Benedikt XVI döpte journalisten vid påsknattsmässan

Vatikanstaten den 23 mars 2008 (Zenit.org) - Här är en översättning av Magdi Allams berättelse om sin konversion till katolicismen. Den muslimske journalisten döptes av Benedikt XVI på lördagens påsknattsmässa i Peterskyrkan. En förkortad form av hans berättelse publicerades som ett brev till Paolo Mieli, redaktören för den italienska nyhetstidningen Corriere della Sera. Allam är tidningens vice redaktör. Den italienska versionen av den fullständiga texten finns tillgänglig på magdiallam.it.

***

Kära vänner!

Jag är särskilt glad att med er dela min mycket stora glädje över denna påsk som handlar om uppståndelsen och som har gett mig den gåva den kristna tron är. Med glädje framlägger jag det brev jag sände till redaktören för Corriere della Sera, Paolo Mieli, där jag framför berättelsen om den inre resa som förde mig till valet att konvertera till katolicismen. Detta är den fullständiga versionen av det brev som endast delvis publicerades i Corriere della Sera.

* * *

Käre redaktör!

Det som jag nu tänker berätta för dig berör mitt val av religiös tro och personligt liv, där jag inte på något sätt önskar dra in Corriere della Sera, där det har varit en heder för mig att utgöra en del som vice redaktör "ad personam" sedan 2003. Jag skriver sålunda till dig som händelsens huvudperson, som privatperson.

I går kväll konverterade jag till den kristna religionen, varvid jag avsade mig min tidigare islamiska tro. På så sätt såg jag slutligen ljuset med hjälp av den gudomliga nåden - den hälsosamma frukten av en lång mognadsprocess, som jag levde i lidande och glädje, samtidigt som jag ägnade mig åt djup begrundan och medveten och påtaglig inlevelse. Jag är speciellt tacksam mot hans helighet påven Benedikt XVI som meddelade initiationssakramenten, dopet, konfirmationen och eukaristin, till mig i Peterskyrkan under den högtidliga påsknattsmässan. Och jag tog det enklaste och mest uttryckliga kristna namnet "Cristiano." Sedan i går kväll är därför mitt namn Magdi Crisitano Allam.

För mig är det den underbaraste dagen i mitt liv. Att få den gåva den kristna tron under åminnelsen av Kristi uppståndelse genom den Helige Faderns hand är för en troende ett enastående och oskattbart privilegium. Då man är nästan 56 år gammal … är det en historisk, exceptionell och oförglömlig händelse, som markerar en radikal och definitiv vändpunkt med det förflutna. Undret i Kristi uppståndelse genljöd i min själ och befriade mig från det mörker vari den predikan om hat och intolerans i ansiktet på den "annorlunda", okritiskt dömd som "fiende", värderades högre än kärlek och respekt för "nästan" som alltid och i varje enskilt fall är en "person"; sålunda var jag, när mitt förstånd befriades från mörkret i en ideologi som legitimerar lögner och bedrägeri, våldsam död som leder till mord och självmord, blind underkastelse under tyranni, i stånd att ansluta mig till den autentiska religion som förespråkar sanning, liv och frihet.

Under min första påsk som kristen upptäckte jag inte endast Jesus. Jag upptäckte för första gången ansiktet hos den sanne och ende Guden, som är trons och förnuftets Gud. Min konversion till katolicismen är målet i en gradvis och djup inre meditation, varifrån jag inte kunde rycka loss mig själv, då jag under fem års tid hade inskränkts till att leva under bevakning, med ständig övervakning i mitt hem och poliseskort varje gång jag förflyttade mig på grund av dödshot och dödsdomar från islamiska extremister och terrorister, både i och utanför Italien.

Jag var tvungen att fråga mig själv om attityden hos dem som offentligt uttalade fatwor, islamiska juridiska domar, mot mig - jag som var muslim - som en "fiende till islam", "hycklare eftersom han är koptisk kristen, som låtsas vara muslim föra att skada islam", "lögnare och baktalare rörande islam" och legitimerar min dödsdom på detta sätt. Jag frågade mig själv hur det var möjligt att de som liksom jag själv allvarligt och djärvt efterlyste en "moderat islam" genom att åta sig ansvaret att i första hand utsätta sig själva genom att ogiltigförklara islamisk extremism och terrorism slutade med att bli dödsdömda i islams namn på grund av Koranen. Jag tvingades inse att bortom eventualiteten i de fenomen som finns i islamisk extremism och terrorism och som hade inträffat på den globala nivån, är roten till det onda en viktig del i islam som är kroppsligt våldsam och historiskt konfliktladdad.

Samtidigt ledde försynen mig att möta praktiserande katoliker av god vilja som i kraft av sitt vittnesbörd och sin vänskap så småningom blev en punkt att hänvisa till i fråga om sanningens visshet och pålitligheten i värderingar. Till att börja med vill jag bland så många vänner från "Gemenskap och befrielse" nämna fader Juliàn Carròn; och vidare fanns det enkelt ordensfolk sådana som fader Gabriele Mangiarotti, syster Maria Gloria Riva, fader Carlo Maurizi och fader Yohannis Lahzi Gaid; där fanns återupptäckten av salesianerna tack vare fader Angelo Tengattini och fader Maurizio Verlezza, vilket kulminerade i en förnyad vänskap med generalsuperior fader Pascual Chavez Villanueva; där fanns omfamningen från höga prelater med stor människokärlek som kardinal Tarcisio Bertone, Monsignor Luigi Negri, Giancarlo Vecerrica, Gino Romanazzi och framför allt Monsignor Rino Fisichella, som personligen följde mig på resan där jag andligt accepterade den kristna tron.

Men utan tvekan var det mest enastående och viktigaste mötet i mitt beslut att konvertera påven Benedikt XVI, som jag beundrade och försvarade som muslim för hans skicklighet att skriva ner det oupplösliga sambandet mellan tro och förnuft som grund för autentisk religion och mänsklig kultur och som jag helt ansluter mig till som kristen för att inspirera mig med nytt ljus i uppfyllandet av den uppgift Gud har reserverat för mig. För min del var det en resa som började vid fyra års ålder, min moder Safeya - en troende och praktiserande muslim - i den första i serien av "tillfälliga händelser" som skulle bevisa sig inte alls vara en produkt av tillfälligheter utan snarare en integrerande del av en gudomlig bestämmelse vartill vi alla har blivit bestämda. Den överlämnade mig i syster Lavinia av Combomi missionssystrars vård, övertygade om godheten i den undervisning som skulle meddelas av katolskt och italienskt ordensfolk som hade kommit till Kairo, min födelsestad, för att vittna om sin kristna tro genom ett arbete som syftade till det gemensammas bästa. Jag började sålunda en livserfarenhet i internatskola, åtföljd av salesianerna i Don Boscos institut i låg- och högstadium och högskola som förmedlade till mig inte endast kunskap utan framför allt medvetandet om värderingar. Det är tack vare medlemmar av katolska ordnar som jag förvärvade en djupt och i hög grad etisk uppfattning av livet, i vilken människan skapad till Guds avbild och likhet är kallad att åta sig en uppgift som infogar henne själv inom ramen för en universell och evig avsikt riktad mot den inre uppståndelsen hos människorna på denna jord och hos hela mänskligheten på domens dag, vilken är grundad på tron på Gud och på företrädet av värderingar, som baseras på känslan för individuellt ansvar och på känslan för plikten mot det kollektiva. Det är i kraft av en kristen uppfostran och genom att dela den transcendenta dimensionen jag även sökte sanningens visshet i absoluta och universella värderingar. Det fanns en tid då min moders kärleksfulla närvaro och religiösa iver förde mig närmare islam, som jag då och då praktiserade på en kulturell nivå och som jag trodde på en andlig nivå enligt en tolkning som vi den tiden - på 1970-talet - omedelbart motsvarade en tro som hade respekt för människorna och som var tolerant mot nästan i ett sammanhang - dvs. i Nassers regim - i vilken den världsliga principen, med separering av den religiösa sfären från den världsliga sfären, härskade.

Min far Muhammed var helt sekulariserad och samtyckte till den opinion som fanns hos majoriteten av de egyptier som tog Väst som modell i fråga om individuell frihet, sociala seder och kulturella och konstnärliga bruk, även om Nassers politiska totalitarism och den aggressiva ideologin i pan-arabismen, som syftade till den fysiska elimineringen av Israel, olyckligtvis ledde till katastrof för Egypten och öppnade vägen för pan-islamismens återtagande, för de islamiska extremisternas bestigning av makten och explosionen av globaliserad islamisk terrorism. De långa åren i skolan tillät mig att lära känna katolicismen väl och på nära håll och de kvinnor och män som vigde sina liv i tjänst åt Gud i Kyrkans sköte. Redan då läste jag Bibeln och evangelierna och var särskilt fascinerad av Jesu mänskiga och gudomliga gestalt. Jag hade som vana att delta i den heliga mässan och det hände även en gång, endast en gång, att jag gick till altaret för att ta emot kommunionen. Det var en gest som uppenbarligen gav en signal om min dragning till kristendomen och min önskan att känna mig vara en del av den Katolska Kyrkans gemenskap. När jag sedan anlände till Italien i början av 1970-talet mellan de strömningar som bestod av studentrevolterna och integreringssvårigheterna genomgick jag en period av ateism uppfattad som en tro, som inte desto mindre även var grundad på absoluta och universella värderingar. Jag var aldrig likgiltig för Guds närvaro, även om jag först nu känner att kärlekens, trons och förnuftets Gud försonar sig själv fullständigt med det fädernearv av värderingar som finns rotat i mig.

Käre redaktör. Du frågade mig om jag inte fruktade för mitt liv mitt i medvetandet om att konversionen till kristendomen säkerligen kommer att utverka åt mig ännu en, och en mycket allvarligare dödsdom som avfälling . Du har helt rätt. Jag vet vart jag är på väg, men jag går min bestämmelse till mötes och håller huvudet högt och står upprätt och med inre solidaritet med var och en som är viss i sin tro. Och jag kommer ännu mer att vara säker efter den modiga och historiska gesten hos påven, som så snart han kände till min önskan omedelbart samtyckte till att personligen meddela de kristna initiationssakramenten till mig. Hans Helighet har sänt ett klart uttalat och revolutionerande budskap till en Kyrka som framtill nu har varit alltför försiktig i fråga om muslimers konversion och har avhållit sig från att värva proselyter i huvudsakligen muslimska länder och hållit tyst om det reella förhållandet bland konvertiter i kristna länder. Av fruktan. Fruktan att inte vara i stånd att skydda konvertiterna när de står inför att dömas till döden för avfall och fruktan för repressalier mot de kristna som bor i islamiska länder. Nåväl, i dag säger oss Benedikt XVI med sitt vittnesbörd att vi måste övervinna vår fruktan och inte ens vara rädda att bekräfta sanningen om Jesus bland muslimer.

Jag säger att det för min del är tid att sätta stopp för missbruket och våldet hos de människor som inte respekterar friheten i det religiösa valet. I Italien finns det tusentals konvertiter till islam som lever sin nya religion i frid. Men det finns även tusentals muslimska konvertiter till kristendomen som tvingas dölja sin tro av fruktan för att bli mördade av islamiska extremister som står på lur bland oss. Genom en av dessa "slumpartade händelser" som tyder på Herrens diskreta hand hade den första artikel jag skrev för Corriere den 3 september 2003 titeln "De islamiska konvertiternas nya katakomber". Det var en undersökning av muslimer som nyligen konverterat till kristendomen i Italien och som fördömer den djupa andlig och mänsklig ensamhet de möter i statliga institutioner som håller sig undan och inte beskyddar dem och tystnaden hos Kyrkan själv. Nåväl, jag hoppas att påvens historiska gest och mitt vittnesbörd kommer att leda till övertygelsen att stunden har kommit att lämna mörkrets katakomber och att det går att offentligt deklarera sin önskan att helt vara sig själv. Om vi i vårt hem i Italien, katolicismens vagga, inte är beredda att garantera fullständig religionsfrihet åt alla, hur kan vi då vara trovärdiga när vi fördömer kränkningen av denna frihet på andra ställen i världen? Jag ber Gud att han under denna speciella påsk skall ge den gåva som är andens uppståndelse till alla trogna i Kristus vilka ännu inte har blivit undertryckta av fruktan. Jag önskar alla Glad Påsk.

Kära vänner. Låt oss gå framåt på vägen till sanningen, livet och friheten med mina bästa önskningar om all framgång och alla goda ting. Magdi Allam

Översättning till svenska från zenit.org engelsk text G. Green