna och den demokratiska frihet som vi kunnat kämpa oss till bl. a. i vårt land, är mycken angelägen om att inte räcka fan det finger, som det är fråga om i detta fall."

Per- Olof Hanson gav ett kort genmäle. Han betonade att de mänskliga fri- och rättigheterna var hela och odelbara. Därför gick det inte att kompromissa som första lagutskottet hade gjort. Vidare replikerade han Elowssons fruktan att katolska kyrkan skulle kunna ta över i Sverige, genom att påpeka att " har vi någon respekt för vad andlig frihet innebär, måste vi se till att den friheten får gälla lika för alla, såvitt den inte stör samhällets ordning, och det är ju inte det, det är fråga om nu".

Bertil Mogård (s), vän av reservanternas linje, menade att motståndet hos vissa i kammaren mot inrättande av kloster, berodde på dessas fanatiska inställning mot den katolska konfessionen. Mogård var beklämd över Brantings och Elowssons sätt att uttala sig om katolicismen. Vidare ansåg han att föreskriften att hälften av nunnorna måste vara svenskor, som ganska lätt att uppnå. Mogård menade att länsstyrelsen i Malmöhus län mycket lätt skulle låta ett par utländska nunnor få bli svenska medborgare. Mogård yrkade bifall till reservationen.

Branting gav ett kort genmäle, där han påpekade att den katolska kyrkan ofta stod på " den reaktionära sidan och hembar segern åt Hitler och Mussolini". Därför kunde man inte tillåta att katolska kloster upprättades. Mogård såg inte, menade Branting, att " detta klosterprojekt är ett led i en mycket medveten katolsk kyrkopolitik".

Erik Svedberg (s), som stödde lagutskottets förslag, kritiserade, till skillnad från de övriga supporterna av första lagutskottet, inte bara reservanterna utan även klosterförbudslinjen.

Erik Boheman (fp) stödde reservanternas linje. I stort sett instämde han i Möllers anförande. Boheman kommenterade även Brantings påståenden om katolska kyrkans samröre med nazismen. Boheman menade att de " katolska kyrkofurstarna var de som längst höll ut mot Hitlerväldet".

Gunnar Berg (s) tillhörde de klara klostermotståndarna. Han anslöt sig i stort till Brantings och Elowssons linje. Hans ställningstagande baserade sig, enligt honom själv, mer på politiska än religiösa bedömningar. Man kunde, enligt Berg, resonera hur mycket som helst om det religiösa innehållet i den katolska läran, men man kom inte ifrån iakttagelsen att när den katolska kyrkan tog ställning i politiska frågor gick "den alltid reaktionens ärenden".

Möller svarade Berg att alla kände till "de olyckor och reaktionära utslag som katolicismen har vållat", det var dock en öppen fråga, menade Möller, om man skulle bemöta den katolska kyrkan med samma "intoleranta" sätt som den själv agerade utifrån..

Andra kammarens debatt inleddes av Inge Lundberg (s), som var motståndare till inrättandet av kloster. Han uppehöll sig mycket vid skiljelinjer mellan evangelisk- luthersk och romersk- katolsk tro. Detta trots att han enligt egen utsago "inte är engagerad i kyrkan i annan mån än att jag är medlem av den". Lundberg menade att det var onaturligt för svenskt kristet tänkande att prästen och biskopen skulle representera Kristus, såsom fallet var i romersk- katolsk teologi. Vidare menade Lundberg följande: " Att vi i vårt land öppnat möjligheterna för olika religiösa samfund att bedriva sin verksamhet får inte tas som intäkt för att vi tänker ge tillstånd till inrättandet av andliga koncentrationsläger". Lundberg menade att han inte var någon större beundrare av Gustav II Adolf. Han kände dock en viss tacksamhet mot denne, för att han gjort det omöjligt för katolicismens återintåg i Sverige. Detta då han menade att den människosyn som nu var förhärskande i det svenska samhället, aldrig skulle ha kunnat uppnås om katolicismen "hade fått blanda sig i det svenska samhällslivet". Lundberg menade vidare att det inte fanns något behov av kloster hos de bekännande katolikerna i Sverige. Därför borde man råda Kungl. Maj:t att inte lämna tillstånd till upprättande av kloster. I detta anförande instämde sju socialdemokrater och en centerpartist.

Thorvald Källstad (fp), som stödde reservationen, påpekade att kloster var en integrerande del av den katolska kristendomsuppfattningen. Med respekt för den "enskildes rätt att hysa religiös övertygelse enligt eget skön" , var det, enligt Källstad, naturligt att katolska kloster upprättades i Sverige. Källstad vände sig mot utskottsmajoritetens uttalande, att det inte funnos något behov hos de svenska katolikerna av upprättande av kloster med följande ord:

" Enligt min mening är det inte riksdagens uppgift att pröva detta behov, utan det är katolikerna själva som har att avgöra den saken. Och den är avgjord i och med att det föreligger en ansökan". Källstad ansåg vidare att utskottsmajoritetens linje skulle skada Sveriges anseende utomlands, eftersom en restriktiv hållning kunde tolkas som om man ville stå fast vid klosterförbudet, trots att det existerade en religionsfrihetslag. Källstad yrkade bifall till reservationen av Ingrid Gärde Widemar (fp) m. fl. Häri instämde två social-demokrater, fem folkpartister och en centerpartist.

Lisa Johansson (s) var medlem av första lagutskottet och hade anslutit sig till utskotts-majoritetens förslag. Hon menade, till skillnad från Källstad, att riksdagen skulle bestämma huruvida det förelåg ett behov att inrätta kloster i Sverige eller inte. Johansson ansåg att några sådana behov inte förelåg. Johansson yrkade bifall till första lagutskottets hemställan.

Stellan Arvidsson (s) stödde Kungl. Maj:ts proposition. Han började sitt anförande med att påpeka att den katolska kyrkan oftast stödde en reaktionär politik. Vidare menade han att kloster ingalunda var några härdar för andlig frihet. Dock ville Arvidsson inte bemöta den katolska kyrkan med förbud. Detta ansåg han hörde till en förgången tid. När vissa i kammaren ville upprätta sådana förbud gav de, enligt Arvidsson, därmed prov på ett odemokratiskt förhållningssätt. I slutet av sitt anförande menade Arvidsson att den katolska kyrkans medeltida världsbild försvagade dess framtidsduglighet. Detta var dock, enligt honom, en ovidkommande synpunkt, för även om den katolska kyrkan skulle utgöra en fara, så skulle han inte vilja bemöta den med förbud. Det väsentliga för Arvidsson var: "att demokratin lever av frihet och måste tillämpa frihet. Varje riktning som håller sig till demokratiska spelregler i kampen om själarna måste få fritt spelrum".

Lundberg gav ett kort genmäle, där han menade att: " Demokratin får inte bli något menlöst och formlöst, och därför måste vi försöka bevara den frihet som katolicismen själv icke tillåter".

Ingrid Gärde Widemar (fp), var huvudförfattare till första lagutskottets reservation. Hon påpekade att det avgörande var att Sverige hade en religionsfrihetslag sedan 1951. Denna fick inte naggas i kanten, vilket skulle ske, om man uppställde villkor för vissa former av religionsutövning. När det gällde katolikerna, menade Gärde Widemar, att man måste"låta dem utöva sin religion på ett sätt som de själva anser riktigt och låta dem själva bedöma om de har behov av ett kloster". Gärde Widemar ansåg att även propositionens förslag, att majoriteten av klostrets invånare skulle vara svenska medborgare inom ett par år, borde slopas. Hon kunde dock gå med på detta förslag då Theresiastiftelsen själv godtagit detta villkor. Gärde Widemar yrkade bifall till reservationen.

Källstad gjorde ett kort genmäle, där han menade att Sveriges godtagande av den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna inte gick att förena med någon bestämmelse om hur många av ett klosters medlemmar som skulle vara svenska medborgare.

Första lagutskottets villkor var, enligt Källstad, ett typiskt sätt att resonera när det gällde nya ting på religionens område. På samma sätt hade det varit när den svenska frikyrkorörelsen bröt ny mark.

Lundberg gjorde ett kort genmäle, där han menade att det inte gick att jämföra, som Källstad gjorde, frälsningsarmén och den katolska kyrkan. Så här sa Lundberg: " Om jag inte tar alldeles fel så är Frälsningsarmén en världsrörelse som gått ut till människorna för att hjälpa dem, stödja dem och sprida kristendom. Men jag har aldrig hört att Frälsningsarmén bygger burar att sätta kvinnor i. I Frälsningsarmén har kvinnorna i stället alltid intagit en central ställning".

Bertil von Friesen (fp) ställde sig bakom reservationen. Det är här av intresse att konstatera, att han är en av få, för att inte säga den ende, som uttalade sig positivt om den katolska kyrkan. Han påpekade för "herr Lundberg och kammarens övriga ledamöter om att i den moderna europeiska litteraturen representeras de skarpaste pennorna och de klaraste hjärnorna av katolska författare". Vidare framhöll von Friesen att: "Katolicismen var en svuren motståndare till nazismen". För att motivera sin ståndpunkt drog von Friesen ett historiskt exempel, där han erinrade sig att det under "den franska revolutionens skräckregemente ", var karmelitnunnor som gick i döden för att värna trosfriheten och sin egen rätt att ha en trosuppfattning, trots att det stred mot den som de politiskt härskande då hade. I detta anförande instämde en folkpartist.

Lundberg gjorde ett kort genmäle, och menade att von Friesen hycklade när han sa att han var "principiell anhängare av något" trots att han i praktiken hade en annan åsikt.

Stina Gunne (h) var huvudförfattare till motionen, vilken utskottsmajoriteten stödde. Hennes anförande, vilket var mycket långt, har samma försiktiga, konservativa inställning som första lagutskottets Lisa Johansson. Gunne sa å ena sidan att "svenska medborgare skall ha rätt att ingå i kloster", samtidigt som hon å andra sidan menade att katolicismen och klosterväsendet var " främmande " för den svenska mentaliteten. Därför borde man gå mycket försiktigt fram när man gav tillstånd att inrätta kloster. En majoritet av klostrets medlemmar borde vara svenska medborgare, menade Gunne. Samtidigt påpekade hon emellertid att "de första klostren måste ledas av ett erforderligt antal utländska traditionsbärare". Denna inställning fann Gunne även hos ärkebiskopen, som hon menade uppträdde till försvar för ett specifikt svenskt kulturarv. Gunne yrkade bifall till utskottets hemställan. I detta anförande instämde sex högerrepresentanter och två folkpartister.

Åke Zetterberg (s) stödde utskottets utlåtande. Han opponerade sig mot den negativa bild av katolicismen som kommit till uttryck i debatten och han instämde i von Friesens positiva bild av katolicismen. Zetterberg ville dock inte stödja reservanternas linje, eftersom den innebar

att man skulle nödgas återkalla tillståndet, om klostret inte uppfyllde villkoret av en majoritet av svenska medborgare.

2. 3 Resultat

I första kammaren röstade man först om man skulle stödja lagutskottets utlåtande nr 34 eller Brantings framställda yrkande att kloster inte skulle inrättas i Sverige. Lagutskottets linje vann med rösterna 59 mot 47. 28 ledamöter avstod från att rösta. Efter detta röstades det om man skulle stödja utskottets hemställan nr 34 vilket innebar att en majoritet av klostrets medlemmar redan från början skulle vara svenska medborgare, eller reservationen enligt vilken det var ett onödigt villkor att majoriteten av klostrets medlemmar redan från början skulle bestå av svenska medborgare. Utskottets utlåtande nr 34 vann omröstningen med 75 mot 54 röster. 6 ledamöter avstod från att rösta. Första kammaren hade alltså kommit fram till att kloster inte kunde upprättas om inte majoriteten av klostrets medlemmar var svenska medborgare.

I andra kammaren röstade man först om man skulle stödja Lundbergs förslag, att kloster inte skulle inrättas eller utskottets hemställan och reservationen till första lagutskottet. 94 personer stödde utskottets hemställan och reservationen, medan 56 personer ställde sig bakom Lundbergs förslag. 50 av kammarens ledamöter avstod från att rösta. I nästa omgång röstade man om man skulle stödja utskottets hemställan nr 34 eller den vid utlåtandet fogade reservationen av Widemar m. fl. Reservationens linje vann omröstningen med 92 röster mot 86. 25 av kammarens ledamöter avstod från att rösta. Enligt andra kammaren kunde alltså kloster få inrättas i Sverige utan att en majoritet av klostrets medlemmar var svenska medborgare.

De båda kammrarna var överens om att kloster skulle få finnas. Första kammaren ville dock att en majoritet av klostrets medlemmar skulle vara svenska medborgare, medan andra kammaren ansåg att detta villkor först skulle gälla efter ett par år. Första lagutskottet försökte nå en sammanjämkning mellan de båda ståndpunkterna. Då detta misslyckades beslöt ecklesiastikministern att rekommendera regeringen att ge sitt bifall till upprättandet av ett kloster i Glumslöv. Detta skedde den 2 juni 1961, då regeringen även uppställde en rad villkor, vilka sedermera accepterades av nunnorna.

3. Analys och sammanfattning

Som jag redan visat ovan (2. 2 Debatten) fanns det tre stora grupperingar, som deltog i debatten i riksdagens båda kammare. Dessa var: 1) De som stödde ecklesiastikministerns förslag och reservanterna. Denna gruppering var positiv till inrättande av kloster. 2) Motionärerna och majoriteten av första lagutskottet. Dessa ville, till skillnad från den förra grupperingen, ställa upp villkoret att en majoritet av klostrets medlemmar skulle vara svenska medborgare. I praktiken innebar detta ett försiktigt nej till kloster. 3) De som oavsett vilka villkor som riksdagen uppställde inte ville tillåta att kloster upprättades.

Varifrån hämtade dessa ledamöter inspiration till sitt tänkande och utlåtande i debatten rörande upprättande av kloster i Sverige? Här vill jag först betona den stora betydelse som dissenterlagens betänkande från 1949 hade för de olika grupperingarna i riksdagsdebatten den 5 maj 1961. Dissenterlagens betänkande var mycket försiktig i sina uttalande och, enligt min mening, ofta motsägelsefull. Den säger å ena sidan att: " klosterförbudet i dess nuvarande ovillkorliga form böra upphävas" ,för att i ett par meningar längre ned säga följande: " Otvivelaktigt skulle kloster, som bestå av utländska medborgare, te sig som ett mycket främmande inslag i svenskt religiöst liv och skulle kunna förorsaka onödiga religiösa motsättningar, i synnerhet som man även i framtiden har att räkna med en viss misstro gentemot klosterväsendet överhuvud". De klara klostermotståndarna som Branting och Lundberg kunde, precis som reservanterna Hanson och Gärde Widemar, tolka dissenterlagen så att den stämde överens med deras personliga åsikter. Man kan i och för sig fråga sig om Lundberg och Branting verkligen hade lagen på sin sida? Visserligen talade lagen om att riksdagen skulle få yttra sig vid upprättande av kloster, men samtidigt stadgade lagen att klosterförbudet i dess nuvarande ovillkorliga form borde upphävas. Enligt min mening feltolkade Branting och Lundberg lagen i sin iver att förhindra katolska kloster på svensk mark. Debatterna i riksdagens kammare gällde ju inte om kloster skulle få inrättas, utan på vilka villkor detta skulle få ske. Majoriteten av första lagutskottet liksom reservanterna i detta lagutskott är mer i samklang med lagen. Första lagutskottet, och de som stödde denna linje i debatterna, ansåg att kloster kunde få upprättas med vissa villkor, vilket också dissenterlagens betänkande talat om.

Låt mig nu visa hur mina hypoteser kan användas på riksdagsdebatterna. Om vi ser på debatterna med det juridiska perspektivet ser vi att ledamöterna ansluter sig till två rätts-historiska skolor. Vi har dels de, som i Axel Hägerströms efterföljd ansluter sig till den positiva rätten. Denna inriktning hade dominerat i Sverige från sekelskiftet fram till andra världskriget. Enligt denna riktning hade demokratiskt fattade beslut alltid primat över för- och överstatliga rättigheter. Vid inrättande av kloster var det staten som skulle bestämma dels om det fanns något behov för kloster och dels över villkoren för inrättande. Till denna riktning anslöt sig i debatten såväl motionärerna (motion 666), majoriteten av första lagutskottet som de klara motståndarna till inrättande av kloster. Ferdinand Nilsson (cp), tillhörande majoriteten i första lagutskottet, är typisk för detta sätt att resonera, när det gäller statens rätt att bedöma huruvida det föreligger ett behov eller inte. även högerns motionär, Stina Gunne, var anhängare av detta svenska sätt att resonera. Katolicismen och klosterväsendet var, enligt Gunne, främmande för den svenska mentaliteten, därför borde staten vara mycket försiktig när hon gav tillstånd för inrättande av kloster. även socialdemokraten Lisa Johansson, medlem av första lagutskottet, var anhängare av detta synsätt. Hon menade att det inte förelåg något behov av att inrätta kloster i Sverige.

Den andra riktningen var präglad av en relativ naturrätt, vilken vann alltfler människors öra

efter andra världskriget. Enligt den relativa naturrätten fanns det vissa nödvändiga etiska regler som man var tvungen att hålla sig till. Religionsfriheten var en sådan. I denna gruppering fanns såväl socialdemokrater som folkpartister. I debatten stödde de såväl propositionen som reservanternas förslag. Det var i debatten oftast folkpartister som tydligast framhävde den katolska kyrkans egen rätt att besluta om den hade behov eller inte att upprätta kloster. Det var även från detta håll som det starkast argumenterades för att det var individens ensak om han eller hon ville gå i kloster. Per-Olof Hanson är typisk för detta synsätt när han hävdade att friheten gäller för alla människor som var bosatta i Sverige. även socialdemokraten Stellan Arvidsson är representativ för detta synsätt, när han säger att demokratin lever av frihet och måste tillämpa frihet.

Som jag framhållit i min bakgrundsredogörelse fanns det även ett teologiskt motstånd, som genom den tilltagande sekulariseringen alltmer övergick till ett ideologiskt motstånd mot den katolska kyrkan. I debatterna finner vi emellertid få exempel på ett teologiskt motstånd. Undantaget är högerns Gunne som i ärkebiskopens efterföljd, ville värna, det svenska kulturarvet. Det ideologiska motståndet är dock nästan helt kompakt, även från dem som önskade ge katolikerna möjligheter att inrätta kloster. Den ende som i kammaren uttalade sig positivt i kammaren om den katolska konfessionen var folkpartisten Bertil von Friesen. Vari låg då motståndet mot den katolska religionen? Man var främst skeptisk till katolska kyrkans hierarkiska ordning och dess krav på underkastelse under det påvliga läroämbetet. Denna skepsis blir tydlig om man läser de villkor som regeringens proposition lade fram i början av 1961. Flera av dessa villkor var ett sätt, menade regeringen, att skydda den enskilde individen från möjliga övergrepp från den katolska hierarkin. Villkoren uttrycker en viss syn på frihet. Det är individens frihet som betonas, och inte kyrkans. Man kan i och för sig fråga sig om det verkligen handlade om att värna individens frihet. De som ville gå i katolska kloster- med dess krav på fattigdom, lydnad och kyskhet- hade ju gjort detta val av egen fri vilja, och torde därmed vara fullt införstådda med lydnadskravet till hierarkin. Vidare sågs den katolska kyrkans övernationella karaktär som ett hot mot den nationella identiteten. Det svenska liberal- demokratiska samhället sågs som hotat. Här var det främst de klosterfientliga debattörerna, som Branting och Lundberg, som betonade detta genom att hänvisa till exemplen Spanien och Portugal som typiska katolska stater. Detta ideologiska motstånd mot den katolska kyrkan torde vara huvudorsaken till att så många socialdemokrater inte ville ge tillstånd att ett katolskt kloster upprättades. Som vi sett ovan var emellertid socialdemokraterna djupt splittrade i frågan. De socialdemokrater som var för inrättande av kloster, var visserligen motståndare till katolicismen, men de var - liksom folkpartisterna- för mänskliga rättigheter och religionsfrihet. Därmed var det självklart att man var för inrättande av kloster. Motståndarna till kloster hade i praktiken, ännu inte, erkänt religionsfriheten. Visserligen försökte socialdemokraten Nils Elowsson komma runt problemet genom att säga att den katolska konfessionen inte var en religion utan enbart en maktorganisation. Argumentet var säkerligen lika orimligt 1961 som det är idag. Vi måste dock, när vi ser tillbaka med "facit" i hand, vara medvetna om att religions-friheten endast hade existerat i tio år i Sverige. I mångt och mycket kan kampen mellan de som var för respektive emot inrättande av kloster ses som en kamp mellan den positiva rätten, som höll på att spela ut sin roll, och den nya synen, som innebar att man alltmer accepterade för- och överstatliga rättigheter.

Låt mig ta upp ännu en punkt, som kan förklara de uttalade motståndarnas opposition mot inrättande av kloster. Denna punkt skulle jag vilja benämna allmän främlingsrädsla parad med nationalism. Branting spelar på nationella känslor i sitt försvar för Gustav den II Adolfs

kamp mot den katolska kyrkan. Vidare får han nog sägas vara ganska svepande i sin kritik av den katolska kyrkan, särskilt i sin sammanblandning av nazismen och den katolska kyrkan. Detta stärker mitt intryck att Branting, och de som stödde hans linje, var fångna i det nationella perspektivet och betraktade det främmande som farligt. Denna syn på det främmande var ingalunda något som endast Branting, och de klara klostermotståndarna stod för. även motionärerna och majoriteten av det första lagutskottet hade denna syn på det främmande. Motionären Gunne framhöll ju att katolicismen och klosterväsendet var något främmande för den svenska mentaliteten. Denna rädsla återfinner man för övrigt till och med i dissenter-lagkommitténs uttalanden. Där beskrivs klosterväsendet som främmande i svenskt religiöst liv, och man uttrycker farhågor för att det skulle kunna förorsaka religiösa motsättningar.

Huvudförklaringen till motståndet mot inrättande av kloster får nog dock sägas vara ideologiskt betingad och den sammanhängde helt klart med en positivistisk syn på rätten. De som delade det ideologiska motståndet, men som ändå förklarade sig villiga att tillåta kloster, gjorde detta därför att de ansåg att de mänskliga rättigheterna skulle gälla lika för alla oberoende vilken konfession man tillhörde. Den positivistiska rätten hade för dessa, åtminstone i denna fråga, spelat ut sin roll, och ersatts av en relativ naturrätt.

Det är slående hur negativ man var i både första och andra kammaren till inrättande av kloster. Egentligen ville den stora majoriteten inte ha något kloster i Sverige, men man kände sig bakbundna av religionslagen. Man åberopade allehanda mer eller mindre kufiska skäl. En del skulle idag säkert uppfattas som rent rasistiska. Det var blott ett fåtal av kamrarnas ledamöter som ställde sig bakom tanken på ett reservationslöst bejakande av inrättande av ett katolskt kloster. Bland dem märktes främst von Friesen.

Man märker att "det kalla kriget" fortfarande kastade långa skuggor över Europa. Man uppfattade katolicismen som en politisk maktfaktor, det gällde att värja sig emot. Det verkar också finnas en vilja till utanförskap, enligt devisen "vi vet vad vi har, men inte vad vi får". Det är långt till EU och Europatanken. Det är också påtagligt hur föga den svenska synen på religiös tolerans fortfarande på 1960-talet skilde sig från den uppfattning som varit rådande vid seklets början.

Käll- och litteraraturförteckning

Källor:

Första lagutskottets utlåtande nr 34, 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 47, 1961

Motioner i andra kammaren, nr 666, 1961

Riksdagsprotokollet: Första kammarens protokoll nr 17 fredagen den 5 maj 1961

Riksdagsprotokollet: Andra kammarens protokoll nr 17 fredagen den 5 maj 1961

Statens offentliga utredningar 1949, bd. 20, Dissenterlagskomitténs betänkande med förslag till religionsfrihetslag (kap. V III), s. 116- 124

Litteratur:

Beskow, Per, Karmelítorden, Nationalencyklopedin, bd. 10, s. 466- 467, Höganäs 1993

Hall, Stuart G, Doctrine and practice in the early church, London 1994

Inger, Göran, Klosterförbudet i Sverige och dess upphävande, Statsvetenskaplig tidskrift, s. 133- 173, Lund 1962

Kellberg, Love, Den svenska inställningen till Europarådsdomstolen för mänskliga rättigheter. Festskrift till Lars Hjerner. Studies in international law, s. 299- 311, Stockholm 1990

Lehrberg, Bert, Juridik, Nationalencyklopedin, bd. 10, s. 260- 263, Höganäs 1993

Malmborg af, Mikael, Den ståndaktiga nationalstaten. Sverige och den västeuropeiska integrationen 1945- 1959, Lund 1994

Nordin, Svante, Filosofins historia. Det västerländska förnuftets äventyr från Thales till postmodernismen, Lund 1995

Petrén, Erik, Kyrka och makt, Lund 1990

Skaursaune, Oskar, Inkarnasionen- myte eller faktum?, Oslo 1988

Steinmann, Anne- Elisabeth, Karmelitorden. Historia- helgon- anda, Glumslöv 1981

Strömholm, Stig, Europa och rätten, Stockholm 1991

Tergel, Alf, Från Jesus till moder Teresa, Stockholm 1989

Werner, Yvonne Maria, Den katolska naturrättsdoktrinen (opublicerad uppsats) 1995

Werner, Yvonne Maria, Världsvid men främmande. Den katolska kyrkan i Sverige 1873-1929,Uppsala 1996

Werner, Yvonne Maria, Die katholische Kirche in Schweden nach 1945 (koncept 1996)

Werner, Yvonne Maria, Signum 1996: 8, s. 250- 255

Åqvist, Gösta, Från John Locke till Helsingforskonferensen 1975. Festskrift tillägnad Erik Anners. Rättsvetenskap och lagstiftning i norden, s. 207- 233, Stockholm 1982

Texten är författad av Fil. Mag. Johan Johansson.